Förebyggande Det finns pengar i varje samhälle. Frågan är vad de används till. Reaktivt eller proaktivt.

Den 8 maj presenterades förslaget från utredningen om ungdomskriminalitet som letts av Susanne Eberstein, före detta riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Utredningen föreslog att Sverige ska inrätta en ny myndighet – Myndigheten mot ungdomskriminalitet, Muk. Förslaget syftar till att skapa ett nytt samarbete mellan myndigheten, polisen, kommuner och kriminalvården för att identifiera barn och unga som riskerar att dras in i kriminalitet.

Förslaget är troligen nödvändigt eftersom kriminaliteten blivit så pass stor bland unga. Men, istället för att reaktivt ge Kriminalvården uppdrag att lösa problem som bevisligen redan finns, kunde utredningen ha föreslagit starkare och mer proaktiv politik som hade gjort att färre barn lockas in i kriminalitet.

Samhället verkar komma för sent. Det tvingas reagera istället för att agera.

I boken Collateral damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder, skriver Zygmunt Bauman att välfärdsstaten började med att fabriksägaren insåg att han behövde arbetare som var välutbildade och friska. Fabriksägaren investerade i välfärd för att säkerställa sitt företags kompetens och konkurrenskraft. Bauman beskriver ett bra exempel på proaktiv välfärd. Fabriksägaren, alla föräldrar och hela samhället har, då som nu, ett delat egenintresse i att alltfler barn och vuxna är välutbildade och friska. Motsatsen förskräcker.

Vi väntar ännu på en utredning med uppdraget att utforma en proaktiv välfärd för Sveriges bredare delade egenintresse.

Kriminella som rekryterar barn

Våren 2024 sände Uppdrag granskning en serie om gängkriminalitet, gjord av journalisten Karwan Faraj. I del två: ”Det smäller och smäller” intervjuar Karwan Faraj en kriminell som kallas Josef.

Josef har egen erfarenhet av att rekrytera barn till att bli kriminella. Tittaren förstår att han vet vad han letar efter. Han söker efter barn som är ute mycket, någon vars föräldrar inte kan eller vill ta hand om barnet. Ett barn som inte har en fritidsgård med omtänksam personal att vara i. Josef säger att han försöker bli som en storebror. Först får barnet en gåva på hundra kronor. Sedan kanske femhundra kronor. Och i nästa steg får barnet en mobiltelefon och Josef ber dem jobba för honom.

Den bild som Faraj och Uppdrag granskning tecknar är drabbande. Mats Lindström är spaningsledare inom polisen. I del fyra av Karwan Farajs serie, kommenterar Lindström vad en mamma gjort vars trettonåring drogs in i kriminaliteten. Mamman har försökt stå upp för sin trettonåring, men inget har lyckats. Lindström säger att mamman gjort det en förälder skulle göra. Och detta drabbar ungdomar från hela Sverige. ”Nånstans”, säger Lindström, ”har vi tappat det här barnet på vägen hit. Det är ju ett misslyckande av samhället att det här barnet hamnat här.”

De barn som tappas far illa. Senare kommer de som har tappats också att skada det samhälle vi alla lever i. Både de som köper knark som säljer knark är personer som samhället tappat. Istället kunde samhällsbygget vara mer omtänksamt, mer optimistiskt och mer proaktivt.

Medelsvensson köper kokain

2021 knäckte polisen i Frankrike en krypterad chatt som droghandlare använde. Polisen i Göteborg kunde nu se var de bor som köper kokain. Jag ringde polisen och beställde hem listan över postnummer. De som då köpte kokain bodde till 53 procent i det som kallas väl fungerande områden. Men det är i så kallade utsatta områden som försäljningen organiseras. De på samhällets solsida har så mycket pengar att de kan köpa droger som de på samhällets andra sida säljer.

SVT berättar att polisen i Göteborg säger att småbarnsföräldrar från välbärgade områden är en stor andel av kokainköparna. Det innebär, säger polisen, att medel-Svensson sponsrar de kriminella gängen.

Och samtidigt som medel-Svenson uppenbarligen har råd att köpa kokain har offentlig sektor inte råd att ta sitt kompensatoriska ansvar och inte heller råd att bygga och underhålla den infrastruktur som ett väl fungerande land kräver.

Vi ser ett land som glider isär med uppenbara brister inom fritidsgårdar, skola och inom infrastruktur. Problemet är inte migration eller invandring. Mats Lindström berättade att rekrytering till kriminella gäng sker i hela landet. Problemet är att politiker verkar sakna tankemodeller som beskriver ett delat egenintresse i en proaktiv välfärd.

Alla med egna barn vet att en kärnfamilj är en alltför liten krets för att ge barn och tonåringar en bra start i livet och stimulans som vidgar världen. Barn har kompisar, de spelar fotboll, går i skolan, vill delta i föreningsliv och gå på fester med mera. Familjen är för liten.

Samhället kan och bör ta en mer strategisk och mer proaktiv roll. Denna roll ska dels vara kompensatoriskt, så att barn får stöttning om deras föräldrar inte har egna resurser. Men samhällets stöd kan även ge alla barn intellektuell och social stimulans samt ett kontaktnät och ett socialt kapital i vuxenvärlden.

Detta kan ske när fritidsgårdar, bibliotek, bokbussar, simhallar, kulturlivet, föreningsliv, idrott och religiösa organisationer har välutbildad personal som har tid att bry sig om barn och unga, samt har bra verksamhet.

En proaktiv välfärd kan betalas genom att omfördela delar av jobbskatteavdragets 143 miljarder till fritidsgårdar och föreningar. Och fördelningen av offentliga medel ska kontrolleras i detalj av en väl finansierad Skattemyndighet. Men den nuvarande regeringen vill i år öka jobbskatteavdraget med drygt åtta miljarder kr.

Därmed sänks skatten ytterligare för medel-Svensson samtidigt som offentlig sektor förlorar än mer resurser. Och skillnader ökar. Lösningen är att flera lyckas i skolan, att fler har en meningsfull fritid, att fler har sommarjobb och att fler har ett hopp om en ljus framtid.

I tider av migration är det extra viktigt att samhället är proaktivt och har resurser och har en vilja att se varje människa som en människa med resurser. Den som måst lämna sitt hem och sin trygghet kan inte ta med sitt sociala kapital och inte heller sin fysiska egendom. Var och en som rest utanför Sverige vet att man inte har ett socialt närverk på den nya orten. Migration skapar inte kriminalitet. Den som köper kokain skapar kriminalitet. I Uppdrag granskning poängterade polisen Mats Lindström att nånstans längs vägen har samhället tappat det barn som dras in i kriminalitet.

Strategisk och offensiv infrastruktur

Det finns skäl att lyfta blicken och resonera om en lämplig eller olämplig balans mellan privata och offentliga investeringar även vad gäller Sveriges offentliga investeringar i infrastruktur. Jobbskatteavdragen förflyttar varje år stora belopp från offentliga investeringar till privat konsumtion.

Katrin Kielos Marçal för proaktiva resonemang om detta i Dagens Nyheter den 29 april, 2024. Hon berättar att Hitachi i Ludvika inte kan sälja högspänningsteknik för 147 miljarder kronor eftersom de kan få leveranser via endast ett tåg per vecka. Med en mer utbyggd järnväg hade Hitachi kunnat växa och skapa jobb och dra in skatt till offentlig sektor. Marçal frågar retoriskt om ett svagt utbyggda järnvägsnät är bra för svensk ekonomi?

Marçal menar att rätt offentliga investeringar möjliggör för näringslivet att producera väsentligt mer och att det är till fördel för hela samhället. Det handlar om samhällsnyttan. Samhällsnyttan är en nivå i det offentliga samtalet som i dag ofta sakas. Det handlar om hur vi använder våra samlade resurser. För utan stora offentliga investeringar i infrastruktur, som till exempel tågbanor och motorvägar hindras Sveriges utveckling.

Marçal frågar varför någon ska äga en bil för 500 000 kronor om motorvägen är trasig eller om bilen fastnar i köer för att vägen är för liten. Och hennes poäng syns i väldigt konkret mening längs våra vägar. Den 3 maj 2024 läser vi i Dagens Nyheter en artikel där en taxichaufför i Åre kör sönder sin bil, eftersom vägarna är så dåligt underhållna. Artikeln heter: Kritiken mot svenska vägar:”Bilarna går ju sönder”

Under ett par decennier har jag pendlat flera gånger i veckan mellan västra Sverige och arbete i Stockholm. Under den tiden har underhållet av tågen successivt försämrats. Alla känner till SJ:s förseningar. Dessutom frågar man sig varje resa varför tågen ska vara ostädade och lukta urin på toaletten, eller varför toaletter ska vara trasiga, i både andra klass och i första klass. Varje hem kan detta, men varför kan SJ inte sköta sina toaletter? Vilket uppdrag har SJ fått av politiker?  Politiker kunde fatta beslut om att reparera eller bygga ut antalet järnvägar, att bygga mer utbildning för eltekniker och järnvägsbyggare, eller att ge resurser till att utbilda dem som kan lösa klimatkrisen osv. Men kanske saknar våra politiker och samhällsbyggare tankeramar eller modeller – och utredningar – som beskriver värdet av en proaktiv välfärd och ett delat egenintresset? Eller har de kanske tappat tilltron till sin egen förmåga?

