»Sjukvården har gjort ett jättejobb«

Samhälle Det är inte Sverige som sticker ut, säger Anders Tegnell. Thomas Lindh fortsätter sin granskning av coronastrategin och nu handlar det om landets statsepidemiolog. 

Hur anser Folkhälsomyndigheten att Sveriges coronastrategi fungerat? Jag gav statsepidemiolog Anders Tegnell möjlighet att ge sin syn.

Vilka är de främsta styrkorna i hanteringen av pandemin hittills?

– Det är en omfattande fråga som jag inte kan ge ett uttömmande svar på än. En av styrkorna är att skolorna varit öppna och att barn i Sverige därmed getts bättre förutsättningar att få godkända betyg.
Det har naturligtvis varit extremt viktigt med befolkningens förtroende och att följsamheten gällande rekommendationerna och åtgärderna varit stor. Utan förståelse och god följsamhet spelar det ingen roll vilka regler och lagar man har.
Att vi varit hyfsat långsiktiga och inte ändrat regelverk och rekommendationer så mycket har också varit en styrka.
Det har även bidragit att vi haft en väldigt bra dialog med många olika aktörer. Det gäller inte bara andra myndigheter och regeringen utan även idrottsrörelsen, besöksnäringen, regionerna och många, många andra.

Vilka svagheter har ni identifierat?

– Vi diskuterar naturligtvis vad som kan förbättras inom många områden. Det handlar om allt från hur Sverige kan få säkrare äldrevård, framför allt äldreboendena som ju drabbats extremt hårt, till hur vården kan hantera pandemier utan att bli så söndersliten, och inte minst hur tillgången till skyddsutrustning ska säkras. En fråga som oundvikligen kommer att diskuteras är ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan under pandemin.

Det är ju i mänskliga kontakter som smittspridningen sker.

Vilka är de främsta likheterna och skillnaderna mellan coronastrategin i Sverige och i våra grannländer och Europa generellt?

– I grunden har vi arbetat för samma sak – att människor behöver träffa varandra mindre. Det är ju i mänskliga kontakter som smittspridningen sker. Det är grundkonceptet som vi alla arbetat utifrån, men på lite varierande sätt. Skillnaderna är dock inte så stora som det ibland framställts. Likheterna är betydligt större än skillnaderna.
– Hänsyn måste även tas till att de legala förutsättningarna är olika, vilket påverkar vad som kan göras. Även ländernas olika tradition av tvingande åtgärder och frivilligt ansvarstagande skiljer sig åt. Det finns dessutom en kulturell aspekt som påverkar var människor oftast träffas och därmed riskerar att smittas. Om det sker på arbetsplatserna, som det verkar vara i Sverige, eller om det är i utelivet på pubar och liknande. De sociala närverken skiljer sig också mellan olika länder, exempelvis om flera generationer bor tillsammans. Allt detta gör att åtgärderna i länderna blir olika.

Har du någon kommentar till Coronakommissionens slutsats att “Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet”?

– Vi gjorde mycket i början av pandemin. Covid-19 klassades tidigt som en samhällsfarlig sjukdom. Vi var tydliga med att det är framför allt de äldre som drabbas och måste skyddas. Om och när det var lämpligt att införa olika åtgärder kommer troligen att diskuteras mycket framöver. Studierna som publicerats hittills pekar dock åt lite olika håll. Vi återkommer mer till detta senare.
Jämfört med våren 2020 har de flesta länder i Europa infört åtgärder i ett betydligt senare skede nu under den pågående uppgången. Exempelvis införde Nederländerna och Belgien åtgärder först när smittotalen låg tio gånger högre än Sveriges.

Vilka väsentliga skillnader finns mellan de nordiska länderna när det gäller provtagningen under inledningen av pandemin?

– Danmark och Island har haft betydligt mer omfattande provtagning än övriga länder i Norden. Sverige och andra kom i gång något senare, men inte så sent som det ibland låter i debatten. Det hade självklart varit bra om testkapaciteten varit hög, särskilt i äldrevården, redan när pandemin slog till.
Det räcker inte med att testlaboratorierna har god kapacitet. Det fordras även resurser och engagemang från sjukvården. Testerna måste följas av åtgärder, annars blir de ganska meningslösa. Provtagningen ingår i en helhet där alla delar i processen måste fungera, inte bara hur många tester som utförs.

Under den andra vågen var testkapacitet och tillgång till skyddsutrustning betydligt bättre än i början av pandemin. Dödligheten under den andra vågen var något lägre än under den första vågen, men dock fortfarande relativt hög. Vilka slutsatser kan dras av detta?

– Ja, dödstalen på särskilt boende var höga även under den andra vågen trots bättre förberedelser och ökad kunskap om farorna i den miljön under pandemin. Det är inte helt utrett vad som kan göras ytterligare för att miljön på särskilda boenden ska bli säkrare. Det är många andra som huvudsakligen arbetar med detta.
Det krävs att personal och ledningen för verksamheten kan följa upp testresultaten på ett bra sätt. Återigen tror jag att det krävs ett helhetsgrepp för att skapa säkrare miljöer och samtidigt ett rimligt liv på särskilda boenden.

Coronakommissionen skriver i sitt betänkande att “Folkhälsomyndighetens tidiga riktlinjer för provtagning var mera inriktade på prioriteringar än en tydlig strävan efter en snabb uppbyggnad av provtagningskapaciteten”. Hur ser du på det?

– Det är två skilda saker. Vi fick signaler från regionerna om att vårdens resurser i första hand måste användas för att ta hand om sjuka patienter och inte räckte till för omfattande provtagning. I detta läge vore det konstigt om inte Folkhälsomyndigheten gav regionerna ett rimligt underlag för att prioritera vilka som skulle testas. Det var regionernas önskemål. Att bygga upp kapaciteten för testning är en annan fråga som vi arbetade med samtidigt. Prioriteringar var nödvändiga men det var inget som hindrade utbyggnad av testkapaciteten.

Borde det inte funnits möjlighet att bygga upp en kapacitet för testning utan att belasta sjukvårdens personal och resurser ytterligare?

– Regionerna kan nog svara bättre på frågan. Det löstes på olika sätt i regionerna. Extrapersonal togs definitivt in och särskilda provplatser upprättades utanför den ordinarie vården. Men provtagningen måste även vara kopplad till sjukvården för att kunna vidta åtgärder utifrån provresultaten. Provtagningen kan inte leva sitt eget liv.

Dödlighet är kanske inte den bästa indikatorn på hur pandemin utvecklas

Den relativa dödligheten med covid-19 i Sverige är lägre än genomsnittet för Europa och överdödligheten är bland de lägsta i Europa. Vilken roll kan strategin och smittskyddsarbetet ha haft för detta?

– Det är en svår fråga. Dödlighet är kanske inte den bästa indikatorn på hur pandemin utvecklas eller som facit på om man lyckats eller inte. Dödlighet är relaterad till flera olika faktorer i befolkningen som ålderssammansättning, hur man bor, hälsotillstånd och andra sjukdomar. Det är dessutom svårt att jämföra mätningar av dödlighet i sjukdomen mellan länder eftersom det görs på olika sätt. När covid drabbar multisjuka är det särskilt komplicerat att fastställa orsaken till dödsfallet. Det är en svår bedömning för den enskilde läkaren.
Att vi har en relativt låg dödlighet trots hög smittspridning talar nog för att sjukvården gjort ett jättejobb för att hålla nere dödligheten bland de som vårdades och även att vi prioriterade att först vaccinera de äldre och de mest oskyddade.

Demografi och sociala faktorer som trångboddhet och generationsboende har framförts som förklaringar till variationen i dödlighet inom och mellan olika länder. Vilken betydelse kan dessa faktorer haft för smittspridning och dödlighet?

– Socioekonomiska faktorer har mycket stor betydelse och hänger direkt samman med trångboddhet och generationsboende. Det finns undersökningar från Stockholm som tydligt visar att socioekonomiskt utsatta områden drabbats hårdast. Det gäller även i Europa och världen i övrigt.

Vilka förklaringar kan finnas till att Finland och Norge har en avsevärt lägre dödlighet med covid-19 jämfört med övriga Europa?

– Jag har sagt flera gånger att detta är den stora frågan. Det är inte Sverige som sticker ut. Den låga dödligheten i Norge och Finland är avvikande i en internationell jämförelse. Det är många faktorer som ligger bakom. Det finns skillnader i bostadssituation, trångboddhet, andel invandrare, resvanor och socioekonomiska faktorer mellan de nordiska länderna. Det är nog en del av förklaringen.

– Samtidigt har det säkert vidtagits åtgärder som varit effektiva för att hålla nere smittspridning och dödlighet i grannländerna. Att grannländerna fick en relativt liten introduktion av viruset i början av pandemin har också lyfts fram som en förklaring. Från kolleger i Belgien, Storbritannien och andra länder hör jag att länder som drabbades hårt i början av pandemin även hade en stor initial introduktion av viruset. En omfattande introduktion visade sig vara svår att få stopp på och ledde även till en relativt stor smittspridning senare.

Coronakommissionen skriver i sitt andra delbetänkande: “Viruset spreds sannolikt till Sverige via resor från främst Italien och Österrike under vecka 9 år 2020”. Hur ser du på det?

– Vi håller på att gräva i den frågan, som inte är helt enkel. Vi ser att resandet under den perioden inte bara skedde till länder som hade en känd smittspridning, som Italien och senare Österrike, utan även till länder som inte skickat signaler om smittspridning. Testning och smittspårning fokuserades på resenärer från Alperna. Inresande från exempelvis Storbritannien och andra länder gled nog under radarn. Det gällde troligen även personer i Sverige med ursprung i andra länder som reste under den perioden. Vi vet att dessa grupper drabbades hårt i början på pandemin. Sammantaget bör flera faktorer studeras mer innan vi vet varifrån smittan kom in.

– Det sägs att miljontals svenskar reste utomlands under den perioden. Att testa och karantänsätta alla inresande skulle överhuvudtaget inte varit möjligt. Det var nödvändigt att koncentrera sig på resenärer från Italien och Österrike, områden med känd och stor smittspridning. I efterhand visade det sig att smittspridningen även var omfattande i stora delar av övriga Europa.

