Sverige har inte haft otur

Coronakrisen Det är ingen tillfällighet som har skapat vår situation i denna pandemi. Sverige var illa förberett och har gjort flera egendomliga misstag under krisens förlopp, skriver Lars Thalén.

Snart har 6 000 människor avlidit i covid-19 i Sverige. Landet står ut i internationella, i synnerhet nordiska, jämförelser för högt antal smittade och framför allt högt antal döda, särskilt äldre. Resandet till och från landet begränsas av andra.

Detta är ingen tillfällighet eller bara ”otur”. Sverige var illa förberett och har gjort flera egendomliga misstag under krisens förlopp.

När varningssignalerna började ljuda var viruset nytt med okänt beteende. Att tidiga smittskyddsbedömningar då visade sig slå fel är inget konstigt. Men av det som blivit avgörande för hur Sverige klarat pandemin var mycket känt i december 2019 och kunde ha varit bättre känt om staten efter tidigare kriser hade haft ett centraliserat och ansvarsfullt sätt att sköta beredskap och krishantering.

Ett tragiskt facit hittills

Vi närmar oss 6 000 döda, de allra flesta över 70, kanske mer än ¾ i äldreomsorg. Inget tyder på att antalet döda kommer att stanna under 10 000, kanske inte ens under 15 000. För närvarande tycks ett vaccin vara enda lösningen på en grasserande smitta.

Det är svårt att jämföra med andra länder beroende på olika faser i smittspridningen. Men vid alla jämförelser med liknande länder så här långt i pandemin sticker Sverige ut. I Sverige är antalet döda 5–10 gånger högre än i de nordiska länderna.

Visst, vi har nog en högre smittspridning än i andra länder och den kan delvis vara beroende på tidigare och mer omfattande import av smitta. Men avsaknad av motsvarande nedstängning som i de nordiska länderna kan inte bortses ifrån. I Stockholm bedöms var sjätte ha antikroppar och de dagliga dödstalen sjunker, om än långsamt.

Strategin har inte levererat än

Men riktigt så har var det ju inte tänkt att det skulle bli med den unika svenska strategin.

Vi skulle platta till kurvan för att rädda sjukvården genom att hålla tillbaka smittspridningen. Detta skulle ske med generella råd och anvisningar – frivillig karantän vid symptom, handhygien, avstånd – i stort sett utan tvång, bland annat för att smittskyddslagen inte är särskilt kraftfull. Förbud mot större folksamlingar, inställd undervisning på gymnasiet och besöksförbud vid äldreboenden är väl de enda ”hårda” begränsningarna.

Kurvan blev lite plattare men sjukvården har haft en förfärlig vår och dödstalen har som sagt rusat.

Lägre årskurser i skolan hölls öppna för att inte onödigtvis störa vård och samhällsviktiga funktioner genom att stänga ner skolor. Det har fungerat.

 Att skydda de äldre har varit en verbal hörnpelare inte minst från statens sida. Men resultatet i form av massdöd på äldreboenden och i hemtjänsten säger motsatsen. Av alla som avlidit hittills är ungefär 4 000 åldringar. Berättelserna om äldre, inte alltid ”sköra”, som inte fick läkarvård utan bara drogades ner för att dö utan smärta är skrämmande. Utöver besöksförbudet vet jag inte vad staten gjort för att fullfölja strategin att skydda personer inom äldreomsorgen.

Sverige hade ingen möjlighet att lyckas

För det första: När det stod klart att en pandemi var på väg blottlades oanade brister i landets beredskap för en pandemi eller för den delen för någon annan kris: ingen central överblick, inga riktlinjer, ingen kontroll.

En slimmad sjukvård hade brist på folk och i synnerhet brist på intensivvårdsplatser. Militära reserver hade till stor del skrotats. Respiratorer saknades.

I hela vård- och omsorgskedjan saknades beredskapslager av skyddsmateriel som visir, ansiktsmasker, skyddskläder, handskar – kort sagt, allt. Laboratorieresurserna var begränsade

För det andra: De fatala bristerna i beredskapsplanering är delvis en följd av ett decennielångt feltänk hur landet ska styras i allvarliga kriser. Grundprincipen är att var och en sköter sitt, dvs decentraliserad krishantering.  Hur det kunnat bli så är svårbegripligt med hänsyn till alla de erfarenheter som finns av krishantering: låt en begränsad central grupp ta kommandet med extraordinära befogenheter och låt andra sköta sina ordinarie verksamheter. Trätandet om vems ansvaret varit för än det ena än det andra säger det mesta.

För det tredje: Det avslöjades dödliga brister i utrustning, rutiner, kompetens och arbetsvillkor för att hantera smitta inom äldreomsorg – både i boenden och i hemtjänst. Ansiktsmasker, visir, skyddshandskar fanns inte i lager och gick att få tag på. Enkla rutiner som att inte blanda smittade och icke smittade fanns inte överallt. Så många som var tredje inom hemtjänsten förstod inte ens vitsen med handhygien. Där otrygga korttidsanställningar dominerade vann viruset. Språkproblemen var/är omfattande.

