USA För fem år sedan, mot bakgrund av av polismorden på Sandra Bland, Michael Brown, Eric Garner och andra, satte jag mig ner och skrev i ett försök att förstå. Fruktansvärt nog verkar min text inte ha tappat i aktualitet, skriver Erik Tängerstad.
Juni 2020:
För ett par månader sedan kraschade den amerikanska ekonomin. Det skedde praktiskt taget över en natt. Länge hade arbetslösheten i USA legat och pendlat kring 3,5 procent. Men i månadsskiftet mars–april exploderade siffran. Plötsligt steg arbetslösheten till nära nog 15 procent. Lockdown. Nu sitter alla hemma, inspärrade, för att hindra pandemin från att spridas. Men inom stora delar av USA, bortom de tätbefolkade kustområdena och de stora städerna, har (ännu) inte många smittats. Däremot har de blivit arbetslösa. Akut fattiga. Chockade. Frustrerade. Och allt argare.
Den amerikanska drömmen om att börja med två tomma händer och sedan arbeta upp en egen förmögenhet hör till förra seklet. Under 2000-talet präglas stämningen snarare av rädslan för deklassering: skräcken att falla från det man har ner i ett mörkt intet. Den stora, statsbärande – vita – arbetar- och medelklassen är inte längre uppåtsträvande, utan känner hur den blir allt fattigare, allt slitnare, alltmer utsatt. Samtidigt håller den tidigare underklassen på att arbeta sig upp till medelklassnivån. Dessutom har storstädernas redan rika, välutbildade och kapitalstarka överklass blivit alltmer förmögen och mäktig. I socioekonomiska termer heter det numera att avståndet mellan den vita medelklassen och den vita överklassen är mer än två gånger så stort som avståndet mellan den vita medelklassen och den icke-vita underklassen. Det framgångsdrivna, men också rasistiskt präglade USA befinner sig i akut kris.
Sedan pandemin bröt ut har människor jorden runt börjat bära munskydd. Men inte överallt. I stora delar av USA har det kommit att ses som en politisk handling att bära ansiktsmask. Småstädernas och landsbygdens hotade och plågade vita arbetar- och medelklass känner inte av någon pandemi, men anar hur en rik, mäktig, välutbildad och liberalt präglad storstadsöverklass hela tiden blåser dem. Många känner att pandemin, den ekonomiska krisen, munskydden och så vidare är delar av en och samma konspiration riktad mot dem. I det ljuset framstår alla som bär ansiktsmask som motståndarna, som fienden. Därmed blir det klarare varför president Trump inte vill bli sedd med munskydd.
Donald Trump må vara president, men han leder inte USA. Tvärt om. Han blir ledd. Han leds av den väljarbas som ingen amerikansk politiker hittills tagit på allvar: den relativt fattiga, lågutbildade, vita, medel- och arbetarklass som nu känner – inte utan rätt – hur dess existens hotas. Om man tar del av den allmänna debatten verkar det som om president Trump splittrar USA och världen genom ett oartikulerat och ogenomtänkt budskap präglat av hat, hot och våld. Men snarare är det nog tvärt om: Trump är en produkt av ett redan splittrat, frustrerat och traumatiserat USA. Han varken kan eller vill styra sin väljarbas, utan i stället svarar han på dess signaler. För Trump är ingen ledare. Han är en följare. Och som sådan är en förlorare (i ett USA som inte gilla losers). Om/när hans väljarbas överger honom så är han förlorad. Det gör honom till omständigheternas fånge. Därför bär inte Trump ansiktsmask – för med en sådan på skulle han tappa sina väljares tilltro till honom.
I dagens USA bör man försöka se längre och djupare än att bara stirra sig blind på den uppenbara rasismen och på polisens övervåld, hur chockerande avskyvärd denna rasism och detta övervåld än må vara. Amerika befinner sig av allt att döma i en djup strukturell kris och den krisen kommer att bestå till dess grundläggande reformer genomförs, alltså grundlagsreformer. Men finns det i dagens läge någon konsensus om att reformera konstitutionen? Knappast. Därmed slits USA sönder. Starka motkrafter bromsar och motverkar varje försök till nödvändig reformering.
