demokrati Kombinationen funktionell dumhet och grupptänkande är förödande. Lärande och kreativitet sinar. Medarbetare blir trötta och uppgivna. Och priset kan bli högt. Inte minst för demokratin, skriver Britta Högberg utifrån sina egna erfarenheter som lokalpolitiker.
Politiken fanns på min bucketlist. Tiden hade inte räckt till. Men det var inte bara det; jag var också osäker på var jag hörde hemma. Så läste jag Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi. Den visade vägen till min ideologiska hemvist. Den visade sig vara där jag växte upp, i socialdemokratin. Många gånger tvivlade jag på de socialdemokratiska strategierna. Och det gör att jag fortfarande ibland. Strategier kan påverkas; ideologi ligger djupare. Ideologi handlar om hur man ser på världen och människan. Så engagerade jag mig. Jag blev socialdemokrat.
Jag hade knappt visat mig på lokalföreningens första årsmöte förrän jag blev tillfrågad om att sitta i styrelsen. Varför inte? När jag ett par år senare nominerades till ersättare i utbildningsnämnden accepterade jag även det. Jag hade ju trots allt ett långt yrkesliv bakom mig som barnpsykolog och organisationskonsult. Jag hade disputerat i pedagogik, och jag hade skrivit en bok om professionell kompetens. Något kunde jag väl bidra med, tänkte jag, trots jag var helt novis i politiken. Jag räknade med att min analytiska förmåga och min yrkeserfarenhet skulle stå mig bi.
När jag gick till nämndens första möte hade jag sedan ett par decennier intresserat mig för kunskapspolitik. Nu skulle jag få möta den från insidan. Jag såg fram emot det. Bland de första punkterna på dagordningen stod ”digitalisering av förskolan”. En forskare redovisade sin kartläggning av kommunens digitaliseringsarbete. En av frågeställningarna fick mig att häpna. Där stod: ”Är digitaliseringen på riktigt eller mest teknisk?”.
Den som har minsta insikt i forskningsmetodik vet att frågeställningar måste vara entydiga och neutrala för att bli forskningsbara. Jag undrade hur forskaren hade tänkt. Längre fram i rapporten fick jag svaret. Forskaren hade tolkat frågeställningarna, och nu stod uppdragsgivarens och uppdragstagarens frågeställningar bredvid varandra. Forskaren hade alltså gjort frågeställningarna forskningsbara, men det hjälpte inte. Rapporten var svåröverskådlig och slutsatserna oklara. Jag insåg att detta nog berodde på att forskarens frihet begränsats.
Samtidigt pågick i samhället en debatt om digitaliseringen av skolan. En känd hjärnforskare menade att man inte visste vad man gjorde. Men sådan kritik gick inte hem. Undersökningen visade att det var föräldrar och forskning som hindrade kommunens digitaliseringsarbete. Det var huvudsakligen förskolechefernas uppfattningar som låg till grund för slutsatserna.
Kritik förstörde stämningen och jag insåg snart att jag borde hålla min kompetens och mitt kritiska tänkande för mig själv.
I tjänsteskrivelsen betonades att digitaliseringen är en av EU:s nyckelkompetenser och att kommunen ska ligga i topp när det gäller kunskapsresultat och andra nyckelkompetenser. Toppen når man om man arbetar med digitaliseringsplaner, kompetensutveckling och personals nätverkande, hette det. Styrningen var tydlig: förskolecheferna styr personalen, och utbildningsförvaltningens tjänstemän styr förskolecheferna.
Så småningom förstod jag att jag hade stött på ett mönster. Utbildningsförvaltningen anlitade externa forskare när någon specifik fråga skulle belysas. Som politiker hade man ingen insyn i sådana externa projekt. Först när de var färdiga presenterades de för nämnden. Synpunkterna, som man eventuellt hade, kom alltid som jästen efter degen. Kritik förstörde stämningen och jag insåg snart att jag borde hålla min kompetens och mitt kritiska tänkande för mig själv.
