Svensk politik går in i en ny tid

ESSÄ. Det svenska partisystemet har förändrats i grunden och förändringen är bestående. Alla utom partiledningarna verkar förstå det, skriver statsvetarprofessorn Marie Demker.

Det svenska partisystemet genomgår en skinnömsning. Nya partier konkurrerar om en plats i riksdagen och äldre partier hänger på gärdesgården. Väljarnas partisympatier skiftar mer än förr. Samarbetsstrategier mellan partierna står i fokus för den politiska debatten snarare än konsekvenserna av konkreta politiska förslag.

Partier som länge utgjort de organiserande krafterna i systemet har tappat initiativet och greppar efter varje halmstrå för att vidmakthålla sin position. Plötsligt är det åtta partier i riksdagen, och fler på väg, och regeringsfrågan debatteras inför valet som om det vore fråga om ett lopp på franska Vincennes, en travbana med världens kanske längsta upplopp.

Fundamental förändring av de politiska konfliktlinjerna

Jag menar att vi ser konsekvensen av en fundamental förändring av de politiska konfliktlinjerna, en förändring som i sin tur kan förklaras av den genomgripande samhällsrevolution som kallas globalisering och digitalisering. Och allting tyder på att den förändringen är bestående; bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Vad är det som händer med det svenska flerpartisystemet? En gång i tiden tillhörde det en, i europeisk jämförelse, stabil politisk kategori benämnd ”det nordiska fempartisystemet”. Men redan på 1970-talet började utmanarna dyka upp i form av Mogens Glistrup och Anders Lange som grundade var sitt skattemissnöjesparti i Danmark respektive Norge. Välfärdsstaten hade genererat en ny partifamilj vars själva existensberättigande var just missnöje med utfallet av den välfärd dessa väljare nu tog för given och som till och med de konservativa partierna kommit att acceptera.

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Men för att förstå vad som händer i dag med vårt svenska partisystem måste vi gå mycket längre tillbaka i tiden, ända till demokratins genombrott i början av 1900-talet.

Redan innan demokratin fick sitt definitiva genombrott med beslutet om den lika och allmänna rösträtten 1918 hade den klassiska svenska vänster–höger-konflikten mobiliserats. Den industriella revolutionen hade skapat nya konfliktlinjer i de europeiska samhällena och så även i Sverige. Från en konflikt mellan liberaler och konservativa kring handel och tullar övergick den strukturerande axeln till att gå mellan socialistiska partier och konservativa dito och röra makt och inflytande över ekonomin.

Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889 och genom en splittring efter revolutionen i Ryssland tillkom Sveriges kommunistiska parti. Därmed hade på 1920-talet en ny vänsterpol formerats i det svenska partisystemet. Det specifika med den nordiska fempartimodellen var att den utöver reformistisk och revolutionär vänster, liberaler och konservativa rymde ett agrart parti som försvarade jordbrukets intressen.

I Sverige kom det socialdemokratiska arbetarpartiet att bli i europeisk jämförelse ovanligt framgångsrikt. I 44 år, från 1932 till 1976, innehade partiet regeringsmakten – ensamt, i koalition eller i samlingsregering. Från att ha varit ett parti för arbetarklassen, i motsättning till kapitalintressen och medelklass, lyckades partiet skapa en bas av väljare som främst var löntagare oavsett klasstillhörighet. Inbrytningen i tjänstemannagrupperna under 1960-talet var en nödvändig förändring för att bibehålla relevansen och makten i svensk politik.

En revolt mot det liberala arvet från 1968

Men 1960-talet var också det decennium under vilket fröna till dagens förändring såddes. Efter framgångsvalet 1968 har socialdemokratin aldrig nått samma position i väljarkåren igen. Och trots tappra försök att förnya partiet genom en allians med den framväxande urbana kreativa klassen har partiet gått från att vara solen i ett planetsystem till att bli en av de större planeterna.

