Så synliggjorde coronan klassamhället

covid-19 Den rådande pandemin har blottlagt många brister i vårt samhälle. Björn Elmbrant ser stora utmaningar för den kommande corona-kommissionen.

Efter ett halvt år av svensk pandemidebatt är det väl en sak som framförallt fattas, storsinthet. Det vill säga insikten om att vi befinner oss mitt i ett nytt och oberäkneligt virus, ett rörligt mål, som gör att det vi trodde i går riskerar att visa sig fel idag.
Istället har vi fått en hel del småsinthet, flera tvärsäkra professorer som påstår att de tystats, när de enbart intervjuats i SVT, radion, TV4,  DN, Expressen och bara fått debattartiklar införda i Svenskan, GP och DN.
Mitt intryck är tvärtom att vi haft en livaktig debatt och att allt tal om en ”åsiktskorridor”, där alla ska tycka samma sak, inte stämmer.

Åsiktsförtryck är också något jag knappast förknippar med den resonerande, prövande Anders Tegnell. Men ändå har några av hans akademiska kritiker beskrivit honom och hans kollegor i Folkhälsomyndigheten som ”tjänstemän utan talang”, som borde fråntas ansvaret för pandemibekämpningen.
Istället har kravet varit att regeringen skulle gripa in ”med snabba och radikala åtgärder”. Men den ordning som vår konstitution anvisar är en annan.  Politikerna stiftar lagar, och ämbetsmännen ska försöka tolka dem.
Skulle vi istället vilja politisera hanteringen av epidemin finns många fallgropar. Som i USA, där presidenten i sina ambitioner att bli omvald i ett halvår lögnaktigt påstått att smittan ”snart försvinner”, samtidigt som chefstjänstemännen på smittskyddsmyndigheten riskerar få sparken, när de inte kan tiga om att nationen nu noterar rekordsiffror på över 70 000 nya fall per dag.
Det inses lätt att två intressen här kolliderar – folkhälsan mot behoven att åter få fart på ekonomin.

Innan coronan slog till hade 17 av 21 regioner kungjort planer på stora besparingar. Om det nu går att genomföra är oklart.

Samtidigt finns det en befogad kritik av hur det gått till här hemma. Uppdelningen i tre beslutsnivåer för vård och omsorg – stat, regioner och kommuner –  har de senaste tjugo åren visat sig ha svagheter.
Lagen stipulerar att alla sjuka ska behandlas lika, men i praktiken har vi ett slags klassamhälle, där vårdens kvalitet varierar med regionernas ekonomi. Det kan bli orimliga skillnader i behandling beroende på var den sjuke befinner sig.  En annan brist är att kommunernas äldrevård ofta saknat sjukvårdskompetens och blivit en lekstuga för vinstintressen, som ibland pressat också den offentliga vården att spara på det mesta utom på förvaringen.
Innan coronan slog till hade 17 av 21 regioner kungjort planer på stora besparingar. Om det nu går att genomföra är oklart.

Klart är däremot att pandemin visat att en annan offentlig organisation är nödvändig.  Drömmen vore om en nyordning med en förstatligad sjukvård och en upprustning av äldrevården funnits på plats och varit väl etablerad i januari-februari när coronan visade sig.
Men skulle man då – tidigt i våras, samtidigt med pandemin – improviserat fram en mer centraliserad ordning – som varit flera av kritikernas kärnkrav – hade det förmodligen skapat ett större kaos med värre stuprörskonflikter stat-regioner-kommuner än vad vi varit med om.
Ändå, trots de problematiska förutsättningarna, trots underbemanning och länge alltför oskyddad personal, har sjukvården gjort ett enastående arbete.

Det har ordats mycket i spalterna om Sveriges strategi mot coronan. Den svenska linjen med mindre av diktat, mer av rekommendationer, möten med max 50 personer, de minsta barnen kvar i skolan och att försöka hålla ner antalet patienter i intensivvård, har dömts ut av många betraktare.
Men även om Sverige har fler smittade och högre dödstal per 100 000 invånare än Danmark och Norge, som haft hårdare restriktioner, är ändå frågan hur meningsfulla sådana jämförelser är. För Storbritannien och Belgien som stängt ner mer än Sverige har exempelvis haft fler smittade och fler döda per 100 000 innevånare än vi.

Och hur framgångsrik kommer den strängare europeiska nedstängningsstrategin att visa sig vara om några veckor, när samhällena öppnats och man kan misstänka att antalet smittofall på åtskilliga platser brant stiger i höjden, i takt med de tusentals som trängs på badstränderna?
Och vilket förtroende får människorna för de amerikanska delstater, som först håller väldigt stängt, sedan öppnar och nu skamset åter måste stänga butiken, när smittan exploderar?
Trots de svenska dödstalen kan vår modell med att inte öppna och sedan stänga, utan hålla fast vid en halvöppen linje med tilltro till medborgarna, kanske i längden visar sig mer hållbar.

Förtroende för beslutsfattarna har varit en central del av den svenska modellen. Trots problem under coronan rusade länge socialdemokraternas opinionssiffror i höjden. Det har föranlett kommentatorer att säga att så här är det, stora kriser gynnar alltid sittande regeringar. Men är det verkligen så?
Coronan har tryckt ned Trumps opinionssiffror i USA. Boris Johnson i Storbritannien har likaledes vikande förtroendesiffror, medan Macron i Frankrike sedan pandemin inträffade har fallit med 11 procentenheter i mätningarna.
Om det knappast var sant, varför sa kommentatorerna att regeringar alltid gynnas av stora kriser? Kanske för att det bar emot att säga att det under de första månadernas pandemi fanns stort förtroende i sak för regeringen och för dess ambitioner att söka samlande lösningar.
Men nu har det vänt.  Eller har det? I början på juni kom SCB med 33,7 procent för (S), en kraftig uppgång jämfört med i höstas. Sedan dess har ett antal mindre mätningar publicerats, som tyder på en viss minskning.  Men alla institut utom Ipsos har fortfarande över 30 procent för regeringspartiet. Trenden kan vara bruten, men än så länge har vi knappast det stora förtroenderas som en del oppositionspolitiker hoppats på.

Tragedin med de största svenska dödstalen på äldreboenden är ett uppenbart misslyckande.
Ett skäl var bristen på skyddsutrustning.  Socialdemokrater och borgerliga i regioner och kommuner bär gemensamt ansvaret, eftersom de velat spara pengar, inspirerade av marknadsliberalismens idé om just-in-time.
Men vi får inte glömma anställningsvillkoren, där äldreboende i region Stockholm med fler timanställda och inhyrd personal drabbats mycket mer av coronan än på andra boenden. Under sådana omständigheter är det lätt att se hur halvkrassliga medarbetare ibland känt sig tvingade att gå och jobba och då spridit smittan.

Samtidigt är det slående hur åldringar också i ett antal andra länder under pandemin behandlats som en slags underklass.

Professor Bo Rothstein menar i en intervju i Svenska Dagbladet att dödstalen i äldrevården är ”en knäck för varumärket Sverige”.
Så kan det vara. Men samtidigt är det slående hur åldringar också i ett antal andra länder under pandemin behandlats som en slags underklass.
Siffror från Italien, Spanien, Frankrike, Irland och Belgien som London School of Economics tog fram i april visar att mellan 42 och 57 procent av dödsfallen i coronan i dessa länder vid den tidpunkten skett på ålderdomshem.
I USA är många äldreboenden privata. Efter lobbying av bolagen har Trump-regeringen lättat på kraven på infektionskontroll. Besök av konsulter räcker, anställd specialpersonal behövs inte. Brist på skyddsutrustning är vanlig också på amerikanska ålderdomshem.

New York Times kunde i slutet av juni berätta att 43 procent av amerikanska dödsoffer i pandemin, 54 000, inträffat på äldreboende.  Till vilket kan läggas statistikernas misstanke att amerikanska pandemisiffror ligger en hel del under verkligheten.
Nyhetsbyrån Reuter har gjort en rejäl undersökning av situationen på de brittiska äldreboendena under coronan. Man fann att regeringen till varje pris velat slå vakt om NHS, den statliga sjukvården, och att nödvändig skyddsutrustning för personalen  därför medvetet undanhållits ålderdomshemmen.
På den senare punkten anar man en parallell till de svenska bristerna. Konsekvenserna för brittisk del var att av 32 300 dödfall i början på maj var äldreboendenas andel 5 890.
Inga av dessa skrämmande utländska siffror kan släta över det som hänt på de svenska ålderdomshemmen. Men det är en påminnelse om hur klassbundna orsakerna till smittspridning kan vara, till exempel att viruset ibland haft förtjänsten att synliggöra orimliga anställningsvillkor.

Så är det med den tyska slakteribranschen, där över 1 500 av giganten Tönnies 7 000 anställda på fabriken i Rheda-Wiedenbrück smittats. Myndigheterna hade i början svårigheter att spåra och sätta arbetarna i karantän, eftersom adressen saknats till många smittade, som är rumäner, bulgarer och polacker, anställda av bemanningsbolag. Lönerna har varit långt under avtalets 13:61 euro i timmen.
Ofta arbetar man tiotimmarspass, sida vid sida, utan någon social distansering,  och i kyla, som lär uppmuntra viruset.  Bemanningsbolaget har hyst in sina gästarbetare i den djupaste misär, ibland tio man i en trerummare.
De slavliknande villkoren på Tönnies har varit kända i åratal, men tyst accepterats av myndigheterna, eftersom de låga lönerna skapat en konkurrenskraftig exportindustri. Svenska grisar har skickats till Tyskland, därför att svenska slakterier inte kunnat konkurrera och Sverige har köpt stora delar av Tönnies köttprodukter.

