Regeringen Löfven måste lyckas – för demokratins skull

ESSÄ Handlandet i dagens samhällspolitiska skede kan inte drivas av utopier om hur bra allting kan bli. Snarare måste vi se med oro på hur illa det kan gå, skriver juristen och författaren Ingemar Lindberg.

De fyra partierna bakom regeringen Löfven bär ett tungt ansvar. De måste lyckas – för demokratins skull.

Ett hotfullt – och dessvärre fullt realistiskt – alternativ är att S/MP-regeringen och de samverkande center-liberalerna fortsätter att nöta ner varandra och träta om varje enskilt vägval. Det kan mycket väl leda till en ny regeringskris redan före 2022 års ordinarie val. Scenariot leder bara alltför tydligt tankarna till 1920-talets kaotiska Weimarrepublik.

Det var begripligt om ledarna för C och L under regeringsbildningen kände behov av att spetsa till de ”liberala” eftergifter från S och mp som man tyckte sig uppnått. Man behövde ju då bemöta en hotande opposition inom de egna partierna. Men regeringsutövning är en annan sak.

”Liberal” lyfts nu oupphörligt fram som ett ledord för både mittenpartierna och Moderaterna. Det är tid att börja skärskåda olika former av liberalism; alltifrån rösträttskämparna, de frisinnade folkrörelseliberalerna, socialliberalerna Roosevelt, Keynes och Ohlin över till nyliberalismens anglosaxiska statsfientlighet liksom den ordoliberalt präglade auktoritära varianten av liberalism, betydelsefull i vår tids Europa.

Ett hotfullt alternativ är att S/MP-regeringen och de samverkande center-liberalerna fortsätter att träta om varje enskilt vägval. Det kan mycket väl leda till en ny regeringskris.

Vilken liberalism, alltså? Språkligt betyder ordet frihetlig. Även arbetarrörelsen har en frihetlig tradition som är värd att blåsa liv i.

De fyra partier som bär upp regeringen, inte minst S, behöver förvisso utveckla sin egen idédebatt. Men det är också läge att ställa frågan: går det att bygga en gemensam idépolitisk bottenplatta som ger en samlad värdegrund och ett framtidsperspektiv? Hur kan de ideologiska skiljelinjerna dras mellan ”de fyras” samverkan bakom regeringen och ”de tres” opposition från höger?

Sverige står, liksom övriga Europa, i vägvalet mellan ett tolerant och öppet samhälle eller ett samhälle präglat av rädsla och misstro. Ungerns ledare Victor Orbán ställer den ”illiberala” eller, som han helst säger, ”kristliga” demokratin mot den liberala.

Tre frågor är särskiljande, hävdar han. 1) Den liberala demokratin hyllar multikulturalism medan den kristliga ger prioritet åt kristna värden, 2) liberal demokrati är för invandring medan den kristliga demokratin är mot, och 3) liberal demokrati är förenlig med anpassningsbara familjemodeller, snarare än att hålla på den kristliga familjemodellen.

Orbáns tre riktlinjer för en ”kristlig demokrati” bäddar för en moralkamp, uppammad av rädslan och formad kring den auktoritära, nationella konservatismen. Rädslan främjar intolerans och snävt vi/dom-tänkande. När den går djupt kan den upplevas som ett hot mot individens och den egna gruppens identitet. Rädslan bäddar för påståenden om ett krigstillstånd. Motparten ska inte övertygas utan förgöras.

”Vi måste segra eller dö”, som Mattias Karlsson, ordförande i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, uttryckt saken. Det är ett eko på Donald Trumps utrop: ”Vårt land är hotat, jag utlyser nationellt undantagstillstånd”.

Det vägval som Orbán lyfter fram öppnar först och främst upp för en inbördesstrid inom den traditionella politiska högern. Den återkommande idépolitiska skiljelinjen mellan en värdekonservativ och en aggressivt nyliberal höger aktualiseras på nytt när ställningstagandena till eventuellt samarbete med SD  lägger bränsle på den brasan.

Det kan tyckas som att den frihetliga och globaliseringsvänliga högern (typ Timbro) skulle stå sig i skarp kontrast till en nationalistisk moral-auktoritär konservatism av det slag som Orbán, och även SD, företräder. Men då har man glömt bort ordoliberalismen. Dess riktmärke är ”den dubbla regleringen”.

Nationens inre liv ska styras av en folkvald ledare och präglas av etnisk homogenitet och kulturell likriktning. Men ekonomin ska inte styras av folkmajoriteten. I stället ska privatiseringar och marknadsstyrning läggas fast i regelsystem och institutioner som placeras utanför demokratins räckvidd.

Sverige står, liksom övriga Europa, i vägvalet mellan ett tolerant och öppet samhälle eller ett samhälle präglat av rädsla och misstro.

I Sverige tror vi att det var Friedrich von Hayek och Milton Friedman som skapade grunden för nyliberalismen. Men den nyliberala idériktningen utvecklades i Tyskland och Österrike redan under 1920- och 30-talen. Efter det att den allmänna rösträtten genomförts växte denna högerliberala tankeskola fram, med fruktan för folkmajoriteters inverkan på ekonomin som drivkraft. Privategendomen och den ekonomiska maktordningen behövde skyddas mot folket, hävdade de som på 1930-talet började kalla sig ny- eller ordoliberaler.

Det är viktigt att hålla i minnet att det alltså finns två grenar inom den nyliberala tankeskolan. Den anglosaxiska riktningen, som på 1950- och 60-talen kom att utvecklas främst av en grupp ekonomer vid universitetet i Chicago och som fick brett genomslag i den anglosaxiska idévärlden under 1970-talet, vill inskränka statens roll och låta ”marknaden” härska.

”There is no such thing as Society”, det finns ingenting sådant som ett samhälle, utropar den brittiska premiärministern Margaret Thatcher övermodigt när hon står på toppen av sin och den anglosaxiska nyliberalismens framgång. I handen håller hon Hayeks bok The Constitution of Liberty. En grundtanke är att om bara staten trängs tillbaka, kommer marknader ”naturligt” att växa fram.

Det tror inte ordoliberalerna ett ögonblick på. Den ordoliberala tankeriktningen vill i stället värna samhället. De vill ha en stark statsmakt som aktivt skapar och upprätthåller marknader och författningsmässigt undandrar den ekonomiska sfären från demokratisk styrning. Teorin har satt starka avtryck i Europa under hela efterkrigstiden.

EU:s reglering av medlemsstaternas ekonomiska politik, euron och och den självständiga centralbankens makt avspeglar till stor del ordoliberala tankemönster med en stark statsmakt, nu alltmer europeisk. Och utanför demokratins räckvidd.

I globaliseringens tid har även ordoliberalismen globaliserats, vilket utvecklats på ett spännande sätt i den tysk-amerikanske idéhistorikern Quinn Slobodians nyligen utkomna bok Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism. På nytt handlar det om att skydda den ekonomiska maktordningen och avvärja ingrepp i demokratins namn.

Om skyddet tidigare hade vilat på en stark nationalstat har nu fria kapitalrörelser, självständiga centralbanker, internationella handelsregler som skyddar investerare och europeiska villkor för skuldsanering blivit verktyg för en bindande ”ekonomisk författning” som enskilda regeringar omöjligen ska kunna rubba, helt i enlighet med ordoliberala recept.

De fyra regeringsstödjande partiernas sammanhållande idégrund måste byggas kring begreppen frihet och demokrati.

Åter till Sverige. De fyra regeringsstödjande partiernas sammanhållande idégrund måste byggas kring begreppen frihet och demokrati. För socialdemokrater, miljöpartister och socialliberaler – liksom för människor och grupper, föreningar och samfund, verksamma inom den sekulära demokratins ramverk – är det naturliga svaret på högerpopulisternas utmaning att gemensamt försvara det öppna samhället. Det är bara att hoppas att den fyrpartigruppering som nu samverkar i Sveriges riksdag ska visa sig vuxen den uppgiften och kunna lyfta sig över småaktigt käbbel.

Avgörande blir de fyras förmåga att adressera dagens samhällsutmaningar; miljön, flyktingströmmarna, ekonomin, skolan och vården. Det krävs också att handlandet fogas in i en trovärdig berättelse om en hållbar framtid.

I viss mening betyder det att socialdemokraterna och den breda vänstern måste sluta fred med mittenpartierna, alltså centern och liberalerna, precis som skett i den svenska fyrpartiuppgörelsen. För att tillräckligt effektivt bemöta det konservativa blockets frammarsch fordras den gemensamma kraften hos ett brett center-vänsterblock, på samma sätt som var fallet under kampen för rösträtten. Och den enda möjliga ideologiska grunden för en sådan mobilisering är liberalismen i dess breda historiska mening.

Samtidigt kan en sådan nyorientering öppna vägar för frihetligt socialistiskt nytänkande i delvis bortglömda banor. Frihet är inte ett höger- eller mittenprojekt, det frihetliga har tvärtom alltid utvecklas i opposition mot auktoritära, konservativa maktordningar.

Den idépolitiska skiljelinjen mellan socialdemokrater och liberaler, när det gäller människans frigörelse från en förtryckande och auktoritär samhällsordning, brukar ofta knytas till en motsättning mellan lika möjligheter eller lika utfall.

Den extrema anglosaxiska nyliberalismen stannar ensidigt vid lika möjligheter men annars intar liberaler (även ordo) liksom socialdemokrater i regel mellanpositioner på den skalan. Det finns en enighet om att lika möjligheter inte räcker. Man brukar exempelvis kunna enas om att det är rimligt att ge extra stöd till elever med koncentrationssvårigheter.

Var man lägger balanspunkten i avvägningen mellan dessa båda frihetsbegrepp varierar också kraftigt över tid. Det fanns en tid då självstyre eller autonomi var levande begrepp inom den fackliga rörelsen och den politiska vänstern. De anställdas inflytande över arbetets organisering – det goda arbetet – var ett ledande tema inom facket på 1970- och 80-talen.

Vid samma tid var dåvarande Folkpartiet pådrivande i viktiga frigörelseprojekt som socialdemokraterna först lite mer återhållsamt ställde sig bakom; särbeskattning, jämställdhet mellan kvinnor och män, kvoterad föräldraförsäkring. I vissa frågor la sig faktiskt Folkpartiet till vänster om S, i ett skede även – i synnerhet när PG Gyllenhammar var Volvochef och aktiv folkpartist – beträffande maktordningen i arbetslivet. I sina radikalaste stunder kunde Fp  till och med förorda 50/50-representation för de anställda i bolagsstyrelserna.

Handlandet i dagens samhällspolitiska skede kan inte drivas av utopier om hur bra allting kan bli. Snarare måste vi se med oro på hur illa det kan gå.

Efter valsegern 1982 tillsatte Olof Palme en särskild ”civilminister” – det tidigare landstingsrådet Bo Holmberg – för att inspirera och driva på ett valfrihetsinriktat förnyelsearbete inom den offentliga sektorn. Idéerna kom sedan att förfuskas genom ogenomtänkt marknadsutsättning och näringslivsimporterade styrningsfilosofier. Men där fanns en grundtanke som fortfarande väntar på att förverkligas.

I boken Är svensken människa? (2006) tecknar Henrik Berggren och Lars Trägårdh konturerna av vad de kallar en svensk teori om kärlek. Den svenska välfärdsstaten måste enligt deras uppfattning först och främst förstås som ett frihetsprojekt. Jämförande värderingsforskning visar att vi svenskar intar en absolut tätposition när det gäller sekulära och individualistiska värderingsmönster. Vi vill vara fria och oberoende, inte styrda och underordnade.

Försvaret för den generella välfärdspolitiken, där alla människor är lika värda, utgör ett med detta sätt att se ett frihetsprojekt. Viktor Orbáns auktoritära styrning efter ”kristliga” värderingar och högerpopulisternas rädsla för det främmande är dess värderingsmässiga motpol.

Allt har sin tid. Handlandet i dagens samhällspolitiska skede kan inte drivas av utopier om hur bra allting kan bli. Snarare måste vi se med oro på hur illa det kan gå. Att gemensamt förhindra detta är en värdig uppgift i vår tid. Optimisten kan därutöver hoppas att kampen mot auktoritära maktordningar av olika slag ska bära fram en ny våg av frigörande samhällsomvandling. Vilket är precis var de auktoritära hela tiden har fruktat.

***

Följ Arena Essä på Facebook