Stålår i sektvänstern

Nutidshistoria I början av 70-talet tar Gunnar Lindstedt jobb i Bofors vapensmedja för att värva arbetare för revolutionen. Nu, ett halvsekel senare, återger han sina upplevelser från den tiden i ord och bild. Vi publicerar här ett utdrag ur hans bok Stålår.

I januari 1972 håller KFML(r) sin kongress i Göteborg. På inrådan av kamraterna i Karlskoga blir jag invald i centralkommittén; ännu ett steg i min politiska karriär.

Under det år som gått sedan brytningen har vi fått igång en KFML(r)-avdelning i Karlskoga. Vi är ett halvdussin personer som jobbar frenetiskt för att synas och höras. Det politiska arbetet är en heltidssysselsättning som vi sköter på helger och kvällar. Inget annat får plats i våra liv.

Min enda lite mer personliga kontakt är Åsa i Göteborg. Vi har återupptagit vår brevväxling och jag berättar om framstegen i Karlskoga:

Röda veckan är över. Dock inga nya kontakter, men vi knöt två sympatisörer närmare på mötet i Degerfors.

Jag rapporterar också om lumparlivet och att jag blivit sjuk:

Av denna anledning lyckades jag bli sjukskriven hemma precis lagom till att vi skulle åka på stormanöver i Dalarna.

Åsa uppmanar mig att träffa andra flickor:

Det jag drar mig för i vår samvaro, är att jag är den enda flickan du har någon större kontakt med. Hur jag sedan skulle reagera om du flyttar ihop med någon, det vet jag inte men det visar sig.

Hon förklarar att hon alltid tyckt om mig och ser på mig som ”en mycket god kamrat”, men vet också att

när det blivit snett mellan oss beror det på att jag är den enda flicka som du har något utöver den traditionella ytkontakten med. Tyvärr, så mycket som jag tycker om och uppskattar dig så tycker jag det är jättesynd att jag inte är kär i dig. Kanske det där med förälskelse är något konstlat, men det är det jag vill ha. Jag vill vara kär.

Trots de avvisande orden intalar jag mig att om jag bara blir en ännu mer framstående revolutionär så ska jag till slut lyckas vinna henne. Åsa undrar hur det går för oss i Karlskoga, som hon fortfarande ser som sin hemstad och kanske flyttar hem till igen.

Och egentligen är det inte du som är särskilt intressant utan det är vad du åstadkommer som intresserar mig. Du arbetar för att bygga upp KFML(r) och det är ett mycket viktigt arbete. Vi är i stort behov av ett kommunistiskt parti och det vore farligt för kapitalisterna att få en stark kommunistisk avdelning i Karlskoga.

För KFML(r) är det viktigt att delta i den militära utbildningen, att lära sig hantera vapen behövs för kommande revolutionära tider. En annan fördel med lumpen är de fria tågresorna som värnpliktiga får på SJ. Nästan varje helg åker jag på konferenser och möten i Stockholm och Göteborg.

Centralkommitténs möten hålls i Göteborg. Det är med stolthet jag sätter på mig uniformen och tar tåget till Göteborg. Från stationen åker jag spårvagnen och stiger av vid Järntorget. Jag går längs Andra Långgatan och vid Masthuggstorget tar jag rulltrapporna upp. Stegen ekar i den runda trappavsatsen och jag ser mig själv i speglarna, fortfarande i uniformen. Det är en helt vanlig fredagsmorgon och inte en människa ute. I ett nybyggt bostadsområde ligger Klostergången 7, den trerumslägenhet där KFML(r):s centralkommitté har sina hemliga möten. Det står Sigvard Åkervall på dörren, med ett firmanamn. (Säpo började telefonavlyssna lägenheten i februari 1972)

De flesta har redan kommit. Det är bara män i lokalen, många är omkring tjugofem år men en del är mellan fyrtio och femtio. Jag är yngst. På det första mötet ska vi förbrödras och jag känner mig lite bortkommen bland dessa stadgade revolutionärer. På bordet har ett rejält antal vodkaflaskor radats upp. Vi i centralkommittén ska svetsas samman genom att supa ihop. Vilket vi gör. Jag är nästan helt ovan vid sprit och blir snabbt full. Vi sitter ganska trångt runt mötesbordet i vardagsrummet. I dörröppningen till köket står Roger Gross, tidningen Proletärens chefredaktör och en av Frank Baudes närmaste män.

Vi pratar lite och spekulerar om dagens stora nyhet. USA:s president Richard Nixon har just meddelat att han ska resa till Kina för att träffa Mao Zedong. Vad betyder detta? Ska USA-imperialismen göra upp med kineserna på det vietnamesiska folkets bekostnad? Vi ställer oss frågande, även om Mao Zedongs tänkande är vårt rättesnöre.

Jag antecknar från ett senare möte:

Det surrar i luften, alla frågar alla hur det står till och vad som har hänt sedan sist. Ordförande Frank Baude är kraftig och har halvlånga polisonger. Han dunkar klubban i det polerade bordet. Folk sätter sig till rätta. En del tar med sig plastmuggar med rykande kaffe. De har inte ätit någon frukost.

Frank Baude hälsar de närvarande välkomna och drar dagordningen. Det är först under ordförandens politiska rapport som de församlade kommer i ordning och börjar lyssna. Frank Baude gör en genomgång av de senaste veckornas händelser.

På grund av Arendalsstrejken har KFML(r) varit i rampljuset i alla större dagstidningar – något som de församlade är mycket stolta över. Frank Baude är dock kritisk till hur strejkkommittén agerade när den vilda strejken brutit ut. Istället för att stanna kvar och agitera inne på området hade kommittén gått ut genom grindarna med de övriga 400 strejkande arbetarna. Därigenom lämnade de fältet fritt för fackklubbens agitation att återuppta arbetet igen, påpekar Baude.

Jag skriver:

Han är en god talare, Frank. Lugnt och sakligt lägger han fram sina inlägg. Det märks verkligen att han är en arbetare och att han kommer från en proletär miljö.

Vi är alla hans beundrare och det är få som säger emot när han talar. Frank Baude menar att Arendalsstrejken bekräftar KFML(r):s fackliga linje att gå utanför fackföreningarna och uppmana till vilda strejker. ”Ställ facket åt sidan!” och ”Leve de vilda strejkerna!” är parollerna.

Det blir paus i förhandlingarna. Lennart och Lasse, två kraftiga gossar från Göteborg, dukar fram lite smörgåsar, några ansjovisburkar och några kannor kaffe. Vi slutar vid niotiden på fredagskvällen. De andra går ut på stan för att dricka ett glas, medan jag går hem till Åsa som bor på Eldaregatan inte långt därifrån.

CK-mötena har givit mig en anledning att åka till Göteborg oftare, och när jag är där får jag bo hos Åsa.

Efter mötet tog jag tåget tillbaka till I3 i Örebro. En dag lite senare på våren ligger ett brev på sängen inne på logementet. Det har varit en av dessa meningslösa och enformiga dagar på I3. Brevet är från Åsa. Jag läser det om och om igen medan jag svettas. Glädjen bubblar upp inom mig, känslan av en ny tid:

Gunnar kamrat, du har åkt. Jag har duschat och sett fru Carrars gevär. Tanten tog sig geväret till slut men inte förrän hennes son sköts obeväpnad. Hon var änka, hennes man sköts vid fronten av Francos män och hon tyckte att våld var dårskap. Pjäsen var bra, det måste man säga. Jag blev ledsen när du sa att du inte kan tro på mig längre. Samtidigt vet jag att du har rätt. Jag ser den velighet jag går och bär på. Veliga vindflöjlar går inte att lita på, de är helt värdelösa. Du däremot är mycket värd. 

För mig personligen är du oersättlig. Jag vill vara så nära dig som möjligt. Det är bara möjligheterna som inte är kända ännu. Arbete, bostad. Om jag ska ta vilket jobb som helst, om du har något emot att dela lägenhet med mig, om det över huvud taget finns något jobb att få. Det är dom frågorna jag undrar mest över.

