Ska alliansfriheten överges när den behövs som bäst?

alliansfrihet Ska Sverige överge eller hålla fast vid alliansfriheten? För att belysa den frågan går Thomas Lindh tillbaka till alliansfrihetens historiska rötter i ett samtal med Sven Hirdman, tidigare statssekreterare och ambassadör med bred kunskap om säkerhetspolitik, och Pierre Schori, tidigare FN-ambassadör med mångårig utrikespolitisk erfarenhet. Essän avslutas med en tillbakablick på principerna för mellanstatliga relationer som den alliansfria rörelsen enades om på konferenserna i Bandung 1955 och Belgrad 1961. De är fortfarande i allra högsta grad aktuella och tillämpliga.

Sven Hirdman : Alliansfrihet är ett medel för att bevara frihet och fred

Sven Hirdman utvecklar sin syn på alliansfrihetens historiska förankring och varför det inte finns skäl att söka sig till NATO.

– Alliansfriheten har hela tiden varit medlet. Målet är att vi ska få leva i fred och bevara vår frihet.

– Min syn är att alla länder måste utgå från sitt eget läge. Vi ligger mellan öst och väst, mellan stormakterna. På ena sidan har vi Ryssland och på den andra sidan har vi genom tiderna haft stormakter som Frankrike, Tyskland och nu främst USA. Det har varit de givna förutsättningarna för alliansfriheten.

– Sverige har historiskt varit inblandat i en rad krig mot europeiska stormakter. Efter alla dessa krig drogs slutsatsen i början på 1800-talet att inte inleda strider med stormakterna.

• Sverige ligger mellan stormaktsblocken

– Man kan fråga sig om läget förändrats. Nej, vi ligger fortfarande mellan stormakten Ryssland och västmakterna, främst USA. Detta faktum har i grund och botten inte förändrats.

– Vi har ett stort territorium med bra förutsättningar att försvara oss, stora naturtillgångar och relativt stor försvarskraft. Det har medfört att båda stormaktsblocken haft ett intresse av att det andra blocket inte dominerar Sverige.

– Under andra världskriget var det ett ryskt intresse att Tyskland inte dominerade Sverige och ett tyskt intresse att ryssarna inte behärskade Sverige. Det gällde även under kalla kriget då både USA och Ryssland hade intresse av att Sverige inte dominerades av den andra stormakten. Sammantaget har vårt läge, vår storlek, våra naturresurser och vår försvarsindustri varit viktiga för alliansfriheten.

• Sverige har definitivt upplevt farligare säkerhetspolitiska lägen

– Vi har definitivt haft tider då det säkerhetspolitiska läget varit minst lika allvarligt som idag. Det globala säkerhetspolitiska läget under Kubakrisen 1962 var mycket farligt. I vår region under 1800-talet var det främst Krimkriget när engelska och ryska flottan var aktiva i Östersjön. Ryssland ockuperade Åland och landsteg på Gotland. Sverige riskerade att dras in i kriget. Under första världskriget fanns det krafter i Sverige som ville föra in Sverige i kriget.

– Under andra världskriget var läget utomordentligt farligt med ockupationen av Danmark och Norge, tyska hot mot Sverige, fortsättningskriget i Finland med mera. Det var oerhört mycket farligare än idag med krigshandlingar runt Sveriges gränser.

• Målet under andra världskriget var att trygga rikets säkerhet

– Det pågår en egendomlig diskussion om alliansfriheten under andra världskriget. Målet var att Sverige inte skulle bli anfallet och förstört. Vi förklarade oss neutrala den 3 september 1939. Om någon anföll Sverige skulle vi försvara oss, men inte delta i kriget på annat sätt. När vi sattes under hård press gjordes vissa eftergifter för att säkra vår frihet, vilket var moraliskt riktigt. Målet var att klara rikets säkerhet.

Här kan inflikas att Dan Andersson, tidigare chefsekonom på Landsorganisationen LO, på ett förtjänstfullt sätt granskat hur historieskrivningen om andra världskriget nu revideras i syfte att byta svenska säkerhetspolitik i ett inlägg i Dagens Arena.

