ESSÄ Islamkritiska inlägg, rasism och stöd för Sverigedemokraterna. Botar som publicerar inlägg på sociala medier suddar ut linjerna mellan vad som är sant och inte. Journalisten och författaren Jonathan Lundberg berättar om två aktuella fall i ett utdrag ur boken Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget.
Den 14 juli 2018 sprids en film som visar två utländska män på Facebook. Männen anklagas för att ha misshandlat två sextonåriga tvillingsystrar i Linköping. I inlägget intill filmen står det ”hjälp mig hitta gärningsmännen”. Mannen som sprider videon säger sig vara tvillingarnas pappa, Leif* (fingerat namn). Filmen sprids i Stå upp för Sverige, där den väcker starka känslor. Några av medlemmarna säger att de ska ”ta itu med” de utpekade männen om de ser dem på stan. Andra menar att filmen säger något om invandrare som grupp.
Samtidigt sprider en annan man, Anders*, samma film på Twitter. Även han utger sig för att vara tvillingarnas pappa. Även han säger sig vara på jakt efter gärningsmännen, även han ber sina följare att leta upp dem. Och även på Twitter börjar historien spridas bland invandringskritiker.
När de båda filmerna sprids samtidigt börjar historien att väcka frågor. Är båda männen tjejernas pappor? En av dem, Leif, har tidigare delat främlingsfientligt material på sin tidslinje. Den andre, Anders, beter sig närmast maniskt i sitt postande av filmer, bilder och artiklar som rör invandringens baksidor, med en oerhört hög aktivitet i sitt twitterflöde.
Detta snappas upp av administratören till en antirasistisk facebooksida, som börjar spekulera kring om hela historien är påhittad. Dagen därpå skickar han Leifs inlägg till sina följare, där han ifrågasätter om misshandeln alls skett. Administratören skriver:
”Det här inlägget sprids nu i sociala medier av flera olika konton. Det tycks vara fejk, sannolikt i syfte att smutskasta ensamkommande. Händelsen har inte registrerats av polisen. Ingen liknande händelse heller. Kollar man på Leifs profil så ser man att han gillar flera rasistiska sajter vilket indikerar att syftet med inlägget är det vi skrev.
Vi har kontrollerat om en liknande händelse faktiskt har skett, vilket den inte tycks ha gjort. Den McDonalds som nämns (där tvillingarna ska ha attackerats, förf. anm.) känner inte till händelsen och inte heller tidningen Corren. En sjuksköterska från universitetssjukhuset har kommenterat att hen inte känner till händelsen.
Om Leif kan bevisa att vi har fel och händelsen faktiskt ägt rum så tar vi självfallet bort inlägget.
Edit: Leif har tagit bort inlägget.”
Av mönstret att döma är Anders ingen riktig människa, utan en bot.
En av mina facebookvänner delar den antirasistiska sidans inlägg. Det gör också ett tusental andra personer. Men något skaver kring den påstådda lögnen. Ett av de konton som laddat upp filmen, Twitter-Anders, beter sig alltför märkligt. Han pumpar ut inlägg per automatik, direkt kopierade från sajterna han tagit dem ifrån. Han verkar bara ha stulit Leifs inlägg och postat det i sitt eget twitterflöde. När jag scrollar bland hans inlägg syns ett tydligt mönster: Han skriver aldrig egna inlägg, men sprider vidare andras så fort de uppnår en viss popularitet. Han delar dem inte vidare, utan kopierar dem som om de vore hans egna tankar och upplevelser. Dag som natt, dygnet runt, dussintals inlägg, med bara minuters mellanrum.
Av mönstret att döma är Anders ingen riktig människa, utan en bot. Ett robotkonto styrt av en algoritm, som snappar upp och sprider vidare inlägg automatiskt. Boten verkar ha snappat upp och kopierat Leifs facebookinlägg i jakt på inlägg som sprids mycket just nu.
När jag kontrollerar Leifs konto framträder en mycket mer trovärdig människa. Han skriver egna inlägg, pratar om musik och bilar, har facebookvänner med samma efternamn som sig själv – släktingar. Bland dem finns två tonårsdöttrar. De bor inte i Linköping, men inte särskilt långt därifrån.
Antingen har Leif två sextonåriga döttrar och ljuger om att de blivit misshandlade för att hetsa mot invandrare. Eller så har flickorna faktiskt blivit misshandlade och nu sprids deras berättelse som ett påhitt. Oavsett så är det två barn som riskerar att hamna i kläm. När jag klickar in på flickornas profiler ser jag att en av dem själv skrivit om misshandeln. Hon berättar att hon körts till sjukhuset med fem brutna revben. Än värre: Hon berättar att familjen sedan några dagar tillbaka får dödshot riktade mot henne, hennes syster och hennes pappa. De anklagas för att vara rasister och lögnare.
Nästa morgon sitter jag på pendeltåget på väg mot Aftonbladets redaktion. Så fort jag kommer in på redaktionen ringer jag polisen i Linköping.
– Jag har fått uppgifter om en misshandel som ägt rum vid McDonalds i centrala Linköping i lördags. Utifrån ljuset på bilderna skulle jag gissa att det är sen eftermiddag eller tidig kväll.
Polisen ber mig vänta. I bakgrunden hör jag rasslet från hans tangentbord.
– Linköping, sa du? Sen eftermiddag … njae. Är du säker på att det var lördag?
– Ja.
Det tar en lång stund.
– Vi har lite problem med datasystemen.
Det rasslar lite till. Polisen säger ”vänta här nu”. Han harklar sig.
– Jo. Jo, det stämmer. Vi påbörjade en utredning om misshandel i lördags klockan 17:09.
Han skickar över anmälan till mig. Polisen har fått larm om två flickor vid McDonalds i Linköping som blivit sparkade och slagna. Patrullen som mötte dem skjutsade flickorna till akuten, eftersom de bedömdes ha skador som krävde vård. Jag ringer sjukhuset. Kvinnan som svarar vill inte bekräfta eller dementera ifall de haft en viss patient, vilket är det svar som vårdpersonal förväntas ge.
Därefter ringer jag pappan Leif som delat filmen på Facebook, inget svar. Jag testar att ringa döttrarnas mamma, som de bor tillsammans med på en annan adress. Jag presenterar mig och frågar om hon har tid att prata. Hon svarar:
– Vi är just hos optikern och köper nya glasögon till min yngsta dotter. De slogs sönder i lördags. Kan jag ringa dig snart?
Jag får prata med en av tvillingarna. Hon har ont av flera brutna revben, en sprucken trumhinna och en kraftig blåtira. Ända sedan filmen laddades upp på Facebook har hon fått arga meddelanden från främlingar.
En timme senare ringer hon mig. Hon önskar att Leif aldrig hade laddat upp filmen. Som mamma är hon både arg och ledsen över att hennes döttrar blivit slagträn i en politisk debatt som de inte vill vara en del av – där den ena sidan använder misshandeln för att svartmåla invandrare, den andra tvivlar på att misshandeln alls skett.
– De här killarna har begått ett fruktansvärt brott, men de ska inte hängas ut. Det här ska utredas av polis, säger mamman.
Den hätska stämningen på sociala medier har tagit hårt på hennes döttrar.
– Det känns för jävligt. Det de behöver är stöd, att höra ”ni har inte gjort något fel”. Istället får de höra att de är lögnare och att alltihop är påhittat som politisk propaganda.
Jag får prata med en av tvillingarna. Hon har ont av flera brutna revben, en sprucken trumhinna och en kraftig blåtira. Ända sedan filmen laddades upp på Facebook har hon fått arga meddelanden från främlingar.
– Jag blir ledsen, för de skriver så elaka saker. De kallar min pappa ”jävla lögnare”, och skriver att vi allihop borde dö i cancer, säger hon.
Jag skriver till den antirasistiska facebooksidan och ber att få ringa upp administratören. Jag lämnar mitt telefonnummer och efter en kvart blir jag uppringd av en man.
Jag ställer frågor om det inlägg han gjorde. Har du verkligen ringt polisen? Jo, polisens växel. De visste inget. Ringde du sjukhuset? Nja, en kvinna som påstod sig vara sjuksköterska i Linköping skrev i kommentarsfältet att hon inte hade hört något om misshandeln. Hur vet du att Corren bara inte hunnit skriva om det än? Ja, jo, det är klart.
Men den där boten. Twitterkontot som spred pappans berättelse under falskt namn, visst såg det konstigt ut? Varför skulle han ha gjort det, om inte för att hetsa mot invandrare? undrar han.
Jo. Det var nog det han ville.
Den här historien visar hur svårt det är att navigera i ett samtal där det förekommer botar. Det suddar ut linjerna mellan vad som är sant och inte. Jag tror inte att administratören hade ifrågasatt misshandeln, åtminstone inte så definitivt, om den inte spridits av två konton som båda utgav sig för att vara flickornas pappa – varav det ena kontot visade sig vara en bot.
