Arbete Det viktiga är att ha ett arbete. Inte hur vi trivs med själva jobbet. Det har istället ofta varit arbetarrörelsens blinda fläck genom historien, skriver Per Sundgren.
Få saker är viktigare än hur vi trivs på jobbet. Där tillbringar vi en stor del av vårt liv. Att den frågan lyfts fram i rapporter och böcker är bra. Nu senast är det David Eklind Kloo som i en rapport och en bok, Arbetets mening, gett intressant belysning åt frågan. Frågan om arbetets mening har egentligen aldrig stått särskilt högt på arbetarrörelsens dagordning. Andra frågor har varit viktigare. För kommunisterna skulle revolutionen lösa frågan. I Sovjetunionen var den löst. För Socialdemokraterna var det produktionens effektivitet och lönens storlek som var viktigast.
Även inom den fackliga rörelsen har frågan med några få undantag varit lågt prioriterad. Kampen har gällt lön och arbetsvillkor, inte arbetets innehåll. Att producera effektivt för att sedan fördela överskottet har varit den överordnade målsättningen. Nya arbetsmetoder och förändrat arbetsinnehåll har setts som en nödvändig följd av den tekniska utvecklingen och inget som fackföreningsrörelsen ska motverka. Tvärtom har den svenska fackföreningsrörelsen utmärkt sig genom att vara ovanligt positiv till rationalisering och arbetsstudier.
På LO-kongressen 1946 framhölls att LO inte hade några ”principiella betänkligheter mot en rationalisering som ingår som ett led i produktionslivets effektivisering.” I 1948 års arbetsstudieavtal uttrycks att rätt utförda arbetsstudier är ett viktigt hjälpmedel i denna effektivisering. När LO-kongressen 1951 behandlar två motioner som är kritiska till MTM-metoden avfärdas dessa med att det är viktigt att de anställda kan ”aktivt medverka i rationaliseringsprocessen”. Ett avvisande skulle innebära att arbetsgivarnas makt över produktionen ifrågasattes och det var inte möjligt. Det bästa var därför att använda metoden för att förhandla upp lönerna.
Slutsatsen är att vantrivseln är ett mentalhygieniskt problem
Efter andra världskriget händer dock något. Trivsel blir plötsligt något mycket viktigt. Redan i den av Per Albin Hanssons författade valskriften Sverge åt svenskarna från 1926 är ett politiskt mål att ”skapa trivsel och trygghet i det svenska hemmet”. Nu efter kriget visar det sig att människor trots materiella framgångar känner vantrivsel och utsätts för neurotiska störningar. Till detta bidrar i hög grad arbetets rationalisering och mekanisering, som skapar vantrivsel.
I det kulturprogram, Människan och nutiden, som läggs fram på den socialdemokratiska kongressen 1952 är frågan om trivsel i arbetslivet viktig och utförligt återges innehållet i den trivselundersökning som utförts under ledning av sociologiprofessor Torgny T Segerstedt på stora industriarbetsplatser i Huskvarna och Katrineholm. Slutsatsen är att vantrivseln är ett mentalhygieniskt problem som kan lösas genom bättre planering och psykologiska insatser, en uppgift för den sociala ingenjörskonst som nu står högt.
Mot denna tendens att psykologisera samhällsproblem och se missnöje på arbetsplatserna som ett mentalhygieniskt problem reagerade författaren Folke Fridell tidigt. Han ansåg att missnöjet snarare borde ses som ett tecken på hälsa än som ett tecken på sjukdom. Vantrivseln hade ytterst sitt ursprung i de kapitalistiska ägandeförhållandena. I romanen Död mans hand (1946) föreslår Rivar-Bohm att eländet nog skulle minska om arbetarna ”fick vara med och dela, dela både vinst och ansvar?”
Fridell hade i syndikalistiska Arbetaren gått till angrepp på den ”Myrdalssocialism” som enligt honom bara såg till produktionsresultatet och struntade i ägande- och arbetsförhållanden. Nu låter han Rivar-Bohm föra ordet och säga: ”Bestämma vill vi; inte över andra utan över oss själva.” Inom den fackliga rörelsen fick Fridell kraftigt mothugg, hans kritik var förtal av det fackliga arbetet.
Det var på Pentaverken i Skövde och Volvo i Göteborg som den nya tidsstudiemetoden MTM introducerades i början på 1950-talet. Genom att varje grundrörelse i arbetet tilldelades ett i förväg bestämt tidsvärde kunde en tänkt normalprestation räknas fram och ackord sättas utan att en individuell prestationsbedömning behövde göras. För arbetaren fanns inte längre möjlighet att själv lägga upp arbetet eller räkna ut sitt ackord. För det krävdes i fortsättningen fackliga experter, som i allt väsentligt fick sin utbildning av det företag som införde MTM-metoden. Både på arbetsplatserna i Skövde och Göteborg var motståndet mot metoden inledningsvis massivt.
Att metoden var omänsklig och skulle göra arbetarna till robotar var en vanlig åsikt på klubbmötena som var mycket välbesökta. Framför allt skulle arbetarna förlora möjligheten att påverka och styra sitt arbete, vilket främst genom ökat tempo skulle drabba de äldre arbetarna som riskerade att slås ut. Den fackliga ledningen lyckades dock avväpna motståndet genom att koppla ett accepterande av metoden till rejäla löneökningar. När frågan avgjordes på verkstadsindustrins avtalskonferens i början av 1955 röstade endast två kommunister mot avtalet.
Samtidigt som kritiken mot MTM-systemet var hård och förstås gällde arbetsvillkor, handlade den inte alls om arbetets innehåll eller mening. Sådana krav var helt främmande för den tidens arbetarrörelse. När kommunisten Gunnar Adolfsson i sin roman Trappan behandlar MTM-konflikten på Volvo är det inte heller arbetets innehåll och mening som står i fokus. Romanen är framför allt en skildring av hur en kommunist bör bedriva fackligt arbete i den konflikt som äger rum mellan arbete och kapital. Istället för den kapitalism som gjorde arbetare till robotar fanns lösningen i den socialism som byggdes i Sovjetunionen.
Det som skedde på Volvo på 1950-talet skulle få en intressant återupprepning på Volvo i Umeå på 1990-talet och början på 2000-talet. Jan-Olov Carlsson, facklig ordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå, berättar vad som hände när ett nytt kollektivavtal med ”inflytande i den arbetsorganisatoriska utvecklingen” slutits. Under några år på 1990-talet, sedan ett lokalt avtal slutits, organiserades arbetet om och blev grupporienterat. De fackliga positionerna och självkänslan bland arbetarna stärktes.
Men trots ett mycket starkt stöd bland arbetarna för detta nya sätt att organisera arbetet lyckades företaget efter några år återinföra det löpande bandet, ett flera hundra meter lång löpande band med ett 70-tal arbetsstationer. Även om Metall denna gång stödde arbetarna mot företaget, menar Jan-Olov Carlsson att Metalls huvudspår ändå varit att anpassa sig till den globaliserade ekonomins nya villkor, vilket för arbetarna inneburit minskad egenkontroll och styrt arbete.
Inom arbetarrörelsen har dock periodvis ett annat synsätt på arbetet skymtat fram. Tanken att arbetet skulle kunna vara en del i ett emancipatoriskt projekt. I det socialdemokratiska partiprogrammet från 1975 slås således fast: ”Varje människa har rätt till ett arbete som kan upplevas som meningsfullt.” På metallkongressen 1985 antogs dokumentet Det goda arbetet och på LO-kongressen 1991 Det hållbara arbetet. Här finns goda ambitioner, men de har inte kunnat rucka på huvudspåret som förblivit att bejaka en teknikutveckling som ökar produktiviteten och leder till högre löner och levnadsstandard.
I grunden handlar det meningsfulla arbetet om makten på arbetsplatsen.
Även inom den offentliga sektorn har man under senare år hämtat inspiration från industrins löpande band. Inom äldreomsorgen arbetar personalen efter minutscheman och alla arbetsuppgifter finns noggrant tidssatta. Jag jobbade några år på 1980-talet som vårdbiträde inom hemtjänsten. När jag under senare år träffat gamla arbetskamrater har jag förstått att vårt arbete då var närmast ett himmelrike jämfört med vad som senare kom dessa NPM-liknande system. Att denna enorma försämring av arbetsvillkoren kunnat ske för en stor personalgrupp och för de pensionärer som får hjälpen är svårt att förstå.
Nu under pandemin talas det storordigt om hur det ska satsas på äldreomsorgen. Ja, högre löner, fasta anställningar och god utbildning, men minst lika viktigt är att se över arbetsorganisationen och avskaffa dessa minutscheman och planera för att arbetet ska bli meningsfullt för både personal och brukare.
I grunden handlar det meningsfulla arbetet om makten på arbetsplatsen. I den politiskt styrda offentliga sektorn borde det vara möjligt att ganska snabbt åstadkomma förändringar som har just det goda arbetet till utgångspunkt. I det privata näringslivet är det svårare, det handlar ju om vem som har makten att leda och fördela arbetet – och det är arbetsgivaren. Men en första förutsättning för att något ska hända är att de fackliga organisationerna gör det meningsfulla arbetet till en huvudfråga, så har det inte varit hittills.
Men det finns också andra vägar till ett meningsfullt arbete: demokratiskt ägda och styrda företag. Ljuders Nickelsilverfabrik i Hovmantorp i Småland är ett aktiebolag som sedan 40 år ägs och styrs demokratiskt av de anställda, som äger lika andelar och har en röst var. Ljuders var ett familjeföretag som de anställda erbjöds att ta över när den tidigare ägaren inte hade ork att driva företaget vidare. Många fler företag som läggs ner skulle kunna drivas vidare av de anställda om de fick möjligheter att göra det på rimliga villkor.
Erfarenheten från Ljuders visar att det demokratiska ägandet påtagligt ökar meningsfullheten i jobbet. Alla känner en stolthet över att kunna vara med att driva frågor, att kunna komma med förbättringsförslag och nya uppslag till affärsidéer. Samtidigt som förståelsen för ekonomin ökar kan byråkratisk kontroll minska när de anställda tar större ansvar för driften.
Ett annat exempel är Teknikkonsultföretaget Bjerking som grundades 1943 av den avmönstrade lättmatrosen Sven-Erik Bjerking. Han överlät 1957 företaget på de anställda. Bjerking som är heltäckande inom bygg och anläggning hade 2019 en omsättning på en halv miljard och drygt 400 anställda. Även här visar undersökningar på en högre trivsel än genomsnittligt bland de anställda.
Svensk forskning av professor Lars Lindkvist och internationell forskning sammanställd av Sophie Nachemson-Ekwall visar att personalägda företag som Ljuders och Bjerking fungerar utmärkt, är lönsamma och innovativa, har låg personalomsättning, klarar kriser bra och personalen trivs. Men även utan att de anställda tar över som ägare finns möjligheter att öka gemenskap och förbättra meningsfullhet i arbetet. En stark fackförening med hög anslutning är en sådan faktor.
I Stockholm har fackklubben Seko 111 genom ett långvarigt solidariskt arbete kunnat förbättra arbetsvillkoren för lokalvårdarna. Detta fackliga arbete har skapat en stark gemenskap, vilket framgår inte minst genom en facklig anslutning på 90 procent bland lokalvårdarna. Fackklubbens öppna och demokratiska arbetssätt har stärkt medlemmarna som individer och ökat tilltron till demokratin.
Så visst finns möjligheter att förbättra arbetsinnehållet för svenska löntagare, men det kräver att detta blir viktig fråga för arbetarrörelsen, inte minst för de fackliga organisationerna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
