essä Genom att lära av historien sägs det att vi kan undvika att göra om misstag och missgärningar. Men i Spanien är historien om medborgarna som satt i nazisternas koncentrationsläger nästan okänd. Först nu börjar berättelser i form av film och böcker om ämnet komma ut, skriver Erik Tängerstad.
Det är inte lätt att minnas det man aldrig upplevt. I Auschwitz återfinns numera ett citat av Georges Santayana: ”De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det”. Den bakomliggande tanken är att vi genom att lära av historien kan undvika redan gjorda misstag och missgärningar. Men vad innebär det att lära av historien? Hur minns man det man aldrig varit i kontakt med? Hur ska man kunna lära av ett förflutet som aldrig blivit formulerad historia? Frågekomplexet blir akut då man ställs inför, till exempel, den spanska erfarenheten av Förintelsen.
Spanien var neutralt under andra världskriget. Ändå hamnade tusentals spanjorer i nazistiska koncentrationsläger, framför allt i det österrikiska lägret Mauthausen. Denna kollektiva erfarenhet talades det inte om i Francos Spanien. Historien skulle glömmas. Detta förflutna skulle inte finnas. Och, ärligt talat, hur många har hört talas om Förintelsens spanska offer? Först nu, sjuttiofem år efter befrielsen och fyrtiofem år efter Francos död, har den oformulerade erfarenheten börjat grävas fram ur det förflutnas gömmor så att den kan formuleras som kollektivt minne och därmed bli en historia man kan konfronteras med och ta ställning till.
Att minnas obearbetade trauman är förstås inte bara svårt, utan också smärtsamt. Minnesarbetet är särskilt komplicerat då man saknar kännedom om det trauma det gäller att bearbeta. Varför ge sig i kast med något man inte känner igen, inte känns vid, men ändå känner är plågsamt intill det outhärdligas gräns? Lättare då att förneka detta obearbetade förflutna och hålla sig till den redan etablerade, traditionella historien. För vad gör man när den historia man känner kommer i konflikt med det förflutna man inte känner, men kanske anar, eller plötsligt får kastad i ansiktet?
Förintelsen, Holocaust, eller Shoah är namn på en kollektiv erfarenhet som det är svårt, eller kanske till och med omöjligt, att fullt ut sätta ord på. Det handlar om ett förflutet, massivt trauma som endast långsamt och mödosamt gestaltas i form av historia. För – och detta är viktigt – historia är inte det förflutna. Om det förflutna är det som hänt så är historia sentida berättelser om det som hänt. Även om det förflutna aldrig förändras, så förändras, förskjuts, fördubblas och förintas historien hela tiden. Den kollektiva produktionen och destruktion av historia är en del av det allmänna minnesarbete som utgör allas vårt gemensamma, ständigt pågående traumabearbetande.
När Juan Romero i april år fyllde 101, nästan exakt sjuttiofem år efter Mauthausens befrielse, fylldes spanska tidningar av hyllningar, men också av kommentarer om den siste överlevande spanjoren från nazisternas koncentrationsläger. Typiskt nog firade han hemma i Ay, i Frankrike, för han har inte återvänt till Spanien. Hade han gjort det hade han hamnat i ett nytt koncentrationsläger, åtminstone decennierna omedelbart efter andra världskriget. För Romero är också veteran från spanska inbördeskriget, då han slogs på regeringssidan mot Francos rebeller. Det tvingade honom i början av 1939 att ta sin tillflykt till Frankrike, där han som så många andra stridande från spanska inbördeskriget sattes i ett franskt flykting-, eller snarare fång-, eller kanske än mer precist: koncentrationsläger. Vid andra världskrigets utbrott hösten samma år, och för att komma bort från lägret, ställde han upp som frivillig i kriget mot nazisterna. Efter att tyskarna tagit honom som krigsfånge skickades han till Mauthausen. Tusentals andra spanska flyktingar delade hans öde. Av dem överlevde endast en tredjedel. Idag är Juan Romero den ende av dessa överlevare som ännu är i livet. Mot den bakgrunden kan man fråga sig om världskrigen, spanska inbördeskriget, de europeiska diktaturerna och Förintelsen hände för länge sedan, eller tvärt om helt nyligen.
Under senare delen av 1900-talet var överlevarnas minnen mer eller mindre kollektivt förträngda. De hade kommit att förpassas in i tystnaden. Först på senare tid har det blivit möjligt att tala om och försöka frigöra minnena kring Mauthausens spanska koncentrationslägerfångar. I januari i år, 2020, publicerades till exempel boken Bilbao en Mauthausen. Memorias de supervivencia de un deportado vasco (översatt: Bilbao i Mauthausen. En deporterad basks överlevnadsminnen), redigerad och utgiven av Etxahun Galparsoro. Boken handlar dels om minnet av att överleva Mauthausen och Förintelsen, dels belyser den Spaniens – i synnerhet Baskiens – 1900-talserfarenheter på ett mer allmänt plan.
