historia Idag är det årsdagen för terrordådet på Drottninggatan. Erik Tängerstad minns dagen som inleddes i fredens tecken, men sedan plötsligt tog en helt annan vändning.
Fredagen den 7 april 2017. Fönstret står öppet och vårluften blåser stilla in. I bakgrunden mumlar en påslagen radio. Jag tänker tillbaka på veckan som gått. I måndags sprängde några självmordsbombare sig själva i Sankt Petersburgs tunnelbana. Ett femtontal dödade och femtiotal skadade. Tydligen var det uzbekiska terrorister som fötts och vuxit upp i Ryssland utan att någonsin ha känt sig som ryssar. Människor i utanförskap. Ingen i Sverige, i Stockholm, verkar ta in nyheten. För vem bryr sig om detta i Sverige? Mentalt, om än inte geografiskt, ligger Sankt Petersburg längre från Stockholm än vad London, Paris och New York gör.
Sitter och skriver. Tänker på förläggaren som såg mig i ögonen och sa: ”Hudnära – skriv hudnära!” Visst, tänker jag. Hudnära. Men hur skriver man så att det känns? Morgonen går mot mitt på dagen. Snart dags att brejka för lunch. I Syrien har Assad den här veckan återigen bombat sin egen civilbefolkning med kemiska stridsmedel. I tisdags bombade syriska plan staden Idlib med giftgas. Åttio personer rapporteras ha dödats omedelbart, de flesta barn. Men denna gång har Trump inte bara högljutt protesterat. I morse, för bara några timmar sedan, fredagen den 7 april, har amerikanskt stridsflyg bombat Assads militärflygfält. Uppenbarligen är Putin lika överraskad som Assad. Vad ska nu hända? Trump bombar sin gamle vän Putins gamle vän Assad och gamla vänskaper prövas. Kommer Trump nu att fortsätta att mer aktivt gå in i kriget i Syrien, trots att han sagt att USA ska dra sig ur kriget i Syrien?
Och just nu, i det ögonblick som jag skriver detta, är Kinas president Xi Jinping den amerikanske presidentens officielle gäst på fastighetsmagnaten Trumps privata golfklubb Mar-a-Lago. I nyhetsflödet sägs att Trump under desserten berättat för sina oförberedda gäster att han precis låtit bomba Syrien. Nyhetsrapporteringen är ibland snabb. På sitt sätt är det lätt att följa händelseförlopp i realtid. Men det är svårt att förutsäga framtiden, även den omedelbart förestående framtiden. Vad kommer nu hända, efter att USA bombat syriska militärflygfält? På sista tiden har ordet världskrig kommit att användas allt oftare.
Kommer plötsligt att tänka på en vän som jag träffade i december förra året. En vänlig och smart man, musiker, inte någon akademiker. En man som noga följer nyhetsflödet via teve och som saxar mellan CNN, Fox News, RT och Al-Jazzeera, i stället för svenskspråkiga nyheter (som han inte litar på). Han började ganska snart en lång dragning om hur vidriga Barack Obama och framför allt Hillary Clinton är och att det var mycket bättre att Trump vann presidentvalet än att Hillary skulle ha gjort det: ”för nu blir det inget krig”. Var kom det ifrån? Hur drar han slutsatsen att det skulle ha blivit krig ifall Clinton hade vunnit presidentvalet? Föreställningen att Hillary Clinton skulle ha provocerat fram krig förvånar mig. Varifrån kom detta? Jag frågar honom och han verkar själv osäker på svaret. Ändå är han övertygad om att det är korrekt. Om Clinton vunnit valet hade det blivit krig. Men med Trump som president blir det inget krig. What?
Just idag, fredagen 7 april 2017, överlämnar den baskiska terroristorganisationen E.T.A. sina sista vapengömmor.
Hans övertygade, om än ogrundade uttalande sådde ett frö inom mig, ett frö som sedan legat och grott. Varifrån kom tanken han presenterade på en lunchrestaurang i Stockholm i december 2016: att president Trump skulle komma att skydda oss alla mot utbrottet av ett tredje världskrig? Hur många i USA röstade på Trump för att undvika en förment hotande krigsrisk? Frågan känns oformlig, ohanterlig, oformulerad. Och därmed omöjlig att besvara i den form den slungats ut. Samtidigt känns den påtaglig, hudnära – aktuell och relevant, men obesvarbar. Försöker återkoppla till dagen här-och-nu.