Gunnar, du kan väl svara mig. Kan vi inte flytta ihop så snart det är möjligt? Vi har känt varandra så länge att det inte är vågat och absolut inte oövertänkt, snälla du? Visst kan vi klara av att lösa de problem som väl kommer att uppstå? I värsta fall kan jag ju ta semestern till att finkamma stan på jobb.

Fast troligt är att jag flyttar i alla fall, även om du inte vill ha mig nära dig. Du ska få se att jag menar allvar. Du ska kunna lita på mig nån gång.

Brevet avslutas med ett stycke hon skrivit i mindre bokstäver:

Tycker så mycket om dig och tycker att det är så bra att du finns. Och så åtminstone en liten försiktig kram.

Efter lumpen flyttar jag till Mats och Wiviann Wilhelmsson på Fabriksgatan 4. De har en gammal träkåk med en liten innergård mot järnvägen. En gång gick Nora Bergslags Järnväg här, men trafiken upphörde 1966. Och sedan dess har Karlskoga ingen järnvägsförbindelse.

Jag hyr ett rum på övervåningen, har en madrass på golvet och lever i ett provisorium. När Åsa kommer från Göteborg ska vi flytta till en riktig lägenhet. I rummet bredvid mitt har KFML(r) numera ett mötesrum. Vi får plats med ett långt bord gjort av spånskivor. Ovanför hänger egenhändigt tillverkade lampor, Gevalias stora kaffeburkar i plåt.

På onsdagskvällarna samlas ett tiotal personer uppe i mötesrummet – Bofors ”driftcell”. Sedan jag började i Kilsta är jag också med i driftcellen. Steve Embretsson har just varit i Göteborg på driftcellkonferens och rapporterar entusiastiskt. Steve är ganska nybliven medlem i KFML(r) och han jobbar i Bergetverkstäderna. Under sin tonårstid var Steve fotbollsspelare i Immetorp och han bor nu med Kerstin i en lägenhet i Ekeby. Han flinar när jag retas med honom och frågar varför han har en vit t-tröja under jeansskjortan. Det är den franska stilen, får jag veta.

Röken från cigaretterna stiger upp mot kaffeburkslamporna. De som samlats jobbar på olika avdelningar på Bofors, men ofta så utspritt att de i praktiken är ensamma r:are på sin arbetsplats. Vi intalar oss att med tålmodigt arbete ska vi snart bli fler. Steve redogör för de riktlinjer för driftcellsarbetet han fått med sig från Göteborg. Medlemmar i KFML(r) ska uppträda som något av mönsterarbetare. ”En kommunist som inte sköter sitt arbete kommer inte att få någon större respekt från sina arbetskamrater och kommer mycket lätt att kunna avskedas”, lyder instruktionen. Vi ska gå till jobbet varje dag om vi inte är sjuka, att fira från arbetet är inte tillåtet. ”Inställ dig istället tidigt på arbetsplatsen för att utnyttja tiden till politiskt arbete. Lär dig ditt yrke. Uppträd som en god arbetskamrat. Försvara dina arbetskamrater mot basarnas och chefernas påhopp.”

Så fort tre medlemmar finns på samma arbetsplats ska en driftcell bildas. Vi ska bygga de kommunistiska cellerna framför allt inom storindustrin där motsättningen mellan arbete och kapital är som störst. Det är också inom storindustrin som arbetarna fostras till disciplin och sammanhållning, har deltagarna på driftcellskonferensen fått lära sig. Storindustrins arbetare samlas bakom de socialistiska idéerna, och driftcellen är partiets organisation för att förbereda och leda det väpnade upproret, står det i tidningen Proletären. I slutfasen av den revolutionära kampen ska driftcellerna ”gå i ledningen för arbetarnas övertagande av fabrikerna. Driftcellernas arbete kommer i huvudsak att vara illegalt. Detta kommer att ställa mycket höga krav på kamrater allteftersom klassfienden upptäcker vår farlighet.”

