Politik En gång i tiden fanns en hel litterär genre med syftet att vägleda kungar, furstar och unga aristokrater, där slagkraftiga exempel skulle illustrera vikten av dygd. Rolf Å Gustafsson har läst Irene Wennemos handbok för moderna politiker och ser ett historiskt mönster gå igen.
En av den svenska stormaktstidens absolut främsta akademiker var den från Strassburg bördige Johannes Schefferus (1621–79). Han kallades som 27-åring till Uppsala universitet av drottning Kristina för att, med dagens språkbruk internationalisera och uppgradera den akademiska undervisningen i detta efterblivna land. Ett av de många lysande resultaten av denna lärdomsimport blev en skrift som publicerades 1671 och som återkom i många upplagor. Den anslöt till en mängd internationella förebilder där råd, förmaningar och exempel på framgångsrikt politiskt ledarskap tecknades ner.
Vi talar om de så kallade furstespeglar som utgjorde en hel litterär genre. Syftet var att ge råd till makthavare – kungar, furstar och unga aristokrater – inte minst genom att med slagkraftiga historiska exempel illustrera vikten av dygd. Schefferus bok om ”det svenska folkets minnesvärda exempel” följde gängse uppläggning -en sammansmältning av antika ideal och kristna normer. Det unika var att exemplen hämtades från svensk historia …”så att de våra inte skall tro att de i sitt fädernesland i högre grad saknar goda och lysande exempel än något annat folk”.
De fyra kardinaldygderna intar en central ställning i texten; klokhet (prudentia), rättrådighet (justitia), tapperhet (fortudo) och måttfullhet/självbehärskning (temperentia). Texten pekar med hela handen om vad man ska göra och inte göra, hur man måste tänka och vad som ofelbart leder till fördärv. Syftet med dygden är tvåfaldigt …”den skall gagna människan själv men också hela samhället”. En annan genomgående förutsättning som texten vilar på kan identifieras av nutida läsare :
Det är furstarna och aristokraterna som i alla tider ägt de sanna dygderna och som därför med självklar rätt ägt makten i i Sverige. (Johannesson 1997).
Allt är enligt Schefferus själv sammanhållet av ”gudsfruktan som är själva grunden för alla dygder och för statens välfärd” men klokheten tillåts ändå i nödlägen övergå i politisk list …”för män med erfarenhet av offentliga värv och med kärlek till det allmännas bästa”.
Nästan trehundrafemtio år efter Schefferus bidrag till politisk ledarskapsutbildning har en socialdemokrat med central ställning i 2000-talets statsapparat publicerat en modern furstespegel.
När Schefferus riktade sina uppmaningar om dygdigt beslutsfattande och leverne till svenska makthavare anslöt han i själva verket till en lång tradition som också överlevde honom själv. När det gäller sådana skrifter i vår kulturkrets konstaterar ny forskning bland annat att…”an image of ideal royal virtues [dygder], the rex justus, whose duty it was to serve divine justice on earth and defend the poor and the helpless, and whose personal piety ought to be close of a man of the cloister, was still well entrenched in Scandinavia in the year 1700” (Hellerstedt 2018).
Det stämmer till eftertanke att formuleringar i en skrift, “Om Konnunga styrilse och höfdinga”, som daterats till 1340, återfinns i flera svenska furstespeglar. Förvånande är möjligen också att när dagens historiker sammanfattar innehållet i ”Konungastyrelsen”, så framgår att inhemska furstespeglar sedan länge haft anknytningar till europeisk lärdomskultur:
Following Aristoteles, the text argues not only that man is a social animal, but that man is clement (’milder’) by nature. Human beings live together because this provides common benefits: ’that everyone may have use of and support from others.’ The end of human society is consequently the common good, peace, justice and concord. (Hellerstedt 2018)
Ibland ter sig råden inkonsekventa. När exempelvis dygden att troget hålla fast vid den rätta lutherska läran ska illustreras av Schefferus, så stöter vi på en häpnadsväckande bild av hur illa det kunde gå för kronans inkallade experter. Johan III (en av Vasa-sönerna och kung från 1568 till sin död 1592) betraktades som potentiell motreformator genom sitt intresse för katolicism och han uppges ha vänt sig till ”skolmästaren” Erik Skepperus för att få stöd i liturgiska frågor.
