REPLIK. I en tidigare essä ifrågasätter tre forskare Socialdemokraternas valstrategi för att vinna tillbaka väljare från SD. Men forskarnas analys har vissa brister, menar doktoranden i statsvetenskap Erik Vestin i denna replik.

I sin essä den 17/5 är forskarna Rydgren, Jylhä och Strimling mycket pessimistiska angående Socialdemokraternas kampanjstrategi inför höstens val. Frågan är dock om de verkligen fångar hela bilden när de ser alla SD-väljare som evigt förlorade för en progressiv politik?

Det finns mycket att diskutera redan i premisserna för artikeln, som huruvida den Socialdemokratiska migrationspolitiken verkligen kommit till främst av kortsiktigt valtaktiska skäl. Men givet utgångspunkten kan man även ifrågasätta om strategin verkligen är så urbota dum som forskarna menar.

Man kan ifrågasätta om strategin verkligen är så urbota dum som forskarna menar.

Som ett argument för sin tes anför de att ganska få SD-väljare har vänsteråsikter i ekonomiska frågor. SD-väljare som förut röstat på Socialdemokraterna ligger närmare övriga SD-väljare och borgerliga väljare, än dagens socialdemokratiska väljare. Observationen är säkert helt korrekt, men är också på sätt och vis trivial. Givetvis är det de väljare som befinner sig i utkanten av en väljarkoalition som är mest benägna att lämna den. Och för att ett parti ska kunna växa i ett land med så pass högt valdeltagande som Sverige måste man expandera i dessa utkanter.

Därtill är inte alla ekonomiska frågor lika för SD-anhängarna. I essän undersöker forskarna inställningen till vinster i välfärden, skatter, den offentliga sektorns storlek samt minskade inkomstskillnader. Tre av dessa fyra råkar nu vara frågor där SD-anhängarna som helhet är särskilt höger.

Om man istället tittar på analyser från SOM-institutet vid Göteborgs universitet tycks SD-anhängarna som helhet vara mer vänster när det gäller till exempel a-kassans ersättningsnivå, vinster i välfärden, privata företag inom äldreomsorgen – och mindre vänster när det gäller frågor om skattenivån, den offentliga sektorns storlek eller omfördelning, alltså just de frågor som Rydgren, Jylhä och Strimling betonar.

Nyligen sammanfattade Per Oleskog Tryggvasson väljarnas positioner i ekonomiska frågor med frågor om sänkta ingångslöner för unga och nyanlända, RUT-avdraget, uppluckrad arbetsrätt för småföretag, förmögenhetsskatt, begränsa friskolorna, äldreomsorg i privat regi, samt vinster i välfärden. Han fick då fram en SD-väljarkår där en betydande andel verkar ha vänsteråsikter. Samtidigt var det mindre vanligt att dessa väljare faktiskt identifierade sig som vänster på en ideologisk skala.

Om jag tillåter mig att spekulera en smula anar jag här ett väljarsegment som utan att identifiera sig som vänster, ändå har politiska instinkter som går emot inte bara ”PK-eliten”, utan även en ekonomisk elit som skor sig på skattebetalarnas bekostnad. De är också intresserade av ett gott socialt skydd. Samtidigt är de skeptiska mot en mer ambitiös ekonomisk omfördelning. Eftersom Rydgren och hans medförfattare betonar de senare frågorna blir bilden inte komplett.

Vidare diskuteras dessa väljares andrahandsval i essän. Denna typ av frågor tycks förvisso säga något om det framtida partivalet. Men det är knappast ristat i särskilt hård sten. En undersökning av väljarnas partimenyer (vilka partier de överväger) i valet 2014 fann ett betydande mått av instabilitet i dessa.

Artikeln avslutas med ett resonemang om hur väljarna kan väntas reagera den närmaste tiden. Det är riktigt att sakfrågeägarskap ofta är långsiktiga saker, så man ska nog inte vänta sig några vågor av förändring de kommande fyra månaderna. Grunden för förutsägelserna är dock den populära, men egentligen svagt belagda föreställningen att sociokulturella frågor skulle fungera kvalitativt annorlunda än ekonomiska frågor. De påstås polarisera opinionen och göra det omöjligt för mittenalternativ att slå igenom.

Sammantaget finns det ändå en del som talar för att det finns segment av SD-väljare som det går att kämpa om.

Här är det många frågor som återstår att utforska empiriskt, men mot sådana påståenden kan man anföra att någon polarisering i attityder till flyktingar eller i mått på främlingsfientlighet, inte syns till i SOM-institutets data (se figur 1 nedan: en polarisering borde innebära att andelen i mitten minskar och att de yttre staplarna växer på båda sidor).

När sociologerna Andrea Bohman och Mikael Hjerm undersökte saken kom de fram till att dessa partiers framväxt inte har drivit opinionen i Europa mot starkare anti-immigrantåsikter.