Coronakommissionen hänvisar till en analys av virusets arvsmassa som ska visa att smittan huvudsakligen kom in från alpresenärerna under vecka 9.

– Det är ett intressant material som vi analyserar. Det bör kompletteras med fler studier. De virus som fångats representerar inte ett slumpmässigt urval bland alla smittade utan kommer i första hand från de grupper som provtagningen var inriktad på, det vill säga inresande från Italien och Österrike.

Som helhet har det internationella samarbetet inte fungerat bra under pandemin.

Vilken betydelse har det nordiska samarbetet för smittskyddsarbetet under pandemin och framöver?

– Det nordiska samarbetet har jättestor betydelse. Vi har haft kontakt med våra nordiska kollegor under hela pandemin. Vi har regelbundna möten och utbyter kunskap och erfarenhet med varandra. Till exempel har vi genomfört studier om skolans effekt på smittspridningen tillsammans med Finland och haft flera andra samarbetsprojekt med de nordiska länderna. Samarbetet har inte legat i karantän. Vi har faktiskt haft mer kontakt med varandra än någonsin.

– Som helhet har det internationella samarbetet inte fungerat bra under pandemin. Det gäller allt från att hela världen inte fått tillgång till vaccin, till att reserekommendationerna varit extremt olika. Det har stört det globala samarbetet på många sätt. Jag hoppas verkligen att vi kan landa i en gemensam global pandemihantering i framtiden och definitivt även i Norden.

Olika forskares och institutioners modelleringar och prediktioner av pandemins dynamik har kritiserats och ifrågasatts. Har ni utvärderat modellerna och prognoserna?

– Vi koncentrerat oss på att utvärdera och utveckla våra egna modeller, som vi nu är rätt nöjda med. De bygger inte på klassisk matematisk modellering utan på att studera utvecklingen bakåt för att generera olika möjliga scenarier framåt. Vi varierar olika parametrar utifrån tidigare erfarenheter.

– Vi hade en del problem med scenarierna förra hösten. Orsaken var att den första vågen inte gav tillräckligt dataunderlag. Vi trodde på en utveckling med klusterspridning, som det blev initialt, men senare fick vi i stället en omfattande allmän spridning. Det hade vi inte riktigt förutsett. Efter den andra vågen har våra scenarier däremot legat väldigt nära det verkliga utfallet.

Folkhälsomyndigheten har kritiserats för att inte lyssna till kritiska röster inom forskarvärlden. Finns det fog för kritiken?

– Vi lyssnar till många olika röster hela tiden. Det betyder inte att vi kan rätta oss efter alla skilda uppfattningar. Det finns extremt olika åsikter inom forskarvärlden om hur man ska agera i olika situationer. Dessutom är forskningen en av flera andra input. Det finns legala strukturer, traditioner och andra omständigheter som måste vägas in i besluten. De viktigaste lärdomarna har vi nog fått i kontakt med kollegor i andra länder.

En del hävdar att det finns studier som visar att munskydd påtagligt minskar smittspridningen. Stämmer det?

– Vi följer löpande publikationer och studier om munskyddsanvändning. Tidskriften Lancet har gjort en stor sammanställning som visar att resultaten i studierna spretar extremt mycket åt olika håll. En tidigare välgjord dansk studie uppvisade inga effekter överhuvudtaget av munskyddsanvändning i samhället. En stor studie i flera byar i Bangladesh rapporterar en tioprocentig minskning av smittspridningen med munskydd. Det är en relativt låg effekt jämfört vad man hävdat att munskydd ska medföra. Dessutom uppnåddes effekten genom att förutom att distribuera munskydd gavs rådet att hålla avstånd, vilket förmodligen är mer effektivt än munskydd. Det finns flera studier om munskydd som i vissa fall visar en effekt och i andra fall ingen effekt alls.

– Sjukvårdspersonal med praktisk erfarenhet av munskydd menar att maskerna ofta inte används särskilt professionellt i länder där de är obligatoriska. Om munskydden bärs lite hur som helst blir man lite tveksam till de egentliga effekterna. Glöm inte heller bort att länder med strikta munskyddsregler, som till exempel Frankrike, har upplevt mycket omfattande smittspridning, på minst samma nivå som Sverige. Det finns situationer med hög risk där munskydden kan ha effekt, men allmän användning av munskydd i samhället tycks dock ge begränsad effekt.

En del påstår att ni ändrat uppfattning om vaccinationsbevisen. Stämmer den kritiken?

– Ja, vi har varit mer tveksamma tidigare. Det får jag hålla med om. Nu har regeringen kommit med ett förslag om vaccinationsbevis i vissa speciella situationer. Vi tycker att det är en rimlig lösning. Det kommer i ett läge där de flesta är vaccinerade eller fått chans att vaccineras. Det hade varit ett problem om vaccinationsbevisen införts tidigt när inte så många var vaccinerade. Nu finns också erfarenheter av tekniska lösningar som fungerar bra. De problem som vi såg tidigare är lösta. Effekterna vet vi ännu inte så mycket om.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook