Samhälle Idag är det samernas nationaldag. Året som gått har innehållit både goda händelser för samerna men också ett allvarligt negativt strukturellt hot gentemot ursprungsfolkets rättigheter, skriver Stefan S Widqvist.
Inför samernas nationaldag 6/2 kan vi konstatera att året som gått innehållit både goda, inspirerande händelser för samerna men också ett allvarligt negativt strukturellt hot gentemot ursprungsfolkets rättigheter.
I maj var det val till Sametinget, där renskötarpartierna fanns på ena kanten och de som företrädde samer utanför samebyarna på den andra. Här några av de centrala krav som restes i den samiska valrörelsen: ”Vi måste se till att rennäringen är fortsatt stark.”, ”Alla samer ska kunna bedriva småviltjakt utifrån den samiska rätten.”, ”I vårt samhälle finns plats för alla samer.” ”Det måste finnas ett rättsligt skydd för samer utanför renskötseln.” Kraven visar på det tunga arvet av den svenska statens renbeteslag från 1886 och den förnyade rennäringslagen 1971, där man medvetet splittrade samerna. Den samiska rätten till land och vatten är än idag förbehållen de renskötande samerna och är inte lagstadgad för de samer som inte tillhör samebyarna. Den svenska staten har skapat ett ojämlikt samiskt samhälle och kraven på en översyn av lagstiftningen är centrala i diskussionerna inom Sametinget. Problemet är att Sametinget inte har någon reell makt i grundläggande frågeställningar. Bildligt talat har Sametinget knappt mjölktänder, när det skulle behöva kunna visa hörntänderna i relationen till storsamhället Sveriges koloniala beteende.
Ett stort framsteg under året som gått är likväl att beslutet om inrättandet av en sanningskommission nu är taget. Påtvingad assimilering, rasbiologiska övergrepp, lagstiftning som splittrat samerna är några av de oförrätter som det samiska folket har utsatts för av den svenska staten. Nu ska äntligen en sanningskommission tillsättas med uppdrag att granska och synliggöra statens agerande mot samerna parat med att föreslå åtgärder som kan bidra till upprättelse, försoning och författningsförändringar.
Mot bakgrund av att den svenska staten aldrig har erkänt sig själv som kolonialmakt är frågan, kommer man att få upp den förtryckande historien i ljuset? Kommer den svenska staten att belysa och erkänna de rasbiologiska övergreppen, tvångsförflyttningarna, nomadskolornas innebörd och konsekvenser såsom förbuden mot att tala samiska i folkskolan … och den än idag avgörande frågan om kolonialiserandet av de samiska markerna.
Nu har Svenska Kyrkan gått före och manifesterade en förlåtelse gentemot det samiska folket för begångna övergrepp i kyrkans namn vid en högtidlig gudstjänst i Uppsala domkyrka den 24/11. Ärkebiskop Antje Jackelén bad det samiska folket om ursäkt för vad kyrkan har utsatt samerna för. Samerna mötte ursäkten med blandade känslor. Ursäkten lyfter kyrkans övergrepp till ytan, men man påtalade också att en ursäkt kräver bot och bättring i konkreta handlingar. De skarpaste kritikerna uppmanade kyrkan att lämna tillbaka de marker till samerna som de tagit ifrån dem. Om inte samerna får tillgång och inflytande över de marker som tillhört dem blir det svårt med försoningen.
Samerna framställs inte längre som museiföremål. Det kan vi tacka den allt större uppmärksamhet som samiska kulturaktivister har fått i storsamhället.
Den i riksdagen nyligen antagna konsultationsordningen är också ett viktigt steg för samerna. Den nya lagen gör gällande att regeringen och statliga förvaltningsmyndigheter är skyldiga att konsultera företrädare för det samiska folket innan beslut fattas i ärenden som kan få särskild betydelse för urfolket. Här finns nu möjligheter att stärka det samiska folkets rättigheter och självbestämmande genom en ökad delaktighet. Men samerna har fortfarande inte rätt att säga Nej! Likväl ett förbättrat samrådsförfarande är inbyggt i konsultationsordningen, dock kommuner och regioner omfattas ännu inte av den nya lagstiftningen utan först efter en prövotid.
Allt sedan filmen Sameblod har exotismen och stereotyperna av det samiska folket successivt fått ge vika för en bredare beskrivning av det samiska vardagslivet och kulturen. Samerna framställs inte längre som museiföremål. Det kan vi tacka den allt större uppmärksamhet som samiska kulturaktivister har fått i storsamhället och det vore tacksamt om samtliga riksdagsledamöter läste någon av de böcker som utkommit under året innan beslut om samernas villkor beslutas framöver.
Här några läsförslag att lägga på nattduksbordet: Anna Labbas bok Herrarna satte oss dit, som erhållit flera litterära utmärkelser, bl.a. Augustpriset, handlar om tvångsförflyttningarna av nordsamer i Sverige. Mats Jonssons skildring av skogssamerna När vi var samer, Ann-Helén Laestadius Stöld, som skildrar renskötarens vardag och hatet de är utsatta för, Moa Backe Åstot visar på de samiska traditionernas styrka och samernas förväntan på livet i Himlabrand och Mirja Flodins Min ursäkt som handlar om hur unga samer slits mellan traditioner, viljan att passa in, andras förväntningar och förhoppningar.
Om riksdagsledamöterna tar del av ovanstående litteratur kanske den ännu inte avgjorda frågan om exploateringen av Gállok/Kallak kan stoppas. Det borde vara självklart att regeringen med stöd av en riksdag, som då äntligen tar hänsyn till samernas levnadsvillkor, säger nej till gruvbrytning av järnmalm i Jokkmokks kommun. Det är väl känt och förnekas inte att det finns stora risker för omfattande förstörelse av natur, miljö, samisk kultur och renskötsel. Till detta kan läggas att FN:s organ Unesco i somras hävdade att en gruva i Gállok skulle komma att påverka det närliggande världsarvet Laponia negativt och att länsstyrelsen sagt Nej! till gruvexploateringen. Det är dock högst oroande att den socialdemokratiske näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson på hans tillträdesdag uttryckte att ”Socialdemokrater älskar gruvor. Våra gruvor är av fundamentalt riksintresse.” Thorwaldsson borde i denna gruvproblematik byta fot och prioritera riksintresset ursprungsbefolkningen samernas rättigheter före ”riksintresset” det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining. För just järnmalm har inget att göra med vår elektrifierade framtid, där idag nickel, litium, kobolt och koppar är viktiga mineraler.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
