Politik Med en konservativ ideologi kommer den socialistiska rörelsen att kunna anpassas till en storskalig samhällsutveckling. Istället för att jaga efter visionära luftslott kan den då återupprätta respekten för arbetarklassen och sätta strama tyglar på marknadsekonomin, skriver Jan Lindholm.
För några månader sedan publicerade Dagens Arena min essä För en konservativ socialism. Den uppmärksammades inte alls. Kanske uppfattas förslaget som ett förräderi mot allt socialismen står för, kanske anses sakargumenten därför heller inte värda att bemöta. Fram till corona-virusets utbrott i Europa rasade debatten om konservatism hur som helst vidare på kultursidor och i tidskrifter, främst inom borgerligheten men även hos vänstern.
Olle Svenning klagade i Aftonbladet Kultur uppgivet över konservativa arbetare, Göran Greider pekade i samma spalter några månader senare på ett gemensamt drag i socialism och klassisk konservatism, och Håkan A Bengtsson tyckte sig urskilja ett konservativt drag hos Greider själv här hos Dagens Arena. Medelklassvänsterns favorit Jeremy Corbyn har under tiden förlorat ett parlamentsval och Bernie Sanders verkar misslyckas redan i primärvalet. Nu har corona lagt sordin även på den debatten – men kanske har det sina fördelar.
I förening med den tilltagande växthuseffekten väcker viruset existentiella frågor som fram till nyligen nästan aldrig berördes. Vad är egentligen meningen med samhällslivet? Vad är det vi håller på med? Varför rusar vi blint vidare trots att vår del av världen har så att det räcker och blir över? För socialister ligger det nära till hands att skylla på kapitalismen och en borgerlighet besatt av profit och tillväxt. Men hur mycket bättre är vänstern själv?
Medelklassradikalerna hoppas på nya visioner för att locka tillbaks arbetare som förlorat förtroendet för vänstern; blotta tanken på att slå sig till ro i stora drag med det vi här har uppnått uppfattas som ett svek. Men efter planekonomins misslyckanden, blandekonomins förfall och socialismens långvariga kris måste frågorna ställas: hur långt är det möjligt att nå? Är det fortfarande realistiskt att tro på ett klasslöst samhälle? Finns någon mening med socialismen om inte att driva samhället till ständigt högre nivåer, fram till det klasslösa stadiet? Hur skulle sådana mål i så fall kunna tänkas se ut?
Jag gör därför här ett nytt försök att motivera förslaget, där den stillsamt hoppingivande grundtonen lyfts fram, nog så viktigt i dessa dagar. Först några klargöranden och en summering.
Som jag ser det kommer en konservativ socialism ha lika lite att göra med högerns nutida varianter som nyliberalernas reformer med socialdemokratins. Den kommer aldrig att utnyttja nationalismens mytologier, heller aldrig att skylla allehanda problem på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Lika säkert kommer den att försvara rätten till abort, liksom rätten att visa er kärlek när du råkar tillhöra samma kön som den du älskar. Ryggraden är och förblir övertygelsen att social jämlikhet och ekonomisk rättvisa är en förutsättning för kollektiv fred och individuell frihet.
Den socialistiska konservatismens särart växer ur den enkla insikten att allt inte kan göras bättre hur länge som helst. Oavsett hur många reformer som än genomförs går det inte att skapa ett Himmelrike på jorden. Förr eller senare når vi på skilda områden fram till ett gränsland där nya förändringar riskerar att leda till försämringar, och som förra essän visar finns en hel del som talar för att vår del av världen sedan några årtionden tillbaks nått upp till en sådan nivå.
Vi befinner oss i ett epokskifte som inte alls ser ut så som de allmänt accepterade postindustriella förklaringarna hävdar. Vår tid utgör inte någon allt snabbare fortsättning på förra epoken, utan präglas tvärtom av att den storskaliga utvecklingens tempo har bromsat in. Visst ändras fortfarande en himla massa saker, men förändringarna är inte i närheten av förra epokens dimensioner. Allt mer talar för att digitaliseringen inte är någon motsvarighet till industrialiseringen, utan en stillsam efterdyning.
Arbetarklassen, som litar mer på egen erfarenhet än till sådant som står skrivet, har uppfattat förändringarnas krympta dimensioner och växande negativa konsekvenser; därför söker den sig i konservativ riktning. Medelklassen sitter däremot fast i förra epokens modernistiska världsbild, där full fart framåt tycks vara samhällets öde och förändring instinktivt förknippas med förbättring. Därför fortsätter vilsenheten att fördjupas, därför ser vi heller inga lösningar på socialismens kris.
Jag är väl medveten om att det här är svårsmälta idéer, särskilt som de uttalas av ett okänt namn. Men ta vara på tillfället att under denna ideologiska stiltje pröva tanken på att arbetarklassens förflyttning i konservativ riktning faktiskt har saklig grund, att vår del av världen nått upp till en nivå som inte kommer att kunna överstigas på många generationer: vilka konsekvenser får det för socialismen? Om vare sig det klasslösa samhället eller den ekonomiska demokratin låter sig realiseras: är det i så fall inte lika bra att låta rörelsen gå i graven? Att svara ”ja” vore det verkliga förräderiet.
Socialismen är först och främst arbetarklassens ideologi. Oberoende av omständigheter bär rörelsen ansvaret att företräda arbetarklassens intressen. Även om möjligheterna till nya makrohistoriska framsteg är uttömda är det rörelsens förbannade plikt att gilla läget, samla nya krafter och fortsätta kämpa för arbetarklassens sak. Därtill bär vår tid på helt andra möjligheter, inte lika storslagna men mycket väl värda att ta tillvara.
För dig som sitter fast i den modernistiska världsbilden tycks nog tanken på samhällsutvecklingens lägre tempo avskyvärd, som vore vi i så fall på väg mot en ny Medeltid. Som individer upplever däremot många av oss att takten är på tok för hög och bara fortsätter att öka. Det känns som om vi jäktar fram utan att hinna ta tillvara på mer än en liten del av allt livet har att erbjuda. I erkännandet av och anpassningen till den storskaliga förändringens lägre tempo vilar därför i själva verket en av vår tids stora möjligheter.
Till skillnad från generationerna närmast före behöver vi inte rusa fram i jakten på någon utopi eller helt ny framtid. Istället för att i snabb takt bryta ny mark kan vi ägna oss åt att odla den trädgård vi har, däribland åt att återupptäcka värden som glömts bort under den långa eran av revolutionerande framsteg. Mot bakgrund av en sådan övergripande syn på vår epok kommer också viktiga krav som Corbyn och Sanders misslyckats med att få tillräckligt stöd för att vinna större tyngd.
Progressiva skatter och en stark offentlig sektor kommer då inte längre att betraktas som vare sig radikala eller nostalgiskt bakåtsträvande, utan som självklarheter i varje samhälle som hyllar principen om alla människors lika värde och som nu måste börja slå sig till ro. En konservativ socialism kommer därigenom att kunna förena vänstervinden med den konservativa vågen, i det uttalade syftet att styra den humanistiska civilisationen in i en lugn och skyddad hamn. Men där står vi inte idag.
I våra alltmer medelklasspräglade partier lever respekten för arbetarklassen enbart i liturgi och retorik, inte i praktiken.
För att återvinna arbetarklassens förtroende räcker det inte att förklara vår tid på ett bättre sätt; lika nödvändigt är att vänstern visar sitt förtroende för arbetarna. I våra alltmer medelklasspräglade partier lever respekten för arbetarklassen nämligen enbart i liturgi och retorik, inte i praktiken.
I den postindustriella teorin tycks arbetarklassen dömd till undergång eller åtminstone underordning. I Daniel Bells The Coming of Post-Industrial Society (1973), skolans flaggskepp, förutspåddes arbetarna vid sekelskiftet vara så få att termen skulle förlora sin mening . Trots att klassen än idag utgör nära hälften av antalet sysselsatta förefaller det, som Daniel Cohen uttrycker saken i Three Lectures on Post-Industrial Society (2009), som om den under det förenade trycket av teknisk utveckling och marknadens krafter är dömd att leva i skymundan.