Figur 1: Fördelningen av svar på frågan om vad man tycker om förslaget att ta emot färre flyktingar i Sverige, per år. Källa: SOM-institutet.
(1 = Mycket dåligt förslag, 5 = Mycket bra förslag)

Man kan också fundera på vad som hade hänt om Socialdemokraterna, Moderaterna med flera inte hade lagt om sin politik i ljuset av situationen under hösten 2015. Hade Sverigedemokraterna haft lägre eller högre stöd då? Den klassiska spatiala modellen där väljare röstar på det parti som står dem närmast, tycks åtminstone inte helt överspelad.

Sammantaget finns det ändå en del som talar för att det finns segment av SD-väljare som det går att kämpa om – åtminstone om rätt ekonomiska frågor väljs ut. Kampanjen #stoppavinstjakten som startades häromveckan antyder att Socialdemokraternas strategi, inom de ramar som finns, verkar prioritera helt rätt frågor.

***

Slutreplik: Vi står fast vid vår bedömning

Erik Vestin menar i sin replik att SD-väljare står längre till vänster i vissa ekonomiska frågor och att Socialdemokraterna därför visst kan vinna tillbaka SD-väljare. Han menar därför att vår essä ger en ofullständig bild.

Det är sant, ingen undersökning ger en fullständig bild och i vårt fall finns det färre frågor om ekonomisk politik än i vissa andra undersökningar, precis som Vestin påpekar. I gengäld har vi ställt många andra frågor; bland annat om hur man tror att det kommer att gå för landet under olika regeringsstyren, vad man har röstat på tidigare och vad man har för andrahandsval – frågor som tillsammans ger den helhetsbild vi presenterade.

Socialdemokraterna riskerar istället att tappa delar av sin, till stora stycken relativt invandringsliberala, väljargrupp.

Vi bedömer att Socialdemokraterna kommer att få det svårt att klara det mål de tillkännager i sin valstrategi – att vinna en större del av de 350 000 väljare som uppges stå emellan S och SD, vilket alltså inbegriper att vinna tillbaka många av de väljare som redan har bytt till Sverigedemokraterna.

Tack vare den stora mängden data i vår undersökning kan vi fokusera på just de SD-väljare som tidigare har röstat på Socialdemokraterna. Vi finner att de inte bara skiljer sig kraftigt från de nuvarande socialdemokratiska väljarna i synen på invandring, utan också i en rad ekonomiska frågor.

Vestin föreslår, baserat på SOM-undersökningen, att det finns vissa ekonomiska frågor där SD-väljare står mer till vänster och andra där de står mer till höger. Det kan absolut stämma, men vad våra data visar är att oavsett om det är fråga om skattesänkningar (där SD-väljare är mer höger) eller frågan om vinster i välfärden (där de är mer vänster) så står SD-väljare överlag tydligt till höger om de  socialdemokratiska väljarna – och de SD-väljare som tidigare har röstat på Socialdemokraterna är inget undantag.

Vår studie ger alltså inte stöd för idén att det skulle finnas en stor grupp SD-väljare som är missnöjda med socialdemokratisk migrationspolitik men samtidigt ogillar SD:s ekonomiska politik – alltså en sådan grupp som S skulle kunna locka över genom att lägga om sitt migrationspolitiska program.

Utöver det riskerar kursomläggningen, förstärkt av uppmärksammande mediala utspel, att bidra till att hålla invandringsfrågan högt på den politiska och mediala dagordningen. Detta kommer sannolikt att gynna de partier som ”äger” frågan, det vill säga de som ges stor trovärdighet av väljarna i denna fråga. Med andra ord är det troligt att SD gynnas och att Socialdemokraterna missgynnas.

Vi står fast vid att Socialdemokraternas strategi troligen kommer att misslyckas.

Vår undersökning kartlägger även attityder gentemot invandring, där SD-väljare (inklusive tidigare S-väljare) skiljer ut sig markant från andra väljare genom sin tendens att betrakta invandring som ett ekonomiskt och kulturellt hot. Vi drar slutsatsen att Socialdemokraterna inte kommer att kunna utmana SD om dessa väljare i sådana frågor. I stället riskerar Socialdemokraterna att tappa delar av sin, till stora stycken relativt invandringsliberala, väljargrupp.

Vi står alltså fast vid att Socialdemokraternas strategi troligen kommer att misslyckas. Och vi stärks i den uppfattningen av att betydligt fler av de SD-väljare som tidigare har röstat på Socialdemokraterna skulle se positivt på en framtid där Moderaterna styrde landet, än om Socialdemokraterna gjorde det – och att fler av dem uppger Moderaterna än Socialdemokraterna som andrahandsalternativ.

Jens Rydgren
Professor i sociologi

Kirsti Jylhä
FD i psykologi

Pontus Strimling
Docent i nationalekonomi

***

Följ Arena Essä på Facebook