Skillnaderna förfaller vara små mellan offentlig och privat omsorg. Men att i ett vilda västern som detta låta vinstmotiv vara styrande verkar inte välbetänkt.

För det fjärde: Kompetensfördelningen mellan stat, regioner och kommuner inom vård och omsorg bäddar för att saker ska falla mellan stolarna. Stackars sjukvårdsministern utan makt att styra regioner och kommuner har fått klä skott för regionernas misstag i sjukvården och kommunernas i omsorgen.

Avgörande felsteg som inte hade varit nödvändiga

Oddsen för framgång var således dåliga – och de blev snabbt sämre efter initiala beslut. Låt mig lista några

• I anslutning till vinterlovet ”visste” man att smittan skulle komma från Alperna. Ändå påbjöds varken generell testning eller karantän för inresande från dessa kända riskområden.
• Ganska snart efter rätt effektiv smittspårning med karantän/testning konstaterades att det fanns andra smitthärdar som tidigare kommit in i landet, s k allmän smittspridning. Då avslutades spårning, karantänkrav och testning. Folkhälsomyndigheten och regeringen började i praktiken leka blindbock med viruset.
• Testningen är ett fortsatt elände här som i andra hårt drabbade länder som USA. Trots höga proklamationer är det fortfarande för begränsad testning och olika villkor i olika regioner. Visst kan man förstå inledande kapacitetsbrister, men det självklara – att låta folk som vill bli testade få det – verkar aldrig ha blivit någon bärande tanke.
• Ett ganska egensinnigt förhållande till WHO vad gäller t ex munskydd har inte förbättrat situationen. Dels ger munskydd reducerad risk att sprida eller ta emot smitta, dels ger de en stark signal om att detta är allvar. Jag förstår om det är ont om munskydd i början, men inte att principen ska vara en annan här än vad WHO rekommenderar.
• Uppenbarligen har det varit otillräcklig kraft bakom en ”frivillig” ”nedstängning” genom egenkarantän vid symptom, handhygien och distansering. Just frivilligheten har kallats strategi men ingen som rört sig på krogar eller i snabbköp – eller ens tagit en promenad på en normalt bred (smal) gångbana – har kunnat undgå att notera att alltför många tar alltför lätt på råden.
• Äldreomsorgen återkommer som operativt misstag. Varför dröjde stängningen för utomstående? Hur kunde äldre i Stockholmsregionen nekas sjukhusvård när det stod ett nyuppfört fältsjukhus oanvänt i Älvsjö?
• Sist bland exemplen: kollektivtrafiken. Många ansvariga i regionerna reagerade med ryggmärgen och drog ner resurserna, dvs ökade trängseln. De borde ha gjort tvärtom. Stockholms stad borde förstås ha slopat P-avgifterna och regeringen/riksdagen borde ha pausat trängselskatten så att fler hade kunnat ta bil och minska trängseln för dem som är hänvisade till kollektivtrafiken.

Stort reformbehov

Coronakommissionen kommer att få ta sig en ett omfattande reformarbete. Här är några områden:

• Byt beredskapsfilosofi: regeringen måste själv och genom omedelbart underställd myndighet ha kompetens och befogenheter för att ta ansvar för beredskapslagring av skyddsutrustning, erforderliga IVA-resurser, och erforderlig utbildning av personal i vård och omsorg.
• Byt krishanteringsfilosofi: regeringen måste kunna tillsätta en central krisledning med kompetenser och befogenheter att ta kommandot trots kniviga ansvarsgränser mellan regering och myndigheter och mellan staten och regionerna respektive kommunerna.
• Mycket tyder på att det behövs vässade verktyg i smittskyddsarbetet. Det borde inte vara möjligt att stoltsera i TV med att man struntar i Folkhälsomyndighetens/regeringens påbud. Den möjlighet som finns att påverka restauranger behöver byggas ut till fler samhällsområden.
• Pandemin har belyst att ansvarsfördelningen inom sjukvården och äldreomsorgen måste ses över. Detta gäller såväl mellan samhällsorganen stat/regioner/kommuner som mellan samhället och privata aktörer.
• Äldreomsorgen, både boenden och hemtjänsten, behöver en radikal upprustning. Anställningsvillkoren måste vara trygga för väl utbildad personal. Säkerställda rutiner med regelbunden ordentlig övervakning av utomstående är nödvändiga. Det måste finnas tillgång till medicinsk kompetens.

Till sist

Det är givetvis för tidigt att slutligt utvärdera resultatet av den svenska pandemibekämpningen jämfört med andra länder. Det jag tagit upp är dock redan uppenbara strukturella och operativa brister.

Vi måste försöka förlika oss med det faktum att allt för många har avlidit och att ursäkter eller försvar för detta riskerar att bara bli bortförklaringar. Se problemen i vitögat så att vi kan ta oss an de förändringar som är nödvändiga för att förhindra ett upprepande.

***

Följ Arena Essä på Facebook