Naturresurser Den historiska domen i Girjasmålet kommer att få konsekvenser som sträcker sig vida bortom den enskilda samebyn och frågan om jakt och fiske. Hur staten nu väljer att agera kommer att avgöra om domen leder till en ny sorts relation mellan staten och samiska folket, eller till eskalering och ökade lokala motsättningar, skriver Kaisa Raitio och Annette Löf.
Högsta domstolen slog nyligen fast att samebyn Girjas, enligt sitt traditionella och historiska brukande, har ensamrätt att upplåta jakt och fiske i samebyns område ovan odlingsgränsen. Domen är principiellt viktig ur flera aspekter. Dels har rättsinstitutet urminnes hävd prövats, funnits giltigt och stärkts. Dels har en enskild sameby visat sig kunna vinna mot staten. Dels slår domen undan fötterna för det statliga regelverk som successivt utvecklats under det senaste seklet där samisk närvaro och samiska rättigheter i mångt och mycket osynliggjorts.
Domen har därför, ur ett bredare samhällsvetenskapligt perspektiv, en avgörande betydelse för maktrelationerna mellan framförallt samebyar och staten, men även mellan parterna inom naturresursförvaltning i stort. Häri ligger målets betydelse och det är på denna övergripande nivå som vi diskuterar dess möjliga konsekvenser på längre sikt. Vi fokuserar på hur ett kritiskt konfliktteoretiskt perspektiv kan hjälpa oss att förstå den komplexa situationen som uppstått och vad som kan komma att hända härnäst.
Under årtionden har Sverige upprepat fått kritik från internationella domstolar och FN:s olika organ för mänskliga rättigheter för sitt bristande erkännande och efterlevnad av samernas rättigheter som urfolk. ”Varför sker ingen förbättring?” har många frågat sig. Svaret är att det har saknats politisk vilja då det helt enkelt inte har kostat tillräckligt mycket att fortsätta bedriva en bristande samepolitik. Relationen mellan stater och urfolk är nämligen, i grund och botten, en ojämlik relation mellan representanter för två olika folk. Det folk som tagit över kontrollen av de marker som tidigare förvaltades av det andra har makten att ensidigt skriva lagar och därmed bestämma spelplanen för hur tvister mellan dessa parter kring land och naturresurser ska lösas. Staten har länge kunnat lita på denna fördel i Sverige, vilket har reflekterats i dess passiva förhållningssätt till frågor som rör samiska rättigheter och naturresursförvaltning. Men nu är den säkerheten omskakad, då rättsväsendets alla instanser och HD med största tydlighet givit en sameby rätt i ett principiellt mycket viktigt mål.
Liknande fall från andra länder tyder på att Girjasmålet har potential att påverka även hur andra konflikter kopplade till mark och naturresurser inom Sápmi kommer att utvecklas.
Liknande fall från andra länder, där urfolk fått sina rättigheter bekräftade av domstol när regeringar strävat emot, tyder på att Girjasmålet har potential att påverka även hur andra konflikter kopplade till mark och naturresurser inom Sápmi kommer att utvecklas i framtiden. Dessa handlar om verksamheter med betydligt större ekonomisk och rent fysisk påverkan lokalt och nationellt än jakt och fiske, såsom gruvnäring, skogsbruk, turism samt vatten- och vindkraft. I Kanada har till exempel högsta domstolens avgöranden haft betydande påverkan på planerings- och tillståndsprocesser för skogsbruk och gruvverksamhet i British Columbia – trots att målen inte direkt berört dessa verksamheter utan på ett allmänt plan förstärkt innebörden i urfolks rättigheter.
Utöver de ändringar i det juridiska läget som prejudicerande domar medför visar forskning kring naturresurskonflikter även att domsluten har betydelse för maktrelationerna mellan parterna. Konfliktdynamiken påverkas nämligen på ett avgörande sätt av hur parterna bedömer sina egna och de andra parternas – sina motståndares – möjligheter att nå sina (i alla fall till en viss del) motstridiga mål. Så länge aktörer bedömer att de kan agera utan att behöva lyssna på andra har de få skäl att ändra sitt tillvägagångssätt. Ibland ger de sken av dialog för att inte tappa i anseende, men detta ska inte förväxlas med ansatsen att ingå i genuina diskussioner som innebär att tillgodose även den andras behov. I konfliktlitteraturen kallas detta alternativ till att söka överenskommelse BATNA (best alternative to negotiated agreement/bästa alternativ till förhandling).
Aktörer som gynnas av nuläget och har stort inflytande över dess upprätthållande – såsom staten och de stora industrierna – har med andra ord anledning att undvika sammanhang och processer som ger motparter som eftersträvar förändring eller aktivt erkännande av existerande rättigheter – såsom samebyar – ökat inflytande. På liknande sätt är de svagare aktörernas främsta utmaning att ändra på balansen så att det ligger i motpartens intresse att börja söka överenskommelse.
Det är just denna maktdynamik som Girjasmålet handlat om och som samebyn, genom en långdragen process, lyckats påverka till sin fördel. Att fortsätta åsidosätta samiska markrättigheter efter att HD givit en sameby rätt är en mycket mer riskabel strategi för staten idag än innan domen. Detta gäller både utsikterna att vidhålla BATNA och därmed lyckas undvika förhandling, men även statens legitimitet. För om vi inte kan lita på att staten respekterar rättigheter som dess egen rättsordning och högsta juridiska instans bekräftat, vari består då dess legitimitet att utöva makt?
