Samhälle Svenskens värdering av sin autonomi är unikt hög. Därför måste tilltron till den framtida pensionen återvinnas. Alternativet är ett instabilt politiskt läge, skriver Dan Andersson.
Samhällskontraktet i Sverige knakar. Kvaliteten i relationen mellan medborgarna och staten kan mätas på olika sätt, men tilltron till pensionerna är ett viktigt mått. Min tes är att det är mycket svårt att nå en stabil parlamentarisk demokrati med instabila pensioner. Det visas av att de som är födda på 1950-talet har goda argument för att de har betalat mer i avgift än de får i pension. Födda år 2000 får samtidigt väsentligt lägre pension än de födda år 1980. Kontrakten mellan generationer är också sårbart och därför lanseras här ett förslag om höjda inkomstpensioner. Det borde inte ses som djärvt givet de politiska risker som finns i att låta bli.
Vem ska bära risken?
Risker kan bäras individuellt eller kollektivt. Pensionssystemet har nu utformats så att de blivande eller nuvarande pensionärer står för riskerna och inte riksdagen eller staten. Det kan vara finanskriser, pandemier, politiska beslut om en gemensam arbetsmarknad i ett utvidgat EU. Därtill en risk med en genomsnittligt ökad livslängd. Den ortodoxa eller dogmatiska tanken bakom dagens finans- och pensionspolitik är att det är viktigare att skydda staten än individen.
Det bygger på den underförstådda premissen att väljare som grupp inte regerar på de materiella omständigheterna eller enkelt kan kompensera risker med egna lösningar. Historien ger inte stöd för detta. Därför kommer övergivande av 1920-talets dogmatiska politik med effekter för inkomster, pensioner och demokrati spela central en roll i min argumentation för ett mer stabilt pensionssystem. Pensioner sträcker sig över ett sekel och långa perspektiv visar att risker ska ligga där beslut fattas och kan balanseras och ofta inte hos individen.
En vägledning för läsaren: ”Endast genom att gå till avslutade händelsekedjor, som i väsentliga avseenden liknar dem som vi har omkring oss, kan vi kalkylera resultatet av det som nu pågår.” Det säger idéhistorikern och historiematerialisten Sven-Eric Liedman 1979. Det innebär inte att precis samma förlopp utspelas igen, utan det läsaren inbjuds till är att med denna essä; ”kalkylera resultatet av det som nu pågår.”[1]
Givet sina yrkesroller är välfärdsförnekarna en märkligt onyfiken grupp.
Här skriver jag att Liedman är historiematerialist för att markera att många andra akademiker, politiker, journalister eller opinionsbildare numera väljer bort de materiella villkorens betydelse. Få i dessa grupper skulle förneka uppvärmningens effekter på klimat och väder men de är välfärdsförnekare. De tränger bort effekter på livsvillkoren och litar på en tankefigur som ser personer med andra yrken, pensions- och livsvillkor som traditionella och auktoritära. Givet sina yrkesroller är välfärdsförnekarna en märkligt onyfiken grupp. Här kommer visas hur historien revideras och att det har ett politiskt syfte.
Revidering av historien och 1930-talets materiella villkor
1930-talet har under senare år kommit att få en viktig betydelse för både borgerligheten och för Sverigedemokraterna. Revideringen av historien kan ha två syften. 1. Ge intrycket av att en välfärdsstat består även om det är en höger med stöd av SD som leder landet. 2. Hävda att avhyvlad välfärd och stillastående inkomster inte har en koppling till en instabil parlamentarisk demokrati. Så vad var det som hände? Eller som inte hade hänt?
Sverige hade inte, som konservativt orienterade historiker och politiker hävdar, långa rötter till ett bondesamhälle med jämlikhet utan var vid förra sekelskiftet hierarkiskt och ett av Europas minst demokratiska samhällen. Polis och militär övervakade arbetarrörelsen och dess aktiviteter.
Det är inte som moderatledaren Ulf Kristersson hävdade i riksdagen 2019 att, ”den svenska jämlikheten länkar oss till vår historia av fria självägande bönder”. En mycket konservativ tendens levde kvar långt efter den parlamentariska demokratins genombrott men det var en unikt hög andel av befolkningen i Norge och Sverige som var med i det socialdemokratiska partiet jämfört med stora länder i Europa.[2] Det var i dessa båda länder även en unikt hög andel, ¼ respektive 1/5 som emigrerade från fattigdom, hopplöshet och förtryck. Emigranterna hade inte upplevt länkar till svensk jämlikhet.
