Sverige – en höstsaga

Reportage Under våren, sommaren och början av hösten har Mats Wingborg rest runt i Sverige och träffat industriarbetare, hemlösa och fackligt förtroendevalda. Det här är hans berättelse.

Epilog

Göran Palms versberättelse Sverige en vintersaga började ges ut 1984. 18 år har gått sedan den fjärde och sista delen kom ut 2005. Under den tiden har Sverige förändrats i sina grundvalar.

På många sätt lever vi i ett annat land idag. Djupa, strukturella förskjutningar har som i ett språng fått oss att inse att något nytt trätt in i det gamlas ställe. Välfärdsstatens sprickor och håligheter har blivit allt vidare. Politiken har också stöpts om och dagordningen är av ett slag som vi tidigare knappast kunde föreställa oss.

Under slutet av våren, sommaren och början av hösten 2023 har jag, liksom Palm gjorde, rest genom Sverige. Inte sällan har jag återkommit jag till städer och samhällen som jag känner till sedan tidigare, som Borlänge där jag bodde under min barndom. 

Den här texten består av korta anteckningar från mina resor. Den är ett försök att beskriva Sverige genom att besöka dess periferi och utkanter. Rubriken har jag lånat från Palm, men i min berättelse har det blivit höst. Det finns också många tecken på att vi rör oss mot mörkare tider. Många undrar vart Sverige är på väg. Jag är själv djupt oroad. Men perspektiven är inte bara svarta, utan handlar också om motstånd och strategier för att hanka sig fram. Människorna som figurerar här bidrar till det. Några tar över den egna fabriken, andra drömmer om strejker, andra gömmer sig. Och några sjunger om den värld vi lever i. 

Malmö

Malmö är Nordens sjunde största stad, belägen vid Öresund. Tidigare var den tunga industrin dominerande här. Nu är det i stället tjänstesektorn som växer. Jag är på besök för att skriva om brevbärare som uppfunnit en ny facklig kampmetod, som på många sätt är typisk för vår tid.

Trappstegen knarrar, trots att hon går med mjuka steg. När porten mot gatan slår upp huttrar hon till av tvärdraget. Men i samma stund fylls hon av en känsla av gemenskap och styrka. Hon sträcker ut stegen. Kanske ska det äntligen bli en förändring.

Brevbärarna i Malmö protesterade mot den slimmade organisationen genom att följa alla regler. Postens regler. Trafikregler. Aldrig springa i trapphus utan hiss. Inte cykla på trottoaren. 

Cheferna på kontoret visste inte vad de skulle säga. De låste in sig i sina rum och förblev tysta. 

Under den vecka som protesten pågick blev brevbärarna tvungna att jobba övertid. Det blev en rejäl övertidsersättning.

Idén till kampanjen ”jobba rätt” kläcktes i eftersnacket på en facklig konferens. Många hade vittnat om den ökande stressen, känt av hur tumskruvarna drogs åt. 

Under flera år hade antalet brevbärare minskat. Arbetsgivaren motiverade neddragningen med att brevförsändelserna blivit färre, men samtidigt hade paketen blivit fler. 

– Det går inte att följa reglerna om vi ska hinna med jobbet, hade en av brevbärarna förklarat. 

Så tillsammans kom de på en ny form av civil olydnad; bråka genom att följa regler, inte genom att bryta mot dem. 

Protesten skapade ett andhål och debatten om arbetsorganisationen hamnade högst på dagordningen. Sedan återgick det mesta till hur det var tidigare. 

Christian är en av de drivande personerna i postfacket i Malmö. På hans jacka sitter ett märke med texten ”jobba rätt”. Han är stolt över den kampanj som han var med och drog i gång.

– Den stärkte vårt självförtroende och den var förankrad på arbetsplatserna. Det är A och O. Men nu är det tid för nya aktioner.

Nymölla

Nymölla är en tätort i Bromölla kommun i Skåne. Namnet kommer från en kvarn vid Skräbeån som fortfarande finns kvar.

Vit bolmande rök. Svagt stickande lukt när vinden blåser från bruket. Stora Enso tillverkar pappersmassa och obestruket papper. Småvillor och flerfamiljshus. En fyrkantig tegelbyggnad med skylten ”Fritidsgård – Ingång baksidan”. 

En grupp fnittriga ungdomar väller ut genom porten. Två flickor snubblar över varandra. För ett kort ögonblick ser de förskräckta ut, men vänliga händer hjälper dem upp. Skrattande rusar de vidare över fältet utanför fritidsgården. De lägger inte märket till mig som står där utanför.

