Politik Hur tog näringslivshögern frågan om sänkta arbetsgivaravgifter för unga från stendöd till budgetpropositionen på tre år? Johan Enfeldt följer spåren.
Tidigare i veckan nödgades en forskare förklara att han inte alls, som Annie Lööf påstår, visar att sänkta arbetsgivaravgifter för unga är effektivt. David Seim skrev tillsammans med Lars Calmfors i SvD att: Tyvärr övertolkas resultaten. I själva verket finner studien, liksom den tidigare, små effekter på sysselsättningen bland unga.
Frågan om sänkta arbetsgivaravgifter för unga har varit stendöd sedan det kostsamma experimentet från Reinfeldt-regeringens tid avbröts 2015. Så hur gick det till när förslaget plötsligt kom tillbaka? Det finns spår några spår att följa. Spår som visar delar av hur politisk påverkan går till idag, spår som också antyder vad som sker i det dolda.
Först en bekännelse. Jo. Jag har nog spillt onödigt mycket ungdom på att följa den här frågan. Men i alla fall. Om jag inte gjort det hade den här texten aldrig skrivits. I alla fall inte av mig.
Vi tar bakgrunden först. 2007 sänkte alliansregeringen arbetsgivaravgifterna för alla under 24 års ålder. Tanken var att det skulle skapa jobb. Många jobb. Så blev det inte och efter regeringsskiftet 2014 avslutades reformen. Almega, som alltmer framstod som reformens största tillskyndare – de hade egentligen önskat sig en sänkning riktad till tjänstesektorn,
men det satte EU stopp för – varnade inför regeringsskiftet för stora negativa effekter om de sänkta arbetsgivaravgifterna skulle återställas.
Kritiken tystnade dock snabbt när ansedda Institutet för Arbetslivsforskning, IFAU visade att det varit ett dyrt och ineffektivt äventyr. Trots en kostnad på 10 miljarder per år hade det bara blivit mellan 6 000 och 10 000 nya jobb. Varje skapat jobb hade kostat skattebetalarna mellan 1 och 1,6 miljoner (!) kronor årligen. Vi kunde alltså finansierat tre–fem undersköterskor per skapat jobb. Allianspartierna backade snabbt undan. Det blev nog lite genant och inga förslag till återställare har synts till. I Centerns egen rapport om så kallade ingångsavdrag från 2016 hänvisar partiet till och med till IFAU:s rapport när de skriver att subventionen var för bred och för låg. Nu vill de hellre ha något mera träffsäkert, något som ger en större subvention till verkligt utsatta grupper och inte en mindre till många som redan har jobb.
Trots den egna rapporten försvarar Annie Lööf nu den nyss utdömda reformen med ny forskning. »Det här är en effektiv åtgärd visar forskningen som tittat på det här under längre tid«, sade hon i DN när förslaget presenterades.
Hur gick det till? Det finns en del spår i offentligheten, främst på Twitter där sådana här saker både provtänks och skickas ut som testballonger.
Första gången jag såg en antydan till de sänkta arbetsgivaravgifternas comeback var i oktober 2017. Då twittrade Timbros Jacob Lundberg, numera chefsekonom på Timbro, om ett utkast till en forskningsrapport som sades visa »Tydliga effekter på ungdomars sysselsättning av sänkta arbetsgivaravgifter«. Det var utkastet till den forskningsrapport som forskaren nu själv alltså nödgats berätta att Centern övertolkat. Jacob Lundberg följdes snabbt av fler i Timbro-kretsen, de borgerliga ungdomsförbunden och också någon gammal alliansare.
Själv tyckte jag att meningen »the cost per job created is not a meaningful statistic« borde fått åtminstone någon att vara försiktig med slutsatser om
reformens effektivitet.
En av de centrala debattörerna i sammanhanget var Caspian Rehbinder. Han är rektor för Stureakademien, Timbros prestigeutbildning för unga borgerliga politiker och programansvarig för arbetsmarknadspolitik. Räkna med att rapporten och frågan varit uppe på både ett och två Timbroevenemang eller utbildningstillfällen. Säkert också på minst en handfull lunchmöten med borgerliga politiker.
Vad det stod i rapporten? Själv tyckte jag att meningen »the cost per job created is not a meaningful statistic« borde fått åtminstone någon att vara försiktig med slutsatser om
reformens effektivitet.
Sen dröjde det lite, men uppenbarligen jobbades det i det tysta.
I augusti 2018 rapporterade Svenskt Näringslivs tidningar Arbetsmarknadsnytt och fPlus om en studie av professor Sven-Olof Daunfeldt på Handelns Utredningsinstitut (HUI), som ofta jobbar åt Almega. HUI och Daunfeldt tillhörde dem som protesterade mest när arbetsgivaravgifterna höjdes efter valet 2014. Då var man som sagt på defensiven eftersom reformen fått dåligt rykte. Det hade kanske inte blivit så många jobb för de 10 miljarder per år som reformen kostat, sade man, men trots det fanns det stora risker med en återgång. Som argument använde Daunfeldt en fransk studie som visade att sänkta arbetsgivaravgifter gav få nya jobb, men att höjda ökade arbetslösheten. »Vi menar att det kommer att leda till en kraftigt ökad ungdomsarbetslöshet och slå hårt mot ungdomsintensiva branscher.« Den kritiken tystnade dock fort när drastiska effekter uteblev.
I den nya rapporten argumenterade HUI och Daunfeldt på ett helt annat sätt. Reformens hade nu skapat upp till 16 000 jobb, alltså klart fler än de 6 000–10 000 som man tidigare trott. Ett år senare kom HUI och Daunfeldt med en ytterligare en variant på samma studie. Denna gång slutade kalkylen på 18 000 jobb. Den rapporten publicerades också hos Timbro.
Nu tog det fart. Organisationen Företagarna, anställda hos Näringslivets medieinstitut (en sorts lobbygren av Svenskt Näringsliv), centerpartister och självaste Annie Lööf delade nu studien. Räkna med att det ordnades frukostar, luncher och seminarier där Timbro och andra intressen sålde in reformen till borgerliga politiker. I vilket fall började Timbro och Daunfeldt nu synas tillsammans med rapporten. Våren 2020 var det dags i SvD. »Skattesänkningen var alltså avsevärt mer effektiv som jobbskapare än den fått erkännande för, och skillnaden mot IFAU:s tidigare bedömning är mycket stor.« Noteras bör att Daunfeldt i HUI-studien refererar inte mindre än 12 gånger till den studie som David Seim nu säger att Centern drar fel slutsatser av.
Det hjälpte inte att ekonomer och till och med en tidigare ekonomiskpolitisk talesperson från alliansen sade emot och visade att rapporten inte alls säger det Martin Ådahl påstod.
Ungefär samtidigt satt sannolikt Centern och Liberalerna och förberedde sina krav inför höstens budgetproposition. Sommaren hann inte ta slut innan det var dags att offentliggöra budgetkraven. I augusti nådde det en gång utskällda och stendöda förslaget fram till budgetförhandlingar via DN Debatt. Liberalerna hann först.
Liberala studenters ordförande (adjungerad i partistyrelsen) konstaterade nöjt att Timbro ger tummen upp. Möjligen ett sorts försök att få det att se ut som att Timbro kommenterar politik snarare än att styra den. Samma dag twittrade liberalernas ekonomiskpolitiske talesperson Mats Person själv studien som Timbros Jacob Lundberg och Caspian Rehbinder delade första gången hösten 2017. På mindre än tre år hade en stendöd fråga åter gjorts aktuell på riktigt i borgerligheten. Inte genom motioner från lokalföreningar utan genom skickligt lobbyarbete. När Centerns arbetsmarknadspolitiske talesperson Martin Ådahl hakade på i september var Timbro hemma. Kampanjen hade lyckats.
Det hjälpte inte att ekonomer och till och med en tidigare ekonomiskpolitisk talesperson från alliansen sade emot och visade att rapporten inte alls säger det Martin Ådahl påstod.
Han slutade helt enkelt svara. Förslaget blev en del i januaripartiernas budget och användes så sent som i söndags som argument av Annie Lööf i partiledardebatten. Det höll några dagar till. Sen dödade alltså forskaren ifråga, David Seim, själv förslaget med en egen debattartikel. Timbro och näringslivshögern kan vara nöjda ändå. Reformen blir ju av. Det hjälper inte att Lars Calmfors och andra protesterar.
Vad kan vi lära oss av det här? En lärdom handlar såklart om att läsa på själv och ställa följdfrågor. När politiker refererar till forskning är det viktigt att ta reda på:
● Vems tolkning av studien refererar de?
● Vad säger forskaren själv?
● Varifrån kommer studien?
● Vad säger andra forskare?
Det här gäller inte bara medborgare, journalister och politiska motståndare. Minst lika viktigt är det för medlemmar i samma parti. Ska politiken formas i partiet eller utanför? Ska förslagen tas fram av medlemmar eller lobbyister? En annan lärdom är att de krafter som har ekonomiska resurser kan driva frågor långsiktigt och sannolikt också på långt fler sätt än de som jag kunnat följa här. De täta kontakterna mellan Timbro-sfären och de borgerliga ungdomsförbunden under de senaste tjugo åren har betalat sig.
En tredje är att även i ett folkrörelseparti som Centern kan stora och kostsamma reformer initieras utifrån. Långt ovanför både gräsrötter, grästoppar och partistämmor. En fjärde är att lobbyister och policyprofesionella utanför partierna är såpass skickliga på att utnyttja den symbios med topp-politiker de ofta lever i, att de i vissa fall övertrumfar både opinion, forskning och den interna partidemokratin. Den sista lärdomen borde bli föremål för en större diskussion, alldeles oavsett uppfattning i den här sakfrågan.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