Vi har fått rådet att skaffa fram en karta över arbetsplatsen där vi jobbar och ta reda på var arbetarna samlas vid olika tider under dagen. Även den militära beredskapen på fabrikerna ska vi utforska.

Vi sitter där på kvällarna och blir lite deprimerade när vi rycks upp ur de skimrande planerna och inser hur få vi är, bara ett tiotal, samtidigt som det jobbar nästan 10 000 anställda på Bofors. Hur ska vi någonsin få stöd för våra planer? När jag stämplar in tjugo minuter i sex har smederna redan kommit. Det är tyst och kallt i smedjan. Hejarna står ännu overksamma i halvmörkret. I varje smideslag ansvarar förstesmeden för att maskinerna ställs i ordning så att produktionen kan börja klockan sex. Värmeelementen ska plockas bort. Verktygen måste vara minst 500 grader varma för att inte spricka. Smederna slår några slag med hejaren och kontrollerar att verktygen sitter fast. Efter en tids träning kan man höra på klangen i slaget om kilarna är lösa, ljudet blir då sprucket istället för metalliskt rent.

Snart fylls den stora smideshallen av folk. Smideslagen samlas vid skrivpulpeterna som står vid truckgången i mitten av hallen. Varje morgon väntar vi där, morgontrötta och småfrusna innan jobbet kommit igång. Förman Svensson plockar ut en del folk som idag behövs på annat håll. Till mig säger Svensson att jag ska ”dra” mellan 8 och 12 ton. Det är det skitigaste jobbet, i smedjan kallas det att vara ”häst”, man drar de glödheta ämnena på en gaffel fästad med en kedja till ett spår i taket. Jag går där, många mil, och tänker på teckningen av Joakim von Anka som marscherar fram och tillbaka framför sitt kassaskåp, innan han så småningom går i en djup grav.

Därinne bakom hejarna är det trångt och gyttrigt. Takhöjden är lägre och en bit bort ligger den stora rondellugnen, där de järnämnen som ska smidas först värms upp. Smederna på framsidan av hejaren smörjer verktygen med oljeviskan mellan slagen, och blåser sedan rent slaggen med tryckluft. Oljan och de varma slaggflagorna hamnar ofta på oss ”hästar” på baksidan. Nybörjare utmärker sig genom att deras overaller får vita svettränder. Innan man lärt sig hävstångstekniken är arbetet extremt tungt och varmt och svettigt.

Vi gör ofta kronhjul eller små vevaxlar. De stora vevaxlarna till Scanias och Volvos lastbilar är smidda vid 20 ton och 25 ton, smedjans största hejare.

Produktionen går igång och snart dunkar hejarna fram nya hjul, timme efter timme. Jag faller in i den jämna rytmen. Arbetet blir uthärdligt om man hela tiden går och tänker på annat. Jag återkallar minnen från barndomen, försöker systematiskt minnas vad jag gjort varje sommar sedan jag var barn.

Under en ”moj” – rast – kommer en av smederna fram till mig och börjar prata. Aarre Perkiö är smed vid 12 ton. Jag berättar att jag legat i lumpen innan jag började på Bofors.
”Jag gjorde lumpen i Finland”, säger Perkiö och berättar att han kommer från norra Finland. ”Vi har en gård där. På somrarna brukar jag åka dit och besöka föräldrarna.”

Perkiö berättar att han har en ”käring” därhemma, och två barn. Han är kraftigt byggd och går med långa kliv, en riktig karlakarl. Runt midjan har han ett brett läderbälte. Perkiö gillar att arbeta och drar sig aldrig för att ta i. Han trivs i smedjan, trots röken och värmen och smutsen. Han frågar nyfiket om jag har någon tjej. ”Det är klart du måste ha ett fruntimmer”, säger han och flinar. Hur skulle det gå om man inte fick smaka ”musa” ibland? Han slickar sig om mustaschen och ler med hela ansiktet.

Perkiö reser sig för att köra igång igen. Dags för en ny ”heta”.