För idag är en fredens dag! Just idag, fredagen 7 april 2017, överlämnar den baskiska terroristorganisationen E.T.A. sina sista vapengömmor till spanska och franska myndigheter. Från och med nu finns i praktiken inte längre E.T.A. Den väpnade terrorn i Baskien har upphört att existera: den har upplöst sig själv! Från och med nu skall de forna terroristerna ägna sig åt det parlamentariska arbete som de förut försökt underminera: de forna våldsverkarna blir maktfokuserade parlamentariker. Det är storslaget! Det finns hopp! Jag hänförs av möjligheten att det faktiskt går att sluta fred och lägga ned vapnen för att övergå i parlamentariskt arbete. Se där! En nyhet som skapar tillförsikt.
*
Återvänder till skrivbordet efter en enkel lunch. Det är alltså fredagen den 7 april i Stockholm och jag sitter och funderar över varför jag sitter och funderar över detta. Vårvädret är vackert. Korvmåsarna skränar utanför det öppna fönstret (när fisken blivit allt sällsyntare har fiskmåsarna dragit sig längre uppåt land för att undersöka soptunnor och papperskorgar efter halvätna korvar och annat smått och gott). De överröstas av en hovrande helikopter.
Fortsätter att titta på det jag skrivit. Fortsätter att tänka på varför jag tänker på detta. Någonstans mumlar radion i bakgrunden. Strax innan klockan tre avbryts sändningen av att något hänt på Drottninggatan i Stockholm, någon kilometer från där jag just nu sitter. Nyheterna klockan tre. En lastbil har kört in i varuhuset Åhléns, hörnet Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan. Exakt vad som hänt är oklart. Men direktsänd radiorapportering kommer strax igång.
Ganska snart står det klart att någon kapat en lastbil och kört den i full fart längs Drottninggatan innan den kraschat in i varuhuset Åhléns. Ett terroristangrepp? Nyhetsuppläsarna och kommentatorerna är återhållna. Alla verkar måna om att undvika rykten och hysteri. Snart börjar det dock talas om ”möjligt terroristangrepp”. Det handlar hur som helst om dödade och skadade. Redan innan det meddelas officiellt så tänker jag (och säkert de allra flesta med mig) på terror som i Nice, Berlin och London, eller för den delen Sankt Petersburg tidigare i veckan. Någon kör medvetet in i folksamlingar för att döda och lemlästa. Terror just nu, ungefär två kilometer från den plats där jag i denna stund sitter och skriver detta. Plötsligt är allt hudnära.
Är det brandrök jag känner genom det öppna fönstret?
Vad ska jag göra? Vad kommer nu att hända? Håller tillbaka en första impuls att bara springa ut på gatan. Släpper istället händerna i knät och lyssnar stillasittande på radions direktsända rapportering. Försöker ta anteckningar från nyhetsrapporteringen. Radioproducenten Martin Svenningsen satt nyss på 1:ans blå buss som nästan kolliderade med lastbilen då den korsade hörnet Kungsgatan/Drottninggatan. Han var snabbt ute ur bussen och såg skadade som han försökte ge första hjälpen. Just nu medan jag skriver detta rapporterar Svenningsen i direktsändning om hur en person dog i hans armar för cirka fem minuter sedan. Detta händer alltså här, nu, någon kilometer från platsen där jag sitter och skriver. Det är obehagligt nära. I Åhléns har lastbilen börjat brinna. Är det brandrök jag känner genom det öppna fönstret?
Loggar in på Facebook för att meddela att jag är i säkerhet. Ännu verkar de flesta inte fattat vad som hänt. Vänner och bekanta berättar att de sitter instängda i butiker och inte får komma ut. En vän sitter i källaren på Kungliga Biblioteket. Det är ett par hundra meter från platsen där jag befinner mig. Ingen får lämna byggnaden. Radion rapporterar om misstänkt skottlossning vid Fridhemsplan, men understryker att det handlar om obekräftade uppgifter. Facebook översvämmas av rykten. Enligt rapporter finns det risk att den kraschade lastbilen har en bomb ombord. Det har bara gått några minuter, men det är fastställt att det handlar om ett terroristangrepp. Frågan är om det kommer att komma ytterligare angrepp. Jag sitter och lyssnar på direktsändningen. Stum och överväldigad.
Det verkar vara fullt krig på Fridhemsplan. Men har detta något att göra med attentatet på Drottninggatan? Vem vet? Passivt lyssnande på rapporteringen, medan händerna fallit ned i knät. Skriver ingenting mer. Tänker att det nu gäller att hålla huvudet kallt och inte sprida någon information över huvud taget. Jag vet ju egentligen ingenting annat än det jag hör genom fönstret och via radion. Radiokorrespondenten Daniel Alling rapporterar direkt från en restaurang inom det avspärrade området. Han sitter bara något hundratal meter från Åhléns. Stämningen på restaurangen är god, säger han. Men ingen får gå ut.
Klockan har hunnit bli nästan fyra. En knapp timme har gått. Statsminister Löfven har informerats om läget. Nu meddelar han i direktsändning från Sveg, där han träffat anhöriga efter den tragiska bussolyckan i början av veckan: ”Sverige har blivit attackerat. Allt tyder på att det här är ett terrordåd”. Han har precis beslutat sig för att ställa in sin resa till Göteborg och Socialdemokraternas partikongress. Istället återvänder han till Stockholm.
Känner mig matt. Av rapporteringen att döma var det falskt alarm vid Fridhemsplan och inget alls har hänt där. Men alla kollektiva transportmedel är inställda. Inga tunnelbanor, pendeltåg eller bussar. Det är fredag eftermiddag och människor slutar sina jobb. De börjar gå hem. De promenerar från innerstan ut till sina förorter. Ett lämmeltåg ut ur stan. Rapportering om hur innerstadsbor öppnar sina lägenheter och släpper in främmande människor. Folk samåker. Stämningen är lugn. Den är rent av vänligt hjälpsam. Det är som något fantastiskt håller på att hända i denna annars så narcissistiska stad. Alla är överraskade. Chockade. Men ingen verkar vara hysterisk. Det är nästa som om man väntade sig att något sådant här skulle inträffa och när det väl inträffar så slappnar man av, snarare än går upp i hysteriskt spinn. Var det inte värre än så? tycks vara reaktionen hos de flesta.
Jag lämnar skrivbordet och lägenheten för att gå ut på stan. Följer Grev Turegatan ner mot Stureplan. Allt är lugnt. De få som är ute vandrar tyst vidare. Vid Stureplan har insatsstyrkan spärrat av området. En tungt beväpnad polis ropar: ”Rör på er! Stanna inte! Rotera!” Jag går runt hörnet och in på Humlegårdsgatan. Vandrar den folktomma gatan fram. Går in på krogen Österhof. Fullt med folk. Alla lugna. Klockan har hunnit bli nästan halv sex. Det har gått två och en halv timme sedan dådet. Strax efter att jag kommit in genom dörren börjar polisens direktsända presskonferens visas på krogens storbildsskärm som vanligen används för att visa internationella fotbollsmatcher.
Den hårt kritiserade rikspolischefen Dan Eliasson sitter framför sin stab och håller i presentationen. Under Eliassons ledning har antalet uppklarade brott minskat drastiskt och missnöjet bland polisens anställda ökat lika drastiskt. Det har klagats på ineffektivitet och detaljstyrning uppifrån. Poliser har i stigande utsträckning sagt upp sig och börjat nya yrkesbanor. Det är nytt. Poliser är vanligen lojala mot sitt yrkesval.
Samtidigt ska det noteras att den svenska polisledningen har i uppdrag av regeringen att genomföra en omfattande reform som den tidigare regeringen drivit igenom. I stort sett alla riksdagspartier är direkt inblandade i den soppa som nu är den svenska polisen. Hur som helst så är Eliasson polisens högste chef och det är han som i första hand ska kritiseras och som också kritiseras. Det jag nu ser i direktsändning är hans ödesstund. Om Eliasson inte fixar detta så lär han vara körd som rikspolischef, kanske körd som ämbetsman över huvud taget. Men det är inte egentligen det jag tänker på i detta ögonblick, utan snarare känner jag hur terrorn krupit in under huden.
Av presskonferensen framgår att polisen arbetar efter hypotesen att det handlar om ett medvetet terrorbrott. En man har stulit en bryggarbil och kört den i hög fart längs Drottninggatan i akt och mening att döda och lemlästa så många som möjligt. Denne man lyckades smita ut ur bryggarbilen efter att den kört in i Åhléns. Men polisen har en misstänkt som fångats på bild av en övervakningskamera. Och bilden visas upp under presskonferensen.
Jag lämnar krogen och går hem igen. Hela tiden mal det i bakhuvudet att det är fredag eftermiddag. Fredag, muslimsk bönedag, fredagsbönen. Skulle några jihadistiskt orienterade terrorister slå till på detta sätt under eller strax efter fredagsbönen? Jag får inte riktigt ihop det. Visst, IS har tagit på sig liknande dåd tidigare, som till exempel det i Nice då många sunnimuslimer mördades i den jihadistiska terrorns namn. Men ändå. Att det handlar om terror är helt klart. Men vem eller vilka ligger bakom? Några timmar senare hör jag via radion att den misstänkte gripits i Märsta. Överlastad av information bestämmer jag mig för att gå ut i kvällen i ett försök att bara andas och orientera mig.
