USA Joe Biden utlovar en ambitiös klimatpolitik om han blir vald. Frågan är bara hur hans vision ska kunna bli verklighet. Magnus Nilsson har tittat närmare på förutsättningarna.
Senast 2035 ska det amerikanska elsystemet inte längre orsaka några nettoutsläpp av växthusgaser. 2050 ska hela USA vara klimatneutralt.
Den klimatpolitik Joe Biden lovar de amerikanska väljarna i sitt kampanjmaterial är överraskande ambitiös. Den bygger dessutom, på ett spännande sätt, en bro mellan miljökraven och den fackliga rörelsen. Mycket har hämtats från den omfattande sakpolitiska uppgörelse mellan Joe Biden och Bernie Sanders som slöts i samband med att Sanders hoppade av presidentvalskampanjen.
Programmet domineras av gigantiska, federala satsningar på forskning, ny infrastruktur, förnybar energi och energieffektivisering. På 10 år ska 2 000 miljarder dollar investeras, huvuddelen med koppling till klimatomställningen. Den federala upphandlingen ska ökas från 400 till 500 miljarder dollar per år. Inhemska företag ska konsekvent favoriseras. 10 miljoner nya jobb utlovas. Och USA ska få världens renaste, säkraste och snabbaste järnvägssystem.
Men satsningen ska inte bara minska utsläppen och arbetslösheten utan syftar också till för att stärka den amerikanska fackföreningsrörelsen. För att företag ska få del av de många miljarderna måste de lova att underlätta facklig organisering och acceptera kollektivavtal. Parallellt lovar Biden att utvidga definitionen av begreppet ”anställd”, vilket betyder att fler kommer att omfattas av avtalade sjuk- och pensionsförmåner. Den federala minimilönen ska höjas till 15 dollar i timmen.
Men det som ska skapas ska inte bara vara ”good-paying jobs” utan ”good-paying union jobs”!
De federala satsningarna på forskning och teknikutveckling ska under 10 år tillföras 400 miljarder dollar, dubbelt så mycket som månlandningsprogrammet en gång kostade. Ett nytt, välfinansierat klimatforskningsprogram, ARPA-C, ska inrättas.
Med Biden vid rodret ska USA åter att ansluta sig till Parisavtalet. Inom 100 dagar tänker han bjuda in till ett globalt toppmöte om klimatet.
En särskild ”task force” ska tillsättas med uppgift att stödja de bygder som drabbas när den amerikanska kolindustrin – gruvor och kraftverk – med nödvändighet måste avvecklas. Liksom Obama/Biden gjorde i Detroit 2009, när de amerikanska biljättarna under finanskrisen gick på knäna, ska regeringen gripa in och inte bara fixa nya jobb utan dessutom säkra pensioner och hälsovård för de tusentals gruvarbetare och deras familjer som i hög grad annars lämnas på bar backe när kolbolagen trillar av pinnen.
Med Biden vid rodret ska USA åter att ansluta sig till Parisavtalet. Inom 100 dagar tänker han bjuda in till ett globalt toppmöte om klimatet. Amerikanska handelsavtal ska villkoras till att motparterna kan visa att de uppfyller sina åtaganden mot Parisavtalet. USA ska verka för att klimatvillkor införs i all internationell långivning. Investeringar i kol ska inte längre beviljas några krediter.
För att förhindra att amerikanska varor missgynnas på den globala marknaden av nya, tuffare krav i USA lovar Biden dessutom att skydda amerikanska jobb genom någon typ av klimatrelaterade handelshinder.
Ända tills nyligen skulle förslag om handelshinder ha utlöst upprörda protester och anklagelser om protektionism, inte minst från EU. I nuläget, med det dilemma kring klimat- och handelspolitiken EU själv plågas av, tas Bidens utfästelser snarare emot som en gudagiven livboj. För Europa blir Bidens utfästelser inte bara en möjlighet för unionen att förverkliga sina egna klimatmål, utan också ett sätt att åter få fart på det globala klimatarbetet.
För att EU ska kunna nå sitt mål om klimatneutralitet senast 2050, måste utsläppskraven på den tunga, europeiska industrin skärpas radikalt, vilket antagligen driver upp produktionskostnaderna. Med betydligt tuffare klimatkrav i Europa än i resten av världen – vilket är det sannolika scenariot om Donald Trump väljs om – riskerar EU-tillverkade varor att slås ut inte bara på den internationella marknaden utan även inom unionen.