Under kontoret finns tre källarvåningar med omklädningsrum med plats för flera hundra arbetare. Efter en hel dags rännande mellan hejarna är det skönt att ställa sig i duschen. På ena sidan om duscharna finns skåp där man förvarar sina arbetskläder. Skitiga overaller lämnar vi in för tvätt i en lucka i trappan.

I duschrummet finns små lådor med ”Puts väck” som man gnider in sig med för att få bort den värsta skiten, det är grovt och raspigt och många gillar inte att få det i ansiktet. Trots att det tar en kvart att tvätta av sig skiten, sitter lukten från smedjan kvar. Alla skyndar sig för att komma hem. Vi cyklar ut genom grindarna och glömmer allt som finns därinne.

Efter några månader på jobbet i Kilsta börjar jag ta med Proletären till smedjan. Jag sitter och läser under rasterna och lägger sedan kvar tidningen på bordet. Mina arbetskamrater vet vid det här laget att jag är KFML(r):are, men de betraktar mig med överseende. ”Varför är du med där?” undrar Iversen som är smed vid tjugotonshejaren. Jag säger något om att jag är kommunist och inte vill att kapitalisterna ska ha makten och bestämma. ”Ja det är rätt, kapitalisterna borde åka åt helvete”,säger Iversen och slänger iväg en spottloska över gräsmattan.
Vi ligger och pratar på gräset utanför huvudingången till MSK. Avdelningsingenjörerna gillar inte att vi går ut dit, de tycker att vi skräpar ner och oljar ner trappan. Vilket är helt sant, våra overaller är sotiga och oljiga. Grafiten som används som smörjmedel solkar ner alla utrymmen.

Över 200 arbetare på Stridsberg i Skövde har just gått ut i strejk. De har inte tagit någon notis om vare sig bolagets eller fackets protester, utan bara gått hem. Vi diskuterar i driftcellen och beslutar att vi måste stödja Stridsbergsarbetarna som valt en egen strejkkommitté och kört över den lokala fackföreningen, precis den linje som KFML(r) förespråkar.

Dagen därpå har jag namninsamlingslistan i ett kuvert i bakfickan på overallen. Ljungberg är alltid tidig på jobbet. Han jobbar vid småhejarna och är lite nervöst lagd. Så fort han kommer in i matrummet på morgonen skruvar han av locket på sin termos och tar sin första kopp kaffe. Ljungberg är känd för att dricka stora mängder mörkrostat kaffe, som ingen annan vill ha.

”Har du läst om strejken på Stridsberg?” frågar jag efter en stund. Jo, Ljungberg har sett om det på tv, och flera andra har också hört om strejken. Jag säger något om att man borde stödja arbetarna som strejkar, men jag blir avbruten. Lagbasarna ute i smedjan ”blåser”, det är dags att börja arbeta.

Under förmiddagen får jag i alla fall Ljungberg och mina närmaste arbetskamrater att skriva på listan, några ger också tio kronor till insamlingen. ”Vem är det som står bakom listan?” undrar Hägg. Han jobbar med Iversen på 20 ton och är en veteran i smedjan.
”Det är KFML(r) på Bofors”, säger jag stolt. ”Pengarna sätts in direkt på arbetarnas postgiro.”
”Hur vet vi det?” säger Hägg som är skeptisk och gillar att retas. ”Hur vet vi att du inte köper sprit för alltihop?”

De andra skrattar. De gillar att ”ställa på” mig, r:arn, men på ett godmodigt sätt, och på lunchrasten skriver fler på. Men så kommer Bengt Lindkvist in i rummet. Vi hälsar men har i övrigt en kylig relation numera.

”Lindkvist, titta här”, säger ställaren Elshaug. ”Här är en lista till stöd för Stridsbergsarbetarna. Vad säger du, tycker du vi ska skriva under?”