Min idealiserade bild av kommunpolitiken krackelerade snabbt. Jag trodde att argumentation och förhandling pågick i de politiska nämnderna till gagn för medborgarnas bästa. Långsamt insåg jag att viktiga beslut nog fattades, men aldrig där jag befann mig. Min förvirring tilltog och långsamt växte insikten fram. Demokrati förvisso, på pappret. I praktiken något annat. Den dolda agendan kändes in på bara skinnet: politiker skulle hållas i dimman och professionerna tuktas. Jag kände mig dummare och dummare. Min föreställning om att kommunalpolitiken skulle präglas av samförstånd var dock inte helt tagen ur luften.
Det finns ett glapp mellan föreställningarna om kommunalpolitikens samförståndsdemokrati och dess praktik, läser jag i Johan Lanttos avhandling från 2005. Lantto visar, i sin studie om marknadsreformernas konsekvenser för demokratin, att ledande kommunalpolitiker, både på majoritetssidan och oppositionssidan, tagit ett fastare grepp om politiken. Centraliseringen har särskilt drabbat de kommunala nämnderna:
Den svenska modellen med många förtroendevalda riskerar att skapa en chimär som döljer det faktum att politikens beslutsmakt antingen koncentrerats till ett mindre antal förtroendevalda eller delegerats till förvaltning eller verksamheter.
Att gränsen mellan tjänstemän och politiker suddats ut var uppenbart. Nämndmötena ägnades huvudsakligen åt kundundersökningar och kvalitetsrapporter. Tjänstemännen framstod som mer politiska än politikerna. Om man inte visste, gick det knappt att avgöra vem som styrde vem.
Som forskare är jag van att närläsa texter, och i en av kvalitetsrapporterna, som lagts på mitt bord stod det att man inte lyckats uppnå målet ”att vara bäst på att vara kommun”. Hur är man bäst på att vara kommun? Jag tyckte det var lite komiskt och trodde det var en lapsus. Men det var det inte. På kommunens hemsida kunde jag läsa att ”vara bäst på att vara kommun” ingick i kommunens styrmodell, tillsammans med övergripande mål som maximalt värde för skattepengarna, attraktiva livsmiljöer, stark och balanserad tillväxt, bästa utveckling för alla. Vi befinner oss alltså i en kommun som bevarat nittiotalets marknadsliberala styrformer intakta.
Konkret handlade ”bäst på att vara kommun” om att vara bland de bästa i mätningarna som gjordes runt om i landet, men framför allt att vara bäst i den kundundersökning som ingick i utvärderingssamarbetet Våga Visa. ”Bäst på att vara kommun” kunde sålunda reduceras till att vara bland de tre bästa av de tio kommunerna som ingick i samarbetet.
Utbildningsdirektören var stolt över Våga Visa. Nämndens ordförande likaså. Mina kamrater i oppositionen muttrade. För mig var det ogenomträngligt. Våga Visa levde sitt eget liv och jag fick gräva länge för att få syn på hur det fungerade. Jag fann att 1997 års förordning om kvalitetsredovisning av skolan troligen var startskottet.
1998 startade ett antal kommuner i Stockholmsområdet ett samarbete. Samverkan om utvärdering hette det. 2005 bytte man namn till Våga Visa. Meningen var att man genom observationer skulle främja utvecklingsarbete och lärande i egna och andras skolor. Man ansåg att det var bättre att utföra observationer i en kommun där man inte arbetar. Den tanken gäller fortfarande. Mer än så hittade jag inte om Våga Visas tillkomsthistoria.
Vid starten pågick även ett annat projekt i kommunen. Till en början finansierades det av skolverket och omfattade tolv kommuner i Stockholmsområdet. Projektet drevs av några av kommunens tjänstemän, bland annat en skolchef och en tidigare skolchef. När projektet avslutades efter ett par år bildade tjänstemännen ett bolag, Qualis. Qualis sålde sin metod för kvalitetscertifiering till sina forna samarbetspartners och andra kommuner. På så sätt kunde nätverket leva vidare, står det på Qualis hemsida. Företaget har numera vidgat sin verksamhet till äldreomsorg och fritidshem.
Om det ursprungligen funnits kopplingar mellan Qualis och Våga Visa har jag inte lyckats utröna. Men när jag läser om Qualis historia ser jag likheter. Och när jag fick klart för mig hur Våga Visa är organiserat blev jag än mer fundersam. I den utvärdering som gjordes 2013 skriver man att Våga Visa kan stå på egna ben, och att varje kommun behöver se över sin förankring i Våga Visa. Bilden av ett företag, inneslutet i en kommunal samverkan, blev allt tydligare. Våga Visa framstod som en paradox.