• Alliansfriheten har inte övergivits under kriser och krig

– Det har inte varit aktuellt att överge den alliansfria politiken under tidigare kriser och krig. Andra världskriget var givetvis den viktigaste prövningen. Situationen förändrades helt under kalla kriget med Sovjetunionen som en hotfull granne. Under 50-talet var debatten om alliansfriheten väldigt het. Herbert Tingsten, som var en kraftfull opinionsbildare, argumenterade för en NATO-anslutning. Men regeringarna Erlander och Palme var aldrig inne på att överge neutraliteten och alliansfriheten under kriser som Ungernrevolten, Praghändelserna 1948, Kubakrisen 1962 eller ockupationen av Tjeckoslovakien 1968. Palme uttalade sig under 1970- och 1980-talen i mycket kraftfulla ordalag om att båda supermakterna hotade fred och frihet. Det var aldrig tal om att lämna alliansfriheten.

• Invasionen av Ukraina är inget argument mot alliansfriheten

– Jag anser inte att Ukrainakriget är så unikt att det motiverar att överge alliansfriheten. Risken att Ryssland anfaller Sverige nu är inte större än att Tyskland skulle anfallit Sverige under andra världskriget. Det är dock ett riskfullt läge med ett oresonligt, brutalt och oförsvarligt krig som Ryssland startat i Ukraina. Det har sin egen historiska bakgrund med Sovjetunionens sönderfall och är inte direkt riktat mot Sverige.

– Kriget har sina rötter i att Ukraina varit en del av det ryska tsarväldet och det sovjetiska imperiet, som båda har kollapsat. Den andra dimensionen är konflikten mellan USA och Ryssland. USA har flyttat fram sina positioner nära Ryssland och Ryssland har anfallit Ukraina. USA utgår från att det blir ett långvarigt krig och har ett strategiskt mål att permanent försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt. Kriget kan utvecklas till en öppen konfrontation mellan NATO och Ryssland.

• Som NATO-land blir Sverige ett förstahandsmål

– Tror man att Ryssland kommer att anfalla och lägga under sig land efter land i Europa som Hitlertyskland gjorde kan ett skydd i NATO vara bra. Det finns dock inga som helst belägg för denna hotbild.

– Ett mer realistiskt hot mot Sverige är att konfrontationen mellan öst och väst trappas upp i Östersjöområdet, vilket kan utlösa ett större krig i vår region. Som medlem i NATO blir vi då ett förstahandsmål. Står vi utanför NATO och inte har amerikanska baser är förutsättningar större att vi inte bli anfallna.

• Försvar av Baltikum är inget skäl för svenskt NATO-inträde

– En del vill att Sverige ska gå med i NATO för att försvara de baltiska länderna. Jag menar att det är felaktigt. Det skulle leda till att vi blir indragna i ett krig med Ryssland och blir ett förstahandsmål för ryska robotar. Vi kan jämföra med debatten i Finland där solidaritetsargumentet med andra länder knappt förekommer. I Finland gäller det att försvara Finland. Det är en realistisk politik i likhet med Sveriges under andra världskriget. Även om vi stödde grannländerna på olika sätt gick vi inte i krig för Norges eller Finlands sak.

– Om det blir ryska angrepp mot de baltiska länder ska vi naturligtvis ta ställning och hjälpa på alla möjliga sätt som vi nu gör för Ukraina, men inte gå ut i krig. Vi ska vara solidariska men inte sätta rikets säkerhet på spel.

• Det alliansfria Sverige har ett gott internationellt rykte

– Den alliansfria politiken har gett oss en särskild identitet internationellt, en positiv värdering och ett gott rykte. Sverige har spelat en roll i FN och varit en attraktiv samarbetspartner. Ett lands rykte är viktigt för handel, turism och att det finns ett intresse för oss. I internationell debatt noteras dock att Sverige under senare tid rört sig från en självständig hållning till ett närmare samarbete med USA genom bland annat värdlandsavtalet med NATO.

• Den traditionella intressepolitiken har tyvärr bytts ut

– Vi har i decennier fört en utrikes- och säkerhetspolitik som grundats på svenska intressen. Det ligger i vårt intresse att ha normala relationer med alla andra länder. Vi upprättade tidigt relationer med till exempel Kina, Östtyskland och Nordkorea. Vi kan kritisera men ska behålla normala förbindelser.

– Under senare år har detta bytts ut mot en värdebaserad politik. Sverige har nästan börjat tävla om att ha sämst relationer med länder som vi inte delar värderingar med, som till exempel Ryssland, Turkiet, Israel och Ungern. Det är felaktigt. Utrikespolitik måste utgå från våra intressen. Där ingår även att ha utbyten mellan länder för att få en fredligare värld. En värdebaserad utrikespolitik riskerar dessutom att bli dagsberoende. Ett exempel är fallet med Gui Minhai, som fått styra stora delar av vår Kina-politik.

• Finland har andra historiska erfarenheter än Sverige

– Man kan fråga sig varför Finland är ivrigt att gå med i NATO. Ett skäl är att kriget i Ukraina väcker till liv erfarenheter från Vinterkriget. Finland har även under århundranden behärskats av andra länder, först Sverige, sedan Tsar-Ryssland och därefter Sovjetunionen. När detta upphörde 1990–91 strävade Finland med stor bestämdhet att närma sig Europa och införde även Euron. Att man nu vill gå med i NATO ska ses mot denna bakgrund. Sverige har andra historiska erfarenheter, inget vinterkrig och inga utländska makter har dominerat oss sedan länge.

– Från svenska regeringens sida har det varit ett viktigt argument att ta stor hänsyn till vad Finland tycker. I Finland fattas beslut i första hand utifrån de egna intressena. Finland går med i NATO oavsett vilket beslut Sverige fattar, även om man föredrar att även Sverige går med.

• Strategiskt amerikanskt intresse att Sverige inte faller i ryska händer

– Det är ett amerikanskt strategiskt intresse att Sverige inte faller under ryskt herravälde. USA kommer att agera utifrån strategiska analyser, inte om ett land formellt är medlem i NATO eller inte.

– Det var känt och uttalat under kalla kriget att Sverige skulle få hjälp om vi inte kunde motstå ett angrepp. Det var ett amerikanskt intresse att Sverige hade ett starkt försvar, vilket även gav Norge och Danmark ett slags ryggstöd. Sverige fick omfattande militärteknisk hjälp från USA. Vi hade ett närmare militärtekniskt samarbete med USA än flera andra NATO-medlemmar.

• Den amerikanska senaten avgör om artikel 5 ska tillämpas

– Det bara är den amerikanska kongressen som kan förklara krig. USA sa redan 1948 att NATO-fördraget inte står över den amerikanska senatens befogenhet. Man ska vara medveten om att säkerhetsgarantierna kräver en viss procedur.

– Min bedömning är att Ryssland, efter att ha invaderats flera gånger genom historien, kommer att slå till snabbt om man anser sig existentiellt hotat. Detta för att undvika krig på sitt eget territorium. I så fall kan man fråga sig om NATO-garantin hinner komma fram.

– I bland annat Norge diskuteras om USA:s garantier kommer i tid och om USA provocerar Ryssland till ett krig på Nordkalotten. Den norska politiken har varit att verka för ett avspänt förhållande till Ryssland. Nu har läget i stället blivit mer spänt med ökad amerikansk aktivitet i Nordnorge, där man nu har baser och patrullerar.

– Det finns även en oro i de baltiska länderna om USA är berett att riskera att själv bli angripet av robotar och kärnvapen för att försvara några länder som de flesta amerikaner knappt vet var de ligger.