Långsamt försöker jag ta in att jag nu står öga mot öga med den terror jag annars bara ser förmedlad via tevebilder och nyhetsreportage.
Avspärrningarna kring Stureplan har hävts. Allt är stilla. Inte många människor ute. Alla affärer, restauranger, barer är stängda. En annorlunda fredagskväll på Stureplan. Jag går uppför Kungsgatan, riktning Hötorget och Drottninggatan. Stannar till framför en butik och läser ett anslag uppsatt innanför fönstret: ”Tillfälligt stängt pga det inträffade på Drottninggatan”. Står en stund och bara betraktar anslaget. Börjar fundera över om detta är för mycket eller för lite information.
Trafiken är avstängd, men fotgängare får röra sig. Jag kommer till Hötorget, men inte längre än så. Utländska nyhetsteam sida vid sida rapporterar i direktsändning. Bortom avgränsningen, lite längre ned på Kungsgatan, i hörnet Drottninggatan, står fortfarande 1:ans buss, den som Svenningsen satt i. Omkring bussen ligger orange handdukar som väl ska markera platsen där folk nyss skadats och dödats. Långsamt försöker jag ta in att jag nu står öga mot öga med den terror jag annars bara ser förmedlad via tevebilder och nyhetsreportage. Jag kommer inte undan. Ingen kommer undan. Så vad göra nu?
*
Det har nu gått några dagar sedan attentatet och jag tittar tillbaka på det jag skrivit. Befinner mig i Göteborg. För tre dagar sedan, ett halvt dygn efter attentatet, tog jag tåget från Centralen för att ta mig till Ljungskile via Göteborg. Åkte för att fira födelsedagar, både min systerson och min mamma fyllde år under helgen. Tåget gick enligt tidtabell och allt under resan hade funkat som det skulle, men efter resvägen såg jag flaggor på halvstång vart jag än tittade. Ett attentat på Drottninggatan i Stockholm träffar verkligen hela Sverige. För vilka är det som rör sig på denna ständigt till trängsel fyllda gågata? Knappast några stockholmare.
Strax efter att jag kom fram fick jag dessutom veta att en av de tre som omedelbart dödades i attentatet kom just från Ljungskile, ett samhälle på knappt fyratusen invånare. Både märkligt och typiskt på samma gång. Typiskt, eftersom man redan på förhand kunde vara säker på att de som rör sig på Drottninggatan en fredagseftermiddag med allra största sannolikhet inte kommer från Stockholm utan istället från någon mindre svensk ort, som till exempel Ljungskile. Men framför allt är det märkligt eftersom händelserna runt mig på något sätt förstärker det jag skriver om. Ren slump, förstås. Ändå något som får en att stanna upp och tänka efter. Jag kommer inte från Ljungskile och kände inte kvinnan som blev dödad. Men många av mina vänner och släktingar var bekanta med henne, kände henne. Världen är ändå bra liten.
Tittar på min systerson som fyllde tjugofyra just denna lördag. Tänker på den dagen då jag själv fyllde tjugofyra. Det var dagen efter mordet på Palme. Jag var så gammal då, minns jag: tjugofyra år. Ser nu på min systerson och tänker att han är så ung: bara tjugofyra. Palme mördades ett stenkast från den plats där terroristen stal bryggarbilen, alltså den lastbil han använde som vapen vid sitt dåd. Trådarna tycks vävas samman. Ren slump, förstås. Men det som inte är slump är hur vi själva aktivt väver samman trådarna och gör dem till en sammanhängande berättelse. Historia skapas genom att bringa ordning i kaos, genom att i efterhand strukturera det förflutnas kontingens till historisk konsekvens. Av (den icke-människoskapade) Verkligheten skapar vi hela tiden (den människoskapade) Kunskapen. Ur Tidens ohanterliga flöde utkristalliseras gjorda fakta.
Redan efter någon dag visar det sig att den man som anhållits heter Rakhmat Akilov, att han är en trettionioårig uzbek som väntar på att utvisas från Sverige och att han verkar ha erkänt sitt brott. Inte nog med att han erkänner, han menar sig även ha handlat på uppdrag av Islamska Staten, IS, fastän IS ännu inte officiellt tagit på sig ansvaret för dådet.