Marcelino Bilbao (1920-2014) föddes i den baskiska industristaden Bilbao i början av 1920 och han blev tidigt föräldralös. Han föddes, skulle man kunna säga, direkt in i en ny värld, omedelbart efter första världskriget och den pandemi som kommit att kallas Spanska sjukan; han föddes in i en ny epok och en ny stat. Spaniens 1800-tal hade varit turbulent med rader av inbördeskrig, en statsupplösning och ett kraschat världsimperium. Under 1920-talet gällde det att från grunden bygga upp ett nytt Spanien inom en ny, industrialiserad världsordning. Vid tolv års ålder, ungefär samtidigt med utropandet av den spanska republiken, avslutade Marcelino Bilbao (i Bilbao – det är både förvillande och typiskt att familjen och staden delar namn) sin skolgång och blev industriarbetare. Då spanska inbördeskriget bröt ut 1936 engagerade han sig i det anarkosyndikalistiska CNT:s väpnade styrkor och kom därmed redan som tonåring att slåss mot Francos rebellarmé. Hans historia liknar Juan Romeros. 1941 internerades han i Mauthausen, tillsammans med knappat 8000 andra spanska republikaner. Han överlevde och kom så småningom, efter Francos död, att återvända till Spanien och Baskien.
Etxahun Galparsoro (född 1980) är en spansk-baskisk historiker som under sin studietid intervjuade sin släktning Marcelino Bilbao och samtidigt tog hand om dennes anteckningar och inspelade kassettband. Efter Bilbaos död kom Galparsoro att sammanställa den volym som nu utkommit. Det handlar om en på många sätt anmärkningsvärd bok, inte minst då man talar om historia och kollektivt minnesarbete. Galparsoro använder två olika typsnitt för att skilja ut det han själv skriver från det Bilbao skrivit. Volymen består dels av en sammanställning av utdrag ur den opublicerade bok Bilbao skrev under 1960-talet och de intervjuer som Galparsoro gjort med honom kring millennieskiftet, dels av Galparsoros egna, mer eller mindre utförliga kommentarer. Medan Bilbao försökt återge sina egna personliga erfarenheter, så har Galparsoro försökt beskriva vardagslivet i koncentrationslägret Mauthausen mer generellt: medan Bilbao försöker sätta ord på det han varit med om så försöker Galparsoro skriva historien om något han inte varit med om. På så vis förtydligar boken skillnaden mellan å ena sidan ett personligt minnesarbete och å andra sidan historikerns systematiska försök att i efterhand formulera det förflutna som sådant. Volymen tydliggör Bilbaos – fruktlösa – strävan att efter kriget försöka visa världen vad som hänt, samtidigt som den också demonstrerar Galparsoros försök att göra historia av det förflutna.
Den både passiva och aktiva motvilja som på bred front slog emot dessa förintelseöverlevare under senare delen av 1900-talet kommer tydligt fram i dokumentärfilmen Mauthausen Francisco Boix, un fotógrafo en el infierno (”Mauthausen Francisco Boix, en fotograf i helvetet”): Lorenzo Soler, 2000 [ligger på YouTube]). Filmen utgår från Francisco Boix (1920-51) och dennes arbete som fotograf. Boix var internerad i Mauthausen från maj 1940 till maj 1945. Han överlevde genom att arbeta som assistent åt Mauthausens lokala propagandaavdelningen. Där ägnade han sig åt att, med fara för eget liv, kopiera negativen av de bilder som togs av SS. Dessa negativ gömde han sedan undan så att de skulle kunna utgöra bevismaterial vid en möjlig kommande rättegång. Efter kriget kom mycket riktigt dessa bilder att fungera som bevismaterial vid Nürnbergrättegångarna, dit Boix även kallades som vittne. Vid ett dramatiskt tillfälle under rättegången tillfrågades Boix vem han såg som ansvarig för det som skett. I ett dokumentärt filmat inslag från denna händelse ser man hur Boix reser sig ur vittnesbåset och pekar med hela högerarmen mot en av de åtalade samtidigt som han högt och tydligt säger ”Speer”.