Resultaten i skolan

En välutbildad lärare och rektor vet vad som krävs för att barnen och tonåringarna ska lyckas och trivas i skolan. Under en mandatperiod på 2010-talet var jag ordförande för gymnasienämnden i min dåvarande hemkommun, en medelstor svensk kommun. Vårt gymnasium hade ungefär snittresultatet i Sverige, det vill säga cirka 78–79 procent av alla elever lämnade gymnasiet med behörighet till högskolan.

Som ordförande ville jag förvaltningen om rapporter över elevernas resultat och frågade dem ofta vad som krävs för att gymnasiet skulle kunna höja snittet. Den som är behörig till högskola har lättare att läsa vidare och har lättare att få ett jobb. Den är anställningsbar. Det ligger i individens och i samhällets intresse att fler är anställningsbara.

Hela nämnden var intresserad. Och efter en tid tog förvaltningen fram en metod som vi provade på gymnasiets samhällsprogram. Efter två år med metoden hade snittbetygen ökat från 78 procent som hade högskolebehörighet till hela 97 procent. Denna siffra granskade vi framlänges och baklänges för att veta att det inte var glädjesiffror. Den höll.

De åtgärder som gjordes var bland annat att ungdomar som hade svårt att planera sitt skolarbete fick en lärare som mentor. Mentorn frågar några gånger i veckan vilka läxor ungdomen har. Proaktiv välfärd spelar roll. Fler kunde gå vidare i livet.

De som inte lyckas i skolan och i gymnasiet råkar ofta illa ut även senare i livet. Många som inte klarar skolan har inte haft turen att ha akademiskt utbildade föräldrar. Ett annat sätt att förklara svaga resultat är att skolan inte klarar att stötta dem som har svårt att koncentrera sig. Svårigheter att koncentrera sig kan bero på ett lätt eller svårare neuropsykiatrisk problem, eller att barnen har en stökig familj som inte ger dem ro att studera. Kanske är familjen fattig så att barnen inte kan äta sig mätta.

Det finns skäl för barn att halka efter i skolan och halka utanför samhället. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och de har kompetens. Lärare vet vad som krävs. Det ligger i samhällets intresse att fler barn klarar skolan.

Man kan räkna på den ökning i kapacitet som samhället får när 97 procent av eleverna i varje klass – istället för 78 procent ­­­– går vidare med goda betyg. Att vi vuxna som arbetar och har pengar inte satsar mer av våra pengar i skolan är en märklig form av social orättvisa – girighet – mellan generationer.

Tar pengar från de ungas framtid

De som tjänar pengar vill konsumera istället för att via skattsedeln ge en större del av sin inkomst till barn och unga. Att den yngre generationen tvingas se an framtiden utan optimism beror i hög grad på att vi som arbetar tar pengar från de ungas framtid. Detta handlar inte om att varje förälder borde spara till barnens insats till första lägenheten. Det handlar om mer grundläggande strukturer för hur vi fördelar pengar i samhället.

Det finns pengar i varje samhälle. Frågan är vad de används till. Reaktivt eller proaktivt.

Både fabriksägaren, offentlig sektor och varje förälder vill än idag ha välutbildad och frisk arbetskraft. För att skapa den sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarhet som beskrivs i FN:s Agenda 2030, så krävs kompetens som på djupet förändrar hur samhällen planeras. Det krävs nya tankemodeller. Men det är just tankemodeller som verkar saknas.

Efter Susanne Ebersteins utredning väntar vi på att Socialdemokraterna eller något annat parti ska orka och vilja formulera vårt delade egenintresse i att bygga en proaktiv välfärd med hög kvalitet som säkerställer hållbarhet i Sverige och vår långsiktiga konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi.

Ulf Carmesund, teol.dr., tjänsteman på svensk myndighet, fd kommunal politiker inom (s)