Sjuttio år sedan slaget vid Dien Bien Phu

Vietnam Bertil Lintner skriver om en händelse som påverkade världshistorien, och berättar om Vietnamns utveckling sedan kriget.

För exakt sjuttio år sedan rasade ett fältslag som skulle bli avgörande för den dåvarande koloniala världens framtid och kommande konflikter mellan öst och väst. Femtontusen franska soldater hade förskansat sig i dalen kring den lilla staden Dien Bien Phu i vad som i dag är norra Vietnam. I bergen runt omkring fanns befrielserörelsen Vietminh med omkring fyrtiotusen man.

Slaget varade från den 13 mars till den 7 maj 1954 och slutade med ett förödande nederlag för fransmännen. De hade aldrig räknat med att vietnameserna skulle kunna göra det de gjorde, att dra artilleripjäser med mänsklig kraft över bergen, forsla säckar med ris och andra förnödenheter på cyklar, gräva tunnlar där de kunde gömma sig – och ha en mästerstrateg som kommendant.

Vo Nguyen Giap, en före detta politisk aktivist och lärare i historia vid ett gymnasium in Hanoi, visste vad han gjorde. Han lät skära av alla förbindelselinjer för fransmännen och utsatte dem för intensiv artillerield.

Även försök från fransmännens sida att flyga in förstärkningar som hoppade med fallskärm misslyckades. Vietminh sköt ner flygplanen och till slut kapitulerade fransmännen. Minst tvåtusen hade då stupat, ännu fler var sårade och över tiotusen tagits till fånga.

Det var säkert betydligt fler vietnameser som dog i det femtiosju dagar långa slaget, men inget kunde knäcka deras moral och vilja att strida. De flesta av de tillfångatagna soldaterna släpptes senare och kunde återvända till Frankrike.

Den konservative franske premiärministern Joseph Laniel avgick med svansen mellan benen och Pierre Mendès France bildade en ny, center-vänsterregering som inledde förhandlingar med Vietminh.

Det ledde till ett avtal i Geneve och Vietnam delades i juli 1954 mellan den kommuniststyrda Demokratiska Republiken Vietnam i norr med frihetskämpen Ho Chi Minh som president och Staten Vietnam i söder där den gamle kejsaren Bao Dai blev statsöverhuvud. Han avsattes efter ett år och Staten Vietnam blev den USA-stödda Republiken Vietnam. Norr hade nära förbindelser med Kina och Sovjetunionen, vilket under det kalla krigets dagar fick amerikanerna att bli part i konflikten.

Frankrike förlorade Indokina

Slaget vid Dien Bien Phu blev en historisk vändpunkt. Japanerna hade under andra världskriget drivit ut de västerländska kolonialmakterna i stora delar av Asien och visat att dessa inte var oövervinnerliga. Men det här var första gången en inhemsk befrielserörelse besegrade en kolonialmakt. Fransmännen började förhandla om självständighet med sina afrikanska kolonier, dock i en form där de kunde bevara någon form av kontroll. Det var bara i Algeriet Frankrike utkämpade ett kolonialkrig, som 1962 slutade med att det landet blev helt självständigt.

Franska Indokina gick förlorat. Frankrike gav också upp de enklaver de kontrollerade i Indien: Pondicherry, Karikal, Mahé och Yanaon. Britterna lyckades slå ner ett uppror i Kenya och stred emot kommunistisk gerilla i Malaya, men insåg efter Dien Bien Phu att det var lönlöst att klamra sig fast vid sina gamla kolonier. De blev självständiga en efter en och till slut var det bara Hongkong och Chagosarkipelagen i Indiska oceanen kvar. Och Hongkong blev kinesiskt 1997.

Men Giap, general i den vietnamesiska folkarmén, hade inte gett upp. 1960 bildades Front National de Libération, eller FNL, i söder. Det blev början på ett nytt Vietnam med norr och FNL på ena sidan och regimen i Saigon på den andra. När de var som flest 1969 fanns över en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam och norr utsattes för intensivt bombardemang från luften. Det har ofta sagts att Giap planerade den omskrivna Tet-offensiven i början på 1968 (Tet är det vietnamesiska nyåret), då städer, även söderns huvudstad Saigon, utsattes för attacker. Men det är ett misstag. Giap menade att det var för tidigt att ge sig in i städerna och räkna med att befolkningen där skulle resa sig. Hjärnan bakom Tet var Le Duan, en dogmatisk politruk som saknade Giaps militärstrategiska insikter. Resultatet blev att nästan hela FNL raderades ut och reguljära nordvietnamesiska styrkor i allt större utsträckning sändes till södern.

Vietnamrörelsen vaknade

Tet-offensiven uppnådde trots allt ett viktigt mål. Många i USA började inse att de inte kunde vinna kriget och en stark anti-krigsrörelse bredde ut sig över hela landet. Ute i världen engagerades tiotusentals människor i solidaritetsrörelser för vietnamesernas sak. Det skedde inte minst i Sverige, där de Förenade FNL Grupperna, DFFG, blev en massrörelse främst bland ungdomar. Vietnamdemonstrationer hölls i många svenska städer, det samlades in pengar och såldes bulletiner. Vietnamrörelsen var större och bredare än de solidaritetsrörelser som kom senare emot militärstyret i Chile, krigen i Afghanistan, Jugoslavien, Irak och nu i Gaza.

Till slut tvingades USA till förhandlingsbordet. I januari 1973 slöts fredsavtal i Paris. USA drog tillbaka sina stridande styrkor men behöll rådgivare till den sydvietnamesiska armén. Kriget ”vietnamiserades”, som det hette — och Giap såg att tiden var mogen för en ny offensiv. Med honom i ledningen lyckades det. Under föråret 1975 föll den ena staden efter den andra och den 30 april rullade hans tanks in i Saigon.

Kriget var över och Vietnam återförenades i juli 1976 under namnet den Socialistiska Republiken Vietnam. Saigon döptes om till Hochiminhstaden efter befrielserörelsens grundare. Men han hade avlidit i september 1969 och fick aldrig uppleva att Vietnam blev ett land.

De första åren efter återföreningen blev långt ifrån vad folk hade väntat sig. Det rådde fred för första gången på årtionden, men kommunistpartiets sekreterare Le Duan och hans kamrater införde en hårdför, sovjetliknande ekonomisk modell i södern som ledde till förtryck och ekonomiskt förfall. Tiotusentals flydde, många i skraltiga båtar, och hamnade i exil i USA, Australien och andra västländer. Även Sverige tog emot 5 000 vietnamesiska båtflyktingar.

Vietnamesisk perestrojka

Le Duan dog 1986 och det blev dags för de första, försiktiga ekonomiska reformerna, i viss mån inspirerade av den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov och hans perestrojka (”förändring”) och glasnost (”öppenhet”). Men Vietnam gick inte hela vägen.

Den politik som infördes fick namnet Doi Moi, ungefär ”förnyelse” eller ”innovation”, och kan bäst beskrivas som perestrojka utan glasnost. Och det är där Vietnam står i dag: ett auktoritärt centralstyre under ett parti som fortfarande kallar sig kommunistiskt. Liksom i Kina har ”socialism” blivit en täckmantel för en vild kapitalism där staten dock fortfarande spelar en stor roll.

Det råder ingen tvekan om att det krigshärjade Vietnam under de senaste decennierna har gjort imponerande ekonomiska framsteg. Industrin har växt så det knakar och Vietnam är nu ett medelinkomstland. Men den nya ordningen karaktäriseras även av maktfullkomlighet och utbredd korruption, något som framförallt de yngre som fötts efter krigets fasor inte finner sig i.

Det går inte att demonstrera på gatorna, men datakunniga ungdomar har blivit bloggare, bland dem Pham Doan Trang, som hade tiotusentals följare innan hon greps i oktober 2020. Hon dömdes senare till nio års fängelse för att ha ”drivit propaganda mot staten”. Två andra bloggare, Truong Duy Nhat och Duong Van Thai lyckades fly till Bangkok, men hamnade i fångenskap Hanoi antagligen efter att ha blivit bortförda från Thailand. Nhat dömdes till tio års fängelse och Thai är internerad någonstans i Vietnam.

I februari och mars i år greps journalisterna Nguyen Vu Binh och Nguyen Chi Tuyen och de står också liksom måna andra anklagade för att ha bedrivit så kallad statsfientlig propaganda.

Enligt Human Rights Watchs senaste rapport om Vietnam förbjuder regeringen ”oberoende eller privatägda medier och inför strikt kontroll över radio- och tv-stationer och tryckta medier. Myndigheterna blockerar webbsajter, stänger ofta ner bloggar och kräver att internetleverantörer tar bort innehåll eller konton på sociala medier som anses vara politiskt oacceptabla.”

Kina gemensam fiende

Var det detta som man stred för under de långa och bittra krigen? Även Giap var en övertygad kommunist av den gamla skolan, men ingen kan neka till att han var en briljant strateg och har gått till historien som en sådan. Han ledde också Vietnams intervention i Kambodja under nyåret 1978–79 som drev de mordiska och Kina-understödda Röda khmererna från makten i Phnom Penh. Giap skötte sedan med stor framgång försvaret när Kina angrep för att ”straffa” Vietnam i januari 1979.

Och hur ser man på Frankrike och USA i dagens Vietnam? Franskan har försvunnit nästan helt och ersatts som andra språk av engelska. USA och Vietnam normaliserade till slut de diplomatiska förbindelserna 1995. Den dåvarande presidenten Bill Clinton besökte Vietnam i november 2000 och när Barack Obamas kortege körde genom Hanoi och Hochiminhstaden i maj 2016 — och åt nudlar på lokala restauranger — var det som en rockstjärna kommit till stan.

De som en gång var fiender har blivit vänner och strategiska allierade. Och det är inte så märkligt som det låter. Kineserna gav stöd till nordsidan under kriget, men det glömdes då ofta bort i omvärlden att Kina är Vietnams historiska fiende. Under flera krig innan den franska kolonialtiden försökte men aldrig lyckades Kina att lägga under sig det lilla grannlandet i söder. Och fiendskapen blossade upp på nytt 1979. Kina har alltid upplevts som ett hot och nu har USA och Vietnam en gemensam fiende. Och det är givetvis Kina.

Hur Giap skulle ha ställt sig till allt detta vet vi inte, men det är svårt att tro att inte även han såg Kina som fienden. Giap avled den 4 oktober 2013 och hann med att skriva flera böcker om militär strategi och taktik. Och på gamla dagar blev den gamle historieläraren och kämpen som fick kolonialmakter på fall även något av en miljöaktivist. Han opponerade sig mot brytning av bauxit som han menade var förödande för landets natur. Ytterligare ett tecken på att ett nytt och annat Vietnam vuxit fram sedan slaget vid Dien Bien Phu.

Bertil Lintner är journalist och författare och har under fem decennier bevakat Sydost- och Ostasien.