Våga Visa får sitt uppdrag av de politiska nämnderna. Styrgruppen består av den chef i varje kommun som står närmast nämnden. Det praktiska arbetet sköts av en samordningsgrupp, bestående av en handläggare från varje kommun. Samordningsgruppen har i sin tur ansvar för observatörerna som gör utvärderingarna. Dessa rekryteras bland ”kompetenta pedagoger” från de samverkande kommunerna: Nacka, Sollentuna, Danderyd och Upplands Väsby.
Om en kommun vill ansluta sig till Våga Visa kostar det 150 000 kr. Kommuner ute i landet som vill starta egna Våga Visa kan köpa sig en licens. Licensen kostar också 150 000 kr. För kommuner som vill lämna samarbetet gäller en termins uppsägning. Men Våga Visa har ingen egen budget, och de som arbetar med Våga Visa är anställda i de olika kommunerna. Det finns ingen identifierad mottagare av pengarna. Nu är problemet kanske inte så stort. Våga Visa verkar mer ha problem med att kommuner lämnar samarbetet.
Några uppgifter om hur enkäten tagits fram eller vem som utformat frågorna har jag inte fått svar på.
Våga Visa modellen utgår från läroplanen och omfattar tre delar: observationer, gemensam kundundersökning och självskattning. I observationssamarbetet ingår ovan nämnda kommuner. Samarbetet med kundundersökningar har fram till den nya upphandlingen 2020 omfattat tio kommuner. Enligt senaste årsredovisningen kvarstår åtta: Nacka, Sollentuna, Danderyd och Upplands Väsby, Täby, Upplands Bro, Vallentuna och Värmdö. Upphandlingen av kundundersökningen är gemensam; därefter får varje kommun själv teckna avtal med leverantören. Några uppgifter om hur enkäten tagits fram eller vem som utformat frågorna har jag inte fått svar på. Mitt intryck är att kundundersökningen är standardiserad och att den i stort sett varit densamma i drygt tjugo år.
Tonvikten i Våga Visa ligger på observationerna. De ska ”ge kött på benen”. Observationerna bygger på en idé om lärande och kollegialt utbyte. Jag har arbetat mycket med kollegiala metoder. Därför vet jag att de styrs nerifrån i syfte att stimulera fritt utbyte mellan jämbördiga kollegor och främja nytänkande och självmedvetenhet. Observationsmodellen Våga Visa är något helt annat. Den är i högsta grad toppstyrd.
Observatörerna besöker verksamheter i en annan kommun enligt ett rullande schema. Först har observatörerna genomgått en obligatorisk utbildning. Observationerna görs utifrån den mall som samordningsgruppens tjänstemän tagit fram. Både observationsprotokoll och färdig rapport skickas sedan till tjänstemännen, som kontrollerar observationens kvalitet. Läroplanens olika delområden betygssätts utifrån en fyrgradig skala. Betygsättningen kan jämföras med hur filmrecensenter sätter betyg på filmer. Det vill säga helt subjektiva omdömen. De färdiga rapporterna presenteras därefter för nämnden och publiceras på respektive kommuns hemsidan. ”Goda exempel” lyfts fram. Låga bedömningar följs upp med ”kvalitetssamtal”. Observationerna kan liknas vid inspektioner, och observatörerna tjänstgör närmast som tjänstemännens förlängda arm.
Observationsuppdraget är komplext och omfattar granskning av dokument, intervjuer och observationer. Totalt finns 276 skolor i de fyra kommunerna, antalet observationer per termin är i genomsnitt 16, det vill säga knappt 6%. Några generella slutsatser om skolornas kvalitet kan inte dras utifrån ett sådant underlag; det är tveksamt om observationerna ens säger något om den observerade skolan. Man ser det manualen pekar ut. Och kartan är som bekant inte terrängen.