Skepperus (som bl.a. var hovpredikant och övervakare av kyrkotukten i Stockholm) höll dock fast vid en stadig luthersk kurs – ”ju mer han försökte rättfärdiga denna dåliga sak [kungens katolska förhoppningar], desto tydligare framstod sanningen [för Skepperus] ” – och kungen blev ”mycket uppretad” när Skepperus visade dygdig lutheransk trohet:
Han inte bara smädade den oskyldige mannen med de mest sårande okvädingsord som duglig och trolös, han till och med knuffade omkull den orkeslöse åldringen, och genom att upprepade gånger trampa på honom spräckte han buken på honom så att inälvorna trängde ut (Schefferus, 2005).
Det verkar för övrigt finnas ett visst verklighetsunderlag till Schefferus berättelse; se i Svenskt biografiskt lexikon om Ericus Olai Skepperus (1555–1620).
I förbigående framträder här således Johan III som en omåttligt grym och egenmäktig renässansfurste. Detta i en bok där dygderna exemplifieras med svenska kungars handlingar! Johan III framhålls för övrigt senare i samma bok som ett exempel på självbehärskning. En försiktig slutsats blir väl att kungarna porträtteras som människor och på ungefär samma vis som dygderna; motsägelsefulla, flerdimensionella och osystematiska. Det är uppenbarligen svårt att ge råd om hur makt skall utövas på ett dygdigt och samtidigt effektivt vis. Hur politik på riktigt såg ut – med eller utan allt detta tal om dygder – kan man fundera över.
Nästan trehundrafemtio år efter Schefferus bidrag till politisk ledarskapsutbildning har en socialdemokrat med central ställning i 2000-talets statsapparat publicerat en modern furstespegel. Boken vill lära kommande generationer politiker och höga förvaltningstjänstemän social ingenjörskonst, som väsentligen uppges handla ”om att ta sig förbi alla de hinder för att skapa långsiktiga och hållbara förändringar” (Wennemo 2020).
Tänk nu om framtidens historiker skulle lägga Olof Palmes bok Politik är att vilja bredvid Irene Wennemos Politik på riktigt. Handbok för sociala ingenjörer. Med historisk distans och överblick skulle då en starkt komprimerad och tillspetsad sammanfattning av socialdemokratisk idéhistoria kunna lyda som rubriken till hela den här essän. Eller kanske någonting i stil med; från explicit vilja till jämlikhetsskapande samhällsomdaning till viljan att styra handlingskraftigt. Från fokus på vision till styrningsteknik. Varthän? Ja, här gäller valfrihet för dem som tillgodogör sig handbokens budskap. Författarens avgränsning är nämligen tydlig och genomgående i boken:
Den handlar inte om vad man vill uppnå, det får man ta reda på själv. Den handlar om hur man får genomslag för sina idéer, hur man utformar konkret sakpolitik, som går att genomföra och hur man ser till att det blir av. (Wennemo 2020)
Lite oroad blir man. Bokens erfarenhetsbaserade insiderreportage från centralmaktens korridorer – som inte är så offentliga, transparanta eller dygdiga som en del medborgare (röstberättigade) måhända fortfarande drömmer om – grundlägger en kylig teknik som kanske övertygar kommande generationer: Vill du också bli framgångsrik och syssla med ”politik på riktigt”, ja, då gäller hård träning i komplexa spel- och beslutsprocesser, att sluta drömma, att sluta kritisera och att här-och-nu-gilla läget.
Utformningen av partiets valmanifest – i den mån väljarna kan följa upp vad som infriats av det utlovade – bör enligt Wennemo övervägas noga och väsentligen vägleda ”politik på riktigt”. Oron inför följderna av handbokens budskap minskas knappast av det faktum att den enda klassiska text i politisk filosofi eller samhällsvetenskap som åberopas är Fursten av Niccolo Machiavelli (tryckt postumt i Italien 1532) därför att ”Han skrev att ’den som inför nya förordningar har alla dem till fiender, som drog fördel av den gamla ordningen, och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av det nya.’”. Punkt slut.
