Kultur Samtiden är ovanligt närvarande i dagens skräckfilm och skräcklitteratur. Och de miljöer och erfarenheter som skildras är uppfriskande nog ofta helt andra än den självbespeglande medelklassens, skriver Per Klingberg.
John Ajvide Lindqvist. Så. Då var det sagt. Det har blivit lite av en oskriven regel att svenska texter på ämnet skräckfilm och skräcklitteratur måste referera till den författare som för många tydligen ensam förkroppsligar genren på hemmaplan. Det här är en text som visserligen handlar om samtida skräck men kanske inte så mycket om just Ajvide Lindqvist.
Men regler är ju regler, skrivna eller oskrivna, så jag ville helst få det överstökat så snabbt som möjligt. Inte för att vara snobbig eller för att jag skulle vara ointresserad av författarskapet – en novell som ”Våran hud, vårat blod, våra ben” hör definitivt till det bästa som skrivits i genren på svenska. Men det råkar ju finnas en hel del annat att prata om. Också.
Kanske kommer 2010-talet att gälla för autofiktionens årtionde i någon framtida svensk litteraturhistoria. Själv tycker jag att det är svårt att undgå att svenskspråkig fantastik – ett något spretigt paraplybegrepp som bland annat rymmer skräck, fantasy och science fiction – det senaste decenniet har varit ovanlig kreativ, litterärt mogen och rik på röster. Jag undrar också om en tänkt framtida litteraturhistoria inte också kommer att ta fasta på den här andra strömningen och jämföra med 1890-talets vurm för det fantasieggande, det sagolika och det hisnande.
Kanske är det till och med befogat att tala om en guldålder? Att det är så det förhåller sig inom barn- och ungdomslitteraturen har väl de flesta också klart för sig. Den trilogi om den fiktiva småstaden Engelsfors som Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg inledde med Cirkeln (2011) har till exempel redan statusen av modern klassiker och detsamma gäller väl för finlandssvenska Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi.
Men samma sak kan vid det här laget även sägas om den fantastik som har skrivits för en uttalad vuxen publik. Erik Granströms fyra delar långa fantasysvit Krönikan om den femte konfluxen (2004–2017) är till exempel en både språkligt och filosofiskt halsbrytande läsupplevelse som ter sig långt originellare än många engelskspråkiga exempel i genren.
Varken Karin Tidbecks debut Vem är Arvid Pekon? (2010), en samling med bisarr kortprosa besläktad med såväl Ray Bradbury som Bruno Schulz, eller dystopin Amatka (2012) fick väl någon större uppmärksamhet överhuvudtaget bland svenska läsare – men när Tidbeck nu publicerar sin tredje engelskspråkiga bok i vår är hon sedan länge internationellt erkänd som en originell och egen röst i fantastik-traditionen.
Ändå är det svårt att tala om något riktigt genomslag i den svenska kulturoffentligheten – vare sig för just Tidbeck eller fantastik överlag. Åtminstone i mina ögon ser det ut som att det fortfarande finns en tendens att betrakta den här litteraturen som ett lite kuriöst fenomen vid sidan av, främst en angelägenhet för de närmast sörjande. Det är en felbedömning.
Själv finner jag tvärtom att det allt oftare är till den svenska samtidsfantastiken jag vänder mig när jag har möjlighet att själv välja vad jag ska läsa. Utgår man från att det är i den oreflekterade lustläsningen som de verkliga värdeomdömena avslöjar sig kan det ju också finnas skäl att fundera på vad det är som gör att jag upplever de här texterna som särskilt givande.
Det uppenbara, och skenbart banala svaret, är förstås att de känns genuint relevanta. Jag vill hävda att mycket av den fantastik som har skapats det senaste decenniet säger minst lika mycket om samtidens smärtpunkter som den luftigt satta och lovordade relationsromanen ”Åh nej, jag matchar med människor på Tinder och sedan ligger vi med varandra”. Och det här påståendet ter sig i synnerhet sant för skräck, både internationellt och på hemmaplan.