Året 1968 har gått till historien som samhällsrevolternas år i Europa och USA: kravaller i Paris i maj, morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, Sovjets intåg i Tjeckoslovakien. Men i Sverige skedde samhällsförändringen i fredligare former, om än med samma kraft i den politiska mobiliseringen. Vad som följde på 1968 års auktoritetsnedrivande var individualisering, globalisering och digitalisering. Internets första små steg togs 1969 med vad som då kallades ARPANET och den ekonomiska krisen 1973 slog hårt mot oljeberoende industri och blev ett brott i den till synes eviga tillväxten. Individens rättigheter stärktes genom att den så kallade rättighetskatalogen som skyddar individens fri- och rättigheter inkorporerades och stärktes i svensk grundlag (1974, 1976 och 1979), kvinnomisshandel föll nu under allmänt åtal (1982) och förbud mot barnaga genomfördes (1979). Bara för att nämna några avgörande förändringar i liberal riktning.

För arvet efter 1968 är ett liberalt arv, det är ett fokus på individuella rättigheter för alla människor – lagar om stöd vid funktionshinder och om barns, äldres och kvinnors rättigheter har blivit bestående effekter av det som startade 1968.

Många av de äldre och större partiernas företrädare förnekar eller förtränger insikten om en ny typ av konflikt.

Globaliseringen av ekonomin förändrade förutsättningarna för arbetsmarknad och utbildning, digitaliseringen dessutom för sociala relationer och kreativitet. Vänster och höger – konflikten om makten över de ekonomiska värdenas fördelning – är inte längre ensamma om att vara drivande konflikter i samhällsutvecklingen. I stället växer en konflikt fram mellan å ena sidan starka och framåtriktade grupper av människor som har intresse av globalisering, digitalisering och individualisering – ofta välutbildade, urbana, miljöengagerade och öppna för alternativa livsstilar och kulturell mångfald – och å den andra sidan människor vars grundläggande intresse är att bibehålla sin traditionella livsstil, sina traditioner, sitt språk och en lokal välfärd som fungerar oavsett digitalisering och EU-direktiv.

Detta kallas ofta GAL-TAN-konflikten (grön, alternativ, liberal – tradition, auktoritet, nation) och har diskuterats inom det statsvetenskapliga forskningsfältet i närmare 20 år. Dessförinnan uppmärksammade många statsvetare, sociologer och ekonomer vad som kallades den nya vänstern, men som i praktiken var embryot till det vi ser i dag.

Någon genuint ny förutsättning är således inte den här konflikten, men det svenska partisystemets sätt att möta den har skapat en för demokratin olycklig situation. Vårt valsystem och vår representativa demokrati har svårt att hantera ett fragmentiserat partisystem. Att blockpolitiken bygger fast vänster–höger-konflikten försvagar dessutom möjligheten att ta till vara de nya konflikterna.

De nya skiljelinjerna kan ha blivit permanenta

I dag tyder allting på att den så kallade GAL-TAN-dimensionen fördjupats till en verklig skiljelinje, alltså en konflikt som mobiliserar medborgarna i sociala grupper, medvetna om sin egen position och politiska roll, samt slutligen bär upp politiska partier som tar in den konflikten i systemet. Sådana partier är förstås Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ, men också Piratpartiet var ett försök i samma riktning (Ny Demokrati var mer av en rest av de gamla skattemissnöjespartierna).

Påtagligt många av de äldre och större partiernas företrädare förnekar eller förtränger insikten om en ny typ av konflikt. När den nya konflikten seglade upp på 1990-talet trodde partierna att globalisering och digitalisering bara var ännu en dimension inom ramen för den klassiska vänster–höger-konflikten.

Traditionellt har svenska politiska partier varit liberala, ja på 1990-talet kunde jag prata med folkpartister som undrade varför partiet inte vann mer på det faktum att liberalismen hade segrat i Europa. Kalla kriget var ju slut, Europeiska unionen utvidgades och Europakonventionens starka skydd för mänskliga rättigheter blev ett rättesnöre för våra domstolar. I stort sett alla de gamla svenska partierna flockades kring de liberala värdena – vilket förstås förklarade varför just Folkpartiet inte vann mest på förändringen.

Socialdemokratins gamla strategi fungerar inte

Och Socialdemokraterna var i samma veva på väg att göra partiet grönare, mer mångkulturellt och individualiserat. Med bejakandet av mångkulturalitet, hbtq-rättigheter, feminism och klimataktivism försökte partiet kring millennieskiftet att göra om manövern från 1960-talets inbrytning i medelklassen. Nu ville partiet ta in och engagera de nya grupper vars intressen gynnades av globalisering och digitalisering, grupper som partiet ansåg ”egentligen” borde höra till den vänstra planhalvan i svensk politik.

Men det som hände överraskade nästan alla partier. I stället för att partierna kunde lägga under sig ännu en politisk dimension uppstod en motmobilisering vid den auktoritära, nationalistiska och traditionsvärnande polen. Genom att försöka sträcka sig över ännu en åsiktsdimension tappade Socialdemokraterna, liksom de flesta av de övriga partierna, en grupp människor för vilka globalisering och digitalisering inte alls var så löftesrika.

Den skinnömsning som sker i det svenska partisystemet är bara i sin början och vi vet inte alls hur resultatet kommer att bli.

När alla partierna långsamt rörde sig mot den liberala polen, alla med ansiktet mot framtiden i termer av europeisk integration, mångfald och individuella rättigheter, samlades i tysthet en helt annan grupp bakom deras rygg. Trots många varningstecken, trots mängder av signaler från samhällsvetare, partimedlemmar och vanliga medborgare trodde sig partierna behärska scenen. (Och en del anser hårdnackat fortfarande att de gör det.)

Förklaringen är det som statsvetaren Chantal Mouffe talar om som ett skiljande av politiken och det politiska – alltså en situation där partierna och de politiska institutionerna lever sitt eget liv och relaterar främst till varandra, medan medborgarnas politiska engagemang går i en helt annan riktning. Konflikterna bland medborgarna och konflikterna i partisystemet överensstämmer inte på ett sådant sätt att den representativa demokratin förmår fånga upp och leda samhällsförändringen.

Vändning under galgen – men alltför sent

Nu rusar i stället flera partier i panik mot den auktoritära polen på den nya skiljelinjen. Men det är för sent. Där finns redan en mobiliserad grupp som har politisk representation, främst i form av Sverigedemokraterna men också andra partier och organisationer. Självklart kan inte det partiet för evigt ha monopol på den polen, men det krävs mer än bara retorik och signaler för att omgruppera dessa medborgare.

Och är det verkligen vad partierna vill? Försöker de egentligen inte i stället bara neutralisera den nya konfliktlinjen genom att försöka stå på båda sidor – samtidigt som de betonar den äldre konflikten mellan vänster och höger? Därmed tappar väljarna kompassen i systemet, nålen snurrar bara runt. Medborgarna och partierna tappar kontakten, det skapar utrymme för nya partier – vilket försvårar regeringsbildning och ledarskap i det nya landskapet. Den skinnömsning som sker i det svenska partisystemet är bara i sin början och vi vet inte alls hur resultatet kommer att bli.

Hur kunde det gå så fel? Jag menar att nästan alla partier haft möjlighet att förutse den samhällsförändring som globalisering och digitalisering skulle skapa, men aktivt valt att låtsas som om det regnar.

Allt tyder på att GAL-TAN-dimensionen i dag är en ny realiserad politisk skiljelinje i svensk politik, och det betyder att situationen är irreversibel. Något läge där det kan ”bli som förut” finns inte. Annorlunda kan det bli, men inte som förut.

Hur kunde det gå så fel? Jag menar att nästan alla partier haft möjlighet att förutse den samhällsförändring som globalisering och digitalisering skulle skapa, men aktivt valt att låtsas som om det regnar.

Prioriteringen i politiken av den ekonomiska konkurrenskraften har gynnat vissa grupper i samhället – den grupp som samhällsvetaren Richard Florida kallat den kreativa klassen eller helt enkelt välutbildad medelklass i städer, oftast med akademiska eller fria yrken. Liberaliseringen av ekonomin, försämrade villkor i socialförsäkringarna, en global arbetsmarknad och bejakandet av individens rättigheter har tydligt gynnat vissa grupper på bekostnad av andra.

Sverige behöver ett nytt samhällskontrakt, en ny förhandling kring frihet och jämlikhet.