Bengt Lindkvist sätter sig ner och läser uppropet. Jag kan inte göra annat än att sitta tyst. Som väntat avfärdar han min insamling. Det är en KFML(r)-lista, det är bättre om vi gör en i Smidesklubbens regi, tycker han. Och därmed är saken avgjord. Jag får inga fler underskrifter. Och när Ljungberg reser sig kommer han fram till mig.
”Du, vill du stryka mitt namn från den där listan. Jag visste ju inte att det var en KFML(r)-lista. Jag trodde det var Smidesklubben, ser du.”
Jag lovar att stryka hans namn, och för säkerhets skull tar jag upp listan och gör det direkt. Ljungberg är nöjd, han stoppar in hörselvadden i öronen och går ut i smedjan för att börja eftermiddagspasset. Bittert inser jag att det nog kommer att dröja länge innan driftcellen får det inflytande vi drömmer om.

Vår hemlige KFML(r):are Leif Zetterqvist får inga efterräkningar för att han tagit fraktsedlarna och rotat i leveranserna av sprängämnen till Iran. Ingen på Bofors tycks ha kommit på att han var källan till de uppgifter vi publicerade i Bofors-Proletären, och informationschefen Sven Kjellberg har ju till och med bekräftat att Bofors – på kundens order – raderar bolagets firmamärke från krutkaggarna.

Våra driftcellsmöten har fått en flygande start med det avslöjandet. Vi sitter runt mötesbordet uppe i lokalen på Fabriksgatan och diskuterar fram och tillbaka. Intrycket vi har är att Sven Kjellberg är enfaldig. En korkad militär. Leif Zetterqvist lovar att spana efter fler affärer vi kan avslöja. Att det pågår mycket fuffens ute på Björkborn är han övertygad om. Trots att vi är så få känner vi kraften i vår organisation. Om alla i driftcellen håller ögon och öron öppna kommer vi att få reda på mer.

Leif Zetterqvist jobbade på en avdelning som provade spränggranater. Vi visste inte så mycket om vad han egentligen sysslade med, men vi uppskattade hans arbete. Han delade ut flygblad i trappuppgångar och deltog även i försäljningen av Proletären i bostadsområden.

I en artikel i Proletären beskrev vi hur man bildar ”en arbetsgrupp på en mindre ort”. Vi påpekade att ”bostadsförsäljningen är viktigast och att det gäller att skaffa sig ett så stort nätverk som möjligt av mer eller mindre fasta kunder”. Vi ägnade timmar åt att traska upp och ner i trappuppgångar, ringa på dörrar och i nio fall av tio få dörren stängd framför näsan på en.

(Leif Zetterqvist slutade abrupt arbeta med KFML(r). Vi visste att han också var tränare i friidrott, han klagade på att det blev för mycket. Sedan hörde jag aldrig av Leif och när jag 40 år senare börjar leta efter honom i Karlskoga får jag till slut veta att han dog i oktober 2013, 70 år gammal.
Det visar sig att han bott hemma och tagit hand om sin mamma i alla år. Han hade varit väldigt fäst vid henne, men sedan hon dött träffade Leif Zetterqvist en kvinna som han fick tio lyckliga år tillsammans med. En vårdag träffar jag henne i trädgården till en av de klassiska arbetarlängorna i Rosendal. Att han varit med i KFML(r) hade han aldrig berättat, säger hon. Att han var vänster? Hon skakar på huvudet. Han var snarare tvärtom, röstade nog på SD i senaste valet. Jobbade i Björkborn under alla år, men blev osams med arbetsgivaren och tog då förtidspension.)

Åsa och jag hade känt varandra i fyra år. Åsa skrev att hon första gången sett mig när vi demonstrerade under Vietnamveckan 1968: ”Kunde inte undgå att lägga märke till dig i dina utstuderade kläder.” Vi gick i gymnasiet och träffades ofta på håltimmar och raster. I breven undrade hon varför det tagit fyra år för oss att bli tillsammans. Varför hade vårt kärleksförhållande varit så motsträvigt?

Hon mindes vårt tidiga umgänge.

