ESSÄ En tredjedel av arbetskraften saknar ett försäkringsskydd som kan garantera deras framtida standardtrygghet vid arbetsoförmåga. Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på försäkringsbranschens fackförbund Forena, berättar historien om – och den möjliga framtiden för – sjukförsäkringar.
Även om jag är en frekvent tittare på Antikrundan kan jag inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en gammal lunta med vackert dekorerade försäkringsbesked värderas. Dess kusin på den finansiella marknaden, aktiebrevet, har jag däremot sett skymta förbi vid ett par tillfällen. Samlarmarknaden för aktiebrev är omfattande och kan betinga ett nyvärde som med råge överstiger sitt forna försäljningspris. Något andrahandsvärde tycks däremot inte existera för försäkringsbesked.
Även i vardagslivet är försäkring en marginell företeelse. Att prata försäkring med vänner och bekanta ger sällan större gensvar så länge ingen har ett aktuellt försäkringsärende att dryfta. I media behandlas försäkring nästan uteslutande i sammanhang där enskilda personer befinner sig i tvist med sitt försäkringsbolag. Och i butikernas tidningsutbud finns fler tidskrifter om tatueringar och modelljärnvägar än om försäkring. Försäkringsbranschen tycks inte heller vara särskilt lockande om vi ska döma av rankinglistorna över drömarbetsgivare för studenter eller yrkesverksamma jurister, ekonomer, samhällsvetare eller it-ingenjörer. Inte ett enda försäkringsbolag kvalar in bland topp 50 på listan över drömarbetsgivare hos dessa yrkesgrupper.
Detta gränsar till ett mysterium. Vi har nämligen att göra med en svensk bransch som sysselsätter 21 000 människor och som förra året drog in 383 miljarder kronor i premier och förvaltar runt 5 000 miljarder kronor. En summa som motsvarar närmare fem svenska statsbudgetar. Samtidigt berör försäkring nästan allt och alla. Förra året uppgick den genomsnittliga premien per person för pension- och livförsäkringar till 29 000 kronor, och drygt 7 000 kronor för egendomsförsäkringar såsom hem-, bil- och djurförsäkringar. Försäkringsbranschen är en ekonomisk gigant, men trots det sätter den inget påtagligt avtryck vare sig i Antikrundan, i människors karriärdrömmar eller i det offentliga samtalet.
Men branschen omsluter oss alla och kommer att påverka våra liv och vårt samhälle vare sig vi bryr oss eller inte. Och frågan är vart branschen är på väg? För att spåra dess väg mot framtiden är det omöjligt att runda utvecklingen inom digitaliseringen med biomedicin, ökad automatisering och artificiell intelligens. Merparten av detta är matematik och för försäkringsbranschen som säljer en genuint matematisk tjänst kommer förändringen inom de närmaste decennierna bli massiv för alla dramats aktörer: kunder, försäkringsbolag, anställda och ytterst även staten.
Men innan framtidsspaningen påbörjas kan det vara bra att bena ut vad försäkring egentligen är. Det kan tyckas självklart, men det tål att upprepas att försäkring handlar om att ersätta skador som har uppstått på grund av plötsliga och oförutsedda händelser.
Försäkringsbolagets utmaning är att uppskatta kundens risk att bli arbetsoförmögen på grund av sjukdom.
Den mätbara risken är försäkringsidéns innersta väsen
Frekvensen av hur ofta plötsliga och oförutsedda händelser dyker upp i vår vardag kallas för risk – det vill säga hur stor sannolikheten är för att skadliga händelser ska drabba de försäkrade inom en viss tidsrymd. Ska risken gå att försäkra måste den vara mätbar, slumpmässig och okänd. Det är försäkringsidéns innersta väsen.
Det finns två grundformer för att hantera risk, alla individer är antingen obligatoriskt eller frivilligt anslutna till försäkringen. En underversion till frivillig anslutning är gruppförsäkring där samtliga individer som tillhör en särskild definierad grupp kan ansluta sig, men där risken helt eller delvis beräknas på grundval av gruppens genomsnittliga risk. Försäkringsgivaren, vanligtvis ett försäkringsbolag eller staten, fungerar följaktligen som en plattform som samlar individer som ingår ett avtal om att sinsemellan dela på kostnaderna för plötsliga och oförutsedda skador. Och ju fler individer plattformen samlar desto lägre kan priset pressas på försäkringen.
När staten agerar försäkringsgivare för obligatoriska försäkringar är det relativt enkelt att sätta ett pris. Om samtliga invånare i landet omfattas av en försäkring krävs endast tillförlitlig statistik för risken att drabbas av en skada. Låt oss göra en förenklad beräkning för sjukpenningförsäkringen för att illustrera prissättningen. I genomsnitt antas att samtliga på arbetsmarknaden, som uppgår till drygt 5,1 miljoner personer, kommer vara sjuka i genomsnitt tio dagar per år. Antalet ersättningsdagar blir då 51 miljoner. Den genomsnittliga årsinkomsten uppgår till 300 000 kronor, vilket ger en dagsinkomst på 822 kronor. Om sjukpenningen ska motsvara 80 procent av inkomsten blir den genomsnittliga dagersättningen 657 kronor. Multiplicerar vi dagersättningen med antalet ersättningsdagar får vi drygt 36 miljarder kronor i ersättningskostnad. Därutöver tillkommer administrationskostnaderna för Försäkringskassan som uppskattas till 5 procent, vilket ger en total kostnad för sjukpenningförsäkringen på 38 miljarder kronor per år.
När vi fördelar denna kostnad över samtliga på arbetsmarknaden blir årskostnaden per person cirka 7 400 kronor eller 2,4 procent av genomsnittlig årslön. Matematik på mellanstadienivå räcker alltså alldeles utmärkt för att sätta premien för obligatoriska försäkringar.
Betydligt mer komplicerat blir det när försäkringsbolag och kunder vill komplettera sjukpenningen med en privat sjukförsäkring, särskilt om den tecknas individuellt.
Försäkringsbolagets utmaning är att uppskatta kundens risk att bli arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Är den lägre eller högre än riksgenomsnittet? Att endast ta höjd för kundens inkomst, ålder, kön och yrke räcker inte för att beräkna kundens individuella risk. Det behövs mer information. Därför vill försäkringsbolagen att kunden lämnar en hälsodeklaration där hen bland annat uppger sin vikt, längd, rökvanor samt redogör för sin tidigare sjukskrivnings- och sjukdomshistoria samt genomgått någon genetisk undersökning. Det sistnämnda gäller endast om försäkringsbeloppet överstiger 30 prisbasbelopp (cirka 1,4 miljoner kronor) totalt eller 4 prisbasbelopp per år (186 000 kronor) vid periodisk utbetalning.
Vid lägre försäkringsbelopp är det förbjudet för försäkringsbolagen att fråga efter genetisk information. Ju mer information om kunden desto säkrare blir riskbedömningen så att varje kund betalar för den risk som just hen för med sig in i det försäkrade kollektivet.
Moturval – den privata försäkringens demon
Utan möjlighet att göra en grundlig riskbedömning skulle alla kunder få betala en högre premie för att försäkringsbolaget ska klara oförutsedda skadekostnader. Det leder i sin tur till att försäkringen blir mindre attraktiv för kunder med låga risker, medan högriskkunderna utgör en allt större andel av kunderna, vilket slutligen skulle kunna tvinga fram en avveckling av försäkringen. Då har vi fått vad man i försäkringsbranschen kallar för ett moturval.
Ett bra exempel på problematiken med moturval för individuell försäkring finns inom tandvården. Tandläkarbesök smärtar ofta både munnen och plånboken och borde därför vara av stort intresse för försäkringsbranschen. Men hittills har individuella tandvårdsförsäkringar varit sällsynta dagsländor i Sverige. Skälet är att försäkringsbolagen saknar kostnadseffektiva metoder för att göra en tillfredsställande riskbedömning av kundens tandstatus och hur den kan förväntas förändras över tid. Vid de få tillfällen där tandvårdsförsäkring prövats har det slutat med att majoriteten av kunderna haft riktigt dåliga tänder, vilket gjort försäkringen olönsam för försäkringsbolaget.
Matkassen sätter premien för din sjukförsäkring
Riskbedömning är alltså central för individuell försäkring och fastställs vanligtvis på historisk information där både kund och försäkringsbolag delar en ömsesidig okunskap om nuets och framtidens risker.