• Enfaldig svensk ensidig solidaritetsförklaring

– Sverige har under utrikesministrarna Carl Bildt och Anna Lind avgett ensidiga solidaritetsförklaringar till våra nordiska grannar och de baltiska länderna. Om andra länder blir utsatta har Sverige lovat bistå i försvaret. Vare sig Finland, Norge, Danmark eller de baltiska länderna har svarat att de är beredda att försvara Sverige. Denna ensidiga solidaritetsförklaring är rätt enfaldig.

• Vi borde inte deltagit i Afghanistankriget

– Jag anser att vi inte borde deltagit i Afghanistankriget, som kostade 20–25 miljarder kronor. Den norska utredningen menar att den enda poängen var att förtroendet på amerikansk sida möjligen stärktes, i klartext att man ställde in sig lite mer hos amerikanarna. Den svenska utredningen kom till samma slutsats, fast inte med samma klarspråk.

• USA ger aldrig garantier om kärnvapen på andras territorium

– Norge och Danmark har sagt sig ha garantier mot kärnvapen på deras territorium. Amerikanarnas policy är att varken bekräfta eller dementera om deras flyg eller fartyg bär kärnvapen. I själva verket finns det fartyg och flyg med kärnvapen i Nordnorge. Hyckleriet håller på att spricka.

– När Nya Zeeland, som har ett försvarsavtal med USA, ville inspektera att kärnvapen inte fanns på de amerikanska fartygen blev de uteslutna från försvarssamarbetet. Efter 15 år fick Nya Zeeland krypa till korset och ge sig. Svenska regeringen kan naturligtvis deklarera att man inte accepterar kärnvapen i Sverige, men vi kan aldrig vara säkra på det.

• Undantaget för NATO-baser i grannländerna är urholkat

– Norge och Danmark hade ett undantag för utländska baser, men det har urholkats. För två år sedan gick den norska regeringen med på att områden i bland annat Nordnorge får användas som baser och att amerikanska bestämmelser gäller där. Den danska regeringen har beslutat att tillåta utländska baser på Bornholm.

• Territorialförsvar och värnplikt är inte intressant för NATO

– Sverige har idag ett värdlandsavtal där utländska trupper kan öva på svensk mark. Som medlemsstat får vi ingå i NATO:s militära infrastruktur med anpassningar av flygplatser, depåer för materiel med mera. Det gör oss mera utsatta om det blir ett krig med Ryssland.

– I Norge har amerikanarna drivit på för att prioritera anskaffning av F35-flygplan, nya ubåtsspaningsplan och nya fregatter som de anser behövs gentemot de ryska baserna på Kolahalvön, i stället för uppbyggnad av den egna norska armén. Den norska försvarsplaneringen styrs mycket utifrån de amerikanska strategiska intressena.

– På motsvarande sätt skulle det säkert bli om Sverige ingår i NATO. Flygvapnet och flottan är ett amerikanskt intresse, men inte territorialförsvar och värnplikt. Det blir mer av ett högteknologiskt tröskelförsvar.

• Inget svenskt intresse att NATO globaliseras

– En globalisering av NATO utanför Europa innebär en förändring av den klassiska rollen. Detta påbörjades med krigen i Afghanistan och Irak. Det är inte ett svenskt intresse. Vi ligger i Europa och har inget intresse av att försvara Sverige genom att försvara Taiwan mot Kina. Vi tror inte att Kina har militära ambitioner mot Sverige idag.

Pierre Schori: NATO är en kärnvapenallians

Den tidigare FN-ambassadören och statssekretaren Pierre Schori utvecklar sin syn på alliansfrihetens historiska rötter och betydelse idag. Han lyfter särskilt fram traditionen av arbete för fred, nedrustning och kärnvapenförbud – en internationell röst och handlingsfrihet som alliansfriheten möjliggjort.

– Ryska stridsvagnar invaderade ”broderlandet” Ungern 1956 för att slå ned ett folkligt uppror. Sverige övervägde då att skaffa kärnvapen. Det förordades livligt av Högerpartiet och krigsmakten som ville ha svenska taktiska kärnvapen. Detta fick starkt stöd från Herbert Tingsten på Dagens Nyheter, som också ville att Sverige skulle gå med i NATO.

