klimat Forskarvärlden är oenig om hur klimatmigration ska definieras och hur omfattande klimatflykt vi kommer att se i framtiden. Eftersom många har försökt att ifrågasätta om klimatmigration finns, är det viktigt att försöka reda ut vilka uppgifter som har vetenskapligt stöd, skriver Tommy Gunnarsson.
En humanitär dimension av klimatkrisen som det sällan talas om är klimatmigrationen. I den rådande breda svenska debatten, i vilken både migrations – och klimatfrågan fått stort utrymme politiskt och medialt, kan man utan underdrift säga att frågan om klimatmigrationen är i det närmaste obefintlig.
Alla i svensk debatt känner nog likafullt till begrepp som klimatflykting, ja, de flesta har nog också hört att de som flyr på grund av klimatkrisen både är och kommer vara ett omfattande globalt migrationsfenomen, men de allra flesta har nog svårt att peka ut var de som är klimatflyktingar exakt befinner sig. Att tala om klimatmigration är komplext vart man än hamnar i världen, och i dag finns inte heller en klar och internationellt godkänd definition av begrepp som klimatmigration eller klimatflykting. Men för att bättre synliggöra klimatmigrationen, hur kan den beskrivas och definieras reellt?
Den som sätter sig in i frågan upptäcker omgående att den inte är helt lätt att besvara. Komplexiteten och problemet med att beskriva och definiera klimatmigrationen i en reell mening beror inte på den eventuellt skulle vara icke existerande. Att människor tvingas och kommer att tvingas på flykt till följd av klimatkrisen verkar dock i sin omfattning uppskattas mycket olika. Inte minst mellan miljö- och klimatforskare tycks det ofta finnas en rejäl vattendelare kring hur man kan beskriva och definiera klimatmigrationen.
Många forskningsförsök har gjorts att helt misskreditera klimatmigrationen som reellt existerande, så det är också därför en mycket stor utmaning att sålla bland den information som finns gällande klimatmigration, inte minst vad gäller att se vad som vilar på vetenskaplig grund och vad som mer lutar åt mer eller mindre politiserande. Det senare finns det dessvärre mycket av, men det är knappast förvånande. Både frågor som rör klimat och migration är ju ofta utsatta för onyanserat politiserande.
En av de mest citerade och använda i ämnet klimatmigration är den sedan 2019 framlidne miljövetaren Norman Myers, vilken får sägas ha varit en av vår tids mest inflytelserika miljövetare med bakgrund både inom den akademiska och politiska världen. Myers fick 2007 motta Time Magazine Hero of the Environment för sitt livslånga arbete om biodiversitet, och han var ytterst inflytelserik på flera områden som rör miljö, bland annat som rådgivare för internationella organisationer som Världsbanken och FN där han var en av de första och mest hörda att ta upp frågan om klimatmigration.
Under tidigt 2000-tal gjorde Myers uppskattningen, vilken bland annat IMO (Internationella organisationer för migration) ställt sig bakom, att vi inom några decennier kommer ha över 200 miljoner människor världen över som tvingas fly på grund av klimatkrisen. Även andra stora organisationer och kända eller inflytelserika debattörer använder dessa siffror som underlag för att påvisa en kommande och enormt omfattande klimatflyktingström. Men Myers forskning och siffror om 200 miljoner klimatflyktingar står i dag knappast oemotsagd.
Inte minst tycks ett stort antal migrationsforskare vara kritiska till Myers forskning, inte för att de själva förnekar klimatkrisens faktum, utan därför att de anser den baseras på högst ovetenskapliga metoder. En stor invändning gäller hur Myers kommit fram till de 200 miljoner klimatflyktingarna. Kritiken är högst giltig.
Myers kom fram till sin siffra om 200 miljoner klimatflyktingar genom att räkna på de som förväntas bo i riskområdena, ja, inte bara det, utan han räknade också med att de allra flesta av dessa skulle bli klimatflyktingar. Här blir det svårt, om man vill hålla sig till vetenskaplig hederlighet, att inte hålla med de migrationsforskare som ställer sig kritiska till Myers siffror. Att räkna med att de allra flesta i riskområden kommer att tvingas på klimatflykt blir så klart på sin höjd en ren och vild spekulation.
Även om klimatkrisen alltmer bidrar till att folk tvingas migrera är den fortfarande bara en av många bakomliggande faktorer till att människor tvingas migrerar.
