Så kan EU räddas i coronakrisen

Coronakrisen De ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen kräver snabba beslut. En euroobligation skulle kunna bli avgörande för att lösa problemen, skriver Andrea Boitani och Roberto Tamborini. I denna essä utvecklar de sitt förslag. 

Coronapandemin kommer att ha en kraftigt negativ inverkan på EU-ländernas ekonomier. Den exakta omfattningen av denna inverkan kommer självklart bero på hur länge pandemin pågår, i kombination med de konsekventa begränsningarna av produktion och rörlighet som de olika europeiska länderna successivt inför (som för övrigt visar hur lite de har lärt sig av erfarenheten från de länder som drabbades först). Men de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset kommer också att bero på omfattningen och snabbheten i de åtgärder som vidtas för att stödja ekonomierna. Vi har veckor, inte månader, på oss. Det är avgörande att ett beslut har fattats till påsk.

Den amerikanska regeringen har godkänt statliga åtgärder till ett värde av 2 000 miljarder dollar, i tillägg till en injektion med obegränsad likviditet från USA:s centralbank. I Europa har Europeiska centralbanken, efter viss inledande tvekan, lanserat ett stödprogram föranlett av pandemin (PEPP), som till en början begränsades till 750 miljarder euro under 2020 och sedan gjordes potentiellt obegränsat, samtidigt som man meddelade att köpen kommer att vara “nödvändiga och proportionerliga” i relation till syftet att uppnå “mandatets mål”. Europeiska centralbanken har även tillfälligt lättat på vissa tillsynsregler för banker, för att minska den potentiella kreditåtstramningen. När det gäller offentliga utgifter har EU-kommissionen däremot bara kunnat upphäva stabilitetspakten – det vill säga de bestämmelser som begränsar medlemsstaternas budgetunderskott och statsskulder, i synnerhet staterna inom euroområdet – och överväga åtgärder till ett värde av 37 miljarder euro som ska tillföra likviditet till småföretag och sjukvården. Detta är helt uppenbart en fullständigt otillräcklig summa, även för enbart själva krissituationen, där både hälsa och inkomst står på spel för miljontals egenföretagare, personer utan fast anställning samt små- och mikroföretag – bland annat – som plötsligt tvärstannat till följd av pandemin.

VAD VI INTE VILL

För att övervinna dessa mycket snäva begränsningar från flera håll har man föreslagit ett mer kraftfullt verktyg för att skydda EU – eller åtminstone euroområdet – som skulle användas i ännu större omfattning än under kriserna 2008–2009 och 2011–2012. Vissa experter har argumenterat för behovet av att tillgripa euroobligationer eller coronaobligationer, det vill säga europeiska obligationer som skulle garanteras av EU:s nya “skattekapacitet”. Vi anser att detta är rätt väg att gå. Men det har kommit många invändningar, framför allt från nordeuropeiska länder, som kan sakta ned eller till och med blockera ett godkännande av denna lösning inom den snäva tidsram som krävs till följd av hälso- och finanskrisen.

Utan att gå in på rätt och fel i den politiska legitimiteten och etiken i dessa invändningar, anser vi att de beror på att man underskattar pandemins omfattning och kostnader, samtidigt som man överskattar ländernas skattekapacitet att hantera den. Det kan sluta med en akut moralisk fara som riskerar att slå tillbaka på ländernas egna medborgare, för att inte tala om Europa som helhet, i den bemärkelsen att varje land som inte kan hantera hälso- och finanskrisen med alla upptänkliga medel kommer att utgöra ett allvarligt hot för både sig självt och andra.

För att övervinna dessa invändningar presenterar vi här ett utkast till ett förslag om utfärdande av euroobligationer i en omfattning som möjliggör en effektiv hantering av hälso- och finanskrisen i alla länder samt inleder en återhämtning, samtidigt som det skapar de säkra tillgångar som Europa och dess finanssystem är i så desperat behov av. Det är viktigt att genast klargöra vad de euroobligationer vi föreslår inte är och vad de inte kommer att åstadkomma.

• De är inte nya enskilda statsobligationer; och
• De är inte heller ESM-lån, det vill säga lån som är avsedda att få bukt med enskilda staters nuvarande finanskris snarare än den enorma gemensamma chocken till följd av coronapandemin. ESM-medlen måste förbli tillgängliga i sitt ursprungliga syfte, med de angivna villkoren, framför allt efter att pandemikrisen har nått sin kulmen och statsskulderna i vilket fall har ökat.
• Euroobligationerna som vi föreslår innebär inte att de olika ländernas befintliga statsskulder blir gemensamma: de “ordningssamma” länderna skulle inte ge garantier för de “mindre ordningsamma” ländernas statsskulder.
• De resurser som tillgängliggörs av euroobligationerna som föreslås här skulle inte innebära tillfälliga eller permanenta överföringar från ett land till ett annat, eftersom nyckeln till utläggen och den nödvändiga säkerheten är den vuxna befolkningen.

FÖRSLAGET

Vi presenterar vårt förslag i punktform med förhoppning om att en större tydlighet kompenserar för de oundvikliga förluster som en sammanfattning innebär.

• Ett utfärdande av euroobligationer måste säkras upp av en garanti. Vi anser att denna garanti måste vara ny och gemensam. Garantin bör inte röra ländernas kapital, det kapital som i nuläget utgör garantin för deras statsskulder, utan den bör tillhandahållas av EU med hjälp av dess för ändamålet avsedda skattekapacitet. Garantin skulle kunna ta formen av en specialfond inom EU:s budget.
• Denna fond skulle fyllas på genom ett årligt “medborgarbidrag” som står i proportion till antalet vuxna medborgare i EU, vilket således skulle fördela bördan rättvist bland medlemsländerna.
• Medborgarbidraget skulle beräknas genom att multiplicera antalet vuxna medborgare (>18 år) med 50 euro. Vuxna utgör uppskattningsvis cirka fem sjättedelar av den totala befolkningen, vilket innebär att intäkten för EU skulle bli cirka 18,5 miljarder euro per år. Till exempel skulle Italien bidra med 2,5 miljarder euro, Tyskland 3,46 miljarder, Frankrike 2,8 miljarder, Spanien 1,9 miljarder och så vidare.
• Denna skattekapacitet skulle användas enbart för att garantera räntebetalning på euroobligationer med fixerad ränta och öppna eller mycket långa bindningstider (eviga obligationer eller konsoler) och den skulle sträcka sig över flera generationer (100 år).
• När det gäller eviga obligationer skulle man med en räntesats på 1 % kunna utfärda upp till 1 850 miljarder av dessa euroobligationer, även i flera omgångar. Med en räntesats på 2 % skulle upp till 925 miljarder kunna utfärdas (bn 18,5/0,01=bn 1,850; bn 18,5/0,02=bn 925)
• Räntesatserna och obligationsbidragen skulle kunna indexeras om inflationen stiger över 2 % (1 %) för att säkerställa positiv avkastning.
• Intäkterna från utfärdandet av dessa euroobligationer skulle användas i enlighet med ett program som beslutas och kontrolleras av EU-kommissionen och som står i proportion till landets vuxna befolkning. Detta skulle innebära cirka 125 miljarder euro för Italien, 165 miljarder för Tyskland, 139,5 miljarder för Frankrike och över 97 miljarder för Spanien vid ett utfärdande av obligationer för 925 miljarder, och det dubbla vid ett utfärdande på 1 850 miljarder.
• Varje EU-medborgares första bidrag skulle således multipliceras med 50 eller 100 (beroende på räntesatsen), vilket möjliggör en omedelbar användning på 2 500 euro per capita. Detta är en mycket hög multiplikator, som skulle omvandla en inledningsvis liten skatteinsats till en utomordentligt lönsam investering.