Det ekonomiska stödet till fritidsverksamheten skulle strypas när SD, M och KD styrde i Bromölla. Demonstranter skrev plakat och ropade slagord på torget. SD:s ledande företrädare slängde in handduken och högerstyret föll samman. Fritidsgården räddades. Där spelar ungdomarna innebandy, pingis och arbetar med gips. Den här kvällen har det varit disco. 

Hovmantorp

Hovmantorp ligger i Lessebo kommun i Kronobergs län, i kanten av sjön Rottnen. Det är Jämlikhetsfonden som för mig dit, till ett av Sveriges få löntagarägda företag. 

Vinden susar genom aspar, björkar och lönnar. Höga träd runt den låga fabriksbyggnaden. Ett nytt skift börjar. På asfaltsparkeringen utanför fabriken slår bildörrarna igen. 

Jag har stämt träff med en av de anställda. Blåsten tar tag i hans hår och han lyfter högerhanden för att platta till det. Sedan börjar han svara på mina frågor om fabriken och det lokala samhället. Han berättar om nedläggningar och de industrier som försvunnit från Hovmantorp de senaste årtiondena. Men inte alla.

Han säger: 

– Men Ljuders Nickelsilverfabrik lever vidare. Här har de anställda ett väldigt engagemang.

När löntagarna tog över Ljuders Nickelsilverfabrik 1979 var många pessimistiska. Även flera av arbetarna tvivlade på att de skulle klara av att driva ett företag. Många ekonomer spådde att löntagardriften skulle bli kortlivad, men alla hade fel. 

Blomstermåla

I södra delen av Mönsterås kommun, fem kilometer väster om Kalmarsund, ligger orten med det sommarklingande namnet.  

Flyktingförläggningen vid hyreshusområdet på Salthällsvägen stängde under pandemin. Vid den tiden satt det klistermärken från Nordiska Motståndsrörelsen vid järnvägsperrongen, mitt emot det lokala industri- och sopbilsmuseet. Under den perioden stod jag ofta på perrongen och väntade på tåget mot Linköping och Stockholm. Resorna präglades av förseningar. Det var ofta förseningar och inställda tåg och ständigt nya tågbolag med huvudkontor långt från Sverige som ansvarade för driften. 

Nu har flyktingboendet i tegelhusen blivit vanliga hyreslägenheter igen. Där bor många ”mindre bemedlade”, förklarar en tjänsteman på socialförvaltningen. 

I tvättstugan droppar det från blöta kläder. Kvinnan som hänger tvätt har just flyttat in i en tvåa och är glad över hyreskontraktet. 

– Lägenheten är fin, även om persiennerna är trasiga. 

Senare på eftermiddagen ska hon ta tåget till sin syster i Hultsfred.

Den rådande trenden är privatiseringar och utförsäljningar. Men ibland går förändringarna i motsatt riktning. Efter år av haverier har SJ tagit tillbaka driften av tågen som stannar i Blomstermåla och antalet inställda tåg blev genast färre. 

Och klistermärkena vid järnvägsperrongen är bortskrapade. 

Borås

Det här är Sjuhäradsbygdens största stad och centrum för Sveriges numera nedlagda textilindustri. Jag har ofta återkommit hit för att jobba på Viskadalens folkhögskola, som är ägd av arbetarrörelsen, eller för att besöka arbetsplatser och fackföreningar.

Pannbiff på stekhällen. Stekflottet slår upp i Yvonnes ansikte, men hon bryr sig inte. Hon tänker på andra saker, som hur hon ska få pengarna att räcka till alla utgifter. Nu ska hon bli ännu mer aktiv i facket. Nästa vecka ska hon vara med på en träff för arbetsplatsombud. 

I ICA-butiken där Yvonne jobbade tidigare kortades hennes arbetstid och lönen sänktes. Hon bytte jobb i en känsla av ilska och uppgivenhet. Nu är hon timanställd på en restaurang, får jobba mycket och har kunnat höja lönen. 

Uppgörelsen om arbetsmarknaden 2022 innebar försämrad anställningstrygghet. I utbyte fick löntagarna löfte om utbildningar och arbetsgivarna blev tvungna att följa turordningsreglerna vid så kallad hyvling. 

När tjänster hyvlas inom detaljhandeln drabbar det de heltidsanställda. Ofta har de slagits för att få jobba heltid. Men många arbetsgivare vill helst enbart ha deltidsanställda. Det ökar deras flexibilitet, men inte de anställdas.

Alingsås

En stad i Västergötland vid Mjörn och Gerdsken, genomskuren av Säveån och Gerdska ström. 

