Film Sänkt filmstöd kommer inte ge oss friare filmskapare utan mer ängslighet och kassa spionthrillers .
I helgen såg jag de tre avsnitt som hittills släppts av Tomas Alfredsons tv-serie ”Trolösa”, en serie som är löst baserad på Ingmar Bergmans manus med samma namn som ligger nära händelser i regissörens eget liv.
”Trolösa” handlar om frånskilde regissören David som blir kär i sin vän Markus fru Marianne. De inleder ett hemligt förhållande som får ödesdigra konsekvenser för såväl dem själva som deras familjer.
Och jag fastnade direkt för David (Gustav Lindh) och Mariannes (Frida Gustavsson) oerhört starka kemi i tv-serien och Alfredsons förmåga att i varje scen bara visa det nödvändigaste.
Film som vågar och förmår
Efter att jag därefter såg filmversionen från 2000 i regi av Liv Ullman kunde jag inte somna. Känslan av skuld, skam och ångest var så stark i scenerna där den åldrade regissören (i filmen mästerligt spelad av Erland Josephson) satt i sitt arbetsrum på Fårö och fantiserade fram en Marianne som fortfarande var vid liv och därmed kunde erbjuda honom förlåtelse.
Och jag tänkte att det kändes ovanligt att någon via en film vågar och förmår gestalta sitt allra innersta sår så att det blir kännbart för publiken.
Dagen efter att jag sett filmen läste jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) invigningstal från Göteborgs filmfestival. Kulturministern verkar där anmärkningsvärt förolämpad av ett skämt från Guldbaggegalan där hennes kulturbudget jämförs med en slasherfilm.
Hon antyder också att hon vill sänka det offentliga stödet till svensk film men tycks mena att det kommer leda till en friare film och att den konstnärliga friheten värnas.
Det fick mig att tänka på när jag själv gick utbildningar i filmskapande vid filmlinjen på Skurups folkhögskola och filmlinjen projektår på Glokalas folkhögskola i Malmö för några år sedan. Då hamnade vi ibland i situationer där vi skulle pitcha våra filmidéer för finansiärer.
Och då vi visste att stöden var få och att finansiärerna just då la vikt vid representation och jämställdhet upplevde jag att vi elever började framhäva hur våra filmer tog upp sådana ämnen.
Normskapande bransch
Att filmskapare uppmanas tänka på representation kan absolut vara bra, inte minst i en så mansdominerad och normskapande bransch som filmbranschen.
Men jag upplevde att det faktum att stöden var få gjorde att vi började fokusera mer på att skapa filmidéer som vi trodde finansiärerna skulle gilla än på att skapa idéer som vi själva trodde på, vilket lätt blir problematiskt oavsett vad finansiärerna fokuserar på.
Att vissa filmstöd fokuserat på representation har kritiserats och politiken har nu ändrats. Men när Parisa Liljestrand talar om att hon ska minska det offentliga stödet till svensk film och samtidigt värna den konstnärliga friheten undrar jag hur hon menar.
För det var ju just att stöden var så få som gjorde att vi filmelever började anpassa oss i hopp om att vinna det lilla stöd som fanns. Att ytterligare minska stödet kommer snarare förstärka den effekten.
Och belägg för denna teori kan man faktiskt hitta i dokumentären ”Den obesegrade kvinnligheten” från 2018 som handlar om en av Bergmans fruar Gun som var förlaga till Marianne i ”Trolösa”.
Där nämns nämligen att höjd nöjesskatt i Sverige ledde till att Ingmar Bergman år 1950 kände sig tvingad att göra thrillern ”Sånt händer inte här” då svensk filmindustri av ekonomiska skäl snabbt behövde producera en internationellt gångbar spionthriller. Filmen blev dock en såväl kritiker- som publikmässig flopp och Bergman beskrev i hela sitt liv filmen som sin sämsta.
Filmskaparna mer beroende
Filmen ”Trolösa” föddes däremot ur Bergmans genuina ångest, producerades av SVT, fick stöd från SF och hade premiär i Cannes, hyllades av kritikerna och vann priser såväl i Sverige som utomlands. Och 25 år senare hyllas nu Alfredsons tv-serieversion av kritikerkåren.
Det går alltså att ifrågasätta Parisa Liljestrands ord om att sänkt stöd till svensk film kommer göra filmen bättre och värna den konstnärliga friheten.Troligen kommer färre möjligheter till offentligt stöd snarare göra filmskaparna mer beroende av och ängsliga i förhållande till finansiärerna.
Produktionsrabatterna för den som väljer att spela in film i Sverige sänktes vidare nyligen med 13 miljoner trots att sådana rabatter i andra europeiska länder dragit in mer pengar till statskassan än vad de kostat.
Så frågan blir till slut vem som egentligen gynnas av en politik med sänkt stöd till svensk film, förutom en kulturminister som tagit åt sig av ett skämt om slasherfilm på Guldbaggegalan?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