DISKUSSION

Skattegarantin och den verkliga avkastning som garanteras av dessa euroobligationer skulle göra dem till säkra tillgångar, som vore attraktiva för banker och institutionella investerare (försäkringsbolag, banker, pensionsfonder) och köpbara av Europeiska centralbanken på sekundärmarknaden, i full överensstämmelse med dess mandat.

Garantin skulle vara ännu starkare ifall de europeiska länderna kom överens om att ge EU-kommissionen fullt utvecklad beskattningsmakt, vilket skulle omvandla dessa bidrag till EU:s “egna intäkter”.

Detta skulle innebära införandet av en skatteunion, vilket åtminstone för euroområdet skulle utgöra en nödvändig fullbordan av den monetära unionen. Men genomförandet av en fullt utvecklad skatteunion omedelbart är inte nödvändigt.

Skattegarantin innebär att euroobligationerna skulle kunna användas för att finansiera brådskande räddnings- och återhämtningskostnader, och inte enbart satsningar på lönsamma investeringar.

Det faktum att varje lands bidrag skulle beräknas genom att multiplicera ett fast belopp (50 euro) med antalet vuxna i befolkningen innebär inte att bidraget nödvändigtvis måste ta formen av en europeisk medborgarskatt per capita (en kapitationsskatt), vars rättvisa kan diskuteras. Den vuxna befolkningsmängden är helt enkelt nyckeln till detta upplägg, för att skingra rädslan för potentiella överföringar mellan länder.

Den årliga skattekostnaden skulle vara 0,11 % av EU:s BNP 2019, 0,13 % av Italiens, 0,10 % av Tysklands, 0,11 % av Frankrikes och 0,15 % av Spaniens.

Det är en mycket liten skattekostnad som skulle minska över tid om BNP i fasta priser ökar under de kommande åren, när vi väl lagt pandemin bakom oss.

Uppläggets nytta i form av intäkter att använda (med en räntesats på 2 %) skulle vara 6,64 % av EU:s BNP för 2019, 7 % av Italiens, 4,8 % av Tysklands, 5,77 % av Frankrikes and 7,8 % av Spaniens. Detta skulle fördubblas om räntesatsen var 1 %.

Skattekostnaderna för detta upplägg per land skulle vara betydligt lägre än renodlade nationella planer av liknande omfattning. De positiva ekonomiska konsekvenserna är tydliga och detta gäller i ännu högre utsträckning de potentiella konsekvenserna för intäkterna.

Skillnaderna i kostnad/nytta mellan länderna sett till BNP kan givetvis förklaras av de respektive skillnaderna i BNP per capita. Detta visar tydligt att nyckeln till upplägget är befolkningsmängd, inte statsinkomst. Faktum är att på medellång sikt kommer pandemins inverkan på enskilda länder att stå i proportion till befolkningsmängden. Upplägget är utformat för att bistå Europa i sin helhet, inte enskilda europeiska länder.

Det tekniska utfärdandet av dessa euroobligationer skulle kunna anförtros åt Europeiska investeringsbanken eller den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen EFSM (den finns fortfarande!), som är en institution med bred förankring i EU-kommissionen. Att använda den europeiska stabiliseringsmekanismen ESM är mer problematiskt. ESM är en mellanstatlig institution som parlamenten i de enskilda länderna har vetorätt över. Således skulle ett utfärdande från ESM vara föremål för en komplex och potentiellt förlamande beslutsprocess. För att kunna använda ESM skulle djupgående förändringar av de nuvarande metoderna för utfärdande och konditionalitet krävas. Och var och en av dessa förändringar skulle vara föremål för en eller flera länders vetorätt.

Översättning: Anna Lindberg

Texten har ursprungligen publicerats av Friedrich Ebert Stiftung.

***

Följ Dagens Arena på Facebook