Natten mellan den 23 och 24 april 1941 tog den svenska poeten Karin Boye sitt liv genom att svälja sömntabletter. Hon vistades tillfälligt i Alingsås och hittades död här av en lantbrukare. 

En av hennes mest kända dikter handlar om att resa: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd.” 

I slutmeningarna av dikten uppmanar hon till revolt, kanske personlig, kanske samhällelig: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

I Nolby i utkanten av Alingsås ligger en skogsklädd kulle med Karin Boyes minnessten. För att ta mig dit passerar jag ett labyrintiskt villaområde en tidig morgon när dimman ligger mjölkvit.

Brännkyrkasjön

Brännkyrkasjön i södra Stockholm. Den torrlades i omgångar från 1870-talet ända fram till 1950-talet. I det som var kanten av sjön ligger Älvsjödepån. 

Ett av mina uppdrag är att vara redaktör för tidningen Första Linjen som ges ut av Seko Stockholm. Därför besöker jag många arbetsplatser, ofta depåer för tunnelbane- och pendeltåg.

Det är sen kväll. Hissen sjunker ner genom byggnaden med ett svagt sus. I den stora hangaren står pendeltåg, som ska städas och saneras under natten.

Jag träffar en av städarna, Zacke, som drar på sig skyddsvästen och knäpper säkerhetsskorna. Vattendroppar faller från taket mot hans panna. Han rycker till och ser trött ut. 

– Det är som om livet vore slut. Jag kommer hem. Sover. Åker till jobbet. Kommer hem. Sover. Åker till jobbet. Nästan aldrig orkar jag prata med mina egna barn.

En port leder ut mot rälsområdet. Där står en grupp arbetare som har tagit en rökpaus. Helst vill de gå ut i strejk. Det tycker både Shirak och Ahmed. Doften av tobak blandas med doften av motorolja.

T-Centralen

Stockholms mittpunkt. Den första tiden heter den här stationen Centralen, men 1958 kompletteras namnet med ett T för att undvika sammanblandning med centralstationen. 

Efter en text i Dagens Arena fick jag kontakt med en kvinna som varit intagen på ett SiS-hem. Hon hade fått en iPad av en präst i Svenska kyrkan och googlat på SiS. Så hittade hon mitt namn.

Hon är 22 år och drogmissbrukare. Ibland sover hon på någons soffa. Ibland i stadens allmänna skrymslen:

”Jag och X kan en massa tunnlar. Vi hittade ett hemligt rum under Vattugaraget dit vi tog oss från T-Centralen. Vi är små och smala och kan krypa i gångar. Någon hade inrett det lilla rummet med ett litet altare med en turkos Jesus i plast. Där hängde vi i två månader på nätterna. Men en dag när vi skulle tillbaka var det tilltäppt.”

Borlänge

Dalarnas största tätort, belägen vid Dalälven. Förledet i namnet syftar på en sträcka där man måste bära båtar och last och efterledet syftar på en vägsträcka.

Här bodde jag som barn, i slutet på 60- talet. Jag minns tiden som ljus. Vi hade ett radhus på gränsen mot Stora Tuna och det byggdes både simhallar och bibliotek. Det kändes som om världen ständigt skulle bli bättre. Efter höstterminen i årskurs 3 flyttade vi därifrån, men jag fortsätter att följa vad som händer i staden.

Författaren Owe Husáhr har beskrivit Borlänge på ett sätt som har fastnat i mitt minne: ”Borlänge har sitt ansikte vänt mot slätten, den stora Tunaslätten, där sikten är vid och jorden god. Det är slätten jag tänker på när jag är borta. Jag ser den framför mig; jag hör fågelropen i julidiset. Men jag ser också röken, den apelsingula tunga röken från järnverket, och den brinnande facklan i skymningen”.

Den stad jag nu besöker har förändrades. 1976 hade Domnarvets järnverk 6300 anställda. Sedan kom stålkrisen. De fyra koksblästerugnarna lades ner. Staten tog över driften genom SSAB. I dag jobbar 1700 personer på järnverket. 

Den andra stora industrin som länge dominerade Borlänge har helt försvunnit. Kvarnsvedens bruk, ett pappersbruk ägt av Stora Enso Oy, lades ner 2021.

Borlänge är fortfarande en industristad, men antalet som jobbar i industrin har minskat. Samma mönster gäller hela landet. Idag jobbar fler inom handeln.

En annan sak har också hänt. Under industrins blomstringsperiod i Borlänge rådde full sysselsättning. Nu har det kravet övergivits, även av Socialdemokraterna.