I mitt stilla sinne undrar jag varför tjänstemännen inte utför inspektionerna själva, när de är så angelägna om att styra resultaten. Och varför låter erfarna pedagoger sig användas som tjänstemännens sprattelgummor? Nu kände jag mig inte bara dum. Jag började bli ironisk och elak också. Typiskt. Det är så jag brukar reagera när jag är innesluten i grupptänkande.
Jag kunde pricka av symtom efter symtom ju mer jag grävde i Våga Visa.
Janis teori om grupptänkande var, när den kom på sjuttiotalet, en vändpunkt i förståelsen av beslutsfattande i organisationer. En grupp som präglas av grupptänkande kännetecknas av självöverskattning, enighet och en idé om moralisk överlägsenhet. Gruppens medlemmar avstår från kritiskt tänkande och tvivel för att inte störa enigheten. Vidare uppvisar gruppen beteenden som tyder på trångsynthet och likformighet.
Grupptänkande leder vidare till självcensur och brist på objektivitet i beslutsprocesserna. Jag kunde pricka av symtom efter symtom ju mer jag grävde i Våga Visa. Än mer övertygad blev jag när jag märkte att jag inte vågade lita på eget mitt förnuft. Likaså av alla tecken på att man ville tukta mig. Snart insåg jag att majoriteten och oppositionen var lika infångade i grupptänkandet. Man måste välja sina strider. Två år i utbildningsnämnden fick räcka.
I boken Alltings mått framhåller Ekström och Sörlin att det har blivit allt angelägnare att ställa frågor om hur politiken formar vår syn på kunskap. I slutet av åttiotalet, skriver de, upplöstes den traditionella tvekampen mellan de ”två kulturerna” (mellan humaniora och naturvetenskap) i något annat:
… att det skulle bli de ekonomiska, för att inte säga de ekonomistiska, värderingarna som skulle gå segrande ur denna tvekamp är väl bara ännu ett exempel på vad Hegel kallade historiens list…
Vad är kunskap? Vår uppfattning om världen når oss genom våra sinnen. Man brukar säga att det finns en ontologisk klyfta mellan våra tolkningar och verkligheten bortom det vi kan uppfatta. Denna klyfta fyller vi med antaganden om hur verkligheten är ordnad. Sådana antaganden är besläktade med ideologi. Epistemologi handlar om hur vi får kunskap om världen. Och epistemologin bestäms av hur vi ser på verkligheten, det vill säga vad vi fyllt den ontologiska klyftan med.
Ur marknadsliberal politik kom marknadsliberal epistemologi. Den marknadsliberala epistemologin betraktar kunskap som ett ”ting” som kan produceras och kvalitetssäkras. Denna kunskapssyn har sedan åttiotalet varit grundpelaren i de reformer som brukar sammanfattas i begreppet ”new public management”. Kunskapen skulle styra. Politiker skulle formulera mål, och verksamheterna gavs fria händer att uppnå målen. Detta visade sig dock bli problematiskt. För när politiskt ansvar skulle utkrävas gick det inte säga att man bara målstyrt. Politikerna blev tvungna att skaffa sig kontroll bakvägen. Mål och kvalitetsteknik smälte samman; politiker och kommunala tjänstemän likaså.
Våga Visa är inte unikt. Snarare menar jag att det är ett exempel på marknadsliberal epistemologi. Våga Visa har skapats för att mäta kvalitet utifrån läroplanens mål. Men förtingligandet av kunskap gör att insamlade data även kan användas för andra ändamål, som att mäta kommunens måluppfyllelse. Sålunda kunde observatörernas subjektiva skattningar av läroplanens delmål användas som mått på kommunens måluppfyllelse. Till exempel mättes målet ”bästa utveckling för alla” med observatörernas subjektiva skattningar. Målet var 3,3 i genomsnitt. Detta år blev resultatet blev 3,2. Målet uppnåddes således inte.
På samma sätt används även enkäterna. Kommunens övergripande mål bryts ner i indikatorer. Enkätfrågorna sorteras in under de olika indikatorerna. På introduktionsutbildningen för nya politiker fick vi öva på att göra sådana sorteringar. Ingen ifrågasatte. Marknadens logik rådde. Marknadens epistemologi likaså. Inget annat land har gått så långt i marknadiseringen av den offentliga skolan som Sverige.
Naiv objektivism fick en renässans genom kunskapsindustrin; och den passade de marknadsliberala reformerna som hand i handske.
