Så hejdar vi klimat- och miljökrisen

Klimat De flesta sätter nog sitt klimathopp till Parisavtalet och/eller teknikutvecklingen. Men det finns mer att göra, skriver Emin Tengström och förklarar vilka som nu bör göra vad. 

Den pågående klimatkrisen anses av alltfler ha försatt världen i ett nödläge. Tvivlarna förefaller bli färre. Självklart är att denna problembild är, som man säger idag, ”en social konstruktion” som kan ändras, bli ljusare eller ännu mörkare. Samtidigt får man heller inte glömma att det pågår en miljökris som bara delvis har sin grund i klimatförändringen.

Låt oss först se vilka ansatser det är fråga om för att sedan analysera aktörernas möjligheter:

• Först kommer politiken. Där finns beslutskapacitet, strävan efter måluppfyllelse men stundom brist på maktmedel. Bland aktörerna återfinns en variation i synen på problemets allvar, på valet av åtgärder samt på implementeringen av åtgärderna.
• Sedan kommer näringslivet. Där finns produktionens direkta påverkan på klimatet och miljön i form av utsläpp och förbrukning av naturresurser men också goda förutsättningar att snabbt ställa om. En bromsande faktor är att företagen måste ta hänsyn till sina ägares krav på avkastning och åtminstone på sikt vara lönsamma.
• Så har vi allmänheten som kan verka inom ramen för civilsamhället. Dess slumrande potential att medverka till en lösning av klimat- och miljökrisen är betydande men dess svaghet är bristen på samsyn och samverkan. Aktörerna består dels av enskilda individer som konsumenter, dels av olika ideella organisationer och folkliga rörelser.
• Därpå har vi teknikutvecklingen. Den kan dels åstadkomma klimatanpassning av existerande teknik, dels ge upphov till helt ny teknik men den kan inte råda över implementeringen av den nya tekniken. Aktörerna bakom denna ansats är teknikerprofessionen.
• Till sist har vi de ekonomiska teorierna som spelar en viktig roll fur man ser på klimat- och miljökrisen och dess lösning. Dessa teorier är uppbyggda av ekonomiprofessionen. Dess möjligheter att bidra till hanteringen av klimat- och miljökrisen ligger i att omdefiniera synen på det ekonomiska systemets relation till naturen (biosfären och atmosfären).

Politikens möjligheter

Klimatkrisen förekommer idag på de flesta politikers agenda. Det ligger dock en fara i att de politiska beslutsfattarna blir helt inriktade på klimatförändringen och glömmer att åtskilliga allvarliga miljöproblem inte har med klimatförändringen att göra.

De medel som står till politikernas förfogande är de vanliga: lagstiftning, skatter, avgifter, subsidier, stöd till forskning och omställning samt opinionsbildning. Politikens mål, när det gäller klimatfrågan, kan utryckas som minskade (territoriella) utsläpp i procent.

De svenska resultaten, när det gäller minskningen av de territoriella utsläppen är hyggliga men inte tillräckliga. Sedan sker en stor del av de utsläpp av koldioxidutsläpp, som svenska medborgare ger upphov till, utanför landets gränser. Det sker vid tillverkningen av produkter som sedan transporteras hit med fartyg, lastbilar och flyg. Utsläppen vid tillverkning och transporter bör räknas som ”svenska”. Samtidigt bör avdrag göras för de utsläpp som sker inom den svenska exportindustrin.

När det gäller målen för miljöpolitiken, satte den svenska Riksdagen redan på 90-talet upp 16 mål till 2020 för att kunna överlämna ett samhälle utan större miljöproblem till nästa generation. Vid en utvärdering nyligen konstaterades att endast ett mål uppnåtts samt att ett var på väg att uppnås.

Man kan befara att även de svenska klimatmålen kan bli svåra att nå. En svårighet är att klimatpolitiken måste få med sig näringslivet och civilsamhället (medborgarna). En annan svårighet är den allmänna tröghet som ingår i alla omställningsprocesser, något som är ett särskilt bekymmer, när det gäller att hejda klimatförändringen, där tiden är knapp. Till sist måste man räkna med ett aktivt motstånd från grupper och intressen som kommer att förlora på den nödvändiga omställningen.

Politiska målsättningar är en sak, uppnådda resultat en annan.