Siljansnäs 

En kuperad tätort i Leksands kommun, på en halvö i södra delen av sjön Siljan.

Mannen jag möter är född 1983 i Litauen. Nu arbetar han som takläggare och sitter på knäna på ett tak i Siljansnäs. Ett klingande ljud uppstår när hans hammare slår mot bleckspiken. Asfaltsklistret ångar. Jag har fått kontakt med honom genom Fackligt Center för Papperslösa, men egentligen är han inte papperslös. Han är EU-medborgare och har rätt att jobba i Sverige. 

Tidigare har han lagt om tak i Borlänge och Falun. Han har också renoverat sina arbetsgivares egna hus. Totalt har han jobbat 700 timmar under våren och sommaren, utan att få betalt. Arbetsgivaren skyller på att han inte har något bankkonto i Sverige.

Han blev lovad lättförtjänta pengar om han reste till Sverige för att arbeta. Här har han bott på olika tillfälliga härbärgen. Ibland har han sovit i parker. 

Söderhamn

Centralorten i Söderhamns kommun, belägen i Gävleborg med Bottenhavet i öster. Genom stadskärnan flyter Söderhamnsån. Det här har alltid varit startpunkten för mina undersökande reportage om villkoren för utländska bärplockare i norra Sverige, ett projekt jag har hållit på med i 15 år nu. 

Lesia är i Sverige på massflyktsdirektivet och jobbar åt ett företag i Söderhamn. Lådorna fyllda med blåbär är tyngre än hon trodde och hon släpper dem med en duns medan hon gräver i sina fickor efter mobiltelefonen. 

Det är maken hon vill prata med, han som är kvar i krigets Ukraina. Först var han soldat vid fronten, nu arbetar han som befäl med ansvar för att skicka fram krigsmateriel. Nyligen fick han några veckors permission och besökte sin hustru i Söderhamn. 

Det är ingen slump att Lesia har börjat jobba åt det här företaget i Söderhamn. Hennes man har jobbat här under flera år. Han har till och med lärt sig en del svenska. 

Hon använder WhatsApp och håller upp mobiltelefonen så att hon och maken kan se varandra. Så undrar hon om vi som står närmast vill ställa några frågor till honom. Någon undrar hur kriget kommer att sluta. Han är optimistisk och säger att Ukraina vinner. Men det är svårt att veta om han svarar som han gör för att inge hopp eller om han verkligen tror på det. 

Alfta

Under en period på 1970-talet tillhörde Alfta Bollnäs. Men en lokal aktionsgrupp kallad ”Alftagerillan” drev igenom att samhället i stället skulle vara en del av Ovanåker och så har det blivit.

Jag gör ett stopp vid pizzerian vid torget. Där möter jag Senait. Hon och jag är de enda gästerna. 

Ett pysande ljud hörs när hon öppnar sin läsk. Förmiddagen har varit stressig och hon sjunker snabbt ner på stolen. Hon ropar sin beställning genom rummet till pizzabagaren och han nickar. De har träffats många gånger eftersom hon äter här flera gånger i veckan.

Hon är flykting från Eritrea och hamnade först i Bollnäs. Där träffade hon en man och kärleken förde henne till Alfta. Nu har hon två barn och jobbar i hemtjänsten.

– På nätterna drömmer jag om mitt hemland. Det är så långt borta, säger hon.

Hennes politiska åsikter gör att Eritrea har hamnat ännu längre bort.

– Det finns eritreaner i Sverige som betalar skatt till Eritrea och låter bli att kritisera diktaturen i utbyte mot möjligheten att resa tillbaka och ha kontakt med släktingar. Inte jag. Därför får jag fortsätta drömma. 

Ådalen

Ångermanälvens dalgång mellan Junsele och Bottenhavet. Vid Gudmundrå kyrka ligger en av Sveriges mest kända gravar. 

Den här platsen är mer än någon annan förknippad med den svenska arbetarrörelsens historia. Jag har varit där förut, men något har hänt sedan sist.

En bred grusgång skär genom kyrkogården. På långt håll syns ”Lundeoffrens grav”. På den uppresta stenen står fyra namn. Tre män och Eira Söderberg.

Den 14 maj 1931 öppnade militären eld mot ett demonstrationståg med strejkande arbetare. Fem arbetare dödades. Fyra begravdes tillsammans. Eira Söderberg gick inte med i tåget. Hon stod i en trädgård och tittade på protesten när hon träffades av en studsande kula. Hon var 20 år gammal när hon dog. 