En uzbek, tänker jag och minns måndagens terrordåd i Sankt Petersburgs tunnelbana. Men det verkar inte som någon annan i Sverige gör den kopplingen mellan uzbekiska terrorister i Sankt Petersburg och den uzbekiske terroristen i Stockholm fem dagar senare. Lika bra är det. Bäst att inte så några frön som kan blomma ut till en ryktesflora. Säger inget, men tänker ändå att det är märkligt att ingen, eller i vart fall få i Sverige kopplar detta attentat med attentatet i Sankt Petersburg tidigare samma vecka. Handlar det enbart om en svensk inskränkthet? En oförmåga att ta till sig information om vad som händer i omvärlden? Tänker på det tvetydiga ordet intelligence som kan betyda kunskapen i sig och förmågan att bearbeta kunskapen.
Palmsöndagen den 9 april spränger terrorister i en koordinerad attack två koptiska kyrkor i Egypten, en i Kairo och en i Alexandria – långt från platsen jag befinner mig, inte några hundra meter bort, utan så långt borta att platsen endast verkar existera i nyhetsmedia. Palmsöndagen är en av kristenhetens stora helgdagar och människor samlades i de stora kyrkorna. IS har tagit på sig den samordnade terrorattacken som omedelbart lämnade ett femtiotal dödade och många hundra skadade. Men vem tänkte på detta i Sverige två dagar efter attentatet på Drottninggatan, ett attentat som – förresten – IS (ännu) inte tagit på sig.
Tidigare idag, den 11 april, när jag skulle ta mig från Göteborgs Centralstation bort mot Järntorget och Lagerhuset passerade jag Drottningtorget. Där stod en parkerad polispiket – fullständigt översållad av blommor. Synen gjorde mig av någon anledning positivt överraskad. Polisen tackas! Även om det var ett attentat i Stockholm så tackas polisen i Göteborg. Fast det är väl klart att Drottningtorget är väl för Göteborg vad Drottninggatan är för Stockholm: två offentliga platser i Sverige för människor i allmänhet oavsett varifrån de kommer (inte så mycket platser för göteborgare eller stockholmare). Just dessa dagar känns det som om alla känner tillit till varandra. Vi håller ihop! Vi litar på våra offentliga institutioner, inte minst litar vi på polisen. Det gör mig glad! Det fyller mig med tillförsikt inför framtiden. Kanske finns här vändpunkten, vägen ut ur mörkret.
*
April 2021. Fyra år har gått. Under påskens isolering plockar jag fram det jag då skrev och som sedan blivit liggande, opublicerat och oläst, likt en flaskpost i havet. Tänker på skillnaden mellan då och nu. Fyra år. Är det kort eller lång tid? Eliasson och Trump är borta nu. Fastän Putin, Xi och Assad är kvar. Det förflutna är borta. Men dess skugga faller över nutiden. Och nutiden är ett evigt kaos.
När jag nu läser om det jag då skrev kommer tanken på hur många som idag skulle öppna sina lägenheter för främlingar.
När jag läser om texten och funderar över vem jag då var så fastnar jag inför viljan att hitta ”vägen ut ur mörkret”. Det känns patetiskt. Jag skrev i ett försök att sätta ord på samtiden. Men att försöka fånga dagen är som att försöka spika upp en solkatt på väggen. Man kan försöka, men man kan inte lyckas. Ändå gör man det. Och hamnar då alltid i läget mellan det tragikomiska och det pinsamt patetiska. För vad är väl historieskrivning, om inte ett försök att fånga samtiden; ett försök att se sig själv här-och-nu genom att titta i det förflutnas spegel. Historia som ett försök att få ordning i nutidens eviga kaos.
När jag nu läser om det jag då skrev kommer tanken på hur många som idag skulle öppna sina lägenheter för främlingar. Å andra sidan, hur många jobbar idag i innerstan och behöver gå hem till förorten en fredagseftermiddag? Just nu är det inte terrorn som kryper under huden, utan viruset. Social distansering, ingen kroppskontakt, inte ens handskakningar. Vem hade trott det för fyra år sedan? Hur kommer det att se ut om fyra år? Ingen vet. Framtiden låter sig inte skrivas i förväg. Ändå försöker vi hela tiden göra det. Och därmed försätter vi oss hela tiden i läget mellan det tragikomiska och det pinsamt patetiska. Men vad ska vi väl annars göra i detta kaos?
Onsdagen den 7 april 2021 och fyra år har gått. Det är dags att stanna upp i vårsolens glans och tänka på de döda, för att på så sätt få perspektiv på livet vi lever här-och-nu. Kanske kan vi ändå få ordning i kaos och låta vårsolen visa vägen ut ur mörkret.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