Det är pedagogiskt viktigt att skilja på 1920-talet och 1930-talet. Den ekonomiska politiken på 1920-talet baserades på att inflationen skulle bekämpas genom tro på en fixerad punk, en guldmyntfot i syfte att öka valutans värde och pressa ned inflationen, enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson. Risken eller konsekvenserna bars av de som inte fick sysselsättning eller fick instabila inkomster Konflikterna på arbetsmarknaden var på 1920-talet på internationellt hög nivå. 1933 hade arbetslösheten nått hela 25 procent med dåtidens sätt att mäta. Samtidigt var i Sverige Bondeförbundet den mest högerkonservativa kraften i riksdagen med både, ”nationalromantiska och rashygieniska tankegångar i partiet.” [3]
Sverige blev unikt i Europa genom att högerextrema krafter inte fick en reell makt
Västvärlden drabbades efter 1929 av en svår nedgång av ekonomiernas aktivitet. Den ekonomiska utvecklingen ska förknippas med den politiska utvecklingen i Europa och med helt katastrofala konsekvenser. Sverige blev unikt i Europa genom att högerextrema krafter inte fick en reell makt på svensk mark genom inhemsk fascism eller nazism eller genom militär ockupation. Lyckades Sverige hindra att nazismen fick brett folkligt stöd främst tack vare ett socialdemokratiskt ledarskap som med en aktiv finanspolitik och underskott i budgeten finansierade allmänna arbeten?
Den alternativa och materialistiska versionen av 1930-talet är att Sverige under den frisinnade Carl Gustav Ekmans statsministertid tvingades devalvera 1931 efter att det brittiska pundet hade fallit i samband med oron på de finansiella marknaderna. Därmed övergavs den ekonomiska dogmer och kronan blev undervärderad under hela 1930-talet.[4] I ett slag ändrades fördelningen av riskerna i samhället. Riskerna låg därefter inte främst på ekonomins reala sida, eller på produktionen. Resultatet var en rekordtillväxt. Från ett tjugotal med svag reallöneökning följer en stabil och god löneökning.
Perioden 1930 – 1939 ökade BNP i snitt med hela 3 procent per år och arbetsproduktiviteteten steg kraftigt, enligt ekonomhistorikern Svante Prado.[5] Industriarbetarnas sysselsättning ökade med 21 procent till 1939.[6] Perioden 1931–1939 ökar fackets medlemsantal med över 60 procent.[7] Statistisk Årsbok för 1940 berättar också om en god reallöneutveckling för industriarbetare och skogsarbetare, men något mindre för jordbrukets arbetare och en svag ökning för kvinnor i servicesektorer.
Ökningen av sysselsättningen tar fart genom ökad efterfrågan på exportvaror innan krispolitiken får effekter. Det är en växande medveten facklig rörelse, ny politik och materiella omständigheter som samverkar. Viktigt var också 1935 års pensionsreform som höjde ersättningarna och som följs upp med reformen 1937. Båda bör ha minskat ängslan inför ålderdomen. Motivet var en medborgarrätt som skulle befria individen från kränkande beroende av fattigvården. Men den omfattade inte alla och den var behovsprövad.
1935 hade optimismen ökat i Sverige. Då bryts befolkningskrisen och antalet födda barn stiger påtagligt liksom antalet ingångna äktenskap. Syftet är inte att nedvärdera politikens och organisationernas insatser men det är väsentligt lättare för demokratisk politik i medvind, när efterfrågan på arbetskraft ökar och reallöner stiger. Det för vår tid viktiga är valresultatet 1936. I riksdagsvalet får nazisterna, Svenska Nationalsocialistiska Partiet, 31 000 röster. Rösterna hämtas främst ur socialgrupp 2. Nazisterna lyckades nå vissa framgångar bland bönderna i Skåne och på Gotland.[8] Måste inte det i jämförelse med andra länder ses som ett lyckosamt resultat och inte endera styrt av idealiska eller materialistiska faktorer? Det är definitivt tveksamt att knyta nutidens januariöverenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna till 1930-talet för dåtidens avtal syftade till ge både bönder och löntagare trygghet och framtidstro.
Nedhyvlad välfärd och högerpopulister
Valet 2014 etablerades sig Sverigedemokraterna som ett stort parti. Var Sverige då en framstående välfärdsstat? Det sociala skyddet i Sverige har år 2011 inte större omfattning än det för medborgare i USA. Det var ungefär likvärdigt med Tysklands men något högre än Storbritanniens. Skyddet är här beräknat netto eftersom det är beskattade förmåner i Sverige men ofta skatteavdrag i USA.[9] Forskare har också visat att Alliansregeringens arbetslinje och nedskärningar hjälpte Sverigedemokraterna till framgångarna 2014.[10] Tryggheten var nedhyvlad.
Här visas ett brett mått på det sociala skyddet och dess utveckling i Sverige och EU. (Det innefattar inte grundskola, gymnasiet och högskola men vård, omsorg och pensioner är de stora posterna.) Som snitt ökar i de 15 rika EU-länderna det sociala skyddet 1995 – 2017 med 18 procent. I Sverige ökar det bara med 11 procent, samtidigt har antalet äldre i befolkningen ökat. I en rad länder, vi jämför oss med, ökar skyddet väsentligt mer, i Frankrike och Storbritannien med 24 procent. I Finland med 49 procent och i Norge med 34 procent. [11][12]
Sverigedemokraterna blir redan år 2012 starka i gruppen 65–74 år.
Här ska läsaren notera att 65+ har en annan sammansättning av sin konsumtion än de som är mitt i livet. De konsumerar per person mycket mer vård och kan inte enkelt komplettera sina inkomster med extra arbete. Reaktionen märks i partisympatierna. De mäts av SCB två gånger per år och visar att det är en myt att stödet för SD bärs av arbetarmän. Sverigedemokraterna blir redan år 2012 starka i gruppen 65–74 år. De senaste åren har mer än ¼ av männen i gruppen 65+ uttalat sitt stöd för SD, vissa månader nära 1/3. Men det är färre efter pandemin 2020 där sjukvården är i centrum.
SD:s stöd bland kvinnor 65–74 år toppar med 1/5 som före pandemin stöder partiet, det normala är kring 1/6. Det går att förklara varför: Regeringen Reinfeldt initierar sänkta skatter på uppemot 3 procent av BNP. Anders Borg avbryter 2008 ambitionen att överskottet i de offentliga finanserna ska användas när fler blir äldre som kring 2020. Dessutom sänks inte skatten för just inkomster från sociala försäkringar, det vill säga för sjuka, arbetslösa och pensionärer.
Eftersom pension är en uppskjuten lön uppfattas det relativt sett som en lönesänkning efter skatt, andra får ju sänkt skatt. Dessutom är inkomstpensionen så ”listigt” konstruerad att om avgiftsbasen utvecklas svagt, slår en broms till och pensionerna höjs inte. Tanken med bromsen var att den skulle hindra låg pensionsålder. Men det var finanskrisen som år 2009 leder till att pensionerna bromsas fram till 2018. Gruppen 65+ fick under flera år ta konsekvenser av den krisen.
Bokföringen i EU gällande inkomsttrygghet för äldre omfattar först inkomstpension och garantipension men där bokförs också sjuk- aktivitetsersättning samt efterlevandepension. Inkomsttryggheten omfattade i Sverige bara brutto kring 8 procent av BNP men uppemot 12 procent i EU-27. [13] Denna post har också i Sverige minskat med ¼ sedan mitten av 00-talet. Detta ligger bakom det ökade missnöjet som finns hos väljare som är i slutet av arbetslivet eller i fasen därefter.
Hälften i gruppen 70–75 år säger att pensionen inte blev som de hade förväntat sig, bara 1/3 är nöjda.[14] Många har tvingats till tidig pension på grund av en hård och snål sjukförsäkring. Det är den verklighet många möter år 2018 och som förklarar ett politiskt missnöje i gruppen 65+. Sociologen Sebastian Sirén visar att pensionsnivån i mitten 1980-talet i internationell jämförelse var mycket god. Efter 2005 sjunker nivån under den i andra länder och trenden är tydligt nedåt.[15]
Parterna har utvecklat kollektivavtalade tjänstepensionen som ger ca 10 procentenheter högre pension i vanliga inkomstlägen. Det visar på ambitioner om en god pensionsnivå.
2018 är läget detta: Kompensationsgraden för den allmänna pensionen var 49 procent. Det gäller för vad Pensionsmyndigheten kallar standardtypfallet. När även tjänstepensionen inkluderas stiger dock kompensationsgraden till 59 procent, före skatt. Inte ens när den kollektivavtalade pensionen läggs ovanpå når kompensationen upp till en nivå som löntagarna förväntade år 1960 efter skatt.
Budskapet för många är att det inte har lönat sig särskilt mycket att arbeta i 40–50 år.
Pensionärer, som löntagare eller företagare, jämför sina inkomster med andra. Det är den relativa inkomsten som styr den upplevda standarden vid lika höga priser för nödvändiga varor. Avståndet mellan garantipensionen och inkomstpensionen var för genomsnittskvinnan bara ca drygt 1 000 kronor. För den genomsnittliga mannen är skillnaden drygt 4 000 kronor. Kompensationsgraden är samtidigt kring 85 procent för dem som har haft låga inkomster.
Det lägsta skyddet, garantipensionen, bör helt klart ge en skälig levnadsnivå. Därtill kommer att för personer med bostadstillägg eller äldreförsörjningsstöd kan kompensationsgraden vara högre. Det stora problemet är att inkomstpensionens nivå har fått minska.[16][17] Det är ett för litet avstånd mellan garantipensionen och de pensioner en stor del av arbetskraften får. Budskapet för många är att det inte har lönat sig särskilt mycket att arbeta i 40–50 år.
Pensioner och individens autonomi
I tider av revidering av historien från högern, i dess olika uppenbarelser, är det viktigt att visa att den moderna socialpolitiken utrycker ett jämlikt medborgarskap. Nordisk socialpolitik är baserad på individer, inte på hushåll eller hem. Den är tydligt inte baserad på en manlig familjeroll som bär en försäkring och som ofta är knuten till arbetet. Det har tidigt skilt ut Norden från övriga länder.
Det är mot denna bakgrund Moderaternas idé om särskilda krav på försörjning av anhöriga för utrikesfödda ska ifrågasättas. Det är ett exempel på att högerns linje är ett uppbrott från ett gemensamt medborgarskap. När socialförsäkringarna formades bröt de upp från 1800-talets orsakstänkande där individens sociala problem fanns i individens allmänna svaghet. Det menar historikern Ander Berge i Medborgarrätt och egensvar. De sociala försäkringarna i Sverige 1901–1935. Bort försvinner på krav på dygd med skötsamhet och laglydighet och i stället kommer principer om att låta medborgare fullfölja sina livsprojekt såsom de själva önskar. Det är autonomiprincipen som får slå igenom.
Min bedömning är autonomiprincipen blev en central etik i Sverige och att den finns materialiserad i de generella sociala försäkringarna som inte är behovsprövade eller där individers liv kontrolleras. Individers värdering av sin autonomi är unikt hög i Sverige visar jämförelser (World Value Survey) med omvärlden. Det påverkar individers bild av det sociala kontraktet.
Autonomiprincipen kränks av de ideologiska nedskärningarna under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tid. Då försämrades alla delar av försäkringarna, från sjukförsäkringen till den allmänna inkomstpensionen. Det var inte så här de som ville ha ett system för inkomstbortfall hade tänkt. Det var inte det förslaget som vann i folkomröstningen om Allmän Tilläggspension 1957. Det var inte denna linje som Socialdemokrater och Sveriges Kommunistiska parti röstade för 1959 i Riksdagen. Linjen vann då med en rösts övervikt tack vare att en folkpartistisk ledamot lade ned sin röst, han som inte ville svika sina kamrater på varvet i Göteborg.
Allmän Tilläggspension och det sociala kontraktet
Det sociala kontraktet med medborgarna och autonomiprincipen befästes med Allmän Tilläggspension 1960. ATP var en fundamental konflikt mellan vänster och höger i politiken och ur den kan lärdomar dras för nutiden. Tage Erlander tvekade länge innan Socialdemokraterna med intensiv kraft tog striden med borgerligheten.
Det var LO:s ledning som krävde ett radikalt skifte i socialförsäkringarna. Allt började med en strejkledare, sedermera socialdemokratisk riksdagsledamot från Västerbotten, lägger en motion år 1944 med en text på motsvarande en A4. Hans egen upplevda insikt var att trygghet inte kan baseras på företagens välvilja om pensionen ska omfatta alla.[18]
Ett radikalt omtänkande kring 1953–1957 leder fram till en ny politik. Det krävde att socialdemokraterna gjorde upp med sin gamla linje om grundtrygghet. Den nye socialministern Gunnar Sträng styrde in socialförsäkringarna på en ny väg, bort från företrädaren Gustav Möllers grundtrygghet. Medborgarnas levnadsstandard var nu sådan att en effektiv socialförsäkring måste tillförsäkra dem en ersättning motsvarande 65 procent av inkomstbortfallet efter skatt. Både sjukförsäkringen 1955 och ATP 1960 kom att konstrueras efter denna radikala princip.[19]
Uppskjuten lön syftar till att kunna behålla sin levnadsstandard och leva ett autonomt och värdigt liv.
Inkomstbortfallsprincipen blev arbetarrörelsens praktik och den kom att omfattas av breda grupper av tjänstemän och accepteras som styrande för välfärdsstaten. Ideologi kan identifieras som en knippe värderingar, men hur ska partier beskrivas när väljarna ser att de viktigaste praktikerna överges?
Min slutsats är således att partierna i riksdagen avbryter en framgångsrik praktik där individer betalar en avgift på sin lön, och därmed skjuter upp en del av sin konsumtion till framtiden. Uppskjuten lön syftar till att kunna behålla sin levnadsstandard och leva ett autonomt och värdigt liv. För att knyta an till utvecklingen under 1930-talet så gör nu staten tvärtom och låter befolkningen ta risker de inte kan kontrollera. De får därmed en mindre optimistisk bild av framtiden. De får också nedhyvlad välfärd, en realinkomstsänkning.[20][21]
Sociologen Sebastian Sirén har helt rätt när han skriver om urholkningen av inkomstbortfallsprincipen:
Den här utvecklingen har lett till att logiken i systemet har kommit att förskjutas från den generella standardtrygghetsmodellen närmare grundtrygghetsmodellen. [22]
Pensioner och arbetsviljan
Det finns två argument mot generell välfärd, det ena att det trycker upp skattekvoten. Den andra är att det minskar viljan till arbete. Kritikerna menar att välfärd ska organiseras på en grundnivå (försörjningsprincipen) och så att den inte minskar drivkrafter till arbete. Sverige har genomfört ett stort experiment och ökade i rask takt bruttoskattekvoten från 25 procent 1955 till 53 procent 1978. Om den konservativa kritiken har fog borde det leda till en minskad arbetsvilja.
Sociologen Walter Korpi kunde utmana kritiken genom att jämföra skillnaden mellan kvinnor och män i andelen utanför arbetskraften i 18 industriländer perioden 1983–1990. Skillnaden mellan könen var lägst i Sverige, 6 procent mot i Tyskland 32 procent och USA 23 procent.[23]
En kraftfull ökning av den ekonomiska tryggheten enligt principen om trygghet för bortfall i inkomster fick både starkt positiv effekt på arbetsutbudet och frigörande effekt. Pensionsrätten var individuell, kvinnor och män var autonoma. Också 2021 har Sverige en högre sysselsättningsgrad och en högre pensionsålder än länder i EU tack vare, inte trots, välfärdspolitiken.
Det är tveksamt att använda bruttoskatteskvot som mått eftersom socialförsäkringsavgifterna går tillbaka till hushållen. Socialförsäkringar är en avgift som ligger på lönen och betalas via något som oegentligt benämns arbetsgivaravgift. Det är dock löntagarna som fullt ut med sitt arbete betalar avgiften. Det är inget kontroversiellt bland ekonomer. Utgifter för att finansiera din pension är en omfördelning för dig över livet och inte en skatt. Det är således ingen stor ekonomisk risk att öka socialförsäkringsavgifterna.
Den politiska dynamiken bakom olika principer är därför viktig att förstå. Förmågeprincipen i beskattning innebär en överföring från heltidsarbetande med genomsnittsinkomster, och högre, till de med lägre inkomster. Den förespråkas av många men skapar samtidigt en mobilisering av än fler väljare för sänkta direkta inkomstskatter. Det har märkts det senaste decenniet.
Socialförsäkringsprincipen i beskattningen, med avgift som procent av förvärvsinkomsten, innebär däremot att den beskattades inkomster flyttas för individen i tiden mot föräldraledighet, sjukdom, arbetslöshet, olycksfall eller pensionering. Den radikala förändringen fick under 1960 och 70-talet en stor betydelse för viljan att betala skatter och avgifter.
Allt beror på vad uppbördsmedlen brukas till och vilka problem som det allmänna löser för individen. Om socialförsäkringarna löser en ”försäkringsuppgift” för individen är det en avgift. Om pensionssystemet inte löser en ”försäkringsuppgift” för individen utan individens statliga pension inte är högre än för den som haft låga arbetsinkomster eller inga alls, så är det i stället en skatt. Det bör rimligen påverka viljan till ett långt arbetsliv. Det ska löna sig att ha arbetat.
Höjda pensionsavgifter
Syftet med ett pensionssystem är att reducera risker för individer. Den nya inkomstpensionen som skapades under 1990-talets kris skapade tyvärr nya osäkerheter. Ambitionen med det nya systemet var en pensionsnivå före skatt på 60 procent.[24] Ökad livslängd innebär att de som är födda år 1990 får lägre pension än födda 1980 och långt under nivån på 60 procent.[25]
Den första risken är att individer med vanliga inkomster inte vet hur låga pensionerna kan bli. Pensionsmyndighetens standardtypfall ger nu som tidigare nämnt under 50 procent.
För det andra är det svårt i flera tunga jobb att överblicka förmågan att jobba till 66–67 års ålder, eller flera år därefter, samt att finna ett jobb där den som är 67 – 74 år välkomnas.
En tredje risk är det privata alternativet. Måste individer välja privat försäkring där avgifterna äter upp en stor del pensionsmedlen eller tvingas de i livet spara själva? De kan därmed behöva överspara eftersom de inte kan förutse vare sig arbetslivets längd eller livslängden.
2020 var 20 procent av befolkningen över 65 år. År 2070 kommer, enligt SCB:s prognos, 25 procent av befolkningen att vara över 65 år. Att individer i snitt lever längre innebär vid oförändrad pensionsålder högre kostnad. Ja, men det är en konstig syn i politiken att problemet är att människor får ett långt liv, det är motsatsen som är problemet. Längre liv innebär att individer har hälsa och en ekonomisk förmåga. Varför skulle inte människor vilja betala en avgift för att säkra ett långt ekonomiskt självständigt liv samtidigt som de förlänger sitt arbetsliv? Om det finns en brett accepterad praktik för att omfördela inkomster över livet varför skulle då den idén upphöra om individer blir allt äldre? Behovet av försäkring har inte upphört. Tvärtom.
Politiken har nu låst fast avgiften för pensionerna och i stället blir den pension individen får osäker och sjunkande.
Mitt förslag är följande: Höj ambitionen så att den statliga inkomstpensionen motsvarar 60 procent av tidigare lön för breda grupper av löntagare. Att det ska löna sig att ha arbetat är en förutsättning för att nå en högre pensionsålder för stora grupper medvanliga inkomster.
Det finns ett tak som begränsar hur höga inkomster som ger rätt till pension. 1960 hade bara ett par procent inkomster över ett basbelopp mot 2020 kring 15 procent.[26]
Sedan 2001 följer inte pensionerna priserna utan inkomsterna vilket sågs som en förbättring, men pensionerna gjordes därmed samtidigt sårbara för hur arbetsutbudet och lönerna i en mer internationaliserad arbetsmarknad påverkar inkomstutvecklingen. Med fler utbildade blir det fler med medelhöga inkomster. Därför bör taket som begränsar pensionen för högre inkomsttagare anpassas till utvecklingen. Dessa båda förslag syftar till att återställa pensionerna som ett försäkringssystem och förhindra att den allmänna pensionen blir ett grundtrygghetslikande system.
