essä Urholkad välfärd och skenande el- och matpriser orsakar ihållande strejker och protester i Storbritannien. Men i motsats till trenden i många andra länder söker sig yngre britter i allt högre grad till vänstern som reaktion levnadsvillkoren, skriver Saio Gradin.
Storbritannien upplever sin största strejkvåg på över ett årtionde. Den första februari var över en halv miljon arbetare i strejk från en rad olika yrken, och strejkerna fortsätter hela våren. “Vilka arbetare strejkar idag?” lyder de dagliga rubrikerna i dagspressen, lite grann som om det vore väderleksrapporter, med diagram över de samhällstjänster och sektorer som ligger nere för dagen. Ambulansförare, sjuksköterskor, tågarbetare, bussförare, brandmän, postarbetare, flygbagagehanterare, gränskontrollanter, lärare, akademiker, statstjänstemän – listan är lång och problemen stora.
Inom vården, till exempel, är krisen monumental. På 75 procent av skiften finns det inte tillräckligt många sjuksköterskor, visar fackets undersökning. Personalen är överarbetad, underbemannad, och underbetald. ”Det är illa”, säger en sjuksköterska, ” Särskilt de mer erfarna kollegorna säger upp sig i massor, så kvaliteten på den dagliga vård vi kan ge har påverkats stort”. En fjärdedel av de som anländer till akutmottagning i ambulans får vänta mer än en timme när de kommer fram. En vän till mig satt i förra veckan med hjärtproblem och väntade i en timme bredvid en man som knivhuggits. Operationer ställs in och skjuts på framtiden. Läkare hinner inte prata med, eller lyssna på, sina patienter ordentligt när de ska hinna med så mycket varje dag trots att de jobbar obetald övertid.
Det är samma historia i andra yrken som är ute i strejk: underbemanning, besparingar, obetald övertid, osäkra anställningar, stagnerade löner. I min egen bransch, som universitetslektor, har lönerna stått stilla sedan 2009, och därmed alltså sjunkit i realvärde med en fjärdedel. Det här är absolut inte något politiskt beslut utan en objektiv ekonomisk nödvändighet, menar rektorn på mitt universitet som tjänar drygt tio gånger mer än jag – eller snarare, tio gånger mer än vad jag hade tjänat om jag lyckats få en heltidstjänst. Detta medan universitetssektorn i landet sitter på ett samlat överskott på över 42 miljarder pund.
Nyliberal politik sedan åttiotalet har ökat inkomstklyftorna och omstrukturerat den offentliga sektorn enligt idéer om strävan och konkurrens. Att chefer tjänar absurt höga löner medan vanliga arbetare på samma avdelning knappt klarar av sin hyra är förstås inte någon tillfällighet utan en managementstrategi. Vi arbetare ska se upp till cheferna och sträva efter att nå deras position, vilket ska få oss att ta i lite hårdare och bjuda på vår energi och övertid. ”Back the workers and not the shirkers”, sa Margaret Thatcher på 70-talet: belöna dem som arbetar hårt och inte de som smiter ifrån, till exempel genom att strejka. Den attityden är fortfarande vad som gäller.
Idag lever en femtedel av Storbritanniens befolkning i fattigdom. Inflationen, stagnerade löner, och höjda energipriser har lett till en situation där många inte har råd med mat eller värme. Det finns nu fler matbanker (alltså ideella organisationer som delar ut gratis matpaket till behövande) i Storbritannien än det finns McDonaldsrestauranger och miljontals matpaket delas ut varje år. Bara i december månad uppskattas tusen britter ha dött för att de inte haft råd att sätta på värmen hemma. Många av de som har det svårt är de som arbetar i vård, skola, och andra branscher som nu går ut i strejk.
Regeringens reaktion har varit hård. Deras senaste åtgärd är att föreslå – inte höjda löner eller beskattning av energiföretagens multimiljardprofiter – utan inskränkt strejkrätt. I början av februari meddelade dåvarande näringsministern Grant Shapps att regeringen planerar att införa en ny lag som tvingar arbetare inom en rad branscher att bemanna sina arbetsplatser till en av staten definierad miniminivå. Exakt vad det innebär har regeringen inte uttalat sig om än. Shapps menar att lagen ska garantera säkerhet för de som behöver exempelvis räddningstjänst och vård under en strejk.