Avgörande för om klimatförändringen kan hejdas eller ej är naturligtvis inte om det enskilda landets klimatmål uppnås utan om det motsvarande globala målet nås eller inte. Det viktiga Parisavtalet från 2015 uppställde målet att söka hålla den globala temperaturhöjningen under 2 grader Celsius med inriktning på att helst stoppa höjningen vid 1,5 grader. Världens länder uppmanades att ange sina nationella mål. När effekten av dessa mål summerades, fann man att dessa åtaganden skulle leda till en höjning på drygt 3 grader. Därför genomförs senare i år i Glasgow ett nytt globalt möte, där världens samtliga länder uppmanas att höja sina ambitioner. Det återstår att se vad en sammanräkning av dessa nya mål beräknas få för effekt på den globala temperaturhöjningen.

Politiska målsättningar är en sak, uppnådda resultat en annan. Det finns anledning att känna oro för att denna globala politiska strategi inte kommer att lyckas. Man kan först fråga sig om viljan att förhindra en fortsatt klimatförändring finns överallt. Den politiska ledningen i Brasilien förefaller inte ha det som sin prioritet. I länder vilkas ekonomier är beroende av oljeutvinning synes för närvarande regeringarna vara ohågade att avveckla eller åtminstone skära ned på oljeutvinningen i landet. Det sker inte ens i det annars så miljömedvetna Norge, än mindre i de länder som brukar kallas ”oljestater”. Genom senaste valet i USA har det landet bytt fot men det är inte uteslutet att den avgångne presidenten gör come-back i valet 2024.

Näringslivets möjligheter

Inom näringslivet förekom länge ett ointresse eller en uttalad skepsis mot talet om klimatförändringen och dess konsekvenser. I USA fanns något man kallade för ”the denial industry” (förnekelseindustrin). I Sverige uppträdde företagsledare offentligt med sin skepsis och  någon hävdade att ökade koldioxidutsläpp rentav var gynnsamma.

Nu verkar en förändring vara på gång. Vid World Economic Forums möten i Davos 2020 och 2021 har man diskuterat rapporter med teman som extremväder, människoskapade miljökatastrofer och åtgärder mot klimatförändring. Till och med ett par europeiska oljebolag (BP och Shell) har annonserat att de ska omvandlas till allmänna energibolag.

I Norge har oljearbetarnas fackliga organisation delat ut jackor till sina medlemmar med texten ”Stolta oljearbetare”

Drivande i försöken att reducera företagens negativa påverkan på miljön och klimatet är företagsledningarna. Det gäller för dem att på sikt anpassa företagen till en förändrad värld. Samtidigt måste de se till att det egna företaget inte slås ut i den nuvarande konkurrensen. Facket hamnar för sin del i ett dilemma. Deras uppgift att försvara löntagarnas trygghet i anställningen och att kämpa för de anställdas andel av det mervärde som produktionen skapar blir svårare. En omläggning av produktionen, strukturförändringar, anpassning av företagen till en helt ny situation leder till en svår utmaning att hantera för facket. I Norge har oljearbetarnas fackliga organisation delat ut jackor till sina medlemmar med texten ”Stolta oljearbetare” i känslan av att deras bransch kan komma att utsättas för krav på nedläggning.

Under den senaste tiden har det förekommit uppgifter att företrädare för finanskapitalet börjat undvika att investera i företag som fortsätter att bygga sin verksamhet på fossil energi. Om uppgifterna är korrekta och representativa för finanskapitalet, skulle det kunna betyda början på en trend bort från ”kvartalskapitalismen”.

Inom näringslivet hänvisar man ofta till marknadskrafternas stora betydelse i förändringsprocesser men marknadskrafternas betydelse är svår att mäta, då varken det globala eller det nationella näringslivet sätter upp några gemensamma mätbara klimatmål. Det enskilda företaget kan däremot förväntas presentera både sina omställningsmål och sina uppnådda resultat inte minst som bidrag till sin PR-verksamhet.

Civilsamhällets möjligheter

Civilsamhället består i första hand av anonyma medborgare som var för sig som konsumenter reagerar på politikens budskap, marknadens reklam, mediernas informationer och åsikter samt på forskarnas utsagor om världens tillstånd. Genom sin konsumtion bestämmer de utfallet av politikens och marknadens respektive ansatser för att hejda klimatförändringen och minska miljöförstöringen.

