Socialdemokratin I sin jakt på en socialdemokratisk idédebatt slår Mike Enocksson ett slag för marknadssocialism. Och efterlyser kooperationens återkomst på spelplanen.
Det socialdemokratiska partiet har ”demokratisk socialism” inskrivet i partiprogrammet. Men som jag konstaterade i tidigare artikel verkar varken Reformisterna eller Tiden speciellt intresserade av att driva frågan om ett socialistiskt samhälle, hur det skulle kunna tänkas se ut och hur det skulle kunna uppnås.
Så vad handlar egentligen socialism om? Handlar det om att justera den rådande samhällstrukturen så att den blir lite, lite bättre? Eller handlar det om att i grunden skapa ett helt annat samhälle, ett samhälle där demokratin inte enbart är synonymt med fria och allmänna val? Kortfattat kan kanske socialism sammanfattas med de ord som Olof Palme yttrande i en intervju med David Frost för BBC i april 1969:
As we are here on earth, we are doomed to be on this earth, we should try to make life as decent as possible. That is really very simply the basis of my political ideology, that’s what politics is about.
Vi har under 1900-talet kunnat se flera olika typer av socialism. I länder som Sovjet och Kina kom en totalitär statssocialism att implementeras. En socialism där marknadsekonomin upplöstes till förmån för en planerad och statligt kontrollerad ekonomi. Med konsekvensen av stora ekonomiska problem och jättelika förtryckande byråkratier.
I länder som Sverige har en funktionssocialism istället prövats. Där blandekonomi fått bli kompromissen mellan marknadsekonomi och planekonomi, där kapitalismen har tolererats men en stor välfärdsstat byggts fram. Konsekvensen blev stark ekonomisk utveckling, minskade samhällsklyftor, men även en växande byråkrati.
Funktionssocialismen misslyckades dock i slutändan. Den klarade inte av hitta långsiktiga och hållbara lösningar på den stagnerade ekonomin på 70-talet och den lyckades inte att minimera den byråkratiska statsapparatens utbredning. Motreaktionen blev nyliberalism. De ekonomiska problemen löstes genom att vidga samhällsklyftorna, ackompanjerat med en retorik mot förmyndarsamhället och dess brist på valfrihet för den enskilde individen. Kring den svenska socialismens misslyckande uttryckte Olof Palme följande i talet ”Industrisamhällets problem” 1979:
Vi har inte utvecklat en engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. Istället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas direkta inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad skapat det utrymme för varje människa att följa sina bästa stämningars längtan som Branting uttryckte det en gång. Istället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.
Det finns dock en tredje väg, och då talar vi inte om Kjell-Olof Feldts ekonomiska politik, utan om den form av socialism som aldrig riktigt fått chansen.
Statssocialism som ledande ideologi föll med Sovjetimperiets kollaps. I Kina lyckades den istället muteras om till en form av statskapitalism, under ledning av ett kommunistiskt parti. Och funktionssocialismen föll med nyliberalismens uppkomst på den politiska arenan i västvärlden. Således verkar de socialistiska vägarna utdömda för ett framtida systemskifte. Det finns dock en tredje väg, och då talar vi inte om Kjell-Olof Feldts ekonomiska politik, utan om den form av socialism som aldrig riktigt fått chansen. Marknadssocialism.
Marknadssocialism innebär kortfattat att det kapitalistiska systemet ska avskaffas men marknadsekonomin ska vara kvar. På så sätt är denna form av socialism varken statssocialistisk eller funktionssocialistisk. Och genom denna form av socialism är tanken att marknaden ska utgöras av aktörer som inte grundar sin verksamhet på exploatering. Aktiebolaget konkurreras ut av kooperationen på marknadens egna regler. Detta sker genom statliga stimulanser och genom att kooperationen helt enkelt som koncept, oavsett om det rör sig om konsumentkooperativ, bostadskooperativ, bankkooperativ eller arbetarkooperativ, är en mer överlägsen organisationsform, både för dess innehavare och för samhället i stort.
Men den upplyste läsaren skulle säkert hävda att vi redan har en stark kooperativ rörelse i Sverige, och att det är att slå in en öppen dörr att propagera för kooperationen. Mellan 2010 och 2016 ökade ekonomiska föreningar som driftsform för kooperationer med 15 procent i Sverige, och idag drivs en rad olika kända verksamheter i kooperativ anda. Tillväxtverket går dessutom in med statliga medel för att stimulera verksamheten inom projektet Coompanion som i sin tur vägleder uppstarten av nya kooperationer.
Samtidigt är det lätt att bländas av bilden av Sverige som ett land som domineras av kooperativ. Bland de 100 största företagen i Sverige, baserat på omsättning, är de flesta privata aktiebolag utan någon som helst kooperativ anknytning. Endast två har kooperativa kopplingar, varav det ena är Arla Foods som faktiskt baserar sin verksamhet på devisen ”en medlem, en röst”. Det andra är OKQ8 som ägs till hälften av OK Ekonomisk förening. Vad gäller Coop Konsum, som är ett privat aktiebolag drivet av den kooperativa organisationen KF, så förlorar de marknadsandelar inom dagligvaruhandeln till sina konkurrenter, främst då till ICA som baserat sitt framgångsrecept på att efterhärma den kooperativa tanken utan att faktiskt följa den.
Hur kooperativt är det att bilda bolag med en multinationell bensinjätte?
I slutändan är också frågan hur kooperativa många av de stora så kallade kooperationerna i Sverige egentligen är? Om tanken är att kooperationen som rörelse och idé ska bygga på social rättvisa och kamp mot privata oligopol och monopol så är det inte något som verkar praktiseras av de stora jättarna. Hur kooperativt är det att bilda bolag med en multinationell bensinjätte? Hur kooperativt är det att driva ett stort privat aktiebolag inom dagligvaruhandeln som stänger ner affärer på glesbygden?
Hur kan då utvecklingen vändas så att kooperationen faktiskt blir en gemensam verksamhet för både en social och ekonomisk demokratisering av samhället? En möjlighet är att staten tar ett större ansvar för just detta, exempelvis genom att gå in med än mer statliga stimulanser, men även genom att exempelvis nyttja SBAB för att ge förmånliga lån till nystartade kooperationer. Vidare så kan staten genom regleringar säkra att marknadsekonomins principer om konkurrensfrihet upprätthålls och att privata monopol och oligopol inte kan uppstå. Samtidigt som det är av hela samhällets intresse att rikstäckande intressen såsom infrastruktur fortfarande ägs och administreras av staten.
Ett område som svensk kooperativ rörelse misslyckats att etablera sig inom, i jämförelse med andra områden, är inom välfärden. Istället domineras den nästan helt av privata aktiebolag som icke-offentliga alternativ. Det är talande att kooperativa HSB sålde sitt omsorgsföretag Grannskapsservice med 2 500 anställda till Carema 1999.
På sikt måste kooperationen kunna ta över rollen som den sociala välfärdens förvaltare. Inom sjukvården skulle sådana kooperationer kunna ta ansvaret för organiseringen, och finansieringen kunna hanteras genom exempelvis en modifierad form av ett system för sjukpenning. På så sätt bekostas verksamheten fortsatt av skattemedel, men människor har möjligheten att välja vilken kooperativ vårdgivare de vill ha. Marknadsekonomin existerar, men inte kapitalismen. Systemet med sjukvårdskooperativ är dessutom inget nytt koncept, utan praktiseras bland annat i Spanien. Hade kooperationerna mer aktivt gått in i välfärden så hade en demokratisering av den kunnat ske som den offentliga sektorn aldrig lyckats genomföra, MBL och AML till trots.
Samtidigt måste vi också vara öppna med begränsningarna kring en kooperativt administrerad välfärd i allmänhet och en sjukvård i synerhet. Epidemier som exempelvis det rådande coronaviruset hade förmodligen inte kunnat hanteras mest effektfullt i ett decentraliserat sjukvårdssystem, där det krävs snabba och rikstäckande beslut. Det är ett av argumenten för att staten som aktör fortfarande måste existera, och kliva fram för att ta en aktiv roll när situationen kräver det. Men en sådan skiftning från decentralisering till centralisering hade utan större problem kunnat vara inbyggd i systemet, och transformerats när så hade behövts. En parallell kan dras till hur länder som i fredstid är marknadsekonomier ställer om i krigstid till en mer centralt planerad ekonomi.
Medborgaren måste göras till aktiv deltagare i samhällsprojektet och inte passiv som idag.
Själva styrkan i det kooperativt organiserade samhället ligger i att det ger möjligheten för människor att fortsätta kunna bestämma över sina egna liv och få utlopp för unika företagsidéer och livsambitioner. Men även insikten av att vi som människor är beroende av varandra för att kunna upprätthålla ett fungerande samhälle. Det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där vi har demokrati i politisk, social och ekonomisk form såväl som ett samhälle där människor har rätten att få vara individer och samtidigt tryggheten av att ingå i något större än dem själva.
I det stora hela handlar det om att lägga grogrunden för en samhällsordning där människor tillsammans med andra tar ansvar för den egna samhällsutvecklingen. Medborgaren måste göras till aktiv deltagare i samhällsprojektet och inte passiv som idag. På så sätt skapas en känsla av solidaritet för sin omgivning, för andra människor, för djur och natur och insikten om att mitt välbefinnande är sammanlänkat med omgivningens välbefinnande. Ett sådant samhälle hade kunnat överbrygga den växande polariseringen. Den lokala skolan, äldrevårdsboendet, industrin och mataffären görs om till kooperativ med hjälp av statliga insatser. Glesbygden kan förhindras bli en avfolkningsort och förorten en återvändsgränd. Samhället knyts samman.
Det är den här formen av socialistisk idédebatt som jag längtar efter inom svensk socialdemokrati. När välfärden räddats efter decennier av nyliberal ekonomisk politik, vad är då nästa steg? Vad vill socialdemokratin långsiktigt med samhällsutvecklingen mer än att förvalta en välfärdsstat? Hitintills så har få opinionsbildande och idépolitiska aktörer inom arbetarrörelsen kunnat svara på dessa frågor. Men jag hoppas innerligen att de snart kommer. Och att socialdemokratin kan formulera en framtidsvision som entusiasmerar breda lager av människorna i vårt samhälle – innan någon annan gör det.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