Jaha, samhälleliga smärtpunkter alltså. Kul. Låt mig förtydliga lite. Jag tycker alltså inte att ”samhällsrelevans” på något sätt skulle vara ett självklart kriterium för om ett verk är värdefullt eller inte. Den som intresserar sig för sådant som länge har betraktats som lågstatuslitteratur, i vilken form den än kommer, vet också att det är alltför vanligt att man försöker försvara dessa genrer genom att hävda att de ”egentligen” handlar om något annat, mer respektabelt och allmännyttigt.
Jag tycker man ska försöka undvika ett sådant urskuldande tonfall, inte minst för att det är så fruktansvärt irriterande, och det är alltså inte vad jag försöker åstadkomma här. Skräck är i första hand intressant som en kulturyttring som syftar till att skrämmas och väcka starka reaktioner, inte som en form av förtäckt samhällelig traumabearbetning eller en symbolisk protest mot [valfritt dagsaktuellt ämne]. Snarare är det väl så att den som söker sig till skräcken med det alltför tydliga syftet att Säga Något Viktigt riskerar att varken lyckas säga något tungt vägande eller att skrämmas.
Att Jordan Peeles film Get Out (2017) faktiskt lyckas med att väva samman en gestaltning av rasism med sugande obehag medan Pornsak Pichetshote och Aaron Campbells tecknade serie Infidel (2018) kommer till korta inför samma uppgift föreställer jag mig har att göra med att det senare verket så uppenbart använder genrens formspråk som en metafor för något annat.
Serien skildrar hur en monstruös varelse som livnär sig på fördomar, hat och misstänksamhet får befolkningen i ett hyreshus att en efter en vända sig mot varandra, något som väl i sig varken är mer eller mindre iögonfallande än premissen för många andra skräckberättelser.
Problemet ligger i att jag har så svårt att tro att skaparna själva förmår att tro på sitt monster som ett faktiskt monster snarare än ett sätt att berätta om vad rasism faktiskt gör med ett samhälle. En sådan ängslig distans är döden för en konstform som till sin natur är spekulativ och affektdriven. Det är faktiskt inte helt olikt opera: ser du återhållsamhet och underfundiga ironier som det högsta goda står du definitionsmässigt utanför den estetiska upplevelsen. Jag gissar på att det också är därför så många etablerade författares tillfälliga gästspel i skräckgenren har mynnat ut i lågmäld besvikelse.
Premisserna för vad som är riktigt bra text ser annorlunda ut. Skräcken är oförutsägbar och man måste våga misslyckandet. Det är liksom inte helt självklart att berättelsen om en barna-ätande clown som bor i ett kloaksystem ska resultera i bra litteratur – ändå är Stephen Kings Det en modern klassiker i genren, mer eller mindre katastrofalt slut till trots.
För mycket är förutsättningen för att något alls ska komma till skott, vilket väl också förklarar varför även uppburna skräckförfattares produktion kan te sig jämförelsevis ojämnare än många författarskap i andra genrer. Det finns å andra sidan inget hinder för att den som verkligen vågar omfamna just det spekulativa och affektdrivna kan säga något substantiellt om tillvaron och samhället som går långt bortom det tillfälligt skrämmande.
Både Scott Snyders och Jocks serie Wytches (2015–) och Ari Asters film Hereditary (2018) är exempel på inkännande gestaltningar av de smärtsamma sidorna av föräldra-barn-relationer som ändå inte gör avkall på genrens grundläggande krav.
Om jag konstaterar att det ser ut som att samtiden är ovanligt närvarande i samtida skräck så är det alltså inte ett försök till äreräddning av något som inte behöver äreräddas. Inte heller tror jag att de författare eller filmskapare som verkligen lyckas skapa bra skräck i första hand har försökt sig på en förtäckt samhällskommentar. Men även om samtidigheten inte är själva ärendet konstaterar jag att den ofta finns närvarande. Och de miljöer och erfarenheter som skildras här är uppfriskande nog ofta helt andra än den självbespeglande medelklassens.