Slutsatsen för dagens makthavare blir: Folk klamrar sig egoistiskt fast vid erhållna förmåner. Betänk därför noga vad du delar ut och till vem. Intresse står mot intresse och när du valt sida: Genomför det som går att genomföra på ett effektivt vis. Går det att koppla till ditt partis visioner – gör det – men ”går det inte att förklara vad man gör, är det ett omöjligt förslag. Oavsett hur smart det är.”
Låt oss dröja vid Machiavelli (1469–1527). Även här står vi ju inför en text som består av erfarenheter och tankar från ett hårt liv i maktens boningar och som vill berätta om detta för kommande generationer makthavare. Begreppet ”machiavellism” står för en uppgörelse med framförallt de kristna dygder som predikades i furstespeglarna. Vi kommer också långt ifrån den ”fred, rättvisa, harmoni och endräkt” som utgjorde tema i den inhemska tradition där ”konungastyrelsens” dygder kunde behandlas i Aristoteles anda. Machiavellism uppfattas istället som bruket av smarta manipulationer – ”ändamålet helgar medlen” – och innebär en skoningslös maktutövning där motparten körs över utan att vinnaren darrar på manschetten. Motpartens argument är intressanta endast som ett av de hinder man måste ta sig förbi.
Det är bara det att den populariserade bilden av ”Machiavellism” är felaktig. Och nu hamnar vi i en omfattande litteratur. Redan 1972 fanns det 3000 vetenskapliga bidrag som undersökte relationerna mellan den i vissa kretsar populäre ”machiavelliske” Machiavelli och den långt mer sammansatta och eftertänksamme Machiavelli, någon antog till och med att Fursten skrevs som en satir därför att författaren rimligen inte kunde mena sådant på allvar (Isaiah Berlin 2013).
I den ständigt ökande forskningen framträder i själva verket hans senare verk som betydelsefulla för idéströmningen ”civil humanism” vilket också nära förknippats med framväxten av republikanska ideal och statsformer (främst då kanske ”Discorsi”, som i Machiavelli-litteraturen är en förkortning som står för ”Avhandlingar om Livius tio första böcker”):
there runs through the Discoursesa continuous concern about how to prevent the rule of a reformer or ’new prince’ from developing into absolutism or tyranny” (Baron 1961).
(Stanford Encyclopedia Philosophy har två mycket informativa artiklar om debatt och litteratur kring detta: Civic Humanism och Republicanism.)
Många fortfarande aktuella statsvetenskapliga frågeställningar dyker upp i Machiavelli-texternas myller, inte minst frågan om religionens legitimerande och sammanhållande kraft. Här kommer ett smakprov såsom det sammanfattats av en nutida världsledande uttolkare:
Hans resonemang utgår från axiomet att ’det i varje republik finns motsatta grupper – å ena sidan folket, å andra sidan de rika.’ ” […] Lagarna skall utformas så att alla grupper dras in i styrandet av landet och ’varje grupp håller ett vakande öga på de andra’, så att man förebygger både ’de rika människornas arrogans’ och ’folkets lättsinne.’ (Skinner 1993).
Ingen kan dock påstå att Machiavelli var demokrat, men inte heller kan någon numera påstå att hans tänkande gjorde halt efter formuleringen av de provokativa och odygdiga råden om hur furstar kan få igenom sin vilja. Ett tema i ”discorsi” var istället hur balansen mellan – låt oss säga traditionell dygdighet och vad vi numera vanligen betraktar som ”machiavellism” – hur en avvägning skulle kunna upprättas och motverkas strukturellt:
…han definierar en moraliskt förfallen stad som en där ämbetena inte längre är besatta av ’dem som har störst virtù’ utan snarare av dem som har den största makten och som därför har störst möjligheter att tjäna sina egna själviska syften. (Skinner 1993)
Men vad spelar det för roll om historisk forskning numera begränsar utrymmet för dem som drivit fram tolkningar av Machiavellis skrifter som om den röda tråden vore att makthavare både är tvungna och tillåtna att genomföra manipulationer enligt principen ”(mina) ändamål helgar medlen”?