I dagens Amerika håller det etablerade majoritetssamhället – det vita, protestantiska, engelsktalande, patriarkala, rasistiska majoritetssamhället – snabbt på att ge vika för ett nytt majoritetssamhälle. De som hittills haft nära nog monopol på institutionella maktställningar, upptäcker allteftersom att de halkar ner i en relativt sett svagare minoritetsställning. Då går de i försvarsställning. På den utvecklingsvågen har Trump lyckats surfa hela vägen till Vita Huset. Att enbart byta ut personen på presidentposten räcker inte för att lösa dagens amerikanska kris. I stället handlar det om att byta ut och fixa upp det konstitutionella systemet som sådant. Men är ett sådant systemskifte alls möjligt?
För fem år sedan – i juli 2015, mot bakgrund av massmorden i Charleston månaden innan och på Utøya/Oslo sommaren 2011, samt i ljuset av polismorden på Sandra Bland, Michael Brown, Eric Garner och andra – satte jag mig ner och skrev i ett försök att förstå. När jag skrev hade Donald Trump ännu inte offentliggjort sin kandidatur och ingen kunde då tro att han arton månader senare skulle tillträda positionen som USA:s 45:e president. Det som just nu sker i USA har knappt något att göra med personen Trump. Snarare handlar det om socioekonomiska maktförskjutningar. Hur som helst, sommaren 2015 skrev jag en bok som kom ut följande sommar. Fruktansvärt nog verkar den boken inte ha tappat i aktualitet.
***
Juli 2015:
Medan jag skriver hör jag Public Enemy ljuda via gamla CD-skivor – skivor som verkar vara äldre än själva musiken:
1989 the number of another summer / Sound of the funky drummer / Music hitting your heart cause I know you got soul.
Stannar upp, lyssnar in, känner efter. Tittar på orden. Skriver cause I know you got soul medan jag lyssnar. Fight the Power / We’ve got to fight the powers that be. Right. Vi måste bekämpa dagens maktordning för att därigenom kunna förskjuta makten. Right, tänker jag. Men vi bör nog undvika att använda våld för att förstöra makten, för ur maktvakuum kommer bara mer våld. Däremot kommer ingen makt därur.
Vad innebär maktförskjutningar inom ett samhälle? Hur mycket makt kan förskjutas innan samhället förändras i grunden, rent av rämnar? Är en annan värld verkligen möjlig och fordrar den i så fall andra människor, nya människor?
Hur länge kan ett samhälle bestå – i en omvärld satt under snabb förändring – om ingen makt alls förskjuts eller om inga reformer genomförs? Måste man inte se till att ständigt förändras för att kunna behålla greppet om världen man lever i? Det brukar heta att den konservativa grundprincipen är att för att inget ska förändras så måste allt förändras. För genom alla förändringar ändras inget i grunden. Men om över huvud taget inget förändras så kommer allt småningom att nötas ned och falla samman på grund av allmän utmattning. Förändringen är ofrånkomlig, också ur ett konservativt perspektiv.
Det har nu i juli 2015 gått ett år sedan Eric Garner dog. Eller rättare sagt: det har gått ett år sedan han dödades av polismän i tjänst. I efterhand har det framstått som uppenbart att han dödades därför att han var en stor, färgad man på vilken de ingripande polismännen kunnat projicerade sina fantasier och fördomar. Genom att ingripa mot honom – ett ingrepp som alltså ledde till hans död – kunde polismännen så att säga manifestera sin egen makt och styrka. Dessa polismän i tjänst utförde inte något professionellt polisarbete och det gör fallet centralt. Polismakten är satt att skydda samhället och dess medborgare, bland annat från våld och övergrepp. Men vad händer när det är polismakten själv som begår våldsamma övergrepp på de medborgare och det samhälle den är satt att skydda?
Att de enskilda polismännen i tjänst överträdde sina befogenheter må vara en sak. Det avgörande är om de gjorde det inom ramarna för etablerade, men inofficiella rutiner inom poliskåren. Då kommer det hela i ett annat ljus. För vad händer om poliskåren rutinmässigt, men inofficiellt, går på tvärs mot det officiella uppdrag den har att förvalta? Det skulle innebära att polismakten i praktiken underminerar och korrumperar det uppdrag den i teorin har att utföra.