Om civilsamhället i den meningen är reaktiv till sin karaktär, finns det en annan sida av civilsamhället som är proaktiv. Den utgörs av medborgare som gått samman för att verka, inte i första hand för ett egenintresse, utan för ett allmänintresse. Detta kan ske i organisationer som till exempel Svenska naturskyddsföreningen. Det kan även ske i form av mer lösligt formade ”rörelser” som miljörörelsen och olika klimataktioner som Fridays for Future. Dessa proaktiva aktörer kan i sin tur påverka den allmänna opinionen och politiken.

En avgörande förändring vore om många medborgare omprövade sitt nuvarande levnadssätt

En tredje form av civilsamhällets möjligheter att agera är den rörelse som kallar sig ”Transitionsrörelsen”. Den startade i Storbritannien år 2005 och har sedan spritt sig över världen. I Wikipedia beskrivs rörelsen så här:

Transitionsrörelsen eller omställningsrörelsen är ett globalt nätverk av människor med ambitionen att möta utmaningarna med krympande naturresurser, miljöförstöring och klimatförändringar genom att bygga lokala hållbara samhällen där medborgarna verkar genom småskaliga projekt såsom kooperativt markägande, samåkning etc.

Civilsamhället kan således bidra till att klimatförändringen hejdas genom både reaktiva och proaktiva beteenden. Däremot kan det inte ta ledningen i en fullständig omställning av våra samhällen. Möjligtvis kan det börja förändra samhället nedifrån. En avgörande förändring vore om många medborgare omprövade sitt nuvarande levnadssätt präglat av strävan efter ständigt högre konsumtion och högre geografisk rörlighet. Det skulle i så fall bli början på en övergång till en civilisation, som är bättre anpassad än den nuvarande till de villkor som Jorden erbjuder.

Teknikerprofessionens möjligheter

Teknikerprofessionen består av sådana som servar existerande teknik, sådana som förbättrar existerande teknik och sådana som utvecklar helt ny teknik. De befinner sig i företagen och på de tekniska högskolorna/universiteten. Gemensamt för gruppen är en stark vilja att lösa problem. Stundom kan de ha en alltför snäv syn på lösningen. Många tekniker överraskades till exempel av kärnkraftsdebatten. De föreställde sig nog att kärnkraften löst problemet med det växande behovet av energi och hade siktet inställt på fungerande fusionsreaktorer i framtiden.

Alternativen är inte många. Kärnkraften duger inte.

Dagens energiproblem är svårare att lösa tekniskt. Det är inte längre fråga om att finna ett komplement till de fossila energislagen (kol, olja, naturgas) utan att ersätta dem. Idag utgörs den globala energianvändningen till cirka 80 procent av fossil energi.  Alternativen är inte många. Kärnkraften duger inte. Som jag tidigare – med stöd av en amerikansk undersökning – hävdat i dessa spalter, skulle det behövas 10 000 nya reaktorer bara för att ersätta oljan. Knappast ett ekonomiskt attraktivt eller särskilt miljövänligt alternativ.

De förnybara energislagen har emellertid sina begränsningar. Produktionen av biobränslen konkurrerar med produktionen av livsmedel. Vindkraften begränsas av svårigheten att hitta lämpliga lägen, där inte andra intressen störs, samt av behovet av reservkraft, när det inte blåser. Den stora möjligheten erbjuder solenergin men det kommer att ta lång tid att utveckla och installera teknik för att fånga in och lagra den. De länder som kommit längst idag har idag dryg 3 procent solenergi i sin energiförsörjning.

Därtill kommer att det tar lång tid att ersätta den tekniska maskinpark som ska utnyttja solenergin och andra icke-fossila energislag. Tag motorfordon som exempel. Man kan av medierna få intrycket att övergången till eldrivna fordon nu kommit igång på allvar. Den globala motorfordonsparken består emellertid av över en miljard fordon och fler blir de. Bytet från fossildrivna fordon till icke-fossildrivna är en gigantisk och tidskrävande uppgift.