För att förhindra en sådan utveckling sliter EU-apparaten själv just nu med att försöka konstruera någon typ av handelshinder, Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM). Ett förslag ska komma från kommissionen i juni 2021. Redan mullrar dock protesterna från Kina, Ryssland, Indien, Brasilien etc. Risken att europeiska ”klimattullar” kan leda till fullskaliga handelskrig på alla möjliga fronter är så stor att det kan ifrågasättas om EUs planer på klimatneutralitet 2050 i nuläget alls är realistiska.
Skulle USA och EU åter börjar samarbeta inom klimatpolitiken ger detta rimligen Kina skäl att återgå till den mera progressiva hållning landet intog innan Donald Trump kom till makten.
Om Joe Biden vinner presidentvalet, och EU och USA därmed åter börja gå i takt, och om USA därtill inför egna ”klimattullar”, öppnar detta inte enbart för att EU kan skala ned sina egna tullplaner rejält (primärt därför att de helt enkelt inte längre behöver omfatta även USA). Det bör dessutom bli enklare för EU att (inom och utanför Världshandelsorganisationen WTO), i samarbete med USA, få resten av världen att acceptera EUs åtgärder.
Skulle USA och EU åter börjar samarbeta inom klimatpolitiken, och dessutom båda etablera klimatrelaterade handelshinder, ger detta rimligen Kina skäl att återgå till den mera progressiva hållning på klimatområdet landet intog innan Donald Trump kom till makten. Nya, toppmoderna kinesiska industrier har sannolikt inte mycket att frukta av amerikanska och europeiska klimatbaserade handelsregler, för såvitt reglerna seriöst utformas för att främja minskade utsläpp.
Som framgått fokuserar dock Bidens program starkt på alla miljarder som ska spenderas, på alla jobb som ska fixas. Mindre utrymme, dvs. nästan inget utrymme alls, ägnas åt att förklara hur kalaset ska betalas. Vagt antyds att satsningarna ska finansieras genom att dra tillbaka en del av de skattesänkningar Trump och republikanerna genomfört, och genom att sätta åt skatteflyktingar. Inget sägs dock om hur stor del av de ökade utgifterna detta beräknas kunna täcka.
Hur han rent konkret ska se till att den amerikanska kolkraften avvecklas eller hur utsläppen från stålindustrin ska pressas ned antyds knappt ens.
På motsvarande sätt är hans manifest väldigt otydligt kring vilka styrmedel han tänker utnyttja för att pressa ned utsläppen. Biden lovar att återinföra de krav om energisnålare bilar som Barack Obama beslutade men som Donald Trump rivit upp. Hur han rent konkret ska se till att den amerikanska kolkraften avvecklas eller hur utsläppen från stålindustrin ska pressas ned antyds knappt ens.
En annan svaghet är att de stora ekonomiska satsningarna, programmets huvudnummer, är tänkta att finansieras via den federala budgeten. Det betyder att åtminstone storleken på satsningarna, sannolikt i hög grad även villkoren för pengarnas användning, måste godkännas av kongressen.
I representanthuset, som även efter novembervalen lär kontrolleras av demokraterna, är detta ett mindre bekymmer. I senaten räcker det dock med att 40 av de totalt 100 senatorerna drar igång med s.k. filibustering (oändligt långa anföranden) för att beslutsprocessen ska blockeras. I nuvarande senat sitter 53 republikaner, och även om det mesta pekar mot att demokraterna genom valet i november uppnår majoritet i kongressens bägge kamrar, inbillar sig nog inte ens de mest optimistiska på den demokratiska sidan att antalet republikanska senatorer ska minska till under 40 (ett skäl är att av de 100 senatorsplatserna berörs endast 35 av årets val).
Det här betyder att Biden och demokraterna kommer att tvingas förhandla med republikanerna om de stora ekonomiska satsningarna, vilket ger republikanerna goda möjligheter att vattna ur programmet enligt samma modell som den demokratiska senatsminoriteten utnyttjat för att blockera (eller åtminstone kraftigt försvåra) Donald Trumps planer på en mur mot Mexico.
Hur mycket demokraterna kommer att tvingas ge upp av Bidens program hänger på hur senatsvalen faller ut, men också på vilket tryck det generellt kommer att finnas i klimatfrågan. I enkäter före coronapandemin efterlyste 3 av 4 de amerikanska väljarna åtgärder mot klimatförändringarna.
Om Biden menar allvar med sina klimatmål kommer han därför sannolikt – på grund av läget i kongressen – att i hög grad att behöva förlita sig på möjligheten för presidenten att med egna beslut, eller beslut av de myndigheter presidenten kontrollerar, genom olika typer av detaljregleringar tvinga ned utsläppen.