Nu säger den tyska arbetsmarknadsministern Hubertus Heil: ”Vi ska se till att hela systemet förändras i grunden”.
Redan nu föreligger beslut om förbud mot att slakterierna anlitar bemanningsföretag för att rekrytera i Östeuropa. Men skulle det genomdrivas hotar några slakterier med att flytta utomlands.
Innan missförhållandena på Tönnies avslöjats, visade det sig att tre mindre tyska slakterier under våren utan större rubriker fått stänga på grund av coronasmitta. Och plötsligt kunde medierna berätta att 14 000 människor smittats och 54 dött i utbrott på 181 amerikanska slakterier.
Kort sagt: den fasanfulla pandemin har haft förtjänsten att vi fått ökat fokus på orimliga arbetsvillkor, som kanske nu måste förändras.
Skandalen med Tönnies och de höga smittotalen för daglönare i den svenska äldrevården illustrerar också att det som är en hälsofråga också kan vara en klassfråga.

Klassdimensionen är också tydlig i en ny undersökning i Läkartidningen av överdödligheten i corona bland irakier, somalier och syrier i Sverige.  Dödligheten låg under mars-maj i år 220 procent över det normala.  För födda i Sverige eller inom EU var motsvarande siffra minus en procent.
Det är inte svårt att hitta en förklaring i trångboddhet, flera generationer i samma lägenhet, brist på coronainformation på främmande språk och beroende av allmänna kommunikationer.
Bilden att miljonprogramområden i Stockholm som Rinkeby, Tensta, Fittja och Hallunda drabbats särskilt bekräftas också av en undersökning som Expressen gjort.  Coronan spreds snabbt bland de nyfattiga där, som inte kan jobba hemifrån, medan de välbeställda i Djursholm och på Östermalm varit närmast smittfria.
Jag är glad över att den kommission som tillsatts för att granska hur Sverige hanterat pandemin enligt direktiven också ska syna vad som skett och inte skett i socioekonomiskt utsatta områden.

Det är förstås bra att vi får en kommission, eftersom säkerligen nya pandemier väntar i kulissen. Men också därför att den tillit till samhället och den solidaritet mellan utsatta och mindre utsatta som vi sett prov på under våren är nödvändiga  lärdomar om vi ska klara nästa epidemi, och också för att kunna hantera klimatkrisen.
Ändå finns det några undringar på vägen. Den nya kommissionen kan förmodligen lätt slå fast en del saker, som exempelvis vår usla beredskap i Sverige i en rad frågor, framförallt när det gäller skyddsutrustning, respiratorer och intensivvårdsplatser.
Det är ingen ursäkt att det var lika illa ställt i många europeiska länder, som bara tänkte på sig själva och som länge krigade med varandra om de få masker och skyddskläder som fanns. Detta fiasko för det europeiska samarbetet borde kommissionen syna.

Kan det vara så att Norge har färre smittade och döda jämfört med Sverige, för att norrmännen har förstatligat sin sjukvård?

Men det blir svårare att gräva fram något självklart kring hur smittspridningen i stort hanterades.  Det var idiotiskt att tillåta Melodifestivalen med 30 000 åskådare den 7 maj. Men sedan?
Som jag varit inne på tidigare fanns gamla strukturella fel som var för sent att rätta till. Det var åtskilliga sakkunniga världen över som i början underskattade coronan. Det var inte den vanliga, långsamma influensaepidemin, utan en pandemi med explosiv spridning och med nya symptom.
Experterna blev snart oense om det mesta, t ex om hur dödligt viruset är, om det kan spridas i luften,  hur vanliga tysta smittospridare är, och om det finns en immunitet.
Inte blir det lättare att i efterhand syna hanteringen, när ett antal länder räknar sin statistik på olika vis, och andra lär ägna sig åt desinformation.

Om lockdowns, att stänga samhällen, blir bra eller dåligt, beror nog i mycket på hur uthålliga beslutsfattarna är, som den amerikanska katastrofen visar. Den ofruktbara fixeringen i debatten kring nedstängning eller inte gör att vi riskerar att inte pröva andra intressanta teorier.  Kan det vara så att Norge har färre smittade och döda per 1 000 invånare jämfört med Sverige, för att norrmännen har förstatligat sin sjukvård?
Man får nog inte heller ha för bråttom med att granska coronahanteringen.  När kommissionen ska komma med sitt första betänkande, kanske coronan inte alls släppt sitt grepp utan bara tagit sig andra former, möjligen med nya dödsoffer i länder som trott att det hela var över. Vem vet, en utveckling som kan ställa tidigare tvärsäkra experters teorier på huvudet.
Och hur ser en opartisk men effektiv sammansättning av personer i kommissionen ut, med tanke på den rätt småsinta debatt vi haft och det väldigt medicinskt specialiserade kritiken? Kommissionen om hur Sverige hanterade tsunamin, som mest handlade om vem som befann sig var under krisdygnen 2004, hade förmodligen en lättare uppgift.

***

Följ Arena Essä på Facebook