Tanken slog mig när jag såg den tredje säsongen av den egensinniga TV-serien Channel Zero. Även om just den säsongen inte var helt lyckad (men återigen: jag har som tittare betydligt större tolerans för kvalitetsmässig svajighet i skräckgenren än på andra håll) intresserade den mig genom att gestalta en del av USA som sällan skildras men är nog så viktig för att förstå det usla tillstånd landet befinner sig i idag.
Här rör sig berättelsen i stadsmiljöer som succesivt avbefolkats när fabriker lagt ner och jobben försvunnit. Protagonisterna tillhör den unga vuxengeneration som möjligen nominellt kan göra anspråk på att vara medelklass men är så låst av det alltmer absurda skuldberg amerikanska universitetsstudenter dras med att de i realiteten saknar allt manöverutrymme.
Samma sak slog mig när jag läste den italienske författaren Luigi Musolinos novell ”Uironda”, inkluderad i antologin The Valancourt Book of World Horror Stories (2020), och dess skildringar av en nedbruten långtradarchaufförs tröstlösa färder fram och tillbaka på de europeiska motorvägarna. På nattcaféerna och på motellen viskas det om att den som befunnit sig på vägarna länge nog plötsligt kan finna avfarten till den mystiska staden Uironda, en både skrämmande och lockande plats för alla de som fått nog.
Svenska exempel på samma intresse för att skildra den verklighet som ofta hamnar i litterär radioskugga kan man hitta såväl i Anders Fagers noveller och romaner om svenska kulter som Lisa Förares Varken (2019), en roman som lyckas med konststycket att få nästan provocerande alldagliga Stockholmsområden som Fruängen och Älvsjö att framstå som suggestiva genom att låta folktrons grymmare sagoväsen frodas där.
Om det ofta nog ser ut så här kan det ju förklaras med rent pragmatiska skäl – berättelsen behöver en handfast och realistisk fond för att de övernaturliga element som i båda fallen förstås tränger igenom alls ska vara verkningsfulla. Men kanske ligger det också i skräckens natur, man kunde kanske tala om genrens själva grammatik, att vilja sätta fingret på just de punkter i en kultur som ömmar och skapar oro.
Jag tar med mig den tanken när jag ger mig i kast med några av böckerna ur förlaget Swedish Zombies nystartade bokserie Den nya skräcken där en rad författare har bjudits in till att ta ut svängarna i kortromanens form, något som har resulterat i en samling vildsinta och kompromisslösa texter.
Här har man definitivt inte skrivit utifrån antagandet att less is more eller att det otäckaste är det som dröjer kvar i undertexten. Det blir tydligt för mig närjag tar mig an Jenny Lundins Slaktmarker (2021). Lundin är bekant för mig sedan tidigare som en av grundarna av det feministiska skräcknätverket Vagina Dentata men framför allt genom en serie suggestiva berättelser i P1:s skräckpodd Skymningsland, men kanske har de inte riktigt förberett mig på det synnerligen kroppsliga obehaget i Slaktmarker.
Redan på bokens andra sida möter läsaren ett sönderstrimlat ansikte, vilket fungerar som en föraning om vad som är att vänta. Här följer vi protagonisten Patrik Manfred, en 38-årig man vars karriär sedan länge trampat vatten och som nu tycks vara på väg in i medelålder och mediokritet. Men när företaget han arbetar på blir upphandlat och en ny ägare träder in öppnar sig plötsligt möjligheten till en ny tjänst som organizational development manager.
De nya ägarna vill bara få bekräftat att han är rätt man för jobbet, att han är en sådan som kan kliva över lik för en befordran. Och det visar Manfred gärna att han är kapabel till. Inte bokstavligen förstås, eller jo, det också. Och när aningen väcks att den nya ledningen kanske är något annat och mer än vanliga människor är det sedan länge för sent att backa ur.
