Sverige och judeförföljelserna

historia I sin senaste bok ställer Klas Åmark frågan: Kunde Sverige på något sätt ha agerat för att förhindra Förintelsens omfattning?  Vi publicerar här ett kapitel ur boken.

Under åren närmast efter det första världskrigets slut öppnades många gränser i Europa. En avgörande metod som en stat hade för att reglera strömmen av inresande utlänningar var att införa visumtvång. Nationernas Förbund arbetade för att få bort dessa och Sverige tillhörde de länder som avskaffade visumtvånget för ett antal europeiska länder, viktigast i detta sammanhang var Tyskland.

När nazisterna tog över makten i Tyskland var det därför möjligt för tyska medborgare (med giltigt pass) att resa in i Sverige och stanna här i tre månader. Sedan behövdes det ett särskilt uppehållstillstånd och ville de försörja sig genom att arbeta krävdes det ett arbetstillstånd.

Viseringskravet återinfördes sedan efter krigsutbrottet i september 1939 i olika etapper, på senvåren 1940 för skandinaviska medborgare. En utländsk medborgare kunde hållas borta från Sverige genom att inresetillstånd vägrades. Antingen genom avvisning direkt vid gränsen innan inresan skett, eller genom förpassning eller utvisning sedan de kommit hit. Om beslutet om förpassning eller utvisning inte kunde verkställas, kunde man under väntetiden hålla personen i fråga inspärrad.

De nazityska judeförföljelsernas kronologi

Det var den nazityska antisemitiska ideologin och politiken mot judarna som var den grundläggande drivkraften för Förintelsen och därmed också de som bestämde vilka utmaningar och uppgifter som andra länder ställdes inför. Trots att det Tredje riket bara existerade i drygt tolv år gick förändringen av den nazityska regimen och politiken snabbt och dramatiskt. Politiken blev allt radikalare och allt mer brutal. De olika faserna i den nazityska politiken mot judarna ställde omgivningen inför snabbt förändrade utmaningar och uppgifter. Varje ny fas i utvecklingen krävde ny information som det tog tid att få fram och spridd.

Den nazityska politiken mot judarna kan delas in i tre faser. Den första fasen sträckte sig från utnämningen av Hitler till rikskansler i januari 1933 till och med augusti 1939. Målet för den tyska politiken var då att stöta ut judarna ur det tyska samhället, ta ifrån dem deras medborgerliga rättigheter och egendom och att sedan driva ut dem ur Tyskland. Den andra fasen pågick från september 1939 till juni 1941. Då ockuperade Nazityskland Polen och flera länder i norra och västra Europa och mot slutet av perioden även Jugoslavien och Grekland. Därmed kom flera miljoner europeiska judar inom räckhåll för den nazityska terrorpolitiken. Den tredje perioden omfattade tiden från juli 1941 till maj 1945. Det är då den systemat­iska Förintelsen av judarna inleddes och omsattes i handling.

Våren 1933 började i Nazityskland med lokala våldsamheter och lagstiftningar för att tvinga bort landets judar från arbetslivet. De första lagarna riktades främst mot vad som sågs som judisk ”överrepresentation”. Nazisterna hävdade nämligen att det på universiteten och i yrken som medicin och juridik fanns fler judar än i hela den tyska befolkningen.

Under sommaren och hösten 1935 iscensatte nazisterna en ny våg av förföljelser, lokalt och centralt. De kulminerade med de så kallade Nürnberglagarna som innebar att judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter, de fick inte kalla sig tyskar och förutsättningar för fortsatt diskriminering av dem genomfördes via ett antal förordningar. Äktenskapslagstiftningen ”ariserades” för att ge skydd åt tyskt ”blod” och tyska hem, enligt nazismens rasism, genom att äktenskap mellan tyskar och judar förbjöds liksom sexuella relationer mellan dem. Nu började kategoriseringen av olika grupper av judar på allvar, med begrepp som till exempel ”heljudar” och ”bland­judar” (Mischlinge).

Judeförföljelserna skedde ofta inför öppen ridå.

Under sommaren och hösten 1938 intensifierades kampen mot judarna, Nazityskland började på allvar driva ut judarna ur näringslivet, med fysiska förföljelser, nya lagar och ekonomisk plundring. Judar tvingades sälja sina företag billigt. De här åtgärderna kulminerade med novemberpogromerna 1938, som nazisterna döpte till ”Kristallnatten” efter allt krossat glas utanför judiska affärer, synagogor och så vidare. Aktionen genomfördes efter ett centralt initiativ från propagandaministern Joseph Goebbels som släppte loss lokala antisemitiska krafter i stor skala. Cirka 1 000 synagogor och religiösa lokaler förstördes, 7 500 affärer slogs sönder och plundrades. Mass­arresteringar av cirka 30 000 män genomfördes och tusentals dödades.