Att filmen inte borde ha spridits på sociala medier från början, det tror jag de flesta är överens om.
Men när en pappa berättar på Facebook att hans döttrar blivit misshandlade, är min första tanke som privatperson att det antagligen är sant. Sedan behöver det inte vara det, administratören kunde haft rätt. När boten spred vidare pappans inlägg på Twitter under påhittat namn såg det definitivt misstänkt ut. Desto mer så när filmen spreds vidare genom invandringskritiska nätverk. Nästa gång en sådan historia sprids kanske den faktiskt är påhittad och sprids genom ett botnätverk för att nå ut till så många som möjligt. Man måste vara så misstänksam som administratören var, men utan att gå riktigt så långt i sina slutsatser. Pappan tog inte bort sitt inlägg för att han ljög och blev motbevisad, utan för att han blev trängd av människor som trodde att han ljög – och för att mamman till hans barn bad honom.
Under sommaren 2018 ställer misstänkta botar till med förvirring vid flera tillfällen.
Vid sommarens fotbolls-VM sker något märkligt, då Sverige spelar mot ärkerivalen Tyskland. Det står 1–1 in till matchens sista minuter, svenska folket sitter som på nålar. Med trettio sekunder kvar gör svensken Jimmy Durmaz en olycklig tackling precis utanför det svenska straffområdet. Tysken Toni Kroos får lägga en frispark och gör mål.
2–1 till Tyskland.
Minuterna efter fylls Jimmy Durmaz konto på Instagram av tusentals kommentarer. De är känslomässiga, arga och i vissa fall rent rasistiska. När journalisten Jack Werner går igenom kommentarsfältet ett och ett halvt dygn senare ser han kommentarer i stil med:
”Cp va i helvete”
”Va gör du i Sverige”
”Du är så fittdålig”
”LANDSFÖRRÄDARE”
”Åk hem din jävla sopa”
”Jävla sopa är du, bergsturk”
”Tack för inget din inkvoterade jävla skäggiga sopa! Dra åt helvete!!!”
Då kan Werner konstatera att åttahundra kommentarer tagits bort ur kommentarsfältet. Redan under samma kväll som matchen spelats skriver flera tidningar artiklar om en ”rasistisk hatstorm” mot Durmaz. Det får i sin tur hatet mot fotbollsspelaren att vända till en kärleksstorm, en manifestation mot rasism. Hans kommentarsfält fylls därefter av positiva tillrop.
Jag sms:ar dem, de frågar sin son om det är han som hotat Jimmy Durmaz. Han förnekar allt och konstigt nog så försvinner hans kommentar just då.
Nästa dag på Aftonbladets redaktion försöker jag få tag på några av hatarna, framförallt en ung man som önskat livet ur Jimmy Durmaz. Trots att hans konto är anonymiserat lyckas jag matcha hans flöde och förnamn med en fjortonårig pojke på Facebook. När jag googlar hans namn, hittar jag bilder från föreningar han varit med i som matchar dem från Instagram. Det tycks vara ett äkta konto, det är med stor sannolikhet han själv som skrivit till Durmaz. Därefter hittar jag lätt numret till hans föräldrar. Jag sms:ar dem, de frågar sin son om det är han som hotat Jimmy Durmaz. Han förnekar allt och konstigt nog så försvinner hans kommentar just då. Jag släpper historien, men mina kollegor får prata med några andra unga män som skrivit liknande kommentarer.
De säger att de skrev sina kommentarer i stundens hetta, och att de sedan själva fått hat och hot skickat till sig. Därför tog de flesta av dem bort sina kommentarer, innan Jack Werner hann analysera kommentarsfältet.
Två veckor senare skickar Sveriges Radio ut en nyhet med rubriken: Bottar bakom hat mot Jimmy Durmaz
I texten står det: ”Det var ingen verklig storm av hat i sociala medier mot fotbollsspelaren Jimmy Durmaz efter matchen mot Tyskland.”
Tidningen fPlus skriver en liknande artikel: Forskaren: Det fanns ingen hatstorm mot Durmaz
Nyheten publiceras i liknande varianter i de flesta svenska medier. Den bygger på ett uttalande från lundaprofessorn Per Ödling, vars expertområde är bredbandsteknik.