Kan dessa siffror då inte vara en varnande fingervisning om hur omfattande klimatmigrationen kommer att bli i framtiden? Nej, för det första är det inte så de använts och används, och rena spekulationer kan så klart aldrig tjäna att vara något som helst underlag för att beskriva och definiera klimatmigrationens realitet. Även om Myers siffror om de 200 miljoner klimatflyktingarna alltmer kommit att ifrågasättas även bland de som tidigare ställt sig bakom dem, är de fortfarande dessvärre i omlopp som faktaunderlag bland stora organisationer och inflytelserika debattörer. Det är inte sällan som dessa siffror kommer upp i debatten och där tas för att ha hög sanningshalt.
En som starkt kritiserat Myers forskning är migrationsforskaren Richard Black som är verksam vid Sussex University. Redan år 2001 skrev Black bland annat en med titeln Environmental Refugees: Myth or Reality där Myers forskning kritiserades hårt. För den som vill sätta sig in i frågan om klimatmigration är denna rapport och Blacks forskning ytterst intressant som motvikt till Myers forskning. Black går också hårt åt begreppet klimatmigration i sig. Enligt Black är klimatmigration till stor del en skapad och politiserad myt, vilken riskerar att distrahera oss från att se andra mer akuta och verkliga problem rörande migration, såsom konflikter i form av krig.
Viktig här är att komma ihåg är att Black inte är någon klimatförnekare. Vad Black i sin forskning starkt vänder sig emot är hur pass dominerande plats klimatkrisen tar i frågan om migration i Myers forskning och annorstädes där den har fått stort genomslag. Exempelvis har Black tittat på Myers siffror om 200 klimatflyktingar, vilka han i sin forskning ser ger en fullständigt felaktig bild som mer kan liknas vid en apokalyptisk domedagsvision, som inte duger annat till än att tjäna sin egen miljöaktivism och har föga lite med migranters verkliga realitet att göra.
Hur Black främst kommer fram till detta är att de naturkatastrofer, såsom översvämningar och torka, som folk drabbas och kommer drabbas av i riskområdena ofta är och kommer vara cykliskt förekommande, alltså kommer de långt ifrån direkt medföra att människor migrerar. Myers å sin sida baserar sin forskning på att flertalet av de som drivs och kommer att drivas på flykt i riskområdena drivs på flykt för evigt, vilket är ett helt tokigt scenario att utgå ifrån om man vill vara realistisk.
Black är i sin forskning väl hårddragen när det gäller att se på klimatmigrationen som en närmast alltigenom politiserat skapad myt, men han kommer fram till många viktiga poänger. Spekulativa och långsökta siffror om 200 miljoner klimatflyktingar, varav de allra flesta lever i syd, riskerar knappast i praktiken tjäna de som lever i riskområdena. Vad Myers vidlyftiga siffror snarare riskerar att leda till är att stigmatisera människorna i riskområdena som varandes en enorm kommande klimatflyktingström som snart kommer att fly mot säkerheten och resurserna i norr. Människorna i riskområdena är i en praktisk mening i nuet knappast heller behjälpta Myers vidlyftiga spekulationer, utan de reduceras mest där till en miljöaktivistisk bricka i ett politiskt spel.
En migrationsforskare som studerat både Myers och Black i frågan om klimatmigration är sociologiforskaren Stephen Castles, verksam som professor på Oxford University och University of Sydney. Castles är inte lika hårdragen som Black gällande klimatmigrationen varandes en politiserad myt, men avfärdar också på samma sätt som Black Myers forskning om en omfattande migration direkt kopplad till klimatkrisen och pekar på migrationens komplexitet överlag.
Castles utgår strängt taget från rådande statistik och hur situationen ser ut för migranter i dag. I frågan om klimatmigrationen finner man hos Castles en intellektuell och vetenskaplig hederlighet, vilken förutom att skänka sansad eftertänksamhet också ser praktiskt orienterande på hela problematiken kring frågan. Även om klimatkrisen alltmer bidrar till att folk tvingas migrera är den fortfarande bara en av många bakomliggande faktorer till att människor tvingas migrerar. Vad miljöaktivister som Myers, vilka tydligt bortser ifrån den multikausalitet som ligger bakom migration, riskera göra är att förvränga och än mer polarisera migrations – och klimatfrågan, snarare än att öka förståelsen för migration, migranter eller ökad miljömedvetenhet. Uppenbart krävs mer forskning för att reellt förstå klimatmigrationen, men under tiden får vi inte missa att förstå nödvändigheten av direkta praktiska åtgärder för de som just nu befinner sig på flykt oavsett anledningar.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
