replik Pär Salander angriper en grundpelare för socialdemokratins utrikes- och säkerhetspolitik: antiimperialismen och idén om alla folks frihet. Ett grundläggande element har sedan partiet grundades varit visionen om ”de små staternas rätt”, skriver Per Enerud.
Den svenska neutralitetspolitiken är mycket äldre än Kalla kriget och kan följas till 1600-talet, men under åren efter första världskriget började svenska socialdemokrater hävda en neutralitetspolitik, baserad på en vision om internationalism, nationell självständighet och alla folks frihet. Vänstersocialisten Carl Lindhagen formulerade det legendariska slagordet ”Alla folks frihet är hela världens fred”. Idén om neutralitet kopplades till ett internationellt engagemang. Per-Albin-generationen av svensk socialdemokrati engagerade sig hårt i Nationernas förbund – just för att genom internationellt samarbete bryta udden av den stormaktspolitik som lett fram till första världskriget.
En inflytelserik skribent inom svensk socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik var den judisk-baltiske flyktingen Paul Olberg. Redan 1917 rapporterade han i svenska socialdemokratiska tidningar och tidskrifter om de politiska processerna i Ryssland. Olberg var djupt engagerad i den ryska demokratiska socialistiska rörelsen under revolutionsåren och flydde från Sovjetryssland till Tyskland 1919. Olberg sammanfattar 1923 den sovjetryska politiken i socialdemokratiska Tiden:
Oemotsägliga fakta bevisa, att Moskvas inrikespolitik är genomträngd av en reaktionär anda och att utrikespolitiken är rent imperialistisk. Som illustration behöver man bara hänvisa till det ryska folkets politiska slavtillstånd, till den brutala erövringen av Georgien, Aserbedjan, Armenien, Turkestan eller till den terroristiska regimen i dessa “förbundsrepubliker”. Här ligger den egentliga grunden till att de strängt konservativa kretsarna betrakta bolsjevismen som en för dem antagbar faktor.
Olberg hade för socialistinternationalens räkning deltagit i en resa till Georgien: det första land i världen där socialdemokratin tagit makten i ett demokratiskt val. Delegationen leddes av den österrikiske socialdemokraten Karl Kautsky, en medarbetare till Karl Marx och Friedrich Engels. Georgien hade inlett ett omfattande och ambitiöst projekt: jordreformer, utveckling av näringsliv och utbildning. Den nationella självständigheten – Carl Lindhagens ”Alla folks frihet” – var en självklar del av den socialistiska visionen – ”Hela världens fred”. Georgien hade fram till 1918 varit en del av det ryska imperiet, men hade under årtionden fört en intensiv kamp mot det ryska koloniala väldet.
1940 gav socialdemokratiska Tidens förlag ut Olbergs Rysslands nya imperialism. Det var en självklarhet för Socialdemokraterna att lyfta fram just det imperialistiska draget i den rysk-sovjetiska utrikespolitiken. Olberg går igenom hela katalogen av rysk-sovjetiska imperialistiska projekt: i Baltikum, Kaukasus och Centralasien. Kommunismen är, i Olbergs analys, helt irrelevant för att förstå den ryska utrikespolitiken. Den här uppfattningen togs emot på högsta nivå. Tage Erlander skriver i en dagboksanteckning på Stalins dödsdag att ”kommunismen är en imperialism”. Till och med Jan Myrdal noterar i nyupplagan av Resa i Afghanistan att dagens (alltså 80-talets) Sovjet fortsätter den imperialistiska politiken från tsartidens Ryssland.
I Tragedin Balticum från 1941 beskriver Olberg i detalj processerna kring ockupationen och den illegala annekteringen av de baltiska staterna. Olberg konstaterar att de odemokratiska regimerna i framförallt hans hemland Lettland och i Litauen förenklat angreppen på de baltiska staternas självständighet, men han understryker att det ju ändå inte ger Ryssland rätt att erövra dem. Som motto för boken har Olberg valt ett citat av Johannes von Müller:
Förlorad är en liten stat, så snart den ifråga om sin rätt ger efter bara en tum för övermakten.
