Samma män och samma språk

Arbetsrätt Utmaningen är densamma för alla som låter sig väljas till ett förtroendeuppdrag. Att inte glömma var du kommer ifrån, vilka du representerar. Och det är förväntningar som gör att få orkar bära dessa uppdrag eller ens vågar kandidera till ett, skriver Jonas Nordling.

1933 går den unge arbetslöse Tobias på fackligt möte. En byst av Hjalmar Branting blickar barskt ned på mötet när någon begär rökpaus:

– Instämmes! ropar de flesta.
Man strömmar ut i korridoren, och med snuggorna eller snusvalkarna i munnen vankar man fram och tillbaka under häftigt diskuterande.
Tåbb stannar kvar. Han går fram till ordförandens bord och tar klubban i sina händer. En fyllig och rik glädje stiger upp i honom. Han vänder klubban smeksamt i händerna. Han prövar dess svikt försiktigt mot bordet. Det dunkar till rätt hårt. Glaset på vattenkaraffen klirrar till.
Tåbb tycker plötsligt att ett par ögon bränner i hans nacke. Han lägger snabbt tillbaka klubban och vänder sig om med blossande kinder.
Det finns ingen. Det är bara Branting som blickar ner från väggen med tung myndighet.
Försiktigt på tå går Tåbb ut i korridoren. Där sätter han ner hela fotbladet och börjar vandra fram och tillbaka med de andra. Han känner sig vuxen och mogen, och han vet i vilken värld han ska leva vidare. Han förstår att han en gång ska få överta klubban och föra sina kamraters talan inför fienden.
Nu är han Tåbb med manifestet.

Lars Ahlins romandebut om Tobias; Tåbb med manifestet (1943) skildrar som bekant utmaningarna för den som såg Det kommunistiska manifestet som rättesnöre i svåra tider, och grund för ett bättre samhälle.

Tobias drömmar om det fackliga uppdraget kom snabbt på skam, och hans väg in i folkhemmet blev en annan. Tåbb med manifestethar varit en viktig bok för många, inklusive undertecknad, som brottats med idealbild kontra verklighet.

Den romantiserade idealbilden av det fackliga uppdraget som Lars Ahlin låter Tåbb lufta är till viss del ett ok som varje förtroendevald tvingas bära. Kanske än bättre illustrerat med hjälp av poeten, publicisten och politikern Ture Nermans dikt Till ledarna från 1912:

Men när ni stigit på tinnen, ledare,
glöm då ej bort var ni kom ifrån.
Massornas harm blir allt högre och vredare,
våldet vräker sej ständigt bredare,
nu är din timme, massornas son.
Blinkar det än så förgyllt från tronen,
bliv vad vi var på vår mödas stråk:
troget blod och gamla tonen,
samma män och samma språk!

Fritt sjöng ni ut härnere i dalarna,
högt under stjärnan sjöng med vårt blod.
Stolta drömmer vi små i svalarna,
ser er stå däroppe i salarna,
rättens talmän i månglarbod.
Folkets stämma och folkets vilja,
minns att ni steg ur vår smärtas kåk:
färgen klar på tinges lilja,
samma män och språk!

Över 100 år senare är utmaningen densamma för var och en som låter sig väljas till ett förtroendeuppdrag. Att inte glömma var du kommer ifrån. Vilkas röster du ska representera. Och det är antagligen sådana förväntningar som gör att så få orkar bära dessa uppdrag, eller ens någonsin vågar kandidera till ett.

Den franska filmen Snön på Kilimanjaro (2011) inleds med att varvsarbetare står inför uppsägningar. På sedvanligt franskt manér lottas vilka som ska få gå. Klubbordföranden Michel utför processen, och trots att han genom sitt uppdrag är befriad från att omfattas av uppsägningar så lägger han i även sitt namn bland lotterna.

När hans egen lott sedan dras och Michel därmed blir av med jobbet förväntar han sig respekt för sitt öde. Han har ju gjort precis som till exempel Ture Nerman uppmanade. Michels drivkraft är dock inte spekulativ, inte poserande. Han lägger sitt eget namn i korgen för att han tror helt och fullt på att det är det rätta att göra.