Han menar att en liten portion av hatet kan ha skrivits av arga tonåringar, men att det mesta ”sannolikt” triggats igång av ett botnätverk som gått in direkt efter Durmaz tackling och sedan raderat sina kommentarer så fort det riktiga, organiska hatet började strömma in. Han går ut hårt mot svensk media, som enligt honom agerat ”nyttiga idioter” och ”en buffelhjord” som lurats tro att det pågått en rasistisk hatstorm.
Fria Tider tolkar Ödlings uttalande som att ”traditionella medier gör sig själva ’blinda’ för att sprida en felaktig bild av Sverige som ett ’rasistiskt’ land”. Den ryska nyhetssajten Sputnik rapporterar att svenska medier sprider ett ”falskt narrativ” och att den ”rasistiska hatstormen” egentligen var en ”kärleksstorm”.
Per Ödling utgick från samma material som Jack Werner, men till skillnad från Ödling drog Werner en helt annan slutsats: Att hatet inte alls verkade komma från botar.
Jack Werner tittade på vilka som skrev hatkommentarerna och konstaterade att inget tydde på att det var falska konton. Det verkade vara arga, unga män som agerade på sina känslor framför tv-skärmen. Per Ödling utgick istället från de åttahundra borttagna kommentarerna och fastslog att de skrivits och försvunnit så snabbt att det tydde på att botar varit inblandade.
En analys visar att de tolvhundra politiska botarna i genomsnitt är ”anti-islam” i tre gånger högre utsträckning än mänskliga konton.
Men att botar ligger bakom attacken är en onödigt komplicerad förklaring, menar flera experter. Kommunikationskonsulten Hampus Brynolf säger till Dagens Nyheter:
– Bevisbördan ligger ju på Ödling i det här fallet, om han påstår det. Om du hör hovar utanför ditt fönster är det med största sannolikhet ingen zebra. I det här fallet är ju den mest sannolika förklaringen att det just rör sig om kommentarer från vanliga personer.
Att det inte handlar om en zebra, eller en armé av botar, går i linje med Dagens Nyheters egen granskning, när de analyserar Durmaz kommentarsfält. De konstaterar att de användare som skrivit hatiska kommentarer inte bär några tecken på att vara botar, utan snarare vanliga svenska ungdomar som har en organisk aktivitet i sitt flöde och en följarskara som ser normal ut. Unga killar som blev förbannade på Jimmy Durmaz tackling och skrev till honom i affekt.
Hur det faktiskt låg till är svårt att veta, eftersom kommentarsfältet inte analyserades förrän dagen efter fotbollsmatchen. Per Ödling har avstått medverkan. När jag pratar med Jack Werner över telefon står han fast vid att det inte finns några bevis för att botar skulle ligga bakom hatet.
Botar finns, men hur kan de skiljas från riktiga konton?
Inför valet 2018 avslöjar Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) att tolvhundra botar försöker påverka den svenska, politiska debatten på Twitter. Av dem uttrycker hälften stöd för Sverigedemokraterna. Dessa sexhundra botar är programmerade att sprida material som attackerar islam, liberala riksdagspartier och de etablerade medierna. En stor del av de artiklar som botarna sprider kommer från invandringskritiska sajter och alternativa medier. En analys visar att de tolvhundra politiska botarna i genomsnitt är ”anti-islam” i tre gånger högre utsträckning än mänskliga konton. Samtidigt kritiserar de Sverigedemokraterna hälften så ofta som människor, medan de kritiserar andra partier lika mycket eller mer.
I FOI:s rapport mäter man ”robotlikt beteende”, det kan alltså vara riktiga personer som sitter bakom dessa konton och beter sig automatiserat. Det innebär att de inte skriver egna inlägg, utan sprider vidare andras på ett vis som verkar mekaniskt. En bot tar bara några minuter att skapa för en skicklig programmerare och kan därefter användas på ett par olika sätt. Det vanligaste är att boten fångar upp och sprider vidare inlägg som innehåller vissa ord, kommer från en viss sajt eller når en viss popularitet.
En bot som programmeras för att kritisera islam kan automatiskt publicera artiklar som kommer från en islamkritisk sajt. Den enklaste versionen är att den lägger ut allt från sidan, som ett RSS-flöde. När ett inlägg skrivs, snappar boten genast upp det och postar det på Twitter. En mer avancerad version är att boten reagerar först när ett inlägg får ett visst antal delningar eller kommentarer, vilket gör att den bara sprider vidare populära inlägg. En tredje version är att det finns en fördröjning, att boten sprider vidare artiklar ett givet antal minuter efter publicering. På så sätt kan ett nätverk av botar lägga ut samma nyhet med några minuters mellanrum, vilket får spridningen att se mer naturlig ut.