Poliser i tjänst har i vissa lägen både rätt och skyldighet att tillgripa våld. Om polismän i tjänsten använt sig av våld kan ju detta våldsanvändande antingen vara i enlighet med, eller stå i direkt konflikt med den maktbefogenhet de tilldelats. Hur skilja legitimt våld från illegitimt, då våldet utförs av polismän i tjänst? Frågan pekar mot förhållandet mellan våld och makt. Det är makten som ska skilja legitimt våld från illegitimt då det handlar om hur polismän agerat då de varit i tjänst. Samtidigt finns det alltid en risk att det är våldet som avgör vad som i praktiken är maktutövning. Förhållandet mellan makt och våld är komplext.
Det är nu ett fastslaget och oomstritt faktum att en handfull polismän i tjänst under eftermiddagen den 17 juli 2014, på Staten Island i New York City, pressade ned Eric Garner på marken på ett så brutalt och våldsamt sätt att han kom att kvävas under trycket. Det sista han upprepade gånger sade var: ”Jag kan inte andas” – I can’t breathe.
Trots att polismännen hörde honom och uppenbarligen förstod att hans liv var i fara gjorde de ingenting för att försöka rädda honom. När Garner till slut fördes till ett akutsjukhus var han redan död. I praktiken mördade dessa polismän i tjänst Garner på allmän plats. Att det handlar om mord visas av att de måste ha förstått att deras handlingar skulle ge livshotande skador, men att de inte gjorde något för att rädda hans liv när de såg konsekvenserna av vad de höll på att göra. Hur ska polismyndigheten som institution ställa sig till att dess egna tjänstemän, polismän i tjänst, helt öppet mördar en medborgare de är satta att skydda från övergrepp?
Att offentliganställda polismän i tjänst dödar – mördar – en medborgare de är satta att skydda innebär naturligtvis en självmotsägelse inom stat och samhälle. Det är lätt att förstå att en polisman som tar till våld mot dem han ska skydda från våld inte bara gör fel, utan även bryter mot sin tjänstebeskrivning och mot lagen. Det är däremot svårare att förstå varför en polisman i tjänst skulle vara intresserad av att bryta mot lagen, alltså gå emot sin egen tjänstebeskrivning och i slutändan själv vara den våldsverkare som han är satt att skydda samhället ifrån. Det är självmotsägande. Vad handlar detta om?
Enligt sin tjänstebeskrivning får polismän i New York City inte använda den typ av handgrepp som polismännen uppenbarligen använde då de skulle arrestera Eric Garner. Men i december 2014 förklarade ändå en domstol i delstaten New York att polismännen inte begått något fel. Delstatens polis- och rättsväsende backar upp sina tjänstemän, även när dessa i tjänsten bryter mot lagen. Men samtidigt som delstaten fäller sitt avgörande inleder den federala staten sin egen utredning. Två rättskipande makter ställs mot varandra: delstatens rättsväsende mot den federala statens rättsväsende.
Det är värt att notera att i konfrontationen makt mot makt behöver det inte nödvändigtvis förekomma något öppet och fysiskt våld, även om någon form av våld vid något tillfälle skulle kunna komma till användning (som dödsstraff). Våld, även om det inte är fysiskt, uppkommer då övergrepp sker på och inom de institutioner som förvaltar makt. När makten riktar våld mot sig själv och på så sätt blir självmotsägande hotas ett samhälles grundläggande institutioner, alltså samhällets själva grundval. Förhållandet mellan makt och våld är som sagt komplext.
De undersökningar som följt i kölvattnet på mordet på Eric Garner visar att fallet inte handlar om någon udda händelse. Tvärt om. Övervåld utfört av i huvudsak vita polismän mot i huvudsak svarta medborgare är i USA något som förefaller vara så vanligt förekommande att det skulle kunna ses som en utbredd rutin inom delstaternas olika polismakter. I ljuset av detta framträder den konkreta relationen makt-våld på två helt olika sätt, beroende på vilket perspektiv man anlägger.
För en utomstående betraktare framträder komplexet ungefär så här. En polisman i tjänst kan sägas representera två olika saker samtidigt. Han eller hon representerar å ena sidan polismyndigheten och den statsmakt som denna representerar, och å andra sidan styrkan i det etablerade majoritetssamhället. Polismannen (låt oss för en stund tänka oss att det handlar om män, även om det ju naturligtvis finns kvinnliga polismän) representerar på en och samma gång både staten och majoritetssamhället. Men vad händer om staten och majoritetssamhället kommer i konflikt med varandra? Vad händer med en enskild polisman om denne i sin tjänsteutövning måste välja mellan att antingen försvara statens lag eller majoritetssamhällets normer?
