Romina Pourmokhtari är Sveriges Donald Trump

Donald Trumps vinst i presidentvalet i USA och Romina Pourmokhtaris bortkollrande av journalister har en gemensam orsak: de använder gaslighting som politisk strategi. Att kunna sätta rätt ord på vad man blir utsatt för är dock första steget för att kunna göra något åt det. 

”Varför i helvete låste du mig ute på balkongen?” 

”Vadå låste? Jag stängde till för att det blev kallt och du skulle envisas med att sitta därute” 

”Du fucking låste” 

”Nej. Jag stängde till för att det blev kallt. Varför skulle jag låsa för?” 

Ovanstående är en dialog mellan Nora och hennes pojkvän Simon i tv-serien ”Gaslight” som går att se på SVT Play. Serien visar skickligt hur en människa, i detta fallet Nora, kan manipuleras från att tro på sina egna sinnen till att bli övertygad om att det är hennes fel när konstiga saker börjar hända. Som när Simon plötsligt låser henne ute på balkongen.

Och jag tänker på parets dialog när jag ser klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) intervjuas i Agenda.

”När vi sänkte bränsleskatterna då såg vi att utsläppen inte ökade så som man trodde. Det fanns prognoser om att 2023 så kommer regeringens klimatpolitik leda till ökade utsläpp men sedan när vi såg utfallet så hade Sveriges utsläpp minskat. Och då är det intressant att se, vad var då konsekvensen? När vi sänkte bränsleskatterna då var det inte så att folk gick ut och körde mer bil”, säger hon till exempel i intervjun.

Samband med bränslepriser

Naturvårdsverkets statistik visar dock att bilkörandet visst ökade under 2023. Och att anledningen till att utsläppen trots det minskade var att inblandningen av biodrivmedel i bensin steg och att det skedde en utökad elektrifiering av personbilar – vilket kan antas vara konsekvenser av reduktionsplikten och elbilspremien som infördes av den tidigare regeringen men som den nuvarande regeringen sänkt respektive tagit bort.

Forskning visar även att det finns ett samband mellan högre bränsleskatter och att bilåkandet minskar. Effekten är dock betydligt tydligare på lång än kort sikt.

Pourmokhtari var i Agendastudion för att Statistiska centralbyrån samma vecka släppt siffror som visar att Sveriges utsläpp ökar 2024. Det vanliga är att Sveriges utsläpp  minskar men det andra kvartalet 2024 hade de högsta utsläppen för ett andrakvartal sedan 2021.

I Agenda beskriver dock Pourmokhtari det som att utsläppen ”ökat något under 2024 för att sedan minska igen 2025, 2026 fram till 2030 tack vare regeringens politik”.

Anledningen till att regeringen räknar med att utsläppen kommer minska 2025 är dock dels att regeringen höjer reduktionsplikten igen  Men främst att den använder sig av en buffert som skapats av att den tidigare regeringen ”överpresterade” vad gäller utsläppsminskningar – samt att regeringen väljer att inte sälja de utsläppsrätter som Sverige tilldelats inom utsläppshandeln som reglerar utsläppen från industrin.

Strategisk fördel att ljuga

Regeringens beräkningar om att utsläppen kommer minska bygger dock också på det mer positiva av Naturvårdsverkets två scenarion för framtida utsläpp. I det scenariot klarar Sverige med den höjda reduktionsplikten precis EU:s mål, men i det andra scenariot – som är lika sannolikt – är Sverige fortfarande långt ifrån att klara målet.

Bilkörandet ökade alltså visst 2023 och att utsläppen ändå minskade då tycks mest bero på effektiviteten i den tidigare regeringens politik. 2024 ökar Sveriges utsläpp kraftigt och det är inte säkert att de kommer minska 2025 och fram till 2030. Och om utsläppen minskar så ser det ut att främst bero på den tidigare regeringens klimatarbete.

Så varför försöker Romina Pourmokhtari få det att låta som att det är tvärtom?

År 2016 utsåg Oxford Dictionaries ”post-truth” (post-sanning) till årets ord. Med begreppet avses ”omständigheter under vilka objektiva fakta är mindre inflytelserika i att forma den allmänna uppfattningen än vädjan till känslor och personliga övertygelser”.