Judeförföljelserna skedde ofta inför öppen ridå. Svenska rikstidningar i Stockholm, Malmö och Göteborg hade normalt utlandskorrespondenter i viktigare städer i Europa, som i Berlin. De rapporterade rätt utförligt om större händelser, som Nürnberglagarna eller novemberpogromerna. Svenska landsortstidningar skrev sällan om tysk inrikespolitik, eftersom de var beroende av TT och andra nyhetsbyråer med kortfattade och återhållsamma telegram.

Den nazityska ledningen ville gärna dölja eller tona ner åtgärderna mot judarna, men den var samtidigt okänslig för protester och andra opinionsyttringar då det gällde den politik den förde. Den tyska legationen i Stockholm följde allt fler svenska tidningar och tidskrifter, men det var framför allt hårda ord mot ledande nazister som de tyska diplomaterna protesterade mot. Den svenska regeringen ville fram till krigsutbrottet ogärna ingripa mot pressen och hade under den här perioden begränsade möjligheter. Den viktigaste var tryck­frihetsåtalet.

Flykten

Hundratusentals judar och tiotusentals politiska motståndare till den nya diktaturen lämnade under 1930-talet Nazityskland. Mot decenniets slut framstod flyktbehovet som mer dramatiskt. Betydligt större grupper var på flykt eller hade flyktbehov, rädslan i de kringliggande länderna för att de skulle tvingas ta emot allt fler av Nazitysklands drygt 500 000 judar blev allt större. Mer än 350 000 personer flydde från Tyskland före krigsutbrottet 1939. De flesta var judar och många lämnade Europa.

Flykten från Nazityskland skedde dit där det fanns potentiella mottagare, främst till grannländerna. Allra flest kom till Frankrike, som var det stora mottagarlandet fram till den radikala folkfrontsregeringens fall 1938. Andra sökte sig till länder som Holland, Schweiz, Belgien, Tjeckoslovakien. Många tog sig den långa vägen till Palestina eller till USA och Kanada, en del hamnade till och med i Shanghai, som nästan var det enda stället på jorden där judiska flyktingar utan vidare blev insläppta. Flyktingarna sökte sig dit där det var mest attraktivt för dem att leva och dit hörde normalt inte de nordiska länderna. Relativt få flyktingar kom till Skandinavien – 1940 fanns det åtminstone 6 000 judar från Stortyskland (inklusive Österrike och Tjeckien) i de nordiska länderna.^.

I 1930-talets Europa var flyktingmottagning främst en uppgift för det civila samhällets organisationer. Det var de som fick ta på sig uppgiften att finansiera mottagningen och ställa upp ekonomiska garantier för dem som fick komma in i landet. I Sverige dröjde det till 1930-talets slut innan staten började sätta av anslag för flyktingmottagning. Därför var de olika hjälpkommittéerna centrala under det här skedet.

Eftersom den nazityska ledningen ville driva ut judarna ur Nazityskland kunde mottagarländerna tillåta inresa av flyktingar utan protester från Nazityskland. Antalet ansökningar från tyska judar om uppehållstillstånd i Sverige var rätt begränsat. Söktrycket ökade under 1938 och 1939 och den svenska politiken blev mer restriktiv. Men eftersom söktrycket ökade fick trots allt fler judar än tidigare uppehållstillstånd här mot slutet av 1930-talet.

Rasism och antisemitism i Sverige

Rasistiska fördomar var utbredda i Sverige under mellankrigstiden. Den moderna rasismen växte fram i Europa från 1700-talet, långt innan nazismen. Människors olika utseende då det gällde till exempel hudfärg, hårfärg eller ögonfärg tolkades som att det fanns olika raser som inte bara såg olika ut utan också hade olika egenskaper. Sedan var steget inte långt till uppfattningen att vissa raser var mer värda än andra. Högst upp i rashierarkin fanns typiska nordbor, blonda, blåögda och med ljus hy som i den rasistiska terminologin kallades arier eller germaner. I Sverige spelade det roll att man ansåg att svenskarna tillhörde den främsta rasen. Längst ner i hierarkin fanns grupper som slaver, afrikaner, judar och romer.

Bondeförbundet var dock det enda partiet med rasistiska formuleringar i partiprogrammet.

I politiken, även i dokument från regeringen, var det vanligt att man talade om den ovanligt enhetliga ”svenska folkstammen” som borde skyddas från uppblandning med ”mindervärdiga utländska raselement”. Sådana rasistiska idéer bidrog till diskriminering och särbehandling av människor som ansågs tillhöra ”lägre stående raser”. Dessa tankegångar var särskilt utbredda i konservativa kretsar. Bondeförbundet var dock det enda partiet med rasistiska formuleringar i partiprogrammet. Stereotypa uppfattningar om raser förekom rätt ofta i till exempel filmer och skönlitteratur.