– Tage Erlander och Olof Palme beslutade att skrinlägga atombombsplanerna. Vi skulle automatisk bli ett mål för ryska missiler, menade statsministern. Opinionen mot atombomben hade letts av Socialdemokratiska Kvinnoförbundet. Det stöddes i regeringen av Ulla Lindström, utrikesministern Östen Undén och Gunnar Sträng.

• Alliansfriheten har gett oss handlingsfrihet

– Vi har som alliansfria haft en handlingsfrihet som inget NATO-land har haft. Det gäller kärnvapenfrågan, nedrustning, avspänning, FN:s roll och andra frågor.

– Alliansfriheten och Palmes ledarskap bidrog till att han kunde samla en kommission med framträdande politiker från både nord och syd, öst och väst. Huvudbudskapet i kommissionens slutrapport 1982 var: ”Det finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse”.

– Presidenterna Michail Gorbatjov och Ronald Reagan kommenterade rapporten så här: ”Vi har kommit överens om att ett nukleärt krig inte kan vinnas och får aldrig utkämpas”. Denna insikt banade väg för det första avtalet om kärnvapennedrustning: INF-avtalet 1987 mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa kärnvapenbärande medel- och kortdistans-robotar i Europa.

– Detta visar på vikten av alliansfria stater med uthålligt freds- och säkerhetsfrämjande arbete. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Om vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som NATO hade detta inte varit möjligt.

• Alva Myrdal: Två säkerhetsgarantier om kärnvapen

Här kan påminnas om Alva Myrdals bok ”Spelet om nedrustningen” (Rabén och Sjögren, 1976). Den innehåller en gedigen genomgång av kapprustningen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen och förslag på åtgärder från FN:s sida. Alva Myrdal argumenterar för en världskonferens om nedrustning och två principiella säkerhetsgarantier.

”Den första skulle vara ett bindande löfte att icke inleda någon kärnvapenkrigshandling. Det andra löftet skulle vara att icke angripa något kärnvapenfritt land med kärnvapen.” (sidan 387)

• Afghanistankriget: svensk lojalitetsbetygelse till NATO och USA

– 2003 bytte svenska soldater insignier och flagga. Från att ha ingått i FN:s fredsbevarande styrkor skulle man tjäna i det Pentagonledda Afghanistankriget under NATO:s ledning. Resultatet blev ett tjugoårigt militärt fiasko. Snart fanns det inga svenska blå baskrar som skapades under Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare i FN.

– Utredningen från 2017 om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2012–2014 kom fram till den bittra slutsatsen att inget av målen för insatsen – kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati – hade uppnåtts. Den enda påtagliga effekten var att vi underströk vår lojalitet med NATO. En norsk utredning från 2016 kom fram till samma insikt: ”Det viktigaste för Norge var att säkra ett gott förhållande till USA och bevara NATO:s relevans”.

• Ska kampen för ett kärnvapenförbud ges upp när hoten ökar

– NATO är en militär kärnvapenallians, inget annat. Det är kärnan i NATO:s doktrin. Nato ska förbli en kärnvapenallians så länge kärnvapen finns, enligt alliansens webbplats. Där står också att USA ska ha ”absolut kontroll” över kärnvapnen.

– Ingen NATO-stat har skrivit under FN-konventionen om förbud mot dessa världens domedagsvapen. Disciplinen är nu lika hård som under medlemmen Portugals kolonialkrig i Afrika och under USA:s Vietnamkrig. Sverige fick smaka på den karamellen efter att Margot Wallström röstade för konventionen 2017. Både Pentagon och NATO uttalade sin oro. Resultatet blev att vi inte längre tillhör de stater som drev igenom förbudet i FN.

– Går vi med i NATO ger vi upp alla möjligheter att främja det mål vi har haft sedan 1960-talets början, en kärnvapenfri värld.

