Expertsamhället Vad vill den växande skaran hemmasittare säga oss? Monica Mitlin reflekterar över sin egen vardag som förälder till en hemmasittare i ett försök att förstå fenomenet som symtom på något större. Hon hittar ett expertsamhälle som i sin dokumentationsiver gjort sig oförmöget att ta hand om både sig självt och sina medborgare.
Ditt barn vägrar gå i skolan. Det händer saker i skolan som gör att ditt barn inte vill gå dit. Ditt barn är annorlunda: vi behöver en expert. Vi behöver experter. Ditt barn måste ju gå i skolan.
Skolan har experter, ett helt elevhälsoteam fullt av experter. Och det finns externa experter. Det finns flockar av externa experter samlade i externa lokaler ute på olika adresser som kan tillkallas. Nu börjar snurren.
Först diagnosen, den får du av två experter. Sedan remissen till nya experter som är experter på diagnosen. Sedan får dessa experter prata med skolans experter och så får skolans experter tala med lärarna så att lärarna också ska bli experter. Blir det bra nu? Nej, ditt barn stannar hemma. Fler experter. Experter som säger att de är experter på andra saker, som till exempel på sömnmedicin. Vill ni ha det? Nej, ditt barn är expert på att sova. Bara på fel tider. Äsch, vi provar ändå. Skolans experter vill ju att andra experter gör något. Du känner trycket i ryggen.
Det finns faktiskt något som heter ”skolplikt”. Rektorn påminner. Och frågar: Går det bra med medicinen? Nej, ditt barn vägrar ta den.
Men vi måste ju lösa problemet! Nu vet vi i alla fall vem som är problemet. Väl? Eller är problemet större? Vem kan definiera problemet mer? En expert såklart, skolan behöver anmäla problemet till ännu en expert. Anmälan handlar om dig. Nu är också du en del av problemet. Kan man lösa det då? Skolan kallar till expertmöte. Men experterna finns på så olika håll, experterna har så mycket att göra, experterna har så ont om tid. Om två månader kanske? Om två månader kan alla experter komma på möte. Okej, då ses vi.
Du försöker förstå ditt problem. Du har gått på föreläsningar och handledande möten, du söker på nätet och läser böcker. Du får veta att ditt barn har fantastiska egenskaper och att experterna som skrivit skollagen är på din sida. Så vad är problemet? Du märker att ni är många med samma problem. Kan ni tillsammans lösa det här? Nej, vilka är ni? Kompetens, utbildning? Icke-experter har naturligtvis begränsad makt att beskriva sig själva som det problem de själva innebär. Sådan tur att du har diagnosen. Du håller i den krampaktigt, du släpper den inte, fast den krånglar i din famn.
– Är det verkligen jag som är problemet?
Diagnosen slutar inte fråga. Inte ens på nätterna.
Du sitter på mötet och tittar dig omkring bland experterna. De är så många. De har namn och förkortningar, de har utseenden och kanske känslor. Känner de för dig, för ditt barn? De pratar med varandra. De vill inte ställa till problem för varandra. De vill verka överens; för ditt barns skull. Väl? Hab och Bup och HT och soc och så EHT med specialpedagog och skolpsykolog och kurator och rektor. Och så mentorn förstås. Oj, verkligen många experter ni är. Och alla säger de:
– Nu gör vi en handlingsplan tillsammans!
Vi gör en handlingsplan, och alla har så mycket att säga att tiden bara springer iväg.
Är ditt barn där? Nej. Är planen rimlig? Har du en aning? Din blick irrar runt bland alla nöjda expertansikten när rektorn tittar på klockan och säger:
– Dags att runda av!
Någon springer iväg och printar ut planen. Skriv under! För nu är det bråttom igen: nya möten, nya lektioner! Du skriver under. Nästa möte, för utvärdering förstås, titta i kalendern! Fast det snurrar i skallen hänger du med så gott det går. Efteråt snubblar du ut i vinterluften som ur en torktumlare. Men inte varm och go, utan kall och nästan naken.
Den multimediala performanceartisten Laurie Anderson sjunger med löje och återhållen vrede om experterna. Låten piskar i dina hörlurar, som ett mantra, taktfast, envist, ihärdigt:
Now only an expert can deal with the problem
Because half the problem is seeing the problem
And only an expert can deal with the problem
Only an expert can deal with the problem
(Anderson, Laurie, Only an Expert)
Du identifierar dig med sarkasmen bakom rösten. Det är en sådan befrielse att lyssna till detta. Ett ilsket musikaliskt ljudpoem om experterna som äger världen, äger språket, äger tolkningsföreträdet och rätten att kräva sin egen viktighet och rätten att aldrig ha fel. Komponerat i en tid av krig och ekonomiska kollapser, klimatkris och alltmer påträngande övervakningskultur. Är ditt problem egentligen något helt annat, som har med detta att göra? En konsekvens av en vilsen tid? Så typiskt då att just ditt självständigt skolvägrande barn får bära hundhuvudet. Med ett ihåligt skratt förstår du plötsligt varför du känner dig så liten. Själv är du inte expert på någonting.
In America we like solutions, mässar Laurie Anderson i lurarna. Det finns en mängd företag redo att erbjuda solutions, lösningar, på problemen: the world solution, the pet solution, the sushi solution. Ja, de finns även i din värld förstås, bara med andra namn: the Bup solution, the Hab solution, the EHT solution…
Dolt bakom en välfärdsfasad men med samma konkurrensdrivna behov av lön och lönsamhet. Lösningar som produceras, marknadsförs, exporteras men som aldrig når sitt slutgiltiga mål. Experter som fortsätter bygga sina dokumenterande elfenbenstorn av lösningspatent och eget existensberättigande. Men i handlingsplanen ger de sken av samarbete, för skolpliktens och systemets skull. Du ser experterna skaka händer i mötesrummet medan ditt barn glider allt mer ut i periferin. Är du på väg att resignera inför den dokumentationsbyråkrati som en gång för alla deklarerat sig som det enda möjliga?
Vi löser problem genom att tillverka verktyg att lösa problemen med. Sedan blir vi besatta av denna verktygstillverkning och börjar tro att det i sig är problemlösning.
Nej, ge inte upp nu! Hitta tröst i musiken och konsten istället! Det enda område som enligt Hannah Arendt gått oskadat genom produktionsmanins tid.
Det var länge sedan filosofen Arendt i Människans villkor varslade om den farliga tid av tankebefriad produktion och dokumentation vi nu hamnat i. Hon såg tidigt konsekvenserna av den vetenskapliga, ”matematisk-logiska” blicken som den moderna människan riktar mot allt levande, inklusive sig själv. Men hon fortsatte att ihärdigt hävda: ”Det riktiga tänkandet är inte instängt i något elfenbenstorn”. De skriftliga beskrivningarna i experternas dokument är inte detsamma som den komplexa verkligheten. Vi må sortera och skapa kolumner bäst vi vill. Världen, naturen, vi och barnen hänger alltjämt samman.
Men experterna älskar mest av allt sina egna exklusiva skriftliga ord. De sitter på era möten och knattrar intensivt på sina datorer. ”Maskinrytm […] tvingar kroppsrytmen till anpassning” skriver Arendt. Så, har experterna blivit förfrämligade dokumentproduktionsmaskiner? Nog kan man tolka Arendt så när hon skriver om produktionstidens blinda hyllning av ”görande, fabrikation och tillverkning”. Vi är fast i en tillvaro av stelbent strukturerat löpande-bandet-tänk. Vi löser inte problem genom att handla som ett uttryck för vår längtan efter existentiell mening. (Arendt skiljer just Handling från Tillverkning och Arbete med motiveringen att det första till skillnad från de övriga två är existentiellt meningsskapande.) Vi löser problem genom att tillverka verktyg att lösa problemen med. Sedan blir vi besatta av denna verktygstillverkning och börjar tro att det i sig är problemlösning. Ja, oj vad du är bekant med detta. I din värld kallas det ”måldokument”, ”åtgärdsprogram”; ”handlingsplaner”. Ironin är slående.
Laurie Anderson låter dig ana de känslomässigt dämpade men grymma ugglorna i pappersmossen. Och det är paradoxalt sådant som ger dig hopp. Den dova, hotfulla elektroniska musiken bakom den kontrollerade rösten. Den hårda, stressade pulsen. Snart vänds klappjakten mot dem själva! Eller som Arendt uttrycker det: Tvivlet om att det döljer sig något okontrollerbart bakom föreställningen om absoluta mänskliga kontrollsystem har blivit till en ”kuslig osäkerhet”. I skolans dokumentvärld är du och ditt barn mardrömmen. Så: Bu!
Nu står du i din systerdotters rum.
Vad fint hon inrett. Tjocka mörka mattor, sammetsgardiner, sammetskuddar. Begagnade bokhyllor i ek och tunga läderband hon hittat på loppis, grafiska bilder i guldramar. En blandning av boudoir och bibliotek. Wow! Vilken härligt egen tjej hon är, vilken kreativitet. Du ställer dig vid fönstret och tittar ut på den smältande snön. I telefonen vid ditt öra hör du Hab:s expert. Du har frågat vad de kan göra mer för ditt barn, kan ni få någon annan hjälp än bara föreläsningar och handledning på svårbokade möten? Men hen har en så annorlunda röst idag. Inte den där peppande glada som ska få dig att se den goda sidan av saken. Hen låter trött, rösten är djupare, har en lägre pitch när hen säger – förstår du med ens – som det är: ”Det enda vi gör här är att försöka få föräldrar att fatta att de måste släppa på sina krav. Ni måste stå ut. Vi förändrar ingenting.”
Du blir tyst. ”Ingenting? ”Stå ut”? I vilket dokument står det här? Vad kom detta ifrån? Får ens en expert säga så? Varför sa hen inget om det på mötet sist? Då lät hen minsann bara pigg och tvärsäker.
Och lösningarna då, the solutions? Nej fan, du blir arg. Eller hur? Jo, du borde bli det i alla fall! Men… Nej, du blir tvärtom. Där och då: det är som det tänds ett ljus i din systerdotters rum. Ja, en hel kandelaber tänder hen, experten på Hab. I magen sprider sig en underlig varm känsla du inte haft på länge. Plötsligt är där ett tonläge som stämmer med orden. En expertmask som halkar av för ett ögonblick och oväntad en smak av… liv?
När du kommer hem har det trillat ner ännu ett åtgärdsprogram från skolan genom brevlådan. Du måste skratta. När ska de ge sig? I ytterligare en variation staplas expertisens högtflygande mål på och om varandra. Du suckar och säger till dig själv: Stå ut bara.
Language is a Virus (from Outer Space) heter en annan låt av Laurie Anderson. Genom hela sin produktion har hon intresserat sig för språket. Hon lyfter det som text och kod och sätter sedan orden associativt samman med talets olika ljud, med musik, film, tekniska uppfinningar och datorprogram. Så hittar hon kombinationer som fungerar både som flyktvägar och katalysatorer. Språket må vara ett virus men som sådant har det också liv. Genom att stötas och blötas mellan olika mediala former möter det lyssnaren och publiken på ett sätt som inte bara är smittsamt utan även reflexivt och kreativt involverande. Rösten som talar och sjunger om experterna i Only an Expert flankeras av aggressiva elgitarrer, av klockljud, av ett dunkande som påminner om ditt stressade hjärta. Där börjar din tanke röra sig på Arendskt kritiskt vis. Där börjar du hitta kraften till att göra motstånd. Vilka är experterna att yttra sig om din värld? De har ju inte ens tid att titta in i den, ens för ett ögonblick. De vill bara att du beskriver problemet så att de förstår det och kan producera ett alienerat förslag på solution.
De vill skriftligen kunna hävda sig ha kontroll. The big question is always: How can I get control. Men hur ska du kunna lägga fram ett problem när du innerst inne vägrar kalla det ett”problem” över huvud taget?
Now let’s say you’re invited to be on Oprah
And you don’t have a problem
But you want to go on the show, so you need a problem
So you invent a problem
But if you’re not an expert in problems
You’re probably not going to invent a very plausible problem
And so you’re probably going to get nailed
You’re going to get exposed
You’re going to have to bow down and apologize
And beg for the public’s forgiveness.
(Anderson, Only an Expert)
För experterna är problemet att det finns de som inte vill dansa med. Men för dig är problemet något helt annat: skammen över att inte kunna göra dig förstådd.