Det går också att mata boten med egen information. Genom att skriva inlägg åt botar skapar du en cyborg – en blandning mellan robot och människa. En sådan är nästan omöjlig att upptäcka utan noggrann analys, eftersom den beter sig människolikt. En människa bakom kontot skriver med andra människor, men kontot sprider också vidare inlägg automatiskt efter ett visst mönster. Syftet med dessa botar kan vara att marknadsföra ett parti, ett företag, en produkt eller en idé. Genom att programmera ett par hundra konton som sprider vidare vissa länkar eller åsikter, skapas illusionen av att de länkarna eller åsikterna är populära. Det märker Twitters och Facebooks algoritmer, varpå de ser till att länken gynnas och ses av fler i nyhetsflödet. Dessutom verkar informationen mer trovärdig för dem som nås av den, eftersom många skriver samma sak.
Låt säga att en bot sprider missvisande fakta om klimathotet. En sådan faktabit kan spridas i ett par timmar innan en journalist snappat upp det och hunnit skriva en artikel där en expert fått granska lögnen. Under tiden har boten – eller ett botlikt, människostyrt konto – postat tio liknande faktabitar, som också behöver granskas. Därför kan botar användas mycket effektivt för att sprida desinformation som medierna inte hinner bemöta eller avfärda.
Det finns tidigare forskning som visar att påverkansförsök blir mindre effektiva om mottagaren är medveten om försöken, säger Johan Fernquist, FOI.
Efter rapporten om de SD-vänliga botarna går Sveriges digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP) ut och kräver svar från Sverigedemokraterna. Han kräver att partiet, med Jimmie Åkesson som högsta ansvarig, ska undersöka vilka som står bakom botarna. Eftersom så många som hälften av botarna skapats den sista månaden före valet, alltså sexhundra totalt och drygt trehundra som visar stöd för SD, misstänker Peter Eriksson att det kan finnas en större aktör som finansierar dem.
– I USA när Trump valdes, då var det Ryssland som betalade. Här vet vi inte vilka det är, eller om det är SD själva som gör det, säger ministern till mig när jag intervjuar honom för Aftonbladet.
Tror du Jimmie Åkesson vet vilka som står bakom botarna?
– Jag är inte säker på det, men jag är säker på att han kan ta reda på det. Naturligtvis har man inom deras partiledning möjlighet att ta reda på vilka som finansierar deras egen valkampanj i Sverige. Det vore väldigt konstigt annars, säger Peter Eriksson.
Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein tar avstånd från botarna och svarar med ett hårt motangrepp. Han menar att det vore ”underrättelseverksamhet” att göra det Peter Eriksson ber partiet göra. Han tror att det är vanligt folk som ligger bakom botarna:
– Ska jag ta ansvar för vanliga privatpersoners agerande, är det det du menar? Jag antar att Peter Eriksson inte föreslår Sverigedemokraterna att vi ska starta en underrättelsetjänst nu som ska reda ut vad personer gör på Facebook och internet, säger Wallerstein.
Ministern tror att det från partiledningens håll skulle gå att ta reda på vem som finansierar botarna genom kontakter.
– Vi vet inte om det är finansiering bakom dem, han antar ju massa saker. Han har uppenbarligen ingen koll överhuvudtaget, säger Joakim Wallerstein.
Han menar att någon kan ha skapat botarna åt Sverigedemokraterna för att låtsas stödja dem. Dessa botar skulle sedan kunna användas för att smutskasta partiet.
– Vi har varit i kontakt med Twitter många gånger angående konton som utger sig för att vara oss. Jag tror det är ett sätt att röra till det lite, att gå in och utge sig för att gilla något först och sen går man in och skriver dumma saker. Sen riktar det sig mot oss, säger Joakim Wallerstein.
Det går inte att bevisa vem som står bakom botarna, utifrån den forskning som gjorts i nuläget. Johan Fernquist, forskningsledare bakom FOI-rapporten, tror att vetskapen om att dessa konton finns kan räcka för att göra väljarna bättre rustade att möta dem.
– Det finns tidigare forskning som visar att påverkansförsök blir mindre effektiva om mottagaren är medveten om försöken. Att det kan pågå såna här operationer, och vikten av att inte bara lita på en källa, är framförallt det väljarna bör tänka på, säger han.
***
Essän är ett utdrag ur boken Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget (Piratförlaget).
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