Reaktionerna blir dock inte dem han förväntar sig. I kamraternas värld är det inte rationellt att delta i lottningen om att bli uppsagd, speciellt inte om du inte är tvungen. De utgår därför från att valet är riggat till Michels fördel. Att han har en fallskärm som gör honom till vinnare även om han sägs upp. När det framkommer att Michel sägs upp på samma villkor som sina kamrater tappar de istället respekten för honom. Hans försök att vara en av gruppen exploderar i hans eget ansikte.

Filmen bygger i grunden på en dikt av Victor Hugo – Les Pauvres gens, de arma människorna – som ingår i ett större verk som utgår från världshistorien och vår syn på vad som är gott. Dikten handlar visserligen om att ta hand om föräldralösa barn, vilket filmen också berör, men Nerman och Hugo kunde säkerligen ändå haft en fruktbar diskussion om förväntningarna på de förtroendevalda. Att det skulle vara så enkelt som att behålla språk och ideal i den nya rollen undrar jag om den gode Ture ens trodde själv när han skrev de där raderna 1912. Och om han gjorde det så var han en del av problemet, inte lösningen.

Du väljer inga superhjältar till uppdragen, det är vanliga människor med allt vad det innebär. Du har rätt att förvänta dig att de trots detta företräder gruppens bästa i första hand. Men den du har valt har också rätt att förvänta sig din fulla support i vått och torrt.

Jag har sett många fackliga förtroendevalda hamna i korseld mellan ogina arbetsgivare och arbetskamrater med skeva förväntningar. Det är ett ofruktsamt dilemma som dessvärre få skriver dikter om. Och om de skrivs lär ingen läsa dem.

En som dock nyligen skrivit en hel bok om fackligt arbete är aktivisten Jenny Bengtsson med många års egna erfarenheter som förtroendevald. Hennes Glöden i ögonen (Verbal 2021) är en mycket personlig berättelse om just hur lätt det är att brinna lite för mycket i sina fackliga uppdrag:

Min första regelrätta förhandling var, för att beskriva det kort, krasst och rättvist: hemsk. Innan vi skulle börja var jag tvungen att låsa in mig på toaletten och andas djupt för att försöka få ner min puls. Jag var otroligt nervös och trodde att jag skulle kräkas. Jag hade redan byggt upp någon form av tuff facklig fasad, vilket var mycket lättare än att faktiskt sitta i förhandling. Tvärsäker utåt – och oftast inåt också för den delen – men livrädd för att svika förtroendet från medlemmen och rörelsen.
Där, på toaletten utanför det stora konferensrummet på den våning som tillhörde HR, var identitetskrisen ett faktum. Vem trodde jag ens att jag var? En lågavlönad och outbildad simpel knegare som skulle leka advokat, ungefär. Där och då, i mitt huvud, hade alla fina och slagkraftiga ord om medbestämmande, arbetsplatsdemokrati och arbetstagares makt försvunnit och ersatts av mindervärdeskomplex och prestationsångest. Men det fanns givetvis ingenting annat att göra än att köra på. Så jag bet ihop.

För den som blir duktig i att föra sina kollegors talan i förhandlingsrum finns stora framsteg att vinna, även decennier efter ”den fackliga guldåldern” och i en nutid som oftare lämnar en hopplös än hoppfull. Det gäller bara att överleva den första förhandlingen. Att inte låta sig tryckas ned och intalas att frågor som är viktiga för oss på golvet egentligen bara är onödiga småsaker. Någonstans måste vi ju välja att driva på mot den där utlovade arbetsplatsdemokratin. Om det är den vi strävar efter, det vill säga.

Och här tangerar vi frågeställningar, Jenny och jag. Är det verkligen arbetsplatsdemokrati som är målet? Mitt svar lutar allt mer åt att det inte verkar så. För alla de där lokalt fackliga som då krävs blir som sagt allt färre.

Texten är hämtad från Jonas Nordlings bok Den svagaste länken (Premiss 2021)

***

Du kan även höra Jonas Nordling läsa texten i vår podd:

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook