Skolan Kampen för inkludering i skolan är en kamp för demokratiska värden. Tyvärr verkar allt fler politiker vilja överge idén. Det skriver Gunnlaugur Magnússon, docent i pedagogik.
Häromveckan föreläste jag om inkludering på en fortbildningskurs för lärare. Det är några år sedan jag undervisat på ämnet och under föreläsningen slog det mig hur tröstlös situationen verkar vara avseende inkludering idag. I Sverige, som tidigare setts som internationell förebild, har inkludering övergetts som utbildningspolitiskt ideal.
Det märkliga är inte att utbildningspolicyer omprövas, omprioriteras och ersätts. Det hör till. Det är inte heller att man genom det här steget kapitulerar inför ett alltmer segregerat skolsystem. Skolmarknadens existens inklusive dess segregation, något OECD ser som alarmerande, verkar här vara överordnat andra politiska värden kring utbildning och skola.
Politikerna utelämnar satsningar på skolan
Det märkliga är att i en tid då demokratin utmanas, där utbildning kallas nyckeln till arbetsmarknaden och där politisk debatt kretsar kring gängkriminalitet, överger politikerna demokratiska ideal kring utbildning och utelämnar satsningar på skolan.
Utbildning diskuteras varken i termer av ideal som bildning, att individen ska växa som människa, eller ens formandet av ett framtida (demokratiskt) samhälle. Snarare betraktas utbildning som redskap för arbetsmarknaden och nationell konkurrenskraft, ett redskap som gärna ska köpas till reapris, och om marknaden leder till långtgående sortering av eleverna och minskad likvärdighet – då får det bli så. Marknaden har ju aldrig fel.
Varför har inkludering blivit så kontroversiell?
”Inkluderingstanken har gått för långt” stod det i januariöverenskommelsen. Tanken om inkludering i skolan som något negativt omvandlades där från ett slagord till utbildningspolitik. En politik som inte ifrågasattes av den socialdemokratiska regeringen som fortsatte efter överenskommelsens implosion. Nuvarande skolminister har tydligt meddelat att ”tanken om full inkludering” är ”ett experiment” vars avslutning ska prioriteras. Det är i följd med partilinjen för även om Liberalerna tidigare varit drivkraft för mångfald, likvärdighet och demokratisk delaktighet lade Jan Björklund den ifrågasättande linjen kring inkludering tidigt i sin karriär och drev den till sin sista valrörelse, 2018.
Men varför har inkludering blivit så kontroversiell?
Det finns en uppsjö olika definitioner av inkludering och forskare, politiker och praktiker tenderar att utgå från olika definitioner och därmed tala förbi varandra. I de allra flesta definitionerna är den gemensamma nämnaren en strävan att reducera eller avveckla förekomsten av dubbla system – ett för de ”speciella” eleverna och ett för de ”vanliga” eleverna. De ”speciella eleverna” är enligt vissa definitioner de elever som vanligtvis faller under specialpedagogikens jurisdiktion, elever med funktionsnedsättningar, diagnoser eller lärsvårigheter. Men det finns också bredare definitioner som fokuserar på flera olika utsatta samhällsgrupper, som fattiga -, resande -, arbetande – och särbegåvade barn. Allt oftare diskuteras ”alla elever” som föremål för inkludering. De sistnämnda typerna av definitioner används exempelvis i nyare internationella policytexter som konstaterar att utbildning ska vara tillgänglig för alla elever och att den ska vara inkluderande. Med andra ord är inkludering inte ett svenskt experiment, utan en internationell policy Sverige åtagit sig att sträva efter genom flera internationella överenskommelser, där vissa har status som lag.
Kampen för inkludering är en kamp för demokratiska värden
Kampen för att skapa en inkluderande skola har pågått i många decennier och under många beteckningar; elevernas differentiering är ju ett av skolans äldsta spörsmål. Den kampen har dock inte bara handlat om elevernas placering utan även om likvärdighet, delaktighet och social mobilitet. Således är inkluderingsambitionen, såsom den beskrivs i alltifrån Salamancadeklarationen till Barnkonventionen, sammansatt av flera olika politiska ideal, de flesta av vilka ingen ifrågasätter i Sverige.
Till exempel är politiker och allmänheten (relativt) överens om demokratiska värden som att barn oavsett kön ska ha tillgång till likvärdig utbildning oavsett ekonomisk situation och att barn ska få uppleva glädjen av vänner och kamrater i skolan. Det ifrågasätts åtminstone inte öppet i riksdagen (än).
Kampen för inkludering kan bäst förstås som kamp för de ovanstående demokratiska värdena: barn ska ha tillgång till likvärdig utbildning, med jämnåriga kamrater, utan exkludering på godtyckliga grunder – som funktionsnedsättningar, klass eller etnicitet. Sådan exkludering hade tidigare lett till att elever placerades i specialgrupp utan hänsyn till individuella förutsättningar för lärande eller social delaktighet, något som påminde om institutionaliseringens mörka historia.
Inkludering berör maktrelationer mellan olika samhällsgrupper.
Erfarenheten visar nämligen, att placering i sådana grupper ofta blev permanent, även när den skulle vara tidsbegränsad, och att elever sällan hann ikapp sina jämnåriga trots en sådan placering. Därtill fanns ett stigma kring placeringen som lever i språket än idag. Så även om många barn behövde det stöd som gavs i det mindre sammanhanget ledde specialgrupper sällan till förväntade resultat, kunskapsresultaten höjdes inte som önskat och exkluderingen kunde ge återverkningar livet ut. Enskild träning och intensivt arbete i mindre grupper måste vara självklara pedagogiska redskap i skolan, men det ovanstående är en risk som måste hanteras.
Huruvida det finns behov större flexibilitet för huvudmän att starta sådana grupper besvarades tydligt av regeringens utredning som påpekade att mängder med grupper redan fanns och att nuvarande lagstiftning inte behövde ändras för att underlätta startandet av fler, men i skolsystem som främst erbjuder resursgrupper som alternativ till en överansträngd verksamhet blir de grupperna självfallet den prioriterade lösningen.
Tillgång till och deltagande i kvalitativ utbildning har däremot kopplas till högre grad av social inkludering, större sociala nätverk, större delaktighet i samhälle och arbetsliv och därmed högre inkomster. Samtliga dessa faktorer påverkar såväl livskvalitet som fysisk och mental hälsa. Det är därför inkludering betraktas av förespråkarna som ett demokratiskt mål. Elever måste ges möjligheter till kvalitativt liv i samhället.
Just det sistnämnda blir än viktigare när vi ser till det att faktorer som klass, migrationsbakgrund och kön samspelar med huruvida elever betraktas som i behov av särskilt stöd, det är lätt att glömma i en debatt där ifrågasättandet av inkludering främst görs med hänvisning till utåtagerande elever. Inkludering berör med andra ord maktrelationer mellan olika samhällsgrupper. Eftersom inkludering avser en bred och heterogen elevgrupp riskerar fimpandet av den som policy med hänvisning till en mycket liten grupp elever drabba en mycket större grupp – en som innehåller skolsystemets mest utsatta barn. Det kan då påminnas om lärarbristen och att bemanning av dessa grupper med behöriga lärare (låt bli med specialpedagogisk kompetens) sällan problematiseras eller ens diskuteras.
Inkludering har ett värde i sig
Men varför är då allt fler politiker kritiska till inkludering?
En förklaring är att de utgår från en definition där inkludering görs till synonym till placering av utåtagerande elever i vanliga klassrum. Det är också en förklaring till varför lärare blir alltmer skeptiska – inkludering har i skolans värld blivit en beteckning för större klasser och mindre pedagogiska resurser och stöd. Jag tror dock att de flesta inkluderingsförespråkare skulle instämma i att ”placering i vanligt klassrum utan stöd har gått för långt” för om inte elevernas pedagogiska och sociala delaktighet och behov bevakas är det inte inkludering.
Inkluderingens värde varken höjs eller sänks med kunskapsresultaten och dess framgångar kartläggs inte i Pisa.
Det är också talande för skolpolitikens fattigdom att demokratiska ideal som inkludering måste försvaras med ekonomisk terminologi för att ens begripas inom marknadsstyrningens rationalitet. Men inkluderingens värde varken höjs eller sänks med kunskapsresultaten och dess framgångar kartläggs inte i Pisa. Vi borde inte vara tvungna att argumentera för demokratiska ideal med att de är bra för betygen utan för att de är ”det rätta”, något som återspeglade eller förstärkte ”det goda” i livet. Vi ska kunna konstatera att inkludering är rätt att eftersträva, dels för att den har ett värde i sig, dels för att exkluderingens pris har varit för högt för så många.
Nu har dock politikerna tvärtom beslutat att inte bara inkluderingens pris är för högt utan att utbildning är för dyr. Nedskärningarna som gjorts och nu eskalerar inom skolan visar på det. De nedskärningar som nu görs med hänvisning till lågkonjunktur, höga räntor och inflation kommer också permanentas, precis som besparingarna som gjorts trots högkonjunktur, låga räntor och låg inflation.
Allt politikerna sagt om att återupprätta kunskapsskolan och om kamp mot gängkriminalitet är att betrakta som en innehållslös floskelparad i ljuset av denna ekonomiska realitet. Om de brydde sig på riktigt om kunskapsskolan, om att ge fler möjligheter till utbildning och arbete och om att bekämpa kriminalitet, skulle vi inte stå inför ett ekonomiskt stålbad, med en budget utan ett öre till skola och socialtjänst samt med stora nedskärningar av yrkes- och vuxenutbildningen.
Det är däremot enkelt att igångsätta ännu en läroplansreform – de borgerliga partierna har vanan inne då de flesta läroplanerna från 1980-talet till idag tagits fram av dem. Sådana processer får det att verka som att något görs, de är omfattande, tar lång tid och resulterar i utredningar, policytexter och presskonferenser – men jämfört med långsiktig finansiering av fungerande arbetsmiljöer för lärare och elever är de en billig åtgärd.
Inkludering har inte tillåtits att fungera
Det är också lättare att låta huvudmännen skapa än fler särskilda grupper (med tveksamma resultat) en företeelse som faktiskt ägt rum över lång tid – än att reglera klasstorlekar, säkerställa lärarbehörighet, åtgärda segregationen, ge kvalitativa läromedel och elevhälsa och säkerställa tillgång till speciallärare. Det är inte billigt med särgrupper men på kort sikt är de mycket billigare än systemändringar.
Så när politiker säger att ”inkludering fungerar inte” har de rätt – men det är helt enkelt för att den inte tillåtits fungera. Förutom att vi har ett komplext system med särskolor, träningsskolor, specialskolor, särgrupper, resursskolor och friskolor med fokus på särskilt stöd har inkludering inte prioriterats. Den nämns inte ens i skolans viktigaste styrdokument. Som forskaren Roger Slee påpekat, har termen som från början hade en radikal politisk innebörd kidnappats och gjorts till beteckning på besparingsåtgärder där stöd dras in med inkludering som täckmantel.
Att säga sig värna kunskap och utbildning är billigt. Att prioritera insatser kostar.
Vägen som Sverige slog in på med decentraliseringen på 1980-talet och marknadsstyrningen på 1990-talet var ödesdiger. Som filosofen Jonna Bornemark skrivit, krävs en uppgörelse med denna styrningsideologi, för kraven att skolan ska uppfylla fler mål, dokumentera mer, utbilda fler men för mindre resurser åstadkommer inget annat än att skolan urholkas, personal bränns ut och elever berövas meningsfull utbildning.
Som en ny bok om skolan gör tydligt skulle det dock kunna vara annorlunda. Vi skulle kunna, som samhälle – genom våra politiker – satsa på skolan på riktigt. Det är ju, som politikern som chockhöjde sin lön sa: ”en fråga om prioriteringar”.
Att säga sig värna kunskap och utbildning är billigt. Att prioritera insatser kostar. Att avfärda inkludering som icke fungerande är enkelt. Att prioritera elevers tillgång till likvärdig utbildning oavsett funktionsnedsättningar eller bakgrund kräver däremot vision och resurser, tyvärr notoriska bristvaror hos våra politiker.
Utan säkrande av skolans ekonomiska och materiella förutsättningar är politikers utspel hetluft som blåser över det politiska ansvaret till lärarnas praktik och elevernas val. Denna brist på demokratisk ansvarsförvaltning har i eskalerande takt eroderat den svenska skolan som samhällsbärande institution, till den grad att den betraktas som nationell säkerhetsrisk. Att inkludering överges formellt som utbildningspolitiskt ideal är ett kraftigt tecken på hur skadlig denna erodering är och hur långt den gått.
Det är för sorgligt i ett land som tidigare betraktats som demokratisk fyrbåk när det kommer till utbildning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