Det låter kanske rimligt vid en första anblick, men i själva verket tillämpar de facken redan frivilliga miniminivåer enligt överenskommelse med arbetsgivarna och ser till att kollegor kan hoppa in i nödfall, så en kan undra varför en sån här lag egentligen behövs. Lagen täcker inte bara vård och räddningstjänst utan även transport, utbildning, och gränskontroll – kort sagt de branscher som mest högljutt är ute i strejk just nu.
Facken och oppositionspolitiker menar att lagen, ”Strikes (Minimum Service Levels) Bill”, strider mot mänskliga rättigheter och internationell arbetsrätt, vilket kanske gör den omöjlig att införa. Den klubbades dock igenom av riksdagens underhus House of Commons i mitten av februari och granskas nu av överhuset House of Lords och relevanta kommittéer.
Oppositionspartiet Labour, vilket delvis finansieras av facken, röstade emot och har lovat att upphäva lagen om de vinner nästa val. Det är ganska sannolikt eftersom Labour legat på 40-50% i opinionen i flera månader nu och därmed är överlägset största parti. Vi får se om det håller i sig tills valet om två år.
Att yngre generationer ofta är mer vänster är en klyscha, men i Storbritannien är den sann.
Vad Labour däremot inte lovat är någon större förändring av strejkernas underliggande orsaker. Labours ledare Keir Starmer gick nyligen ut och sa att inga högre investeringar i offentlig sektor är att vänta om Labour vinner nästa val. ”När skatterna redan är så höga så finns det helt enkelt inte något utrymme för större skattehöjningar” säger Starmer. Detta är en i en lång rad av åtgärder från Starmer som ska distansera Labourpartiet från den socialistiska politik som fördes av den förre ledaren Jeremy Corbyn. Corbyn, som ledde partiet till sitt bästa valresultat på årtionden trots smutskastning och sabotage från Labours egna högervridna partikansli, har nu officiellt uteslutits från partiet och får inte stå på Labours valsedel i nästa val.
Så i partipolitiken finns inget realistiskt vänsteralternativ längre. Inget parti med chans att vinna ett val har någon egentlig lösning på problemens underliggande orsaker. Även om det förblir lagligt att strejka tillsvidare så känns det onekligen en aning hopplöst där en står på strejklinjen i snålblåsten och viftar med sitt plakat. Och trots att facken varit mer synliga i den offentliga debatten de senaste åren fortgår den mångåriga trenden om krympande medlemsantal.
Vi som strejkar kommer säkert vinna framgångar i viss mån – mitt eget fack har hittills lyckats få arbetsgivaren att gå med på en femprocentig löne”förhöjning” (satt mot bakgrunden av en 25-procenting reell nedgång sedan 2009) – men att vi skulle vinna faktiska förbättringar eller få ett slut på osäkra anställningar är svårt att föreställa sig just nu.
På längre sikt känns det mer hoppfullt. Trots de kalla vindarna ute på strejklinjen värms hjärtat av de studenter som kommer och stöttar oss akademiker. På Alla Hjärtans Dag, till exempel, kom en studentförening och läste kärlekspoesi för oss, och alla andra som ville lyssna, ute på gatan där vi stod. Andra dagar bjuder studenterna på hembakad sockerkaka och kaffe, och skickar namnundersamlingar till arbetsgivarna. ”Självklart är vi med i den här kampen”, sa en student i ett tal genom vårt högtalarsystem. ”Era arbetsförhållanden är våra utbildningsförhållanden”.
Att yngre generationer ofta är mer vänster är en klyscha – om än en som inte alls stämmer i Sverige för tillfället – men i Storbritannien är den sann. Som min kollega Keir Milburns forskning visar så har majoriteten av Millennials och Generation Z (alltså de som är födda tidigt 80-tal och framåt) röstat kraftigt vänster i de senaste valen. Och det är ingen tillfällig trend. Denna vänsterlutning, menar Kilburn, vilar inte bara på att vänstern är kulturellt populär utan även på yngre generationers materiella ekonomiska intressen.
Efter årtionden av nyliberal politik, och efter regeringens bankvänliga svar på finanskrisen 2008, kan yngre generationer helt enkelt inte intala sig att deras intressen tillgodoses av högern. Nivån på välfärd och socialt skyddsnät i landet är numera så låg, hyrorna så dåligt reglerade, och utsikterna för yngre generationer att få bolån så obefintliga, att det inte håller längre.
Förhoppningsvis är studenternas sockerkaka och kaffe ett smakprov på vad som komma skall. Under tiden står vi kvar här på strejklinjen och viftar med våra plakat.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