Detta gällde emellertid igår. Idag ser vi redan vad framtiden kan erbjuda. Med e-hälsolösningar som baseras på mobil internetteknik, eller tech som det ofta kallas, och biomedicinska framsteg öppnas helt nya möjligheter. Dels kan kundens historiska riskprofil förfinas, dels kan ytterst säkra prognostiseringar för risker göras som förutser framtida skador hos enskilda individer.
Försäkringsbolagen är en plattform för riskinformation, men idag är de inte längre ensamma om det. Under det senaste decenniet har nya plattformsaktörer som Google, Amazon och Facebook vuxit enormt. Avtrycken vi gör på dessa globala digitala plattformar ger ovärderlig information för att skapa framtidens försäkringstjänster. Med hjälp av algoritmer kan informationen som lagras här göra riskbedömningarna knivskarpa. Våra smarta mobiler tankar oavbrutet de digitala plattformarna på ny information. En informationsvolym som dessutom formligen kan explodera när allt fler installerar så kallade röstassistenter i sina hem för att slipa lyfta mobilen när vi vill ta reda på dagens väder, streama favoritserien eller sätta på musikspellistan för morgonens yogapass. Utöver teven kan röstassistenten koppla upp sig mot flertalet av hemmets elektroniska produkter så som vitvaror, kameror, lås- och larmfunktioner, VVS-systemet, bilen och eventuella biosensorer i aktivitetsband eller funktionskläder. Härigenom kan merparten av individens vardagsliv kartläggas i minsta detalj.
Till synes harmlös information om individen kan via algoritmer användas för att sätta premien för en sjukvårdsförsäkring eller en livförsäkring.
Försäkringsbolag med tillgång till sådan information kan dels sätta premien för hem- och bilförsäkringen i realtid, dels kan insatser sättas in för att förebygga skador men även för att förhindra och upptäcka bedrägerier. Tvätt- och diskmaskiner kan via sensorer larma bostadsinnehavaren, eller försäkringsbolaget som omgående skickar VVS-jouren för att undvika en storskalig vattenskada. Vid misstanke om bedrägeri kan exempelvis påstådda skador på bilen jämföras med bilens egna svarta låda som loggar körsträckor och teknisk data via sensorer.
Ett rimligt antagande skulle kunna vara att de digitala plattformsföretagen startar upp egna försäkringstjänster och därmed i grunden stöper om hela försäkringsmarknaden. Det kan antigen ske i eget varumärke, men utifrån affärsstrategiska skäl troligare bakom ett redan inarbetat varumärke med högt förtroende inom just försäkring. Alltså i stil med dagens bilmärkesförsäkringar där den egentliga försäkringsgivaren endast blottläggs i det finstilta försäkringsvillkoret.
De digitala avtryckens potential inom personriskförsäkringsområdet är minst lika stort som inom egendomsförsäkringsområdet, dock väsentligt mer kontroversiellt utifrån ett integritetsperspektiv. Till synes harmlös information om individens geografiska rörelsemönster, inköp av mat och andra konsumtionsartiklar, nätsökningar, musikval och bildmotiv kan via algoritmer användas för att sätta premien för en sjuk- och olycksfallsförsäkring, sjukvårdsförsäkring eller en livförsäkring. Vad som regelbundet hamnar i matkassen kan avslöja en begynnande depression, en framtida infarkt, stroke eller övervikt som leder till diabetes typ 2. Detta framtidsscenario kan tillföras ytterligare en dimension, nämligen den biomedicinska utvecklingen.
Bli din egen riskbedömare med självtester
Som jag tidigare nämnde är det förbjudet för försäkringsbolagen att fråga efter genetisk information från kunden för att göra en riskbedömning. Denna lag skrevs när gentester endast kunde utföras av sjukvården, men idag kan de utföras och erbjudas av vem som helt utan några restriktioner. Gentester och en uppsjö av andra medicinska självtester finns bara ett par klick bort på nätet.
En som har dammsugit marknaden på medicinska självtester är Larry Smarr, fysiker vid University of California. Testresultaten matar han in i sin dator som är kopplad till en rejält tilltagen storbildsskärm i sitt laboratorium där resultaten presenteras i grafer. Med hjälp av ett trafikljussystem håller han ständig koll över sina gränsvärden. Ligger de under rekommenderade nivåer är graferna gröna, tangeras nivåerna så färgas graferna gula och passeras gränsvärdet rödfärgas grafen. Smarr har via detta snillrika system lyckats upptäcka att han riskerar få Crohns sjukdom. En obotlig men behandlingsbar tarminfektion. Smarr ägnar sig helt enkelt åt riskbedömning i realtid, vilket inspirerade mig att pröva själv.
