urbanisering Hur påverkas egentligen spridning av virus av att vi bor allt tätare? Gunnar Rydnell tittar närmare på debatten och siffrorna bakom.
Varje dag översköljs vi med information om coronavirusets utveckling i Sverige, och i världen. Det talas om värdet av social distansering och vikten av att hålla avstånd när vi träffar andra. I städer kan det vara svårt att alltid hålla avstånd på kollektivtrafiken och i överfulla affärer. Inte minst kan problemet aktualiseras av det rådande stadsplaneringsparadigmet som kallas ”förtätning”. Av olika anledningar gäller idag förtätning av vårt boende i alla kommuner. Anledningar kan vara kulturella och sociala, människor bor i städer eftersom de lockas av det koncentrerade och varierade utbudet samtidigt som förtätningen i sin tur genererar ett ökat underlag för allt ifrån butiker till kulturevenemang, pubar och restauranger. Det kan också finnas en miljöaspekt i att bo, arbeta och ha fritidsaktiviteter inom ett begränsat område och på så sätt minska transporter och förstörelse av naturmark genom ”asfaltering”.
Men hur påverkas egentligen smittspridning av sjukdomar av att vi bor allt tätare i städer? Frågan är inte ny, en livlig debatt har förts i flera hundra år, både efter den exceptionella tillväxten av städerna i USA under 1800-talet och under pandemier som spanska sjukan under 1900-talet. En ovilja mot staden som sådan som orsak till både sjukdomar, brottslighet och ”dåligt leverne” byggdes upp med moraliska argument. Debatten mynnade ut i 1930-talets stadsplanering med fler parker för rekreation och ljusa och luftiga miljöer i den bebyggelse som vi i Sverige kallar ”Solgårdar”. Idag finns liknande tongångar och inte minst i amerikanska media pågår en debatt som kanske till en del triggats av uttalanden från New Yorks mediesäkre borgmästare Andrew Cuomo som tidigt uttryckte att ”Viruset sprids av täta miljöer” och att tätheten i sig är problemet.
Men densitet är bara en faktor bland många. Turism och internationellt industriutbyte utbyte är andra, som påpekas av Richard Florida i en artikel i City Lab, som illustreras av situationen i industricentra som Wuhan och populära turistmål som norra Italien och Colorado. För den intresserade så ger Richard Florida referenser även till ett antal andra analyser som behandlar andra aspekter som demografi, åldersfördelning, ekonomiska och yrkesmässiga förhållanden etc i samband med densitet. Till och med ett faktum som att en stad som San Francisco lyckats bra i bekämpningen av viruset kan ha att göra med lågt antal barn per capita tas upp. Men i studien av ett antal counties i USA påpekas ändå den starka korrelationen mellan stora och täta befolkningscentra och ökad smittspridning jämfört med den lägre spridningen i mindre täta rural counties på landsbygden.
Det kan förväntas en ökad spridning vid högre befolkningstätheten även internationellt. Även om befolkningstätheten inte är enda avgörande effekten för smittspridning eller kanske inte ens dominerande, kan det vara av intresse att se på olika länder utifrån befolkningstäthet och jämföra med vad vi vet om sociala och politiska faktorer.
En ögonblicksbild från smittläget för corona i några olika länder den 2 april som de redovisats i media visas i figuren ovan. Länderna anges med initialer i figuren, längst till vänster ses Australien, Sverige, USA, Brasilien osv. Det ska sägas att länderna som visas i figuren ligger i olika ”fas”, det vill säga antal dagar efter det första fallet skiljer sig, men det ändrar inte den övergripande bilden. Länderna skiljer sig mycket åt i folkmängd och inte minst i geografisk storlek. Därför betraktar vi olika länder rensat för folkmängd och geografisk utsträckning, dvs antal fall per capita och befolkningstäthet.
På den vertikala axeln anges antal fall av corona i landet per capita (eller snarare per 100 000 invånare). På den horisontella axeln anges befolkningstätheten i landet i invånare per kvadratkilometer. Båda axlarna har en logaritmisk skala för att ”trycka ihop” bilden för att förbättra överskådligheten. Ingen tydlig trend syns i figuren. Det verkar som att smittspridningen mätt i fall per capita är oberoende av befolkningstäthet. Nu kan man ju hävda att ett land, speciellt glest befolkade länder, internt inte är homogent i täthet, och att se på länder är alltför grov indelning. De flesta fall sker i städer medan den utbredda landsbygden är förskonad. Det var ju vad som framgick i Richard Floridas artikel, vad gäller counties internt i USA. Det kan vara befogad kritik men ändrar inte slutsatserna nedan, så låt oss fortsätta diskussionen utifrån de enkla premisser som föreligger här.
För att gå vidare behöver vi hitta en struktur i figuren och vi delar in länderna i tre grupper. Grupp A till vänster, där Sverige ingår, har gles befolkning och relativt få fall. Gruppen ovan i mitten, grupp B, är mestadels i Europa. Länderna Spanien, Italien och så vidare har ganska hög befolkningstäthet och många fall per capita. Gruppen nedan till höger, grupp C, består av länder i Asien vilka har hög befolkningstäthet, men färre fall. Längst till höger är Singapore som är extremt tätbefolkat och med många fall.
Grupp A har en låg befolkningstäthet, det vi kallade ”geografisk distansering”, och därigenom låg smittospridning. Grupp B uppvisar det förväntade resultatet att högre befolkningstäthet ger mer smittospridning och fler sjukdomsfall per capita, medan grupp C skiljer sig genom en ännu högre täthet men färre smittofall. Länderna i grupperna A och B är till stor del likartade liberala samhällen med demokratiska och öppna, icke-auktoritära regimer. Marknadsekonomiska och liberala idéer har sett som mål att hålla samhällena öppna och ekonomin igång. Så skedde inledningsvis i dessa länder innan situationen krävde nedstängning i många av dessa länder. Härigenom fick spridningen fart i det tidiga skedet och länderna i Europa drabbades hårt.
Man bör uppmärksamma och diskutera hur samhällsbygget och den politiska makten ska hänga ihop i framtiden.
Länderna i Asien i grupp C däremot uppvisar ett motsatt uppträdande med högre täthet men färre fall. Det har framförts i debatten att dessa länder har mer erfarenhet av tidigare virusutbrott och därigenom en vilja att agera snabbare för att hindra smittan i ett tidigt skede. Det har gett effekt. Men man kan också observera att vissa debattörer påtalar fördelen med ett mer auktoritärt politiskt system och en kultur med starkare social kontroll när det gäller smittbekämpning och att det därmed blir möjligt att tidigt få acceptans i samhället för åtgärder som initialt inte var godtagbara i västliga demokratier.
Det vi kan se i data är att ett auktoritärt politiskt system kan kompensera för de risker som urbanisering utgör i ett folkhälsoperspektiv. Om trenden mot förtätning och inflyttning till växande städer ska fortgå, bör vi kanske vara beredda på att det politiska systemet flyttar fram sina positioner för att möjliggöra snabba och kraftfulla åtgärder vid akuta smittsituationer. Därmed inte sagt att stadsförtätning skulle vara oförenligt med liberal demokrati, men man bör uppmärksamma och diskutera hur samhällsbygget och den politiska makten ska hänga ihop i framtiden. Det kan ses som en tanke att det är just denna maktförskjutning vi såg i Sverige när regeringen Löfven i början av april försökte få mandat för ökade politiska befogenheter för åtgärder mot smittspridning. Frågan är om vi kommer att få se mer av denna tendens framöver.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