Tas överhuvudtaget sådana gamla skrifter på allvar? Den slutgiltiga tolkningen av Machiavellis texter kommer ju aldrig att presenteras. Så här långt i efterskott spelar det väl ingen roll att en genomlysning av skrifterna summeras som att:
…there are no grounds for saying that he changed virtú from a moral idea into something that is amoral or compatible with immorality… (Price 1973)
Jo, det spelar roll: Schefferus, som för övrigt hade läst sin Machiavelli, vidhöll ju traditionen att peka ut fyra kardinaldygder som kärnan i det eftersträvansvärda. Även Machiavelli fortsatte att betrakta sådant som av godo, och detta tillsammans med tusentals andra filosofer och praktiska maktutövare som funderat på saken. Men, de hade ingen enkel eller allmängiltig lösning på hur politik på riktigt skulle organiseras och utföras. Det var inte en dygd, en princip eller ett intresse som skulle bli till politik. Diskussionerna fortsatte om sådant som vikten av dygdig maktutövning, om önskade mål och tillåtna medel, om folklig förankring, tålamod och hänsyn till motparten m.m. Dialogen förgrenade sig. Idéhistorien fick inget slut.
Vad vi tar fasta på i vår historia – t.o.m. när vi projicerar egna idéer och förhoppningar på föregående generationer – säger något om vart vi vill och vart vi är på väg: Skriver vi nya furstespeglar om effektiv styrning eller letar vi efter något bortom detta?
Ibland framställs machiavellism som den enda realistiska (erfarenhetsbaserade och/eller vetenskapliga) vägen. Inte minst moderna s.k. public choice-ekonomer har velat chockera genom påståenden om att människor är obotligt egocentriskt nyttomaximerande à la populär-Machiavelli (Se Niskanen 2012, när han stolt ansluter sig själv och kollegor till denna linje). Men, andra har som sagt fortsatt att ta upp trådar från den mer sammansatta och eftertänksam diskurs som Machiavelli deltog i på äldre dagar.
Idag understryker Donald Trump genom sitt uppträdande som en galen renässansfurste betydelsen av makthavares personliga kvaliteter – dygder om man så vill. Det vore ett misstag om kommande generationer lär sig att det bara gäller att bli experter på effektivt beslutsfattande.
Tack alla dessa gamla krångliga och mångbottnade resonemang som aldrig dog ut om dygder, politisk klokhet, civil humanism och andra indikationer på tveksamheter inför ”jag vill, jag styr”!
Referenser
Johannes Schefferus 2005 [1671], En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel, Atlantis bokförlag.
Kurt Johannesson 1997, ”Om furstars och aristokraters dygder. Reflektioner kring Johannes Schefferus Memorabilia” ingår i; 1600-talets ansikte (red S-Å Nilsson & M Ramsay), Krapperupppstiftelsen.
Andreas Hellerstedt 2018, “Cracks in the mirror. Changing conceptions in mirrors for princes in Scandinavia from the Midle Ages to c. 1700” ingår i; Virtue Ethics and Education from late Antiquity to Eighteen Century; (ed. A. Hellerstedt), Amsterdam University Press.
Irene Wennemo 2020, Politik på riktigt. Handbok för sociala ingenjörer, Atlas bokförlag.
Isaiah Berlin, 2013, ”The Originality of Machiavelli” ingår i; Against the Current. Essays in the History of Ideas, (ed H. Hardy), Princeton University Press.
Hans Baron 1961,”Machiavelli: The Republican Citizen and the Author of ’The Prince’ ”, The English Historical Review, Vol 76, s. 217- 253.
Quentin Skinner 1993, Niccolò Machiavelli. En introduktion, Daidalos.
Russel Price 1973,”The Senses of Virtú in Machiavelli”, European Studies Review, vol 3.
William Niskanen 2012, “Gordon Tullock’s contribution to bureaucracy”, Public Choice, Vol 152.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