Den korta romanen kan läsas som en svensk replik till Thomas Ligottis My Work is not yet Done (2002), en modern klassiker i den nischade undergenren corporate horror. Precis som den är Slaktmarker en lika våldsam som surrealistisk undersökning av den moderna företagsvärlden, där stressade strebrar efter bästa förmåga försöker orientera sig i ett vagt oidentifierat kontorslandskap som erbjuder gott om hurtiga entreprenörsklyschor men desto sämre med tydligt definierade arbetsuppgifter.
Det är symptomatiskt att läsaren har en klar uppfattning om Manfreds längtan att klättra något pinnhål i organisationen men en desto vagare föreställning om vad företaget han arbetar på egentligen producerar, om något. Visst kan man ana en satirisk udd i Lundins roman och greppet att förvandla moderna klichéer till bokstavlig och illavarslande verklighet. Att human resources ju faktiskt blir ”de mänskliga resurserna” på svenska är inte betydelselöst i sammanhanget när den nya ledningen bestämmer sig för att ”slakta” de mindre lönsamma delarna av verksamheten. Men man bör nog inte göra för stor sak av den glimten i ögat. Framför allt är det här en förvånansvärt brutal skräckberättelse, som så småningom närmar sig gränsen för det uthärdliga.
En snarlik kompromisslöshet präglar också Frida Windelheds Rött universum (2020), en annan av delarna i bokserien. Men kanske har Windelheds roman i ännu högre utsträckning karaktären av ursinnig samtidskommentar.
”Så mycket liv att hinna leva och så lite utrymme att göra det på”, konstaterar den unga huvudpersonen Siri redan på romanens första sida där hon står och röker utanför queerklubben Pink Peach. Det är klubbens sista kväll innan den stänger efter klagomål från de bostadsrättsägande grannarna och den slutar i blodig tragedi när en knivbeväpnad man tränger sig in på dansgolvet och börjar hugga ned besökarna. Siris flickvän Solana hör till de som blir mördade i hatbrottet.
Det är ur detta trauma romanen hittar sitt driv. Ett halvår senare får Siri kontakt med en grupp vinddrivna existenser som samlas kring poeten Bönsyrsan, ”en slags gotisk husgudinna och Landet Lagoms mardröm”. Gemensamt för alla är att de har blivit trampade på av livet och av samhället. De har alla sett en vision av en kvinna som de misstänker är Hämnden personifierad – också Siri som fått en vision av henne under massakern på Pink Peach. Nu tänker de tjäna hennes sak och få upprättelse, även om det innebär att de offrar sin mänsklighet.
Låter det lite …manierat? Ja, definitivt. Som en bok som är lite …för mycket? Absolut, och det är en av romanens stora tillgångar. En bättre Edgar Allan Poe-novell eller en filmklassiker som Dario Argentos Profondo Rosso (1975) präglas väl inte direkt av att de är behärskat svala och smarta heller. Det är överhettat, surrealistiskt och klibbigt och det är helt i sin ordning.
Men mitt i allt det är Rött universum också en uppfriskande ursinnig skildring av ett Stockholm som rör sig med vanföreställningen att det skulle kunna bli ett nytt Berlin eller Barcelona samtidigt som man gör sitt bästa för att göra livet surt för unga människor. Att Siris resa in i hämnd och vansinne sker mot en fond av nedbrända HBTQ-boenden, en kollapsad bostadsmarknad och brinnande skogar i allt hetare somrar känns helt kongenialt – och mitt i allt detta finns en distinkt ömhet och sorg, inte bortom de grälla skräckeffekterna utan bland dem.
Jag vet inte om man blir en bättre eller en renad människa av att läsa sådana här texter. Eller rättare sagt har jag rätt svårt att föreställa mig att det är vad som sker här. Men efter avslutad läsning känner jag mig ömsom utmattad och ömsom upplivad, liksom fylld av mörk läsglädje av en litteratur som bryter igenom det garderade och konventionella. Det här är kortromaner som både skrämmer och skakar om – och som i allra högsta grad är sprungna ur såren som hör samtiden till.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
