slutreplik En förutsättning för att vara trovärdig när man vill befrämja ”idén om alla folks frihet” och ”antiimperialism” är att ställa sig utanför stormakterna. Då blir man inte en bricka i ett stormaktsspel och kan tala friare, svarar Pär Salander.
Per Enerud upprörs över min essä i Dagens Arena (5/12) där jag skriver att idén om att Ryssland är ett militärt hot mot Sverige nog snarast är att betrakta som en konstruktion för att motivera försvarsminister Peter Hultqvists ”transatlantiska länk”, och att detta är till förfång för Sveriges säkerhetspolitik. Sverige är mer betjänt av dialog med vår granne i öst.
Enander är ordrik i sin replik och han ägnar större delen av sin artikel till att citera ett antal ledande socialdemokraters syn på Ryssland från revolutionen 1917 till andra världskriget. Han tycks vilja försvara socialdemokratins nuvarande hållning genom att säga att den är en fortsättning på den syn man alltid haft på Ryssland – det är a priori ett ont land. Förutom att jag tror att man skall akta sig för nyansbefriade kategoriseringar så har jag svårt att förstå vad dessa hans utläggningar har med min artikel att göra. Att Tage Erlander på Stalins dödsdag 1953 skriver att ”kommunismen är en imperialism” – är det ett argument för Hultqvists närmande till USA/Nato i dag?
När han lämnat sin historiska exposé så apostrofierar han mig genom att påstå att jag menar att ”vare sig Ukraina eller Sverige har nationella rättigheter” och att ”Sverige har inte rätt att välja samarbetspartners inom säkerhetspolitiken”. Självklart har Ukraina likaväl som Sverige rätt att bestämma sin utrikespolitik. Men när man väljer väg så får det också konsekvenser, därför att alla länder befinner sig i ett sammanhang.
Det är oklokt att ge USAs militär och säkerhetstjänst en framskjuten plats i Sverige.
Min artikel handlade om att jag tycker att det är oklokt att ge USAs militär och säkerhetstjänst en framskjuten plats i Sverige. Ryssland är inget hot mot Sverige. Svensk upprustning och integrering med USA:s militär och säkerhetstjänst är därför omotiverad och dessutom så upprör det Ryssland. Det är inte konstigare än så. I ett öppet brev till Vita Huset 1997 skrev 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter att Nato-utvidgning österut skulle vara ”ett politiskt misstag av historiska proportioner”
Sedan påstår Enerud att jag ”fantiserar” om att Nato givit löfte om att man inte skulle utvidga sig österut. Jag hänvisade till Joshua Shifrinsons artikel i den vetenskapliga tidskriften International Security där han noggrant går igenom de dokument som finns kring förhandlingarna om Tysklands enande och kom fram till att det är skäligt att påstå att NATO brutit ett löfte. Enander kommenterar inte det utan hänvisar i stället till en intervju med Gorbatjov, men han läste nog bara det han ville se. Gorbatjov säger nämligen att NATOs expansion österut ”definitely /was/ a violation of the spirit of the statements and assurances made to us in 1990”.
Enerud fortsätter sedan med att räkna upp Rysslands ”hungriga imperialistpolitik” och att min artikel bryter mot ”grundläggande socialdemokratiska och antiimperialistiska värderingar”. Han skriver också att jag angriper ”idén om alla folks frihet”.
Som nog andra läsare av min artikel har förstått så tycker jag att Sverige ska ställa sig utanför stormaktspelet. Då kan Sverige, som tidigare, vara en friare röst för folk som förtycks av stormakter i öst som i väst. Tror Enerud att Sveriges hållning i Vietnam eller för den delen i Sydafrika, då USA stämplade ANC som terrorister, skulle varit möjlig med Hultqvists omhuldade ”transatlantiska länk” till USA? Eller hur är det med den svenska rösten för palestiniernas rättigheter? Hur kommer det sig att den tystnat och att Sveriges utrikesminister nu bara lyfter fram Israels rättigheter? Utan den fördjupade ”transatlantiska länken” så skulle Sverige för övrigt knappast ha deltagit i de av USA ledda krigen i Afghanistan, Irak och Libyen. Krig som skapade död, sönderslagna strukturer, kaos och sekteristiskt våld.
Vi vet att det inte är Ryssland utan USA som har världsrekord i att intervenera i andra länders val. Vi vet att det inte är Ryssland utan USA som har världsrekord i att störta regimer som inte passar de egna intressena, inte minst i sitt eget närområde. Vi vet nu också att tre av fyra länder som det forskningsbaserade institutet Freedom House i USA klassar som odemokratiska, stöds av USA militärt (militär utbildning och/eller vapen). Den minsta gemensamma nämnaren för USAs agerande, enligt professor Mason Gaffney vid University of California, är inte försvaret för demokratin utan ”USAs militär ställer sig till förfogande för att stödja välvilligt inställda politiska ledare i utvecklingsländer och att straffa eller avsätta regimer som hotar amerikanska företags intressen”.
Enerud menar att han och dagens socialdemokrati, i motsats till undertecknad, förfäktar grundläggande ”antiimperialistiska värderingar” och ”idén om alla folks frihet”. Han gör det samtidigt som han uppenbart ställer sig bakom Sveriges successiva militära och politiska integrering med imperialistmakten nr 1, att Sverige sätter sig i USAs knä.
En förutsättning för att vara trovärdig när man vill befrämja ”idén om alla folks frihet” och ”antiimperialism” är att ställa sig utanför stormakterna. Då blir man inte en bricka i ett stormaktsspel och kan tala friare. Sveriges säkerhetspolitik är inte betjänt av ett accelererande vapenskrammel utan av dialog och utvecklande av samarbete, inte bara mot väst utan också mot öst.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