– Irland och Österrike har ratificerat kärnvapenförbudet och tänker förbli alliansfria. De länder som undertecknat konventionen ska på Österrikes inbjudan i sommar diskutera hur avtalet ska kunna stärkas. Det mötet har ju fått en helt annan betydelse efter Putins kärnvapenutspel, kommenterar organisationen ICAN som mottog Nobels fredspris.

• En illusion att säkerheten tryggas under ett kärnvapenparaply

– Det är en illusion att tro att vår säkerhet tryggas under ett radioaktivt kärnvapenparaply, som ytterst tillhandahålls av den som sitter i Vita huset. Faran är inte bara att det kan komma en ny Trump. Även Nixon hotade med kärnvapen i Vietnam.

– Efter den 11 september var budskapet från George Bush till världen: ”är du inte med oss är du mot oss”. England, Spanien och Danmark svarade med att delta i det illegala Irakkriget som bidrog till fullt kaos i regionen och jihads spridning i Afrika.

– Kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan, sa Olof Palme. Då var de fem, nu är de nio. Kärnvapenålderns grymma budskap är att den rådande terrorbalansen hotar allt mänskligt liv och gagnar samvetslösa despoter. Vår oförmåga att eliminera kärnvapenarsenalerna har skapat mardrömmen att en hänsynslös våldsverkare som hotar med atombomb också får ett övertag.

• Alliansfria rörelsens principer är fortfarande högst aktuella

Den alliansfria rörelsens principer, som antogs i Bandung 1955 och Belgrad 1961, är i högsta grad relevanta och aktuella i dag. I Bandung enades 29 länder från Asien och Afrika om ett fördjupat politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete för att hävda sina intressen mot stormaktsdominans, kolonialism och rasism. African national congress (ANC) från Sydafrika deltog som observatör.

Principerna som antogs på Bandungkonferensen innebär sammanfattningsvis: ekonomiskt och kulturellt samarbete baserat på nationellt självbestämmande, koloniernas frigörelse, förbud mot kärnvapen, nedrustning samt tio principer för mellanstatliga relationer. Varje stat tillerkänns rätten att försvara sig, även i samverkan med andra länder. Samtidigt ska varje land ”avstå från sådana kollektiva försvarslösningar som särskilt gynnar någon stormakts särskilda intressen” (princip 6b).

• Fem principer för fredlig samlevnad

Den 6 september 1961 i Belgrad i dåvarande Jugoslavien antogs den deklaration som lade grunden för den alliansfria rörelsen. Konferensen leddes av Jugoslaviens president Josip Broz Tito. Bland övriga initiativtagare märks Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru och Egyptens president Gamal Abdel Nasser.

Deklarationen bygger på samma grundprinciper som antogs i Bandung sex år tidigare. De betecknas ofta som de fem principerna för fredlig samlevnad mellan stater: respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet, ömsesidig icke-aggression, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta och fredlig samexistens.

• FN:s deklarationer

Under 1970-talet antog FN ett antal deklarationer som utvidgar och fördjupar Bandungdeklarationen på det ekonomiska området. FN:s generalförsamlings sjätte specialsession antog den 1 maj 1974 en deklaration om ny ekonomisk världsordning, Declaration on the Establishment of a New International Economic Order. Den följdes upp av en resolution på FN:s generalförsamlings 29:e session den 12 december 1974, Charter of Economic Rights and Duties of States. Detta hade föregåtts av bildandet av G77-gruppen i Alger 1967. G77är en lös sammanslutning inom FN som spelat en framträdande roll i kampen mot apartheid, för internationell avrustning och för en ny ekonomisk världsordning.

• Det är nu alliansfriheten verkligen behövs

En reflektion efter samtalen är att det krävs historisk insikt för att orientera sig i en debatt som minst sagt rör sig snabbt. Vi ska inte i all hast överge alliansfriheten när den behövs som mest. Den var inte enbart avsedd för relativt fredliga tider utan i synnerhet när konflikter övergår i krig och freden hotas.