En vit medelålders polisman i dagens USA som ställs inför en svart medborgare, låt säga en färgad yngre kvinna, har (under den förutsättning som just skissats) att välja mellan att företräda den existerande staten och dess makt, eller företräda det etablerade majoritetssamhället och dess styrka. I en öppen konflikt mellan stat och samhälle, vilken sida kommer den enskilde polismannen att välja? Det är mot bakgrund av detta problemkomplex man bör se polisvåld, inte bara i dagens USA, utan polisvåld över huvud taget överallt på jorden.
Problemet innebär, naturligtvis, att om polismän i tjänst konsekvent och rutinmässigt bryter mot den lag de är satt att upprätthålla så undermineras och kollapsar gränsen mellan lagens bokstav och dess praktik, liksom även mellan det lagliga och det rätta – då kommer makt och våld att blandas till en godtycklig och oöverskådlig tillämpning som korrumperar och underminerar samhället som sådant. Om medborgarna inte längre kan hysa förtroende för att makten som ska skydda dem från våldsövergrepp verkligen kan utföra sin uppgift, ja om det skulle visa sig att det som rent faktiskt utsätter dem för våld är just den makt som ska skydda dem från våldsövergrepp, så lär medborgarnas förtroende för staten och dess maktinstrument urholkas. Detta urholkande äger rum på många plan samtidigt: både snabba och långsamma processer, på både lång och på kort sikt.
Under mellankrigstiden kom ett liknande resonemang att föras i samband med att det som var fastställd lag alltmer skiljde ut sig från det som uppfattades som rättvisa. Lag och rätt framstod inte längre som synonyma, utan drog iväg åt olika håll och kom på så sätt att alltmer uppfattas som varandras motsatser. I den debatt som fördes i Tyskland under 1920-talet kom man att skilja mellan lagens legalitet och rättens legitimitet. Vad händer när det legala och det legitima skiljs åt och ställs mot varandra?
Genom att undergräva maktens legitimitet kommer våldet att undergräva och till slut upplösa samhället. För i allmänhetens ögon kommer våldet alltmer att uppfattas som ett uttryck för makten i sig. Legitimitetens legalitet upphör, och vice versa. Och när den samhällsgrundande skillnaden mellan makt och våld upplöses hotar samhällsupplösning. Då hotar våldet förgöra makten.
Det som gör situationen tillspetsad i dagens USA är att rasistiskt våld visat sig vara djupt rotat i det amerikanska samhället, trots att rasistiskt våld inte accepteras av den makt på vilken den federala staten vilar. Här framträder just den delikata situation då det traditionella majoritetssamhällets traditioner kommer i allt starkare motsatsställning mot den existerande statens rättsordning. Den makt som genereras inom majoritetssamhället kolliderar med den makt som är satt att hålla samman samhället i dess helhet. I denna konflikt mellan majoritetssamhället och dess egen stat hotar våld att underminera såväl samhälle som stat. En alltmer tydlig korruption som undergräver rådande lag och rättsuppfattning hotar då med såväl samhällesupplösning som statsupplösning så att säga inifrån staten och samhället självt.
Jag blundar och försöker föreställa mig konsekvenserna. Något skaver. För minoriteter i en situation där polisen framträder som en självmotsägelse inom ett samhälle och en stat i konflikt med sig själv kan denna våldsamma självmotsägelse mellan olika makter te sig såväl teoretisk som ointressant. För minoriteter som utsätts för våld av polismän i tjänst kan det ju kvitta lika om polismännen handlar som representanter för majoritetssamhället (men på tvärs mot statens mandat), eller som representanter för statsmakten (men på tvärs mot majoritetssamhällets traditioner och värdegrund). Blir man som medborgare utsatt för våld av en polisman i tjänst så ligger det nära till hands att identifiera makt med våld. Fight the Power!
Mot en sådan bakgrund kan man tänka sig två helt olika utvecklingslinjer. En variant är att det befintliga majoritetssamhället tar makten över den etablerade staten och förändrar rådande rättspraxis så att det blir i sin ordning att polismakten rutinmässigt trakasserar minoritetsgrupper: statens struktur ändras utan att majoritetssamhällets struktur gör det.