När teknik och tillväxt framställs som lösningen på alla problem framstår forskare och företagare som vår tids frälsare, och arbetarklassen degraderas i motsvarande grad. Det manuella arbetets klass tycks då inte kunna göra annat än undergivet hoppas att medelklass och borgerlighet ska ordna allt till det bästa. Har den storskaliga samhällsutvecklingens tempo sjunkit krävs däremot helt andra kvaliteter för att få skeppet på rätt köl, och här har arbetarklassen sin nutida nyckelroll.
Under socialismens långvariga kris har vänsterpartierna tagits över av medelklassen och förståelsen för det manuella arbetets förtjänster gått helt förlorad. På 70-talet idealiserade studentvänstern arbetarklassen; dagens akademiskt präglade vänster idealiserar istället sig själv, som Richard Florida i Den kreativa klassens framväxt (2001). Medelklassvänstern talar hellre om betydelsen av utbildning och klassresa än om klasskamp. I sina visioner om ett klasslöst samhälle ser den antagligen en arbetarklass som i kulturellt avseende förvandlats till medelklass. För egen del har jag gjort vad som brukar kallas en omvänd klassresa, vilken här får tjäna som bakgrund till en beskrivning av arbetarklassens nutida politiska förtjänster.
Min pappa kom ur en småbrukarfamilj men arbetade större delen av livet som skogvaktare. Jag föddes därmed in i medelklassen trots att han inte hade mer än sex år i folkskola, kompletterat med ett par år på skogs- och jordbruksskola som ung vuxen. Trots frånvaron av högre utbildning i släkten uppmuntrades vi barn att studera och jag fortsatte strax efter gymnasiet vidare till universitetet. Jag gjorde grundutbildningen vid Socialhögskolans förvaltningslinje och gick efter avbrott för lumpen vidare till forskarutbildning i statsvetenskap.
Likt många andra som för första gången kommer i kontakt med det akademiska livet upplevde jag hur världen öppnade sig, ibland en närmast fysisk förnimmelse av hur medvetandet expanderade. Miljön fick mig snabbt att förlora respekten för tjocka, förment svåra böcker och snart ägnade jag allt mer tid åt självstudier. Jag passade på att läsa större delen av Kapitalet under tredje terminen, när jag gjorde praktik i en liten kommun där det inte fanns mycket annat att roa sig med på kvällarna.
Det dröjde emellertid inte länge förrän lärare som verkade ha läst allt visade sig ha rejäla sprickor i fasaden. Vissa var karriärister, andra hade en byråkratisk läggning, någon alkoholproblem. Det stora flertalet var såklart förnuftiga personer, men även där fanns en tendens att tycka sig tillhöra en intellektuell elit. Som människor och medborgare hade min lågt utbildade släkt – som jag såg det – ingenting att lära av akademikerna.
Huvudskälet till att jag avbröt forskarutbildningen efter tre år var ändå att min institution präglades av tron på att data var framtiden. Där fanns ingen förståelse för det äldre, förnuftsbaserade sätt att söka kunskap som föll sig naturligt för mig efter att ha inspirerats inte bara av marxister utan även Hegel, Weber och Tomas Kuhn, med sin teori om paradigmer inom vetenskapen. Med huvudet surrande av idéer som jag inte fick någon ordning på och heller inte kunde släppa, på gränsen till panikslagen flyttade jag därför till Stockholm och tog jobb som städare på Södersjukhuset.
Efter min omvända klassresa, under ett yrkesliv som skolvaktmästare och städare, mötte jag många ur arbetarklassen som liknade mina far- och morföräldrar, som hade större hjärtan och varmare skratt än jag någonsin stötte på vid universitetet. Många var kvinnor, många invandrare, alla i ordets bästa mening enkla människor som får Svenska Akademiens hyperkultiverade ledamöter att framstå som småsinta själar. Men nutidens arbetare har ingen rörelse som lyfter fram deras förtjänster.