Spelplanen har även blivit osäkrare för bolag som söker tillstånd för till exempel nya gruvor inom Sápmi. Redan innan domen har samebyar, med grund i etablerad internationell rätt, visat sig kapabla att överklaga beslut om bearbetningskoncession ända till FNs olika organ. Nu kan de dessutom hänvisa till en nationell dom som ytterligare bekräftar deras rättigheter. Detta kan påverka hur många byar som i framtiden bedömer att det är värt försöket att bestrida gruvetablering eller andra nya verksamheter på hårt pressade renbetesmarker.
I sammanhanget är det viktigt att notera att staten under lång tid medvetet valt att inte hantera konflikten om jakt- och fiskerättigheter genom en politisk process.
Den svenska modellen för att lösa konflikter brukar heta dialog, samråd och samverkan. Att vidta rättsliga åtgärder riskerar att betraktas som extremt och konfrontativt. I sammanhanget är det därför viktigt att notera att staten under lång tid medvetet valt att inte hantera konflikten om jakt- och fiskerättigheter genom en politisk process. Rättstvister kan i sådana sammanhang tvärtom ses från ett kritiskt konfliktteoretiskt perspektiv som försök att få till dialog när den starkare parten motsatt sig det.
Precis så föddes Girjasmålet. Svenska samernas riksförbund (SSR) protesterade förgäves mot riksdagens beslut 1992 att släppa småviltsjakten i fjällkedjan fri. Samebyarna hade tidigare varit delaktiga i förvaltningen av jaktupplåtelser och beslutet om ny lagstiftning skedde mot samebyarnas vilja och trots kraftiga protester. SSR efterfrågade en politisk lösning som respekterade samernas rättigheter, men när staten vägrade försök till politisk överenskommelse blev en rättslig process det enda sättet att försöka tvinga fram ett samtal. Under hela rättsprocessen upprepade samebyn och SSR att de skulle föredra en politisk lösning. Att staten inte hörsammade detta tyder på att regeringen och JK bedömde att deras chanser att vinna målet var så pass höga att de vidhöll sin strategi i form av bästa alternativ till förhandling. Nu har HD givit dem fel.
För det fortsatta samtalet är det väsentligt att denna bakgrund om hur den dominerande aktören – staten – tidigare valt att begränsa handlingsutrymmet i konflikten inte glöms bort. Redan nu har olika samhällsaktörer och ledarsidor anklagat samebyn för att främja en liten grupps intressen, på bekostnad av resten av lokalsamhället, inklusive samer som inte är medlemmar i en sameby. Öppna rasistiska påhopp och hot mot samer har ökat kraftigt i sociala media och i lokalsamhällen efter att domen kom. Kanske bär staten ett dubbelt ansvar för denna utveckling. Dels på grund av det rasistiska språkbruk som statens företrädare återkommande använt under processens gång trots omfattande kritik och protester. Dels på grund av att det var staten, inte samebyn, som valde bort en politisk process med berörda parter. Att söka erkännande av sina rättigheter genom domstol är tvärtom en viktig del i en fungerande rättsstat. Att stämpla en aktör som tillämpar denna strategi som boven i dramat när i själva verket andra vägar varit stängda, är att ifrågasätta varje medborgares demokratiska rättighet att få sin sak prövad inför en oberoende domstol.
På samma sätt protesterades det redan för 100 år sedan från samiskt håll när staten införde en separatistisk politik och delade in samer i två läger; krasst sett, i de med och de utan rättigheter. Det är med andra ord statens egen, omstridda, konstruktion av samebymedlemmar som i praktiken de enda samiska rättighetsinnehavarna, som gett upphov till den kritik som idag möter Girjas och andra samebyar. Att stärka samebyns rätt på grundval av urminnes hävd menar vi kan öppna för ett omtag kring hur samiska rättigheter begränsats och tillämpats, även för de många samer som idag står utanför samebyarna.
Det är statens val av strategi som kommer att vara avgörande för hur de framtida relationerna nu utvecklas. Alla aktörers ställningstaganden spelar roll för att motverka hat och hot, men det är bara staten som styr över regelverket och har makten och därmed ansvaret att visa hur två folk kan leva sida vid sida. Vid en sådan här vattendelare har staten olika alternativ. Den kan fortsätta agera passivt och ta en tvist i taget. Det kommer att påverka relationerna mellan staten och samerna, mellan samebyar och bolag. Inte minst kommer det att begränsa antalet möjligheter att mötas och föra samtal mellan alla de aktörer i lokalsamhällen som i vardagen lever sida vid sida och som nu på många håll lider av att konflikter eskalerar.
Alternativt kan staten välja att agera proaktivt, genom att ta tillfället i akt för att skapa något som i Kanada har kallats ”ny relation” (new relationship) mellan två folk: det som representeras av staten och det som är urfolk i området. Processer som bygger på ömsesidig respekt och erkännande av urfolks rätt att ha en särskild roll i förvaltningen av sina traditionella marker är inte heller enkla eller konfliktfria. Men till skillnad från upprepade och utdragna tvister över enskilda områden och ärenden kan strukturella lösningar på strukturella konflikter gynna alla aktörer – staten, urfolk, lokalsamhällen samt företag inom skogsbruk, gruvindustri och turism – genom att öka legitimiteten och därmed förutsägbarheten och stabiliteten i olika beslutsprocesser.
Om den svenska staten trots allt skulle välja att inte proaktivt söka en ny relation till det samiska folket och finna nya, sedan längre efterfrågade lösningar för den framtida naturresursförvaltningen i Sápmi, kommer vi, i ljuset av HDs dom och internationella erfarenheter, att få se fler rättsprocesser och ökade konflikter.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