Via ett internetapotek beställde jag åtta medicinska självtester som levererades inom mindre än 24 timmar. Testerna skulle mäta mitt blodsocker, kolesterol, min känslighet för gluten, mina anlag för fetma och muskelegenskaper och om jag hade magsår, blod i tjocktarmen och förhöjt PSA-värde som skulle kunna indikera prostatacancer. Experiment bjöd på såväl positiva som negativa överraskningar och väckte en rad funderingar.
Vägen för ett systematiskt amoraliskt hasardspelande gentemot försäkringsbolagen öppnas på vid gavel.
Till plussidan vill jag lyfta att testerna är relativt billiga. De kostar ofta mindre än ett besök hos vårdcentralen. På köpet slipper man riskera att kontamineras av andra besökares sjukdomar eller utsättas för möten med vårdpersonal som kan upplevas generande eller utlämnande. Istället kan testerna utföras i hemmet med bibehållen integritet. Testerna ökade också mina kunskaper och intresse för min egen hälsa, vilket i förlängningen skulle kunna stärka mig som patient ifall jag drabbas av en sjukdom.
Till testernas minussida vill jag foga att flera av produkterna är omständliga och blodiga att utföra och upplevs inte alltid helt tillförlitliga. Det sistnämnda kan få ödesdigra konsekvenser ifall jag skulle förledas att avstå från en nödvändig läkarkontakt på grund av ett missvisande eller svårbedömt resultat. Om jag vore marknadsansvarig för ett försäkringsbolag skulle jag inte erbjuda dagens tester för kunderna. Få av testerna skulle stärka det som populärt kallas för kundupplevelsen. De flesta kunder skulle troligen uppleva det såväl fysiskt som känslomässigt obehagligt. Men när testerna blir mindre blodiga och mer tillförlitliga skulle jag inte bli förvånad om försäkringsbolag väljer att erbjuda och vissa fall även kräva självtester för att till exempel godkänna sjuk- eller sjukvårdsförsäkringskunder.
Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att försäkringsbolag i förebyggande syfte erbjuder kolesteroltest regelbundet för sjukförsäkringskunder som har drabbats av hjärtinfarkt. Varför inte tillsammans med en livsmedelskedja som kan hjälpa kunden att plocka ihop en matkasse för hemleverans som kan sänka kolesterolet. Och för ”pluskunden” erbjuds dessutom ett skräddarsytt träningsprogram med egen PT hos en av landets största träningsföretag. När träffsäkerheten i DNA-testerna ökar kan vi sannolikt förvänta oss att försäkringsbolag vill slopa den traditionella blanketten för hälsoprövning för kunder som söker sjuk- och sjukvårdsförsäkring och istället skickar kunden en steriliserad bomullstops som returneras för analys för att fastställa hennes DNA-baserade riskprofil. Om inget avviker ingår parterna ett försäkringsavtal och kunden erbjuds en app till smartphonen som analyserar ögon- och hudförändringar, saliven och de digitala avtrycken.
Det här väcker givetvis frågan om kunden är beredd att överge sin integritet och om försäkringsbolaget vågar lita på kunden framöver? Prostatatestet som jag gjorde indikerar magnituden i frågeställningen. Hade jag haft ett förhöjt PSA-värde skulle jag ha kunnat utnyttja denna kunskap för att förbättra mitt livförsäkringsskydd innan värdet eller diagnosen bekräftades i min journal hos landstinget och därmed blivit tillgänglig för försäkringsbolagen. Vägen för ett systematiskt amoraliskt hasardspelande gentemot försäkringsbolagen öppnas alltså på vid gavel.
När jag försöker skåda i kristallkulan ser jag därför en framtid där dessa e-hälsolösningar har krympt den individuella personriskföräkringsmarknaden till en marginell företeelse som vänder sig till individer som accepterar avancerade medicinska självtester, tech-lösningar och biosensorer som kontinuerligt övervakar kundens hälsostatus. Parallellt kommer flertalet försäkringsbolag successivt koncentrera personriskförsäkringslösningarna i form av trygga och prisvärda grupp- och kollektivavtalade försäkringar där den enskilda individens överrisker späds ut av individernas totala massa, det vill säga den normalfördelade risken.
Uppskattningsvis saknar drygt en tredjedel av arbetskraften i dag ett försäkringsskydd som kan garantera deras framtida standardtrygghet vid arbetsoförmåga.
En tjänst som inte triggar köplusten
Digitaliseringen i försäkringsbranschen har hittills haft störst inverkan på automatiseringen av administration och driftprocesser. Det är emellertid en utveckling som tog fart redan på 1960-talet då de första stordatorerna med hålkort placerades i bolagens källarvåningar. Många rutinarbeten försvann i branschen, men fler skapades. Mellan åren 1965 och 1985 – en period då de kollektivavtalade försäkringsförmånerna utvecklades och utvidgades – ökade antalet anställda från 26 500 till 41 600. Sedan halverades antalet anställda fram till 1999, för att därefter stabiliserats på drygt 21 000. Det kan jämföras med banksektorn där antalet anställda har minskat med 30 procent sedan millennieskiftet.
Samtidigt har bankernas finansiella verksamhet med bolån och sparande ökat. Följaktligen har digitaliseringen där allt fler banktjänster kan göras via nätet stängt bankkontor och minskat behovet av personal. Samtidigt har de stora bankerna blivit utmanade av nya nätbanker och fintech-bolag. Kontorsdöden har förvisso också svept över försäkringsbranschen, men någon insurtech-revolution med nya aktörer som på allvar utmanar branschens tungviktare har hittills lyst med sin frånvaro. Istället har de befäst sina positioner samtidigt som premievolymerna för branschen har ökat från 6,6 till 8 procent av BNP de senaste 10 åren.
Jag ser två förklaringar till varför digitaliseringen haft olika effekt på bankerna och försäkringsbolagen.
För det första säljer försäkringsbranschen en tjänst som triggar köplusten hos få av oss. Antingen köper man försäkring på grund av att det är obligatoriskt, exempelvis för bilen, eller för att dämpa sin otrygghet. Det kan knappast jämföras med de känslor som frigörs när ett lån som förverkligar bostadsdrömmen beviljas eller när en investering som överträffar förväntningarna. Alltså tjänster som bankerna levererar och som kunderna själva aktivt söker. Motsvarande känslor eller köpbeteende är svårt att finna hos försäkringskunden. Dessutom gör de lagstadgade rigida regelverken som omgärdar försäkringsbranschen det svårt för nya aktörer att etablera sig.
För det andra ökar behovet av försäkring när välståndet hos befolkningen ökar. En utveckling som dessutom har fått ytterligare bränsle när generositeten i det statliga socialförsäkringssystemet har minskat under 2000-talet. När ersättningarna och villkoren blivit restriktivare i dessa system har framför allt fackföreningarna svarat med att förstärka de kollektivavtalade försäkringarna och sina egna medlemsförsäkringar. Ska jag som enskild kunna skydda min ekonomiska standard vid arbetslöshet, sjukdom och när jag pensionerar mig krävs kompletterade försäkringar via anställningen eller privata.
Gensvaret hos medlemmarna har varit starkt. Andelen som har kompletterat a-kassemedlemskapet med en inkomstförsäkring har ökat från 18 till 41 procent och sjukpenningen med en egen sjukförsäkring har ökat från 32 till 39 procent sedan 2008. Detta hade varit ett mindre problem ifall alla omfattades av kollektivavtal och var med i facket, men utvecklingen går dessvärre i fel riktning. Allt färre går med i facket och allt fler jobbar utan att vara anställda, vilket i förlängningen riskerar minska kollektivavtalens täckningsgrad. Uppskattningsvis saknar drygt en tredjedel av arbetskraften i dag ett försäkringsskydd som kan garantera deras framtida standardtrygghet vid arbetsoförmåga.
De av oss som hamnar utanför de kompletterande trygghetslösningarna riskerar inom en snar framtid att få acceptera socialförsäkringsersättningar som i många fall endast ger ett skydd som tangerar fattigdomsgränsen. Och om plånboken tillåter kan man chansa på att DNA-topsa sig för att beviljas en individuell personriskförsäkring. I det här scenariot kan vi hamna ifall vi inte väljer en annan väg dit alla tillförsäkras ett självständigt och tryggt liv.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