Medelklassvänstern vill att arbetarklassen ska få ta del av den transformation jag upplevde, men ser inte att övergången har ett högt pris: du förlorar den naturliga integritet som växer ur att vara förankrad i dig själv och rotad i genomlevd erfarenhet. På universitetet ansluter du till en etablerad tradition och kommer därefter att lita mer till den än på egna instinkter. Du orienterar då huvudsakligen med hjälp av samtida akademisk auktoritet, vilket inte funkade för mig som drevs av inre övertygelser och litade mer på äldre vetenskap. I vanliga fall är anpassligheten en tillgång för såväl din karriär som samhället i stort, men vid epokskiften ändras förutsättningarna. Sedan länge etablerad tradition – det alltjämt förhärskande modernistiska paradigmet – blockerar nu förståelsen av vår nya epok.
Ny orientering skulle vid det här laget ha kunnat vara på plats om priset för den inre delen av klassresan erkändes, men akademikerna i vårt så kallade postindustriella kunskapssamhälle har drabbats av hybris. Medelklassvänstern är säker på att den har noll och intet att lära av konservativa arbetare. Likt liberaler menar riktningen att du måste läsa dig till alla insikter av betydelse, att livets skola ingenting betyder. Särskilt under epokskiften går emellertid erfarenhet före tanke.
För att begripa en ny epok måste du öppna dig för intryck som strider mot sedan länge etablerade idéer. Upplevelser som tas emot utan teoretiska skygglappar kan skapa en intuitiv för-förståelse för makrohistoriska förändringar som inte låter sig fångas i klart uttryckta idéer förrän långt senare. Men istället för att lyhört ta del av arbetarklassens erfarenheter rullar vänsterns intellektuella vidare i gamla hjulspår. Istället för att ifrågasätta den modernistiska världsbilden klamrar medelklassradikalerna sig fast vid föråldrade drömmar och hoppet om nya glittrande glada visioner.
När vi ägnar oss åt renodlat intellektuella uppgifter flyger tankarna snabbt och möjligheterna till nya framsteg förefaller gränslösa. Men för att inte leda oss på villovägar måste våra nyskapande förmågor balanseras av andra krafter. Försöker vi realisera medelklassens teoretiska luftslott – som visionerna om permanent ekonomisk tillväxt och ett klasslöst samhälle – i en tid präglad av storskalig inbromsning riskerar samhällsbygget att rasa samman.
Det manuella arbetet sätter vårt medvetande och undermedvetna i kontakt med en av livets mest grundläggande rytmer, som stämmer mycket bättre överens med vår tids villkor. Tar du hand om barn eller gamla, bygger bilar eller bostäder, kör buss eller städar påminns du dagligen om att varje sak tar och måste få ta sin tid. Det hjälper inte hur mycket du än har tänkt till i förväg eller skyndar på. Har du för bråttom blir snart allt fel.
Medelklassen, alltid angelägen om att visa hur snabbtänkt den är, betraktar idag denna det manuella arbetets natur som en irriterande tröghetsfaktor. Mer än så: arbetarklassen uppfattas som långsam, någon att tycka synd om, lite bakom flötet. Men att tänka fort är långtifrån alltid detsamma som att tänka bra. Tänker du snabbt tänker du med största sannolikhet i sedan länge etablerade banor. Att bryta mönster och bygga nya tankevägar tar däremot, likt det manuella arbetet, sin tid.
Ska vår epok kunna anpassas till den makrohistoriska utvecklingens lägre tempo måste det politiska tänkandet lära av det manuella arbetets takt. För hela samhällets bästa måste arbetarrörelsen lyfta fram arbetarklassens naturliga integritet och praktiska förnuft, så olika medelklassens förtjänster men lika oumbärliga. Genom en sådan befordran av det manuella arbetets klass kommer rörelsen samtidigt att vinna förnyad tyngd bakom konkreta krav på exempelvis regleringar av plattformsjobb och återställningar av sådant som fungerade bättre före privatiseringarna.
Du som arbetar i offentlig sektor har säkert upptäckt att inte heller demokratiskt valda politiker är några idealiska arbetsgivare.
Efter epokskiftet består socialismens primära uppgift i konsolidering, i att bygga ut den nivå dit förra epoken lyfte vår del av världen, till ett våningsplan där hela världens folk får plats. Om rikedomar och förmåner fördelas någorlunda rättvist har vi här så att det räcker och blir över. Men kan den socialistiska rörelsen acceptera att borgerligheten behåller den ekonomiska makten?
Tja. Planekonomin prövades i stor skala, verkade till en början lovande men misslyckades överallt. Du som arbetar i offentlig sektor har säkert upptäckt att inte heller demokratiskt valda politiker är några idealiska arbetsgivare. Löntagarstyrda företag är en vacker tanke, men när den prövats har den sällan fungerat särskilt bra. Borgerlighetens ekonomiska makt har också visat sig kunna begränsas genom lagar och regler. Vissa reformer har undergrävts av nyliberalismen, men det är så klart möjligt att återvinna förlorad terräng, kanske också att ta ytterligare något steg.
Därtill finns orättvisor av många sorter; medelklassens hegemoni i den offentliga debatten är en annan. Debatten kan inte begränsas utan att yttrandefriheten och därmed ett av demokratins fundament raseras. Arbetarrörelsen måste alltså leva även med medelklassens intellektuella dominans och utveckla strategier för att hantera problemet, däribland genom att som här markera distans och inta egna positioner. Trots att arbetarklass och lägre medelklass står varandra nära är deras intressen långtifrån identiska, vilket visar sig inte minst i den rådande synen på kultur.
Även medelklassvänstern lovsjunger numera den borgerliga kulturen – Kulturen – där konstarterna anses bära på livets högsta mening och djupaste betydelse. Men varje socialist borde inse att det är en exkluderande kultur präglad av småborgerliga instinkter, av driften att skilja ut sig från arbetarklassen och framstå som elit. Aldrig talas heller om att kulten av det sublima riskerar att devalvera det relativa värdet i vardagliga dygder som anspråkslöshet och återhållsamhet, att på så vis urholka själen. Gestalter som Kulturprofilen, Snöflingan och Sista Grisen är sorgliga bekräftelser på den saken.
Varför lever då medelklassen friskare och längre liv om det inte beror på Kulturens välgörande krafter? Högre löner och bättre villkor har utan tvivel långt större betydelse, liksom att klassen befinner sig högt i statuspyramiden. I Kunskapssamhället anses forskarna stå allra högst upp, och då känns det som om du gör allt rätt. Vår tids övre medelklass trivs med livet delvis av samma skäl som romarnas patricier, Upplysningens aristokrati och 1800-talets nyrika borgerlighet. Lika lite då som nu utgör ställning och status något bevis på att du beter dig som en anständig människa.
Vad den humanistiska kulturen fortfarande saknar är en profan folklig religion, baserad på en tro på människan sådan hon föddes och formades av naturen. Även socialismen skulle behöva det indirekta stödet från en religion utan gudar och underverk, där änkans skärv och en kamratligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni. Sådana handlingar är lika goda uttryck för den kärlek till människan som är allas vår djupaste källa till glädje.
Med hjälp av en konservativ ideologi kommer den socialistiska rörelsen att kunna ställa sig i spetsen för en anpassning till den storskaliga samhällsutvecklingens lägre tempo. Istället för att jaga vidare efter visionära luftslott kan den koncentrera krafterna på att återupprätta respekten för arbetarklassen, begränsa växthuseffekten och sätta strama tyglar på marknadsekonomin. Sedan medelklassen väl klivit ned från sina höga hästar lär den också inse att det är mycket trevligare att umgås med arbetarklassen på jämställd fot. Framför oss ligger möjligheten att upprätta balans såväl i förhållande till naturen som i samhällets kropp och själ.
Sådana framtidsutsikter är mer än tillräckliga för att socialismen ska kunna motivera sin existens i vår epok, liksom för att skapa hopp till och med i corona-virusets tid. När samhället efter några månader på nytt dras i gång skulle det enligt min mening vinna stort på att låta sig vägledas av någon form av konservativ socialistisk ideologi. Nu räcker tiden inte till, men efter nästa finanskrasch måste rörelsen stå beredd att visa vägen till en balanserad framtid.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