Pär Salander antyder i en artikel i Dagens Arena 5 december att vare sig Ukraina eller Sverige har nationella rättigheter. Sverige har inte rätt att välja samarbetspartners inom säkerhetspolitiken. Varje form av samarbete med myndigheter i USA innebär – verkar Salander anse – ett hot mot Ryssland, och Sveriges får inte agera på ett sätt som skrämmer Kreml. Salander ignorerar det faktum att Ukraina är ett folkrättsligt subjekt; Salanders perspektiv är den imperialistiska stormaktens. Att Ukraina varit med i FN längre än Sverige struntar Salander i. Om Krim skriver Salander att ”Chrusjtjov ’gav’ bort halvön till Ukraina” och antyder att det här skulle vara ett slags nyck av en bisarr Sovjetledare. Beslutet att föra Krimhalvön till Sovjetrepubliken Ukraina föranleddes av praktiska resonemang kring transporter och råvaruförsörjning: den enda landvägen till Krim var då som nu från Ukrainas territorium.
Salander för ett resonemang om att folkmajoriteten på Krim stödjer annekteringen, och gör sig än en gång till talesman för imperialismen. Moskva fördrev hela Krims tatariska urbefolkning 1944 på grund av vissa Krimtatarers samarbete med Nazityskland och befolkade Krim med i huvudsak etniska ryssar. Den här sortens bosättarpolitik är inte acceptabel nu, och den var inte acceptabel då heller. Ett naqba, fyra år före det palestinska. Först efter Sovjets fall fick Krimtatarerna rätt att flytta tillbaka till sitt hemland; någon rätt till sina hem och sin mark fick de aldrig och bara en bråkdel av de förvisade kunde återvända. Det är ganska lätt att vinna en folkomröstning när urbefolkningen drivits bort. Folkomröstningen på Krim våren 2014 genomfördes under rysk militär ockupation, enligt samma mönster som folkomröstningarna 1940 i Estland, Lettland, Litauen och Bessarabien.
Salander fantiserar om att ”Nato givit löften” om att inte utvidgas. Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov har personligen vittnat om att sådana löften aldrig givits vid de möten som hölls med västledare. Natobeslut fattas genom medlemsstaternas konsensus, och föreställningen om att det finns ”Natoledare” som kan fatta beslut för hela organisationen är lika relevanta som fantasier om Djupa Staten eller Sions vise.
Salander listar upp en mängd organisationer och myndigheter som Sverige tydligen inte borde samarbeta med: gröna baskrarna – ”kända från Vietnam”. Förvisso stred de gröna baskrarna i Vietnam och ingen har för avsikt att försvara amerikansk imperialism, men påståendet är lika rimligt som att framhålla att de amerikanska trupperna stred tillsammans med svenska förband med blod på sina fanor från vårt eget imperialistiska förflutna. Kanske borde gröna baskrarna skämmas över att samöva med svenska regementen som brände polska byar, som belägrade Częstochowa?
Kreml har sedan 90-talet bedrivit en aggressiv politik gentemot sina grannar. Moldavien, Georgien och Ukraina är tre suveräna stater i Europa med territorium under ockupation och/eller annekterade av ryska staten. Ryssland bedriver en hungrig imperialistpolitik i Centralasien, i Afghanistan, Syrien, Centralafrikanska republiken och nu senast i Mali. Ingen ifrågasätter att andra stormakter har imperialistiska projekt, men Salanders artikel bryter mot grundläggande socialdemokratiska och antiimperialistiska visioner.
Salander ifrågasätter huruvida Ryssland är ett hot. Här har han helt rätt. Ryssland är inte ett hot mot Sverige eller någon annan. Däremot är en liten klick rädda män i Kreml ett akut hot mot både Europa, Sverige och Ryssland. Herrarna i Kreml kontrollerar en våldsapparat och upprätthåller en skoningslös repression mot Ryssland. Kretsarna kring Vladimir Putin representerar inte Ryssland; de representerar inga andra än sig själva och sina egoistiska intressen och har visat sig beredda till att ta till våld för att garantera sin makt och sin komfort.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