Oxford Dictionaries motiverade sitt val med att ordet existerat under ungefär ett årtionde men ökat i användning under senare år. Och att man inte minst under 2016 med anledning av Brexit och valet av Donald Trump som president i USA börjat tala om ”post-truth politics”.

När Ryssand attackerade Ukraina den 24 februari 2022 rättfärdigade Vladimir Putin bland annat anfallet med att hävda att ukrainarna bedrev ett folkmord på etniska ryssar och att Ukrainas regim är en nazistregim, trots att det inte finns något stöd för dessa påståenden.

Historiker menar vidare att ingen president ljugit så mycket som Donald Trump. I årets valkampanj har han bland annat hävdat att den nuvarande inflationen är den högsta någonsin, att förra valet stals från honom och att migranter i Springfield äter folks husdjur, trots att inget av detta stämmer.

Trumps många lögner kan dock vara en förklaring till att han vann årets presidentval. Politisk forskning visar nämligen att politiker som ljuger kan få en strategisk fördel då den alternativa verklighet de skapar kan vara mer intressant och engagerande än den komplicerade sanningen.

Och Sveriges motsvarighet till Donald Trump skulle kunna sägas vara Romina Pourmokhtari som är den politiker som anmälts flest gånger till Konstitutionsutskottet och som fått mest kritik från KU för att ha sagt saker som inte stämmer.

Svårt skilja på sant och falskt

Post-sanningsretoriken beskrivs som farlig eftersom den motverkar kunskap och hotar demokratin.

Natascha Rietdijk, doktorand i filosofi vid Tilburg university i Nederländerna, menar dock i avhandlingen ”Post-truth politics and collective gaslighting” (2021) att en förbisedd effekt av post-sanningsretoriken är att den får oss att tvivla på vår egen förmåga att överhuvudtaget kunna skilja på det som är sant och falskt och därför liknar härskartekniken gaslighting.

Gaslighting definieras som en typ av manipulation vars syfte är att få mottagaren att tvivla på sitt eget omdöme, sina egna sinnen och sin verklighetsuppfattning.

Begreppet härstammar från pjäsen ”Gasljus” där huvudpersonen (i filmatiseringen 1944 spelad av Ingrid Bergman) har en make som försöker intala henne att hon är galen bland annat genom att dimma gasljus och sedan påstå att förändringen bara skett i hennes huvud.

Natascha Rietdijk menar att det finns tre sorters post-sanningsretorik: 1. Introducerandet av motberättelser – narrativ som säger emot den annars etablerade sanningen på området 2. Misskrediteringen av kritiker – det vill säga försök att framställa de som kritiserar en, ofta personer som tillhör traditionella institutioner som många litar på som forskare, lärare eller journalister, som icke-trovärdiga 3. Förnekandet av ren fakta.

Och vi kan se exempel på alla dessa grepp i Pourmokhtaris Agenda-intervju.

Hon antyder till exempel att de minskade utsläppen 2023 tyder på att sänkta bränsleskatter inte leder till så höga utsläpp som man trott (introducerande av motberättelse – forskningen visar på ett samband mellan höjda bränsleskatter och minskade utsläpp men att man främst kan se konsekvenserna av detta över längre tid).

Hon påpekar att de som trodde att utsläppen skulle öka 2023 hade fel (misskreditering av kritiker – hon antyder att minskningen kanske berodde på att kritikerna missbedömde faran med att sänka bränsleskatter fast den mer verkar ha berott på effektiviteten i den tidigare regeringen politik).

Och hon påstår att bilkörandet inte ökat efter att bränsleskatterna sänkts (förnekande av ren fakta – bilkörandet ökade).

Men hur kommer då gaslightarna undan med så mycket skitsnack? Jo, det som är slående i många intervjuer med Pourmokhtari är att hon inte får så mycket kritiska frågor och att den som intervjuar henne ofta inte verkar vara så insatt i klimatfrågan.

Rika behöver gå före

Natascha Rietdijk påpekar att en förutsättning för gaslighting är att mottagaren är beroende av eller tror på den som gaslightar henne men att ett sätt att ta sig ur en sådan position kan vara att faktagranska personens påståenden.

I en intervju med ETC i förra veckan säger Pourmokhtari till exempel såhär om klimatarbetet på global nivå:

”Det globala klimatarbetet behöver växlas upp, understryker Romina Pourmokhtari. Men det är inte genom att gå fram med mer radikala klimatåtgärder på hemmaplan som man gör bäst nytta, anser klimatministern. Istället lyfter hon fram samarbeten med utvecklingsländer för att stötta dem att göra sig kvitt fossilberoende.”

Klimatforskningen har dock länge varit tydlig med att rika länder, som byggt sitt välstånd på den fossila ekonomin, behöver gå före i klimatarbetet. Detta kallas Rättviseprincipen och är en kärna i Parisavtalet.

Och Sverige räknas som ett rikt land då de flesta svenskar hör till jordens rikaste 10 procent, som står för 52 procent av utsläppen i världen. Vi har mycket högre utsläpp per person än u-länderna och kan, till skillnad från dem, sänka våra utsläpp mycket utan att drastiskt behöva minska vår levnadsstandard.

Forskare från Uppsala universitet menar att Sverige egentligen skulle behöva minska sina utsläpp med 20 procent per år.

Så det är alltså visst radikala klimatåtgärder på hemmaplan som skulle göra mest nytta.

”Regeringen står redo att genomföra all bra ny politik som vi har tillgänglig”, säger vidare Pourmokhtari i Agenda. Och samtidigt menar hon att klimatfrågan behöver utredas till 2026 för att få fram tillräckligt bra politik – trots att klimatforskare länge varit tydliga med att kunskapen redan finns om vad som behöver göras och att alla lösningar finns tillgängliga.

FN:s miljöorgan Unep poängterade vidare i oktober i samband med att de meddelande den skrämmande nyheten att jorden går mot 3,1 graders uppvärmning om utsläppen fortsätter som nu att en av de mest effektiva åtgärderna för utsläppsminskning är att accelerera utbyggnaden av vindkraft.

Ändå sa regeringen i förra veckan nej till 13 av 14 ansökningar om att bygga havsbaserad vindkraft med hänvisning till att vindkraften kan utgöra hot mot Sveriges försvar. Kritiker påpekade dock att många andra Nato-länder har havsbaserad vindkraft och att problemen hade kunnat lösas om den politiska viljan funnits.

Våga ifrågasätta den automatiska tanken

Undersökningar visar också att en majoritet av svenskarna vill ha skarpare klimatåtgärder och står bakom att till exempel höja skatten för utsläppstunga företag och industrier samt för varor och tjänster.

Så bra politik tycks på flera sätt redan vara tillgänglig utan att regeringen genomför den.

Ett viktigt sätt att motverka gaslighting kan vara att vägra argumentera på gaslightarens villkor och att släppa rädslan för att skapa dålig stämning.

Intervjun Anders Holmberg gjorde med Pourmokhtari i 30 minuter i februari i år är ett bra exempel på vilket annat resultat en sådan approach kan ge.

Holmbergs skepsis till allt hans intervjuobjekt säger omöjliggör nämligen för Pourmokhtari att hamna i det överläge som Natascha Rietdijk menar är en förutsättning för gaslighting.

När Pourmokhtari i den intervjun säger att ”Vi är ett parti i en regering som gick till val på sänkta bränslepriser” så säger Holmberg till exempel: ”Var det viktigare då att hjälpa bilisterna än att sänka utsläppen?” Vilket är en relevant fråga då Ulf Kristerssons regering  vann valet på en politik som lovade väljarna att de både kunde få sänka bränsleskatter och sänkta utsläpp. Kristersson sa även i valrörelsen att det var realistiskt att kunna begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.

Det kraftfullaste verktyget mot post-sanningsretorik kan dock, enligt Rietdijk, vara att helt enkelt kunna identifiera vilket problem det är man står inför.

I tv-serien ”Gaslight” sker detta när Nora äntligen skriker ”Du – DU är sjuk!” Till sin gaslightande pojkvän Simon och springer ut från hans lägenhet.

Gällande politisk gaslighting handlar det om att, när man känner sig förvirrad och överväldigad av något en politiker säger, våga ifrågasätta den automatiska tanken som lyder ”Oj, jag blir förvirrad, har jag kanske fel?” Och i stället fråga sig ”Försöker personen kanske gaslighta mig?”.

Den andra frågan får oss kanske nämligen att inse att vi inte kan lita på personen som pratar med oss. Och det är det avgörande att vi förstår om vi ska kunna hindra oss själva och andra från att bli manipulerade av politiska gaslighters som Donald Trump och Romina Pourmokhtari.