Stormaktspel i Indiska oceanen

Utrikes Vad som kan tyckas vara slutet på den sista kvarlevan av brittisk kolonialism i Indiska oceanen kan mycket väl leda till instabilitet och ökade spänningar mellan USA, Indien — och Kina.

I oktober gick Storbritannien efter årtionden av motstånd till slut med på att återlämna Chagosarkipelagen till Mauritius, som den en gång i tiden tillhörde. Men nu har den nyvalda regeringen i Mauritius under ledning av arbetarpartiets ledare Navin Ramgoolam beordrat en översyn av avtalet, vilket han beskriver som en ”utförsäljning”.

Han välkomnar i princip överlämnandet, men anser att den kompensation Storbritannien utlovat för årtionden av kolonialt styre är otillräcklig. Och detta speciellt med tanke på att de ursprungliga invånarna utvisades när arkipelagen separerades från Mauritius 1965. Då var Mauritius fortfarande brittisk koloni och det har långt senare visat sig att dess inhemska ledare gick med på att ge upp Chagosarkipelagen i utbyte mot självständighet.

Viktig roll i Gulfkrigen

Mauritius fick sin självständighet 1968 medan Chagosarkipelagen blev the British Indian Ocean Territory, förkortat BIOT. De omkring tvåtusen människorna som bodde där tvångsförflyttades till Seychellerna och Mauritius — och kort därefter lät Storbritannien USA bygga en militärbas på Diego Garcia, den största av arkipelagens sju atoller. Inga utomstående får ens komma i närheten av basen varifrån många av USA:s många militära aktioner till sjöss och i luften i regionen utgår. Där finns jaktflyg, bombplan, transportfartyg, örlogsfartyg, oljedepåer och avancerade installationer för signalspaning.

Diego Garcia spelade en viktig roll som logistikbas i Gulfkrigen 1990–91 och det som började 2003. Basen användes även för att understödja USA-ledda operationer i Afghanistan och, mer kontroversiellt, det var dit många terroristmisstänkta som hade fångats där och på andra håll skickades. Enligt läckta rapporter utsattes fångarna för så kallad extraordinary rendition, vilket i klarspråk är lika med grov tortyr.

I dag samordnas flera av USA:s aktioner i Mellanöstern från Diego Garcia.

Enligt det preliminära avtal som Mauritius och Storbritannien nu slutit kan de ursprungliga invånarna återvända, men det är oklart hur många det kan röra sig om. Bara ett fåtal av de omkring 2 000 som utvisades för knappt sextio år sedan år vid liv idag, men omkring 20 000 gör anspråk på att vara deras ättlingar och vill flytta dit och bli kompenserade. Hur det skall ske är fortfarande oklart. Men den största frågan är vad som kommer att hända med den amerikanska militärbasen. Enligt det preliminära avtalet kan USA:s militär vara kvar där i 99 år, men sådana överenskommelser är alltid ovissa.

Kina etablerar kontakter

Mycket hänger på vad som kommer att hända rent politiskt i Mauritius. Det stora flertalet av dess invånare är av indiskt ursprung, ättlingar till folk från främst norra Indien som fördes dit under kolonialtiden för att arbeta på de sockerplantager som britterna anlade. Mauritius förbindelser med Indien, politiska såväl som sociala och numera också ekonomiska, är därför starka.

Kina ser Mauritius med dess avancerade infrastruktur och välutvecklade finansiella institutioner som en inkörsport till Afrika och har därför under senare år börjat konkurrera med Indien om inflytande. Mauritius blev 2019 det första afrikanska landet — örepubliken i Indiska oceanen räknas till Afrika — som skrev under ett frihandelsavtal med Kina. Det trädde i kraft 2021 och handeln mellan de två länderna sköt i höjden.

Vad främst konservativa amerikanska politiker befarar är att Kina kommer att göra allt för att etablera ännu närmare förbindelser med Mauritius när Chagosarkipelagen till slut återförenas med huvudön och resten av republiken.

Faran de ser är att Kina kommer att erbjuda bistånd för att utveckla resten av den arkipelagen. Det talas redan om att göra Chagosarkipelagen till ett bad- och dykparadis liknande det i Maldiverna, den närmaste grannen omkring hundra mil bort. Men den jämförelsen leder i sin tur till farhågor. Välbärgade turister flockas till Maldivernas lyxhotell och den enskilt största gruppen är kineser. Investeringar har följt på turismen och Kina har finansierat bygget av broar mellan öarna och annan infrastruktur. Detta har fått som resultat att det kinesiska inflytandet ökat både politiskt och ekonomiskt. Och nu kan samma sak hända på Chagosarkipelagen där det dessutom finns en topphemlig amerikansk militärbas på en av atollerna.