Dock sällan ekonomiskt – trots ökade klyftor har 90 procent av befolkningen fått en bättre ekonomisk utveckling – utan i termer av makt över rådande normer och eget inflytande. Arbetarklassens män, bruksorternas familjer och storstädernas prekariat förenas i en känsla av att framtiden inte riktigt är en plats för dem.

Oviljan att se att den här utvecklingen, på samma sätt som den industriella revolutionen, skapar nya motsatta intressen. Och nya klasser har särskilt för Socialdemokraterna och Moderaterna skapat politisk oreda. Budskap som syftar till att stryka missnöje och bitterhet medhårs varvas med reformer av mer liberalt snitt, i tron att de nya konflikterna ska gå att neutralisera så att partierna sedan kan återgå till ”business as usual”. Förslag om blocköverskridande överenskommelser lanseras med jämna mellanrum – om skola, invandring och energi – med sikte på att få dessa besvärliga konflikter kring GAL-TAN-dimensionen att försvinna och åter kunna luta sig mot den trygga vänster–höger-konflikten.

Lyhördhet betyder inte eftergivenhet

Vad kunde partierna gjort i stället? Tja, för många år sedan fick jag en fråga från en lokal partiarbetare i sydvästra Sverige som var klarsynt nog att se tecknen. Mitt svar var då, och är det fortfarande även om jag tror att tiden runnit ut för flera partier, att partierna måste lyssna på dem som upplever sig förbisprungna – men inte gå dem till mötes.

Huvuddelen av Sveriges medborgare befinner sig i det liberala fältet, men mobilisering förändrar också politiska strukturer. Partierna kan inte ta oss medborgare för givna. Därför behöver partierna utveckla egna modeller och förslag för hur alla medborgare från början kan integreras i utvecklingen mot ökad mångfald, individualitet och globalitet. Grunden för sådana förslag måste vara insikten om att klasskonflikter existerar, att de är drivande i samhällsutvecklingen och att de bara kan hanteras med fortsatta reformer.

Sverige har varit, och är, världsledande i fråga om innovation, kreativitet och valfrihet. Ingenting har egentligen blivit sämre eller var bättre förr. Men nya konflikter kräver nya lösningar. Pratet om ”den svenska modellen” eller ”land för hoppfulla” är inte tillräckligt för att utgöra sådana lösningar.

Allt tyder på att GAL-TAN-dimensionen i dag är en ny realiserad politisk skiljelinje i svensk politik, och det betyder att situationen är irreversibel.

Trots att Sverige är ett genomdigitaliserat och genomindividualiserat land finns önskemål bland många medborgare om att förändringarna ska ta större hänsyn till dem som inte hänger med i svängarna – antingen för att de inte vill eller för att de inte kan. Digitaliseringen av betalningssystemet, postdistributionen och telefonin har skett till priset av många medborgares frihet. Globaliseringen i termer av upphandlingssystem, arbetskraftsinvandring och mångkultur har skett till priset av att den egna auktoriteten undergrävts för många medborgare.

Insikten om detta borde leda till ökad vilja och förmåga att skapa delaktighet i utvecklingen för dessa medborgare.

Finns det inte möjligheter att minska inflytandet från globala företag över den sociala sfären? Varför är vi inte beredda att betala vad det kostar att bibehålla servicen på högre nivå än vad marknaden ger möjlighet till? Och varför kan vi inte leva mer som både-och i stället för antingen-eller?

Ett nytt samhällskontrakt för en ny tid

Sverige behöver ett nytt samhällskontrakt, en ny förhandling kring frihet och jämlikhet där utgångspunkten inte är ett ”vi” och ett ”dom”, inte en fråga om vem som har ”rätt” och vem som har ”fel”. Där inte prat om ordning och reda eller sunt förnuft, utan grundlagens skydd för individens rättigheter är utgångspunkt för samtalen.

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

Tron på någon slags överideologi som alla bekänner sig till räcker inte. Föreställningen att det skulle gå att ”blidka” vissa grupper av medborgare med annan ideologisk grundsyn för att sedan kunna återgå till den konflikt man själv vill tala om är förgäves. Somliga partier kommer att mobilisera kring den auktoritära och nationalistiska polen, andra kring den liberala och gröna.

Sverige håller på att få ett nytt partisystem vare sig partierna vill eller ej.

***

Följ Arena Essä på Facebook