Den ontologiska klyftan bakom det marknadsliberala synsättet har fyllts med en mekanisk världsbild. Verkligheten antas bestå av ett antal delar, vars positioner och funktioner bestämmer hur världen fungerar. Samhället uppfattas som en maskin och medborgarna som kuggar i det stora maskineriet. Kunskap nås via exakta kvantitativa mått.
Vetenskapsteoretiskt har denna kunskapsfilosofi sedan länge dömts ut som naiv objektivism. Men naiv objektivism fick en renässans genom kunskapsindustrin; och den passade de marknadsliberala reformerna som hand i handske. Drivkrafterna bakom är framgång och pengar. Det är en epistemologi där girigheten är en dygd, pengarna bestämmer och välgång något att skryta med. Detta skiljer sig påtagligt från drivkrafterna bakom vetenskaplig kunskap. I den är honnörsorden frihet, sanning, upptäckt och aktning.
Kvalitet, evidens, ständig förbättring rann som cuprinol genom sprickorna rakt ner i vår vardag. Medborgarskapet förvrängdes, och vi reducerades till skattebetalare och kunder. Men som elev, förälder, klient, patient, brukare kan man inte vara kund. Man befinner sig i ett strukturellt underläge och är utlämnad till någon annans vilja att använda sin kompetens. För i praktiken finns varken kvalitet eller kunskap; i praktiken finns bara kunniga människor. Och kunniga människor anpassar sig till de fysiska, psykiska och sociala villkor som erbjuds dem. Därför kan ”kvalitet” varken köpas eller styras. När professionernas handlingsutrymme beskärs, ja då beskärs även den professionella kunnigheten.
Kompetens handlar förutom sakkunskap även om tyst kunskap och empatisk närvaro. Kompetens är med andra ord om allt som anställda gör utöver sina ålagda uppgifter. I denna mening är kompetens är förkroppsligad och personlig. Men enligt marknadsliberal epistemologi är tyst kunskap grus i maskineriet och den bör elimineras. Därför har kommunerna blivit kunder på jakt efter de bästa verktyg som kunskapsindustrin kan erbjuda. Men verktygen främjar sällan kompetens eller kvalitet. De främjar framför allt funktionell dumhet.
Funktionell dumhet hindrar inte folk från att arbeta. Man jobbar på, men slutar ställa kritiska frågor om sina arbetsuppgifter. Noggrant reflekterande ersätts av en fixering vid det ytliga. Man lyder order, och i stället för att tänka på konsekvenser riktar man intresset mot kvalitetstekniker. Alla drabbas då och då av funktionell dumhet. Och den är inte alltid av ondo; ibland behövs den för att få något gjort.
Men kombinationen funktionell dumhet och grupptänkande är förödande. Lärande och kreativitet sinar. Personal kommer inte till sin rätt och blir trötta och uppgivna. Den marknadsliberala epistemologin stimulerar till att stänga in sig i grupptänkandets bunker. Och priset kan bli högt. Inte minst för demokratin. Detta framgår av den nya rapporten om bygget av Nya Karolinska. Om något, så har detta projekt visat vad den marknadsliberala epistemologin och kunskapsindustrin innebär i praktiken.
Så som vi ser på kunskap, ser vi också på sanningen. Funktionell dumhet och grupptänkande är ömsesidigt förstärkande. Känslor kan idag exponeras och exploateras utan hinder, men enfalden skrämmer och skämmer. Den marknadsliberala epistemologin har oss i ett skruvstäd. Den har trängt in och format våra själar och våra relationer. Det står sedan länge klart att medborgarna förts bakom ljuset. Ändå tror vi att mer pengar är den enda lösning.
Nu vill regeringen vill skapa ”världens bästa äldreomsorg”, och oppositionen försöker övertrumfa de ekonomiska satsningarna. Man göder den marknadsliberala epistemologin. Bara om vi förmår ta tillbaka vårt kritiska tänkande, bara om vi riskerar vår kreativitet och kräver realism och anständighet i politiken kan vi slå in en kil i ekonomismens enfald och få till stånd en annan kunskapspolitik. Det behövs en debatt om vad kunskap är. Det behövs mer kunskap om kunskapen.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