Den motsatta varianten innebär att samhällets struktur ändras, medan staten förblir oförändrad. Då befinner sig det tidigare majoritetssamhället inte längre i majoritet inom det samhälle som staten garanterar, utan hamnar alltmer i minoritet inom ett nytt framväxande majoritetssamhälle. Samhällsstrukturen ändras i grunden, trots att den befintliga staten inte gör det.
Frågan är vad som händer när ett tidigare väletablerat majoritetssamhälle hotas av grundläggande förändring och eventuell upplösning, alltså när samhället steglöst omstruktureras så att ett gammalt majoritetssamhälle ersätts av ett nytt majoritetssamhälle. Kommer en sådan samhällets omstrukturering att leda till ökande våldsanvändning när representanter för det gamla majoritetssamhället motsätter sig förändringen och maktförskjutningen? Vad skulle en sådan eskalerande våldsutövning i så fall få för konsekvenser på statsmakten? Hur förhåller sig våld till makt i ett samhälle som i grunden håller på att stöpas om? Dessa frågor är lika svårbesvarade som de är ofrånkomliga, speciellt i ljuset av att våld i sig inte skapar makt. Våld förstör makt. Ingen vet i förväg vad som kommer att hända efter en våldsam urladdning.
Om vi ett tag till fortsätter att hålla oss till exemplet dagens USA och utgår från att det tidigare etablerade majoritetssamhället bestått av en vit, europeiskättad och engelsktalande arbetar- och medelklass, samt att den federala staten bygger på konstitutionens statuter om alla medborgares likhet inför lagen, så skulle vi kunna tänka oss en av två divergerande utvecklingslinjer. För vad händer i USA när demografiska och klassmässiga trender förändras och förskjuts? Vad händer världen över huvud taget, i Europa, i Sverige när något sådant sker?
Antingen lyckas det tidigare befintliga och väletablerade majoritetssamhället förändra staten och dess konstitution så att det gamla och etablerade majoritetssamhällets strukturella maktordning – inklusive dess rasism, sexism, etc. – sanktioneras inom ramen för en reformerad skrivning av statens grundlag, alltså av konstitutionen. Eller så kommer staten och dess konstitution att ligga fast, samtidigt som majoritetssamhällets sammansättning ändras. Då kommer ett framväxande nytt majoritetssamhälle utan direkta kopplingar till de europeiskättade engelsktalande personernas samhälle att växa fram. I detta nya majoritetssamhälle är det inte givet att arbetar- och medelklassen är vare sig engelsktalande eller vit. Vad gör då vita, engelsktalande amerikaner från arbetar- och medelklasserna i den situationen?
Frågan man i ljuset av sådana strukturförändringar bör ställa sig är vad de personer som en gång tillhörde majoritetssamhället, men nu konkret märker att de inte längre gör det, kommer att göra när de märker att en obönhörlig och irreversibel strukturförändring håller på att beröva dem det vardagsliv de tidigare okritiskt tagit för givet? Vad gör en grupp som märker att den håller på att förlora sin invanda maktposition och bli ersatt – replaced– av andra grupper? Det handlar i så fall om en statsbärande medelklass som uppfattar sig vara på väg mot deklassering. De som tidigare haft makten märker hur den glider dem ur händerna och hamnar hos andra. Och de märker att den utvecklingen är ohejdbar. Vad gör de då? Kommer de att lägga sig ned och stillsamt dö bort? Eller blir de tvärt om aggressiva? Kommer de att använda våld för att försöka kompensera för den förlorade makten och om möjligt förhindra den pågående strukturförändringen? Eller kommer de tvärt om att anpassa sig efter det nya läget, förkasta det som de tidigare stått för och istället bli något nytt? Kommer de att transformera sig själva från den gamla till den nya statsbärande och maktägande arbetar- och medelklassen? Gissningsvis kommer man snart att tala om ”den euroamerikanska vita minoriteten i USA” med samma självklarhet som man länge talat om ”den afroamerikanska svarta minoriteten i USA”. Hur kommer människorna i USA att reagera när det sättet att tala breder ut sig över världen?
Återigen hör jag Public Enemy och Fight the Power i bakgrunden. Konflikten må vara akut, men den är inte ny.
Artikeln är en uppdaterad version av ett utdrag ur: På flykt – en essä om politiskt sönderfall (Bokförlaget Korpen, 2016).
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