Jag kommer ihåg när du och jag gick på stan och det snöade och du skulle köpa en tuschpenna och fotopapper som inte hade kommit. Jag trivdes så gott och tyckte så mycket om dig. Sedan gick vi till mig och drack te. Du satt på golvet i mitt hem och vi talade och du skrev något om vår dag på stan, och det stack till i mig. Först blev jag glad, sen tänkte jag att du kanske ville vara tillsammans med mig och det ville inte jag. Fast jag ville att du skulle tycka om mig som kamrat, fast jag var tjej, för jag trivdes med dig. Vi gjorde batik, hade jullov, tittade på dina bilder och vi pratade och drack te i ditt rum på Böljevägen, mintte, det var gott.

I Göteborg hade hon gått och väntat och haft tråkigt. Nu när vi bestämt oss ville hon flytta upp så fort som möjligt. Men i breven tvivlade hon också. Hur skulle det gå om jag jobbade natt och hon dagtid? Då skulle vi aldrig hinna prata.

Men nu är jag lite pessimist igen. Gunnar, jag tycker om dig för att du försökt få in i mitt huvud att om man är kommunist då är man inte pessimist!

Ibland kom hon med små vädjanden:

Kan du inte bara skriva en liten lapp åt mig och muntra upp mig? En halvtimme eller en kvart kan du allt offra på mig, som ska stå ut med dig desto längre sen. Det är allt bra skönt att vi äntligen bestämt oss!

Åsa flyttar upp till Karlskoga i februari 1973 och får jobb på lasarettet. Samtidigt hittar vi en lägenhet i Ekeby. Jag vill ha en trea med ett arbetsrum och Åsa går med på det, vi har trots allt två månadslöner.

Det är lördagseftermiddag och kallt ute. Fabriksgatan är frostig. Jag har bott där ett drygt halvår tillsammans med Mats och Viviann. Nu ska Åsa och jag bo ihop. Det är egentligen en stor händelse i mitt liv, men den politiska kampen uppslukar det mesta av min tid, och jag tänker inte på mycket annat.

Vi promenerar utefter Fabriksgatan mot Ekeby. Det är en liten gata, mitt emot Bergmans gjuteri ligger en bensinmack. När vi kommer fram till hyreshuset där vi ska bo går vi in på gården och uppför de två trapporna. Jag låser upp. Det är alldeles kalt i lägenheten, det ekar lite när vi går runt och inspekterar rummen. Lägenheten är nyrenoverad och har blommiga rosa tapeter i sovrummet.
”Jamen det var väl en fin lägenhet”, säger Åsa. Hon öppnar skåpen, de förra hyresgästerna har inte städat. ”Lägenheten måste storstädas innan vi kan flytta in, hade du inte sagt till om det?”

Vi står en stund i hallen och kramas, att städa lägenheten är väl ingen stor sak, tycker jag. Vi går tillbaka till Fabriksgatan och dricker kaffe med Mats och Wiviann och ägnar sedan resten av dagen åt storstädning.

Svenssonlivet blir vårt ideal, vi vill leva som alla andra. Nu bor vi i en trea i Ekeby, Åsa får överta en gammal Volkswagen från sin morbror, jag kämpar med den på kvällarna och byter växellåda. Sedan åker vi omkring i bilen och hinner ibland ut i skogen. På kvällarna äter vi middag tillsammans och tittar på Rapport.

Åsa har tagit med en gammaldags soffgrupp med gula stolar. Jag har ett bord med tjocka svarvade ben som vi ställer i köket. Samtidigt är vår värld långt borta från Svenssonlivet. På väggarna har vi svartvita affischer från Albanien, i bokhyllan Lenins Collected Works. Jag sitter med linjal, läser och stryker under allt som är viktigt. När Åsa går på släktfest sitter jag hemma och studerar. En gång berättar jag i smedjan att jag brukar läsa Lenin på engelska. Bagarn som börjat jobba på 25 ton skakar på huvudet. ”Det är klart att du aldrig får komma till, du som bara läser engelska böcker.” Sexuallivet dryftas livligt på jobbet. Två smeder som arbetar motsatta skift möts varje dag i trappan ner till duschrummet. Och varje dag ställer de samma fråga till varandra: Blev det nåt? Ja eller Nej. Kort svar, det räcker.