Brittisk besittning

Chagosarkipelagen var obebodd när maldiviska och europeiska sjöfarare kom dit för 500 år sedan. På 1700-talet etablerade fransmännen kokosnötsplantager på de största atollerna och förde dit slavar från Madagaskar, Réunion och andra franska kolonier i regionen. Britterna tog över arkipelagen 1815 och den införlivades med kolonin Mauritius. Slaveriet avskaffades 1840, men kokosnötsplantagerna fanns kvar och förblev vid sidan av fiske den enda näringen på arkipelagen. Inget anmärkningsvärt hände förrän 1965 då arkipelagen separerades från Mauritius.

Tanken bakom att förlägga en militärbas just där kom vid en tid då amerikanska säkerhetsexperter lanserade idén om att förlägga baser på små isolerade öar där de inte kunde utsättas för protester från en fientligt inställd lokalbefolkning. Detta sammanträffade med Vietnamkriget och antiamerikanska protester över hela världen, så Diego Garcia ansågs idealiskt ur ren säkerhetssynpunkt.

Problemet var att BIOT var en brittisk besittning, så frågan om avkolonisering togs upp av FN och Storbritannien uppmanades flera gånger att återlämna arkipelagen till Mauritius. De ursprungliga invånarna och deras ättlingar drev också kampanjer för att få återvända. Till slut gick det och det är något av ödets ironi att Navin Ramgoolam, den nye mauritiske premiärministern, är son till Seewoosagur Ramgoolam, den ledande politikern som gick med på det hemliga avtalet med Storbritannien: självständighet i utbyte mot om att britterna fick behålla Chagosarkipelagen.

Detta blev inte känt förrän långt efter att Seewoosagur Ramgoolam varit det självständiga Mauritius premiärminister och hyllats som nationens fader. Även Mauritius internationella flygplats är uppkallad efter honom.

Efter att Storbritannien och Mauritius slutit avtalet om Chagosarkipelagens framtid i oktober har skarp kritik kommit från amerikanska, republikanska politiker. De har varnat för att avtalet är en ”kupp för kinesiska intressen” och bland dem finns Idaho-senatorn James Risch, en ledande medlem av senatens utrikesutskott, och Michael McCaul från Texas, som är ordförande i representanthusets utrikesutskott. Med Donald Trump i Vita huset kan sådana åsikter få starkt gensvar bland de många Kinahökarna i hans administration. Liknelser har redan dragits med Storbritanniens överlåtelseavtal med Kina om Hongkong som trädde i kraft från 1997, där Beijing lovade att upprätthålla principen om ”ett land, två system” i femtio år för att sedan bryta överenskommelsen och påtvinga sitt auktoritära styre på den tidigare brittiska kolonin där det åtminstone rådde yttrandefrihet.

Osäker framtid för amerikansk bas

Mauritius är nu inte Kina, men om relationerna med Beijing stärks kan Diego Garcias framtid som amerikansk bas bli allt annat än säker. Antivästliga stämningar är redan starka i Mauritius på grund av frågan om kompensation, som Navin Ramgoolam redan kritiserat, och vilka som skall ha rätt att återvända till arkipelagen. Skall även de få någon form av ersättning? Vad som nu väntas är att USA, som nästan aldrig visat Mauritius något intresse, blir mer aktivt politiskt och ekonomiskt för att försäkra sig om att landet inte glider alltför nära Kina. Beijing ser i sin tur stora möjligheter för ökat samarbete — och sannolikt även för investeringar i Chagosarkipelagen.

Indien avvaktar och har inte sagt något offentligt för att inte störa de gamla och nära relationerna med Mauritius. Men indierna ser med största misstänksamhet på hur Kina har ökat sitt inflytande i regionen. Kinesiska spionfartyg och u-båtar har under senare år i allt större utsträckning börjat patrullera Indiska oceanen. Detta är knappast förvånande med tanke på att Kinas importer av olja från Mellanöstern och mineraler från Afrika går genom Indiska oceanen liksom exporten av kinesiska varor till Mellanöstern, Afrika — och Europa. Men indierna ser inte med blida ögon på att deras största regionala rival nu breder ut sig i de här farvattnen. Mauritius och de forna Chagosborna kanske jublar idag. Men vad vi ser är bara början på en intensifierad maktkamp i Indiska oceanen.

Bertil Lintner