Ett viktigt löfte som sannolikt på detta sätt skulle kunna uppfyllas är att begränsa utsläppen av den väldigt aggressiva växthusgasen metan. Stora utsläpp sker vid utvinning av kol, olja och fossilgas, men också från raffinaderier, kemiska industri, från konstgödsel och kreatursskötsel.
Ett ännu viktigare beslut, som Biden antagligen skulle kunna fatta redan under de första månaderna efter ett maktövertagande, och som skulle få mycket stora effekter på utsläppen, vore att återuppliva Clean Power Plan (CPP), ett oerhört omfattande och komplicerat regelverk som Barack Obama, via ett beslut taget av det amerikanska Naturvårdsverket EPA, införde 2015, men som Donald Trump avskaffade två år senare.
CPP (dokumentet har plockats bort från EPAs hemsida, men är tillgängligt här– en fyllig analys finns här) är ett stycke juridiskt trapetskonst på högsta nivå, där man lyckas utvidga tillämpningen av Clean Air Act (CAA) –en lagstiftning som egentligen är avsedd att hantera reguljära industriutsläpp –till att även omfatta utsläpp av växthusgaser från elproduktion.
Genom att således basera åtgärderna på en befintlig lagstiftning, antagen av kongressen, istället för ny, kunde Obama ”runda” en fientlig kongress, dominerad av republikanerna, ett förfarande som givetvis retade gallfeber på de senare.
Eftersom CAA är inriktad på att reglera utsläpp med lokala effekter, inte en global fråga som klimatet, och därför bygger på reglering av enskilda anläggningar, innehåller Obama-planen ingen samlad, nationell ambition om utsläppsminskningar. Istället införs en generell norm för hur många pund koldioxid varje befintligt eller tillkommande amerikanskt kraftverk får släppa ut per producerad MWh. Lagstiftningen är samtidigt proppfull med olika typer av flexibiliteter som uppmuntrar anläggningar som överskrider normen att minska sina snittutsläpp per MWh genom att till exempel investera i vindkraftverk eller energieffektivisering, eller att samredovisa utsläppen med övriga kraftanläggningar i sin delstat.
Mest fördelaktigt blir det om inte bara enskilda anläggningar eller kraftbolag inom en delstat samarbetar, utan att samarbetet utsträcks till att omfatta alla delstater i något som till sist lär komma att påminna väldigt mycket om ett federalt utsläppshandelssystem, en skräckvision som republikanerna hittills framgångsrikt lyckats förhindra.
Utsläppshandel är inget nytt för USA.
Obamas lagstiftning från 2015 måste säkert uppdateras i ett antal avseenden, men är, i uppdaterad form, sannolikt den bästa möjligheten för Biden att kickstarta för att säkra sitt löfte om ett klimatneutralt elsystem 2035. Eventuellt skulle samma modell kunna utnyttjas för att begränsa processrelaterade utsläpp från tillverkningen av stål, cement, aluminium etc.
Utsläppshandel är inget nytt för USA. Sedan 2009 samarbetar 10 delstater i nordost om ett utsläppshandelsystem för elsektorn, RGGI. I väster är Oregon på väg att ansluta sig till WCI, ett utsläppshandelssystem som även omfattar industrier och transporter, och som för närvarande drivs av Kalifornien och den kanadensiska provinsen Quebec.
En indikation om var Bidens politik i realiteten, ställd inför de maktpolitiska realiteterna, kan komma att landa, finns möjligen i den omfattande klimatpolitiska motion –The Climate Crisis Action Plan –som demokraterna i representanthuset lanserade i början av sommaren. Här är målen i vissa avseenden mindre långtgående än i Bidens program – en klimatneutral elproduktion utlovas således först 2040. Å andra sidan är demokraterna i representanthuset betydligt mera konkreta med vad som fordras i form av styrmedel för att genomföra politiken, bland annat markerar man att någon form av prissättning på koldioxidutsläpp är nödvändig om omställningskostnaderna ska kunna hållas nere. Bortom 2050 är målsättningen ”negativa utsläpp”, det vill säga att inlagringen av koldioxid i berggrunden eller i landskapet ska överstiga utsläppen.
Anm: Artikeln bygger på följande dokument, som samtliga finns på Joe Bidens kampanjhemsida:
The Biden Plan to Build a Modern, Sustainable Infrastructure and an Equitable Clean Energy Future
Build Back Better: Joe Biden’s Jobs and Economic Recovery Plan for Working Families
The Biden Plan for Rural America
The Biden Plan to Ensure the Future is “Made in All of America” by All of America’s Workers
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