När experterna skriver sina dokument är ordvalen viktiga. Som om verkligheten på allvar skulle vilja rätta sig efter dem bara de är skarpa nog. Arendt kallar den värld av tillverkning och fabrikation som vi människor skapar ett sorts ”beskydd” mot den värld vi alltmer kommit att betrakta som ett hot: naturen. Och med detta så kallade beskydd förgriper vi oss sedan på naturen. Vi ingriper med våld i den för att den ska stämma överens med hur vi vill ha den. På samma sätt ingriper experternas konstruktioner i ditt barns liv. Barnet är natur enligt den romantiska föreställningen. Naturen ska tuktas enligt den moderna. Detta är the solution. Och inget sätt fungerar bättre än att ingripa med hjälp av språket. Laurie Anderson skriver i sin essäsamling All the things I lost in the flood:
Language is deeply foreign, from elsewhere, a hard code to crack.
I det ”världsförfrämligade” tillstånd vår tids människa befinner sig i har språket blivit det allra mest effektiva och laborativt manipulerbara ”beskyddet”.
Experternas korthus av ord och begrepp byggs högre och högre i sina isolerade kolumner och stöter samman ibland men kämpar på möten för att vara korrekta och leende och inte rasera varandras elfenbenstorn. Men ibland står inte heller de ut. I Hab-expertens röst i telefonluren hänger ord och ljud överraskande ihop: ”Det enda vi gör…”. Den tunga rösten har förlorat allt sitt expertglänsande skimmer. Kanske är det en kapitulation inför meningslösheten du hör? En människas första steg utför, bort från experternas tomma paradis av dokumenterad självuppfyllelse? Så länge individen producerar så fejkar hen skenbar mening i tidens processfixering, tänker du, alltjämt upproriskt inspirerad av Arendt. Men så plötsligt, av någon bisarr anledning, får hen plötsligt upp ögonen för vad hen egentligen (inte) gör. Och då blir hen, som Arendt påpekar, inte arg på systemet. Hen känner sig ”otillräcklig”. Stackars expert.
Känner du dig otillräcklig? Är det synd om dig? I bakhuvudet ältar du hur du bättre kunde gjort ditt barn förstått på mötet. I handlingsplanen bad du att få skriva in att du känner dig otillräcklig. Och att du inte tycker att du får tillräckligt med hjälp. Det första skrivs in, inte det andra. Beskrivningen av ditt barn haltar i handlingsplanen. Målen är drömlika och nedskrivna för att se bra ut. Ingen hjälp i sikte. Men efter telefonsamtalet med experten på HAB vet du varför det ser ut så här: Det finns ingen hjälp. Eller för att citera Laurie Anderson: the situation is already totally out of control.
Elgitarrerna skriker av ilska och frustration. Det skär sig och du lutar dig trött men fjärran från dokumentationshyckleri och skönmålning mot Arendts axel när hon elegant påpekar: ”rationalismen är irreell och realismen är irrationell”. Så stå ut bara, stå där med ett Andersonskt sardoniskt flin bakom kulisserna. Snart har de bränt ut sig allihopa. Snart sitter de på samma bänk som du och gråter över kallsinnigheten i översättningen mellan verklighet och tecken. Snart vill de också resa tillbaka till 80-talet och sitta i publiken framför Laurie Anderson när hon framför Oh Superman, ironisk och fasansfull på samma gång.
Vilka är det som har problem? Half the problem is seeing the problem. Experterna vägrar erkänna några egna problem. Experterna designar världen för att alltid ha sin egen bailout redo. Ditt barn klipps och klistras för att passa in i deras mått och kolumner. Hur står man ut med en diagnos? Nej, felformulerat. Diagnosen skapades för att expertsystemet ska stå ut med ditt barn. Arendt visste det redan innan diagnoserna kom. Men friheten finns, som Laurie Anderson visar. Inte i måttanpassningen, men i mellanrummen, i det som skevar, i det som skapas när världar krockar. I det som är lossy, skissartat och imperfekt.
Du lyssnar i lurarna och tittar dig själv i spegeln. Ser hur ditt bröst hävs i in- och utandning och hur din blick formas av det dina öron hör. Du börjar bli lite sliten nu. Men jag står ut, tänker du, för jag lever och jag älskar mitt barn. Experterna kan fara åt…
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