Främlingsfientlighet var också rätt utbredd i Sverige under mellankrigstiden. Den var vid den här tiden ofta påverkad av rasistiska attityder. Främlingsfientligheten var särskilt tydlig då det gällde att skydda den svenska arbetsmarknaden mot invandrare från andra länder. Musikerförbundet försökte till exempel hindra utländska musiker att få arbete i Sverige. Särskilt småföretagare och deras intresseorganisationer inom handeln försvarade aggressivt sitt revir. Främlingsfientlig­heten spelade också en viktig roll i 1930-talets debatt om flyktingpolitiken. Ett förslag om att ett tiotal judiska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige ledde till exempel i början av 1939 till protester från universitetsstudenter och fackeltåg ordnat av nazister mot den så kallade ”judeimporten”.

Studentkåren vid Uppsala universitet ordnade i februari 1939 ett möte i en lokal som kallades Bollhuset. Mötet utmynnade i ett uttalande från den flyktingfientliga majoriteten där man protesterade mot att ”främmande intellektuell arbetskraft” skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Även antisemitism var utbredd i Sverige vid den här tiden. Fördomarna om judar kunde skilja sig åt en hel del. Det fanns rätt få hatiska antisemiter i Sverige under 1930-talet, medan stereo­typa fördomar om judar var utbredda. Judar ansågs tillhöra en annan ras än övriga svenskar – de kallades gärna ”orientaler”. Judar kunde inte bli svenskar menade rätt många, de kunde till exempel inte på allvar förstå svensk kultur. Enligt en vanligt förekommande konspirationsteori ansågs judar ha alltför mycket makt och inflytande i samhället.

Judar kunde på samma gång påstås var kapitalister med stora rikedomar och makt och bolsjeviker som ville genomföra en kommunistisk revolution. (Särskilt Adolf Hitler talade ofta om ”judebolsjevismen”.) Många i Sverige accepterade att det fanns en så kallad ”judefråga”. De menade att judar tog för mycket plats i samhället och att de hade privilegier och förmåner de inte hade rätt till. Judar påstods vara ett ”främmande element” i det svenska folket. Även om fördomar om judar var rätt vanliga drog många i Sverige gränsen vid fysiskt våld – det ville man inte acceptera. När den nazityska politiken mot judarna blev allt mer våldsam, började allt fler svenskar ta avstånd från den.

Den svenska flyktingpolitikens regelverk

I mellankrigstidens Europa var rätten till asyl begränsad. Form­ellt betraktades den inte som flyktingens rätt, utan som staternas rätt att ge flyktingar asyl. Begreppet ”politisk flykting” tolkades från början mycket snävt – det ansågs gälla personer som flydde på grund av att de hotades av straff för sina politiska handlingar. Efter att nazistpartiet under våren 1933 tagit ett allt fastare grepp om makten i Tyskland vidgades begreppet till att omfatta dem som på grund av sin politiska uppfattning riskerade att sättas i koncentrationsläger eller annan liknande förföljelse. Däremot ansågs inte begreppet gälla dem, som med en statlig utrednings ord, flydde ”därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad”, inte ens när inskränkningarna eller ”vantrevnaden” uppkom på grund av systematiska och våldsamma förföljelser organiserade av staten.

En metod som regeringen använde för att hålla tillströmningen av flyktingar under kontroll var att införa kvoter för flyktingar av olika kategorier. Tanken var att de flyktingar som kom till Sverige skulle söka sig vidare till andra länder och när de lämnade sin plats i kvoten, kunde nya flyktingar tas emot. Kvotsystemet reglerade inresandet till den nivå som passade Sverige, men tog inte hänsyn till de flyendes flyktbehov.

”Chaluzkvoten” hade så småningom 300 platser, avsedda för unga judar som i Sverige skulle få lantbruksundervisning för att sedan kunna utvandra till Palestina. ”Kristinehovs­kvoten” hade 300 platser och avsåg utbildning av barn i skolåldern. ”Barnkvoten” tillkom efter novemberpogromerna 1938. Den hade 500 platser för barn vars föräldrar rest till Amerika för att bygga upp en ny framtid där, så att barnen sedan kunde komma efter. ”Transitkvoten” hade 150 platser och var till för flyktingar på genomresa i Sverige framför allt till USA. Även Svenska Israelmissionen förhandlade till sig två kvoter för sammanlagt 275 barn och ungdomar. Vid årsskiftet 1938/1939 fanns det 1 625 kvotplatser för judiska flyktingar.

De etniska flyktingarna, främst förstås judarna, diskriminerades redan i lagstiftningen, som inte ville erkänna dem som legitima flyktingar.

Hur valde då de ansvariga för flyktingmottagningen i Sverige ut de flyktingar som skulle få komma hit? Lagstiftningen pekade ut politiska flyktingar som den högst prioriterade kategorin. De var oftast män och det var framför allt socialdemokrater som de svenska aktörerna ville ta emot. De etniska flyktingarna, främst förstås judarna, diskriminerades redan i lagstiftningen, som inte ville erkänna dem som legitima flyktingar.

När det gäller judar från Tyskland var det främst de så kallade transmigranterna man ville ge en hjälpande hand, alltså de som redