replik Erik Åsbrink försöker skymma de beslut som Socialdemokraterna i Stockholm står enade bakom, skriver Markus Kallifatides och Linn Svansbo i en replik.
”Vi önskar en progressivare ekonomisk politik med större tonvikt på investeringar”, sa statsrådet tillika ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm Anders Ygeman i Dagens Industri. Detta efter att styrelsens motion med förslag på ett nytt finanspolitiskt ramverk klubbats igenom.
I veckan följde Klimatpolitiska rådets rapport med rekommendationen att lägga om det finanspolitiska ramverket för att Sverige ska ha en chans att klara de klimatpolitiska målen och fullgöra våra åtaganden enligt Parisavtalet. Under flera år har dessutom stora internationella organ så som IMF, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och OECD, i samstämmighet med LO och handelskammare runt om i landet, understrukit behovet av en mer expansiv ekonomisk politik med lånefinansierade investeringar för att klara de stora samhällsutmaningarna.
Den före detta finansministern Erik Åsbrink (S) håller emellertid fast vid den linje som dominerat det offentliga samtalet i landet och socialdemokratin alltsedan 1990-talet (se Elisabeth Lindbergs essä här på Dagens Arena). I sin essä iklär Åsbrink sig själv och socialdemokratin rollen som den politiska kraft som är ”stramast med tyglarna”. Han varnar dels för Liberalernas planer att förhandla om enskilda budgetposter med Sverigedemokraterna, dels för de nu aktuella förslagen om åtskillnad mellan driftbudget och investeringsbudget. Det första lämnar vi därhän eftersom vår förening delar uppfattningen att statsbudgeten bör antas i sin helhet av riksdagen. Vi bemöter istället Åsbrinks argumentation kring Socialdemokraterna i Stockholms förslag och visar att argumentationen är missvisande på samtliga punkter.
Det kanske mest uppseendeväckande med Åsbrinks text är att den skrivs utan ett ord om klimatkrisen. På båda sidorna om Atlanten drivs just nu betydande lånefinansierade investeringspaket igenom som svar på den klimatkrisen och den akuta ekonomiska nedgången i Coronapandemins spår. Gröna investeringar står i fokus. Klimatrenovering av bostäder och lokaler. Grön fordonsteknologi. Mark- och skogsvård. Och, givetvis, fossilfri energiproduktion liksom omfattande utbyggnad av transportinfrastrukturen.
Erik Åsbrink nämner Assar Lindbeck. Vi vill att socialdemokratin ska lyssna på Assar Lindbeck som i sina memoarer lyfter fram att sammanblandningen mellan driftskostnader och investeringsutgifter som görs – på ett unikt sätt – i statsbudgeten, föranleder kronisk underinvestering av det offentliga i samhället. Därför är det förvånande att Åsbrink hoppat över detta centrala resonemang i sin artikel. Till detta kan läggas att Lindbeck på senare år, likt flertalet andra nationalekonomer och bankekonomer, ansåg att överskottsmålet sedan länge spelat ut sin roll.
För ekonomer är åtskillnad mellan att investera och att konsumera (driva, drifta) helt avgörande. Det gäller för ett företags beslut att bygga ut en fabrik, ett hushålls att förvärva en ägd bostad eller en regions att bygga ett nytt sjukhus. Om inte åtskillnad görs mellan löpande driftskostnader (för löner till personal i fabriken, mat och kläder i hushållet, och personal och mediciner till patienter på sjukhuset på sjukhuset) och utgiften för själva det nya huset så förbigås något helt centralt: möjligheten att i framtiden skapa värden, leva bra, ta hand om sjuka. Investeringar handlar om att säkra framtiden.
Det är just därför som investeringar med fördel kan finansieras med lån. I denna tid är rikedomarna enorma och priset på lånade pengar, realräntan, är av den anledning mycket lågt. Inte minst Internationella Valutafonden har de senaste åren i starkast möjliga ordalag förmanat rika länder med stort finanspolitiskt handlingsutrymme, som Tyskland och Sverige, att föra en mer expansiv finanspolitik, det vill säga gå med underskott, och investera i grön infrastruktur, utbildning och innovationer.
Här menar Åsbrink att det ”finns svårigheter” att skilja mellan driftskostnad och investeringsutgift. Han pekar på utbildning. Hur ska vi se på det? Utbildning handlar ju så klart om att säkra framtiden. Ja, visst, men i praktiken finns inte problemet eftersom bokföringslagen och god redovisningssed redan löst det. Lärar- och skolbyråkratslöner är driftskostnader. Skolbyggnaden, liksom Skolverkets kontor, är en investering. Det är lätt som en plätt och varenda kommun i landet klarar av detta. Och Ekonomistyrningsverket klarar av det en gång om året i sin årsredovisning för staten. Den torde Erik Åsbrink med sin bakgrund känna till. Den rapporteras nämligen till riksdagen.
Dessvärre kan konstateras att med nuvarande finanspolitiska ramverk har skatterna sänkts mer i Sverige än i något annat land i världen.
I övrigt illustrerar Åsbrinks essä väl hur försåtlig den politiska praktiken ofta är. Gunnar Sträng försökte helt enkelt lura den borgerliga oppositionen när han slog ihop investeringsbudget med driftbudget. Han ville inte ge borgarna argument för att sänka skatterna.
Vidare söker Erik Åsbrink att skymma de beslut som Socialdemokraterna i Stockholm står enade bakom. Han antyder att diskussionen om ett nytt ramverk bör vänta tills Coronapandemin ebbat ut. Därtill antyder han att socialdemokratin genom det finanspolitiska ramverket har lyckats lura borgarna i närtid att inte sänka skatterna. Men dessvärre kan konstateras att med nuvarande finanspolitiska ramverk har skatterna sänkts mer i Sverige än i något annat land i världen.
S-föreningen Reformisternas detaljerade budgetförslag skulle innebära ett budgetunderskott på 7 procent 2021, menar Åsbrink. Det stämmer på ett ungefär. Underskottet skulle vara betydligt lägre än de prognostiserade underskotten i USA och Storbritannien och på samma nivå som Tyskland. Där försöker socialdemokratin nu intensivt förmå kansler Merkel att möjliggöra ännu större lånefinansierade investeringar. Inget konstigt alls mot bakgrund av klimatkrisen och den djupaste ekonomiska nedgången sedan 30-talet.
Och nej, det är ingen som tror att investeringar i ny järnväg kommer att ge ”monetär avkastning”. Det är samhällsnyttan som investeringen syftar till, på samma sätt som när kommunen bygger en skola eller regionen ett sjukhus. Framtidens skattebetalare ska betala, vilket är oerhört rimligt eftersom det är de som ska sätta sina barn i skolan, få vård på sjukhuset och transportera sig klimatsmart med hjälp av ny järnväg.
Genom investeringar kan avgörande samhällsproblem tacklas samtidigt som den industriella konkurrenskraften och därmed också den framtida skattekraften stärks. Detta visste Ernst Wigforss. Det vet Anders Ygeman. Det vet Tysklands finansminister Olaf Scholz och LOs ordförande Susanna Gideonsson.
I den klimatkris vi befinner oss i, där klockan tickar allt snabbare, kanske socialdemokratin borde lyssna mer till dem än till Erik Åsbrink?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
