politik De prövningar som nu görs hos våra nordiska grannar borde ge gott stoff för vår egen självrannsakan. Men än så länge saknas en mogen diskussion i Sverige, skriver Bengt Lindroth.
Det verkar som om en ny europeisk eller geopolitisk medvetenhet äntligen vaknar hos oss nordbor efter årtionden av inte minst svensk liknöjdhet.
Rysslands självsvåldighet och händelserna i och kring Ukraina, erfarenheterna av pandemin, besvären med kontinentens energiförsörjning, tvivlen på USA:s transatlantiska roll och EU:s ofullkomligheter pressar fram den medvetenheten. Den leder till självprövning och regional nyorientering. Och kursen framåt tas bäst ut genom att lära sig mer om grannarna. Via dem ser vi var i verkligheten vi själva befinner oss.
Här har försummelserna i svensk debatt varit långvariga. Riksdagens utrikesdebatt den 16 februari visade att de är långtifrån gottgjorda.
Förhållandena inom Norden, till Baltikum och i närregionerna problematiseras sällan av partipolitikerna eller i allmändebatten. Det är som om förståelsen av vårt grannskap fortfarande skulle vara fullständigt självklar och given och utan behov av fördjupningar och förändringar. Alternativen inför framtiden behöver inte utforskas eller klargöras närmare.
Men vi lurar oss.
Frågan om medlemskap i Nato är ett exempel.
En blick österut och mot Finland visar att det inte alls är enkelt.
I Sverige hänvisas gärna till en påstådd Nato-option. Och till Finland. Vi borde ta efter den finländska linjen menar framför allt borgerliga ivrare för medlemskap. Den sägs gå ut på att riksdagsmajoriteten i Helsingfors sen länge har pekat på inträde i Nato som en möjlighet ifall läget i Europa skärps. Som om nationen därmed tagit ett steg närmare medlemskapet. Åtminstone känslomässigt. Samma väg ner mot Bryssel borde Sverige följa, heter det.
Det låter lätt som en plätt.
En blick österut och mot Finland visar att det inte alls är enkelt.
Oron kring Ryssland och Ukraina, utsikten att Europa står inför en total revision av de säkerhetsordningar som lagrats på varandra sedan kalla kriget och Tysklands enande, efter EU:s och Natos utvidgningar mot öster, har idag lett till en osäkerhet i Finland som tycks genuinare än hos oss.
Framväxten av Putins slavofila nationalism och olika högerpopulistiska rörelser inom EU – också i Finland, Baltikum och Sverige – rör till bilden ännu mer. Här räcker det inte med den sortens beräknande spel och iskalla strategitänkande som de kärnvapenförsedda militärpakterna bedrev under kalla kriget under ledning av Moskva och Washington. Idag är ostyrigare krafter i fri rörelse, på lägre nivåer, runt om i Europa, lokalt och regionalt.
Under vintern har Finland fått en Nato-debatt som är mer grundläggande och seriös än den krampaktiga svenska. Inte minst har förekomsten av begreppet ”finlandisering” väckt olust, dvs tanken att Ukraina och andra delar av Östeuropa, möjligen Baltikum, kanske rent av Finland och Sverige, skulle tvingas ta utrikespolitiska hänsyn till Moskvas vilja. Så som Finland gjorde i fyrtiofem år efter andra världskriget.
I den här debatten deltar inte bara riksdagspolitikerna utan expertis från både in- och utland. Diplomaten och statsvetaren Klaus Törnudd – den kanske främste uttolkaren av Finlands linje sedan presidenterna Kekkonens och Koivistos dagar då han själv var aktiv – talade i en artikel nyligen om ett ”yrvaket intresse för Nato”.
Först nu, under intryck av Rysslands framstötar, börjar man i Finland fundera på vad ett eventuellt medlemskap faktiskt kunde eller borde innebära. Törnudd resonerar på ett lidelsefritt och teoretiskt plan om hur ett finländskt deltagande i Nato bäst skulle tillämpas:
Genom egna politiska åtgärder kunde Finland försöka minska sannolikheten för att man i Ryssland skulle känna sig provocerad. Med Norge som förebild kunde man till exempel avstå från att hålla militära övningar nära vissa gränsområden och avstå från att låta andra Nato-stater upprätta permanenta militära baser på finländskt territorium.
När en auktoritet som Klaus Törnudd, 90 år fyllda, med djup förankring bakåt i republikens säkerhetspolitiska och i varje fall formellt alliansfria linje, vågar resonera på det här sättet visar det att debatten om Nato är mognare i Finland än hos oss. Den förs ärligt och med djup, också om statsminister Sanna Marin sagt att hon inte tror någon ansökan blir aktuell under den nu aktuella regeringsperioden.
Både president Sauli Niinistö och en hel hop sakkunniga har under vintern förnekat att det alls finns någon Nato-option. Det ofta åberopade uttalandet från finländska riksdagen – att en omprövning av alliansfriheten kan ske ifall säkerhetsläget förvärras – ska snarare ses som ett slags verbal kompromiss från 1990-talet mellan övertygade Nato-anhängare och dem som då var tveksamma eller direkt emot.
Tidigare Moskvaambassadören René Nyberg menar att hela frågekomplexet idag betraktas alltför snävt med Nato-glasögon på näsan. ”Nato-optionen är som icing on the cake”, säger han, en prydnad utan betydelse. ”Snabbspåret till ett medlemskapet är ett missförstånd”, anser estnisk-svenske analytikern Martin Hurt i finländsk tv från Tallinn. ”Begreppet har börjat leva sitt eget liv i både Finland och Sverige”.
Vad gäller ett eventuellt politiskt beslut om Nato-medlemskap befinner sig alltså båda länderna på samma startlinje. Partiopinionerna är splittrade på likartat vis, liksom åsikterna om det lämpliga med en folkomröstning. Opinionerna för och emot inträde skiftar efter i stort sett samma mönster på båda sidor Bottniska viken, dvs en länge förhärskande tveksamhet minskar och de positiva blir fler. Att försvarstänkande och planering i Finland och Sverige nu samordnas metodiskt och blir så Nato-kompatibelt som möjligt tas väl emot.
Slutsatsen av detta borde vara självklar men är det tyvärr inte i Sverige: nämligen att vår säkerhets- och utrikespolitiska diskussion måste eftersträva samma allvar och bredd som i Finland, när nu Europa trycker på. Men det går alltför sakta. När spekulerar en diplomatisk old timer som till exempel Jan Eliasson på Törnudds vis om hur ett svenskt Nato-medlemskap faktiskt skulle kunna utformas? Eller någon annan högt respekterad UD-veteran?
I Finland begränsas inte frågorna runt det hotfulla Ryssland till enbart militära överväganden. Ett ämne som länge varit känsligare för de styrande i Helsingfors än för kollegorna i Stockholm är Nordstream 2. Här har makthavarna vacklat på ett vis som vittnar om en större känslighet för hur EU:s ledande nationer tycker och tänker. President Niinistö har i flera intervjuer avstått från att ha någon egen åsikt för eller emot.
Statsminister Sanna Marin sa däremot i tysk press före jul att hon anser att gasledningen ligger utanför storpolitiken, helt i Tysklands och Angela Merkels dåvarande anda. Nu har Olaf Scholz regering i Berlin fattat ett motsatt beslut, vilket Finland förstås godtar. De tidigare statsministrarna Esko Aho och Paavo Lipponen tillhörde dem som, efter att de avgått, var med om att öppna dörrarna i väst för rysk gasimport via Nordstream. Må vara att deras insatser varit blygsammare än när förra tyska förbundskanslern Gerhard Schröder tog tag i projektet och än idag sitter kvar i hög ansvarsposition. Finländska energikoncernen Fortum var i början delägare i Nordstream.
Också kärnkraften i Finland nagelfars nu allt noggrannare. Bolaget Fennovoima ligger bland annat bakom tanken på ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki vid nordliga Östersjökusten. Fennovoima är beroende av bränsleleveranser österifrån, ja sannolikt från rysk kärnvapenindustri. Tidningen Hufvudstadsbladets skribent Torbjörn Fagerholm är en av dem som kritiserar ”att Finland valt att gå i denna riktning, i kontrast till den allmänna trenden i Europa där man försökt minska beroendet av rysk energi.”
Den främsta lärdomen från finländarna är förstås inte att vi ska kopiera allt vad de gör.
Mer uppenbart än i Sverige handlar alltså säkerhetspolitik i Finland också om den livsviktiga energiförsörjningen och om landets hela hushållning. Därmed också om klimatpolitiska ställningstaganden. Andra ekonomiska utbyten med öst skärskådas på samma vis i ljuset av ovissheten kring Ryssland. Kopplingen till storpolitiken i Europa kommer man aldrig undan.Medvetandet om detta har alltid funnits. Därför är lyhördheten för vad särskilt Tysklands och Frankrikes ledare säger uppövad på ett annat vis än i Sverige. Därtill bedriver Finlands president av tradition en egen samtalsdiplomati med sin ryska motsvarighet på andra sidan den 1340 km långa gränsen, till nytta både för det egna landet och ibland som back channel för hela EU.
Den främsta lärdomen från finländarna är förstås inte att vi ska kopiera allt vad de gör. Våra historiska erfarenheter skiljer sig åt. Men vi ska samtala, jämföra och väva ihop oss med dem på alla områden där det är rimligt och möjligt. Allra svårast för oss i Sverige tycks vara att på samma medvetna vis som i Finland våga säga ja till en offentlig och verklighetsförankrad diskussion om alternativen vi tror oss ha, om vårt oomtvistliga geopolitiska läge och om beroendet av övriga Europa.
De prövningar som nu görs hos grannarna – också i Danmark och Norge där avtalen med Nato och USA förnyas – ger gott stoff för vår egen självrannsakan. Och åt vår lama Nato-diskussion. Men tyvärr finns drag som tyder på att i synnerhet försvarsminister Peter Hultqvist, men också utrikesminister Ann Linde, helst vill slippa inlägg av till exempel Klaus Törnudds typ.
Möjligen får insiders på akademier och vid utrikespolitiska institut spekulera friare, men det sker i mer slutna kretsar. Analysen från såväl pro-Nato-advokater som nejsägare inom partierna är grund och slagordsmässig.
Några ord av Rickard Sandler kunde tjäna som rättesnöre för oss alla. De fälldes 1937 när han var utrikesminister i Per Albin Hanssons regering. Hoten mot de nordiska staterna från det aggressiva Nazityskland och det svårbedömda Sovjetunionen hängde i luften. Sandler talade uppfordrande i radio:
Ha de som ropa på svensk obrottslig neutralitet tänkt sig riktigt in i vårt förhållande till grannländerna, därest något av dem kommer i nöd?
Idag kan vi som EU-medborgare hävda att hela Europa är fyllt av grannar. Vår känsla av solidaritet bör ha vidgats sedan Sandler ställde sin fråga. En fråga han för övrigt själv besvarade med ett ”nej”. Han menade att Sverige inte hade tänkt igenom sin egen roll i de nordeuropeiska geopolitiska och kulturella sammanhangen.
Hög tid alltså att nu göra det, åttiofem år senare.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