Läsaren kan återvända till kalkylen. Den visar att risken, upprepar risken, för en auktoritär opinion när en stat bryter upp ett kontrakt med medborgarna som är laddat med så mycket ekonomiska resurser, en pensionsförmögenhet, samt med förväntningar om ett autonomt liv. Uppgiften är att bryta förväntningarna om ständigt fallande nivå för inkomstpensionerna. Inkomstomfördelning över livet är en suverän metod för att försäkra sig för framtida händelser. Alternativet för individer är sjunkande pensioner eller privata pensioner med dyra avgifter. Alternativet för samhället är en instabil politisk demokrati.
Det är nödvändigt med ett uppbrott från en dogmatisk tro att pensioner ska bära riskerna för något individer inte själva kan påverka och eller enkelt försäkra sig för. Dessutom, viljan arbeta minskar när pensionen inte är mycket högre än det en garantipension ger.
***
Noter:
[1] Liedman. Sven-Eric, Inbjudning till professorsinstallation, ur, Andersson, Nils & Björck, Henrik (red.), Idéhistoria i tiden: perspektiv på ämnets identitet under sjuttiofem år, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm, 2008. s.2002.
[2] Bengtsson, Erik, Världens jämlikaste land? Arkiv förlag, Lund, 2020. s.102–103.
[3] Hedenborg, Susanna & Kvarnström, Lars, Det svenska samhället 1720–2018: böndernas och arbetarnas tid, sjätte upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2019. s.267–278.
[4] Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, 2. uppl., (Stockholm: Prisma,1999), s.401 – 406.
[5] Svante Prado Svante, Nominal and real wages of manufacturing workers, 1860–2007. ur Volume I: Exchange Rates, Prices, and Wages, 1277-2008. Sveriges Riksbank 2010.
[6] Statistisk Årsbok för Sverige 1939. Tabell 98 & 110. Äldre statistik SCB. 2019.
[7] Tabell 204 Statiskt årsbok 1940.
[8] Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Ny, rev. och utvid. utg., Bonnier, Stockholm, 2016. s. 309–312
[9] Is the European Welfare State Really More Expensive? OECD. 2011.
[10] DN-debatt 2018. 09.4.
[11] ESSPROS, Nationalräkenskaperna, SCB. 2020.
[12] Här jämförs perioden 1995–2017 och ett genomsnitt för på fem år har varit basen för Sverige så att inte 90-talskrisen ska snedvrida jämförelsen.
[13] 2018 Ageing Report. European Comission. 2018.
[14] Blev det som du tänkt dig? En studie bland 70–75-åringar. Pensionsmyndigheten. 2020.
[15] Sirén. 2019. s.59.
[16] Redovisning av livsinkomstprofiler. Svar på regeringsuppdrag och kompensationsgrader. Pensionsmyndigheter 2020.
[17] Ungefär 9 procent av nyblivna pensionärer har bostadstillägg eller äldreförsörjningsstöd och ungefär 15 procent av alla pensionärer någon, eller båda, av de två förmånerna.
[18] Björn Molin, Tjänstepensionsfrågan: en studie i svensk partipolitik,Akademiförl., Diss. Göteborg : Univ.Göteborg, 1965. s.9–11.
[19] Eckerberg Per. Medborgarnas trygghet. ur, Browaldh, Tore & Nilsson, Frans, En bok om och till Gunnar Sträng, Tiden, Stockholm, 1981. s.23–24.
[20] Termen är utvidgade disponibla inkomster, vilket är inkomster efter skatter och transfereringar samt med konsumtion av vissa offentliga tjänster.
[21] ESSPROS, Nationalräkenskaperna, SCB. 2020.
[22]Sirén Sebastian, Välfärdspolitik och jämlikhet. Insikter från jämförande socialpolitisk forskning. Sebastian Sirén. SOFI. SU. 2019. s.67
[23] Walter Korpi, Ojämlikhetens ansikten: Genus, klass och ojämlikhet i olika typer av välfärdsstater.ur Berge, Anders (red.), Välfärdsstat i brytningstid: historisk-samhällsvetenskapliga studier om genus och klass, ojämlikhet och fattigdom, Sociologisk forskning, Högsk. i Örebro, Inst. för samhällsvetenskap, Örebro, 1999. s.66
[24] https://www.svd.se/kopplingen-mellan-jobb-och-pension-allt-svagare
[25] Lindblom Josepha. Pension för mödan – det ska löna sig att ha arbetat. Kommunal. 2020.
[26] Inkomsttak inom socialförsäkringen. Pensionsmyndigheten. 2020.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