På stenplattan på marken framför graven finns dikten ”Gravskrift” av poeten Erik Blomberg. 

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

Nu är inskriptionen nött av tidens tand. Texten på stenplattan går inte längre att läsa. 

I maj 1981 var jag också här. Då gick det fortfarande att se den ingraverade texten. Under bilfärden därifrån pratade vi om Eira Söderberg. I dikten står glöm ”honom” aldrig. Vi enades om att inte heller glömma Eira Söderberg. Då kom nyheten från den knastrande bilradion. I Frankrike hade socialisten François Mitterrand vunnit den andra omgången i det franska presidentvalet och det kändes som om tiden var på väg att vända. 

Vidsel

Den näst största tätorten i Älvsbyns kommun, vid Piteälven, 35 kilometer nordväst om Älvsbyn. 

Hotell Renkronan vid torget har blivit förläggning för thailändska bärplockare. För några år sedan hyrdes rummen ut till rumänska säsongsarbetare, som monterade vindkraftverk. Vid den tiden bodde bulgariska bärplockare i de förfallna lägenheterna på andra sidan torget. Rören hade frusit sönder under vintern. Alla kranar var avstängda. De hämtade vatten i plasthinkar från fontänen. Jag intervjuade bärplockarna, men en del var rädda och vinkade avvärjande.

Nu hörs ljudet av skott i centrum och polisen larmas till platsen. En minibuss med thailändska bärplockare har beskjutits med hagelgevär och en bärplockare har träffats i benet. Mannen med geväret är tidigare dömd för misshandel. Han gav sig då på en svart man med ett hakkorsmärkt basebollträ. Två andra män deltog i övergreppet. 

Gällivare

En tätort i Lappland och Norrbottens län, på nordsamiska kallad för Jiellevárri eller Váhčir. 

Jag har redan passerat Skellefteå, ett nav i den nya industriboomen i norra Sverige med Northvolts batterifabrik. Och Boden med H2 Green Steels fossilfria stålverk och Kiruna där gruvbrytningen expanderar. Även i Gällivare miljardsatsar gruvindustrin. Över tusen nya bostäder ska byggas och nya företagsparker anläggas. Vårdbiträden och lärare säger upp sig från sina jobb för att istället jobba inom industrin, på företagskontor och i gruvan. 

Efter Lasarettsgatan susar en bil med nedvevade rutor fram i den ljusa sommarnatten. Passagerarna ser unga och glada ut. Kanske är de på väg hem från en fest.

I bilstereon sjunger Lena Andersson på hög volym. Texten till hennes låt skrevs av Stickan Andersson, i en tid då även en svensktoppslåt kunde innehålla kritik av kapitalismens ensidiga jakt på ökad vinst. Alla i bilen sjunger med: 

I staden där studerar man. Där har man sin fabrik.
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik.
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Prolog 

Det är svårt att få syn på den egna samtiden. Inte sällan är det först i efterhand som vi ser att det som såg ut att vara små obetydliga förskjutningar ledde fram till stora skred. Kanske är också den tid som vi nu lever i särskilt svår att få fatt i. Flera fenomen har skapat en ökad desintegration. Hit hör djupare klassklyftor, en allt mindre likvärdig skola, bostadsområden som är socialt och etniskt segregerade, ett uppsplittrat medielandskap, klimatkris och lokala skeenden som utgör delar av globala händelsekedjor. Allt detta gör att Sverige och världen blivit mer oöverblickbar.

Från Malmö till Gällivare är det 1718 kilometer. Det är nästan exakt lika långt som mellan Malmö och Kiev. Det ryska angreppet på Ukraina slänger en skugga över Sverige och har förändrat det politiska landskapet. Vi har fått lära oss nya geografiska namn; Mariupol, Butja och Cherson. För människor som vuxit upp i Sverige har kriget kommit närmre, men inte för människor som flytt till Sverige från länder i krig. 

Göran Palms epos på 1 400 sidor avslutas med ett antal frågor, om hushållningen under slöserikapitalismen och om midvinternattens köld som alltmer sällan är hård. De spörsmålen har fortfarande sin relevans, men de oroande frågorna har idag blivit fler. Förhoppningarna om ett gemensamt samhällsprojekt håller på att luckras upp. När tilltron undermineras återstår bara att tänka på sig själv. Då skadas samhället på djupet. 

De sista raderna i Palms bokprojekt äger dock ännu full giltighet: ”De flesta av oss har förmodligen gått hädan när de frågor som jag nu ställt får svar. Jag ställer dem i alla fall. Nu är min svenska vintersaga all.” I samma anda tar denna höstsaga slut.