Teknikprofessionens möjligheter att bidra till att hejda klimatförändringen är synnerligen goda: förmågan finns, viljan finns. Vad professionen inte kan göra är att hantera det jag vill kalla ”mängdproblemet”, särskilt som tiden är knapp. Dessutom är risken att allt tal om teknikutvecklingens betydelse för en omställning invaggar allmänheten och politikerna i falska förhoppningar.

Ekonomiprofessionens möjligheter

Av ekonomiprofessionens medlemmar är det endast ett fåtal som har möjlighet att påverka anpassningen till en ny verklighet. Huvuddelen av medlemmarna är sysselsatta med rutinuppgifter som kassörer, bokförare, ekonomianalytiker i företag, banker och offentliga förvaltningar.

Samtliga dominerande ekonomiteorier alltifrån nyliberala till marxistiska bygger på en snäv natursyn.

Det fåtal som kan göra något är de som sysslar med makroekonomi och övergripande teorier. Samtliga dominerande ekonomiteorier alltifrån nyliberala till marxistiska bygger på en snäv natursyn. Naturen ses enbart som en råvarukälla, som en avfallsrecipient samt som en fritidarena. Det betyder att de ledande ekonomerna ser det ekonomiska systemet som ett självständigt system med en omgivning av marginell betydelse för de ekonomiska förloppen. Den aktuella klimat- och miljökrisen indikerar emellertid att systemavgränsningen är grundläggande felaktig. I själva verket är det människoskapade ekonomiska systemet endast ett delsystem inom ett större system som också omfattar biosfären och atmosfären. Omgivningen till detta större system är den yttre rymden.

Vad som nu behövs är en ny teori som kan beskriva de samband som råder mellan olika komponenter i detta större system. Tyvärr är ingen sådan teori i sikte. Därför gav nyligen två välrenommerade engelska ekonomer, Nicholas Stern och Andrew Oswald, uttryck för sin oro. I en artikel i policytidskriften VOX anklagar de sina ämneskollegor för ”att svika den mänskliga civilisationen”. Om en ändring inte kommer till stånd, kommer ”historien att döma vårt skrå hårt”. Som skäl för sin anklagelse anför de resultatet av sin undersökning av hur många artiklar som kommer in på klimatfrågan i nio av de ledande akademiska ekonomitidskrifterna. De fann att endast 57 artiklar av totalt 77 000 handlade om det problem som kan avgöra vår civilisations öde.

Ekonomiprofessionens teoretiker har möjligheten och kompetensen att skapa bättre förståelse för ekonomins beroende av biosfären och atmosfären men viljan tycks saknas. Kanske inser de inte ens att de själva är en del av problemet?

Framtiden 

Under de närmaste decennierna kommer med all sannolikhet två skeenden att sätta sin prägel på allas tillvaro. Det ena är tvånget att hantera de konsekvenser som den redan pågående klimat- och miljöförändringen medför: värmeböljor, torkperioder, skogsbränder, skyfall, översvämningar, stormar av orkanstyrka, havsnivåhöjningar samt artutrotning och förlust av ekosystemtjänster och kanske nya pandemier. Det mesta av detta går att hantera på nationell nivå. åtminstone i rika länder. Avgörande är dock hur tätt dessa extremhändelser inträffar. En osäkerhet utgörs av risken att vissa områden på Jorden blir obeboeliga till följd av olidlig hetta eller höjda havsnivåer, något som kommer att ge upphov till klimat- och miljöflyktingar i stort antal. Är vi beredda att ta emot dem?

Vad som vore önskvärt är att det uppstår en omfattande rörelse inom civilsamhället

Samtidigt kommer försöken att hejda klimat- och miljöförändringen att fortsätta med växlande framgång. En klyfta kan uppstå mellan dem som tror att det går att fortsätta nuvarande samhällsutveckling, om den bara baseras på fossilfri energi och på ny teknik och dem som tror att det också krävs förändrade livsmönster, särskilt bland dem som redan lever på en hög materiell standard.

Vad som vore önskvärt i denna situation är enligt min mening att det uppstår en omfattande rörelse inom civilsamhället för vad man kan kalla ”en ny civilisation”, präglad av en förståelse för sambandet mellan ekonomi och natur, av en kritisk syn på vårt nuvarande levnadssätt, av insikten att välfärd inte är detsamma som hög materiell standard samt av en empatisk inställning till medmänniskor utanför den egna nationen.

***

Följ Dagens Arena på Facebook