Det är en speciell stämning på eftermiddagsskiften. När dagjobbarna gått hem är det bara vårt skiftlag kvar i hela smedjan, fyrtio jobbare och två skiftförmän. En del avdelningar är tysta och mörka. På stora sidan, vid hejarna, lyser ett gulaktigt sken från lyktorna i taket. I dunkla skuggpartier gnistrar det varma stålet. Det sprakar av eldslågor, slagg och kokande kylvatten. Den nersmutsade gatstenen som utgör golv i smedjan är nästan varm och behaglig att gå på.

Ibland kan det gå timmar då vi bara kör och kör utan att något inträffar. Bit efter bit, vi gör hundratals detaljer. Inget krånglar och pengarna flyter in. Det är arbetets tillfredsställelse.

I de stora hejarna är det dags för ett nytt jobb. Skiftlaget får då en ”mojig” dag. Verktyg ska bytas i hejare, vridmaskin och skäggpress, det tar åtskilliga timmar. Är verktygen omonterade måste de först monteras.

Därför är det mycket folk i matrummet. Jag slår mig ner bredvid Iversen, som sitter och diskuterar med Hägg och italienaren Slivar – en av de äldsta arbetarna i smedjan. Han började jobba på Bofors 1948. Innan dess var han soldat i andra världskriget, överlevde och kom till Sverige. I smedjan är det Slivar som sköter ugnarna. Han börjar klockan fem på morgonen och går runt och tänder ugnarna. Utan Slivar skulle smedjan inte fungera.

Jag sitter och lyssnar på deras prat. De talar om Kupolen – dansstället i Folkets park. Slivar tycker om Kupolen, han brukar ofta gå dit och dansa. De andra flinar åt honom och undrar om han först börjar med rödvin, Valpolicella? Ingen annan grundar med vin. Vodka eller brännvin är det som gäller.

”Ja-ja-mensan, Valpolicella! Italienskt!” Slivar skrattar med hela ansiktet. Han uttalar orden slarvigt och med brytning. Först lite Valpolicella. Han visar med händerna, graciösa rörelser: skruvar av korken på flaskan, häller upp, dricker. Han sveper sitt inbillade glas till de andras förtjusning. Det är inte första gången de pratar om detta.

”Sedan Kupolen. Det finns många fina käringar där.” Han tänker på alla sina äventyr och erövringar. Slivar är 49 år och har haft många kvinnor. Men han är fortfarande lika förväntansfull på livet.

Det är trivsamt att sitta där och prata. Tiden går fort och jag glömmer bort att ständigt titta på klockan för att se hur lång tid det är kvar på skiftet. Iversen sitter och väger på stolen. Golvet är svart av stövlarna och träskorna som fört med sig olja och grafit in från smedjan. Iversen har tagit fram sin slidkniv som han alltid har fäst vid den vänstra bröstfickan. Han karvar på sin ena träsko för att få bort en bit av sulan som lossnat.

”Nej, ge på en Maja!” Ljungberg har kommit in genom dörren och plockar fram en gammal solkig kortlek innan han sätter sig vid bordet. Den första omgången är snart utdelad. Det är inte svårt att spela Maja.

Produktionen i 8 ton och 12 ton börjar igen. Allt flyter på bra och vi kör som vanligt fram till ungefär klockan sju. Då går ett band av i 12 ton. Reparatörer tillkallas. De får ett drygt jobb resten av fredagskvällen med att byta stålbandet som förbinder hejarens över- och underslag. Vi i smideslaget får städa arbetsplatsen. Basen kommer och delar ut nya piassavakvastar direkt från förrådet. Det dröjer inte många minuter förrän kvastarna blivit solkiga.

Vi lägger Absol över golvet. Som såningsmän går vi med en papperssäck i famnen och skvätter ut de små runda vita kornen överallt där vi kommer åt. Det blir alldeles vitt. När allt är klart och vi går genom smedjan känns det som det är jul, att julefriden sänkt sig över vår arbetsplats.

Texten är ett utdrag ur Stålår (Natur och Kultur)

***

Följ Dagens Arena på Facebook