Som rustningsminister var Albert Speer (1905-81) högsta ansvarig för bland annat koncentrationslägret Mauthausen, som han även besökte och som Boix vittnade om. Trots detta dömdes inte Speer lika hårt som övriga krigsförbrytare och ansvariga för Förintelsens genomförande. Genom att öppet visa ånger under rättegången slapp han undan dödsstraffet. Detta var endast en av de missräkningar Boix råkade ut för efter kriget. Som aktiv kommunist kom han att arbeta som fotograf för den franska tidskriften L’Humanité. Där lyckades han publicera en längre artikel om vad som hänt i Mauthausen, illustrerad med foton han fått med sig. Men i övrigt möttes Boix och andra överlevandes vilja att offentliggöra sina erfarenheter av en nära nog kompakt tystnad, för att inte säga aktiv motvilja. Den saken blir tydligt belyst i den ovan refererade dokumentärfilmen från 2000.
I Stalins Sovjet och dess satellitländer visades efter kriget inget intresse för Förintelsen. Till de spanska kommunisternas frustration sattes ryska fångar från nazisternas koncentrationsläger i nya, sovjetiska koncentrationsläger. I Francos Spanien tystades allt som hade att göra med de spanska republikanerna och deras öden. I USA och Västeuropa visades heller inget intresse för vad som hänt dem. På det stora hela kom detta tillstånd att bestå 1900-talet ut, åtminstone fram till millennieskiftet.
År 2002 publicerade historikern Benito Bermejo (född 1963) en biografi: Francisco Boix, el fotógrafo de Mauthausen som väckte viss uppmärksamhet i Spanien. Bermejo har även skrivit ett förord till Galparosos volym Bilbao i Mauthausen, och hans arbete har kommit att ligga till grund för spelfilmen El fotógrafo de Mauthausen (”Fotografen från Mauthausen”) som släpptes hösten 2018 (regi Mar Targarona: filmen ligger på Netflix). Den filmen är på många sätt diskutabel. Här är inte platsen för någon ingående analys, men en nyckelscen som illustrerar problematiken kring kollektivt minnesarbete bör kommenteras.
Filmen visar hur Francisco Boix blir kommenderad att assistera en åtminstone delvis spansktalande SS-officer som ansvarar för att fotografiskt dokumentera lägret. Denne SS-officer, Paul Ricken (1892-1964), får snart förtroende för sin assistent och de två utvecklar ett efter omständigheterna förtroligt förhållande. På så sätt får Boix möjlighet att i hemlighet kopiera och gömma fotonegativ. I en av filmens nyckelscener menar Ricken att allt fotograferande är underställt bildkompositionens estetiska aspekt. Idén att se terrorn och mördandet enbart som objekt att arrangera estetiskt för att uppnå fotografiska effekter chockar Boix. Korthugget svarar han Ricken att med sitt eget fotograferande vill han bara återge det som finns att se.
Denna nyckelscen utgör en närmast chockerande kontrapunkt till filmen i övrigt. El fotógrafo de Mauthausen är estetiskt hårt driven och genomkomponerad för att på så sätt kunna visa betraktaren anslående bildvinklar och mer eller mindre sökta filmiska effekter. Det centrala för filmen verkar vara att utifrån en i stora drag fiktiv berättelse (baserad på dokumentärt material) skapa känsloeffekter hos betraktarna. Den som sett Boix fotografier kommer inte bara att känna igen bilderna, utan också notera hur filmens handling blivit ett ramverk runt ett kollage av redan kända fotografier och personer som förknippas med Mauthausen.
I stället för att kritiskt sträva efter att bearbeta ett traumatiskt förflutet försöker El fotógrafo de Mauthausen bekräfta historien om Förintelsen sådan denna historia utformats under tidigt 2000-tal. Tillspetsat skulle kunna sägas att pendeln svängt från 1900-talets tystnad till 2000-talets kliché. Vare sig den ena eller den andra ytterligheten hjälper oss att kritiskt uppnå ett produktivt minnesarbete som löser upp kollektiva trauman. På anmärkningsvärda sätt går den här filmen på tvärs mot Santayanas citat i Auschwitz. I stället för att försöka få betraktaren att kritiskt förstå – minnas – det förflutna, låter den betraktaren bli hängande i 2000-talets historiska schabloner. Glömsk om hur man kunnat bli hängande på det viset riskerar man okritiskt upprepa förflutna misstag och illgärningar.
Med volymen Bilbao en Mauthausen har inte sista ordet sagts, vare sig om de spanska fångarna i nazisternas koncentrationsläger, eller om hur de överlevande efter andra världskriget kom att marginaliseras och lämnas ensamma åt sitt öde. Men med boken följer ett bidrag till en viktig diskussion som ännu är i sin linda, en diskussion om kollektivt traumabearbetande genom att ur det förflutnas oformulerade erfarenheter försöka formulera en historia vi kritiskt kan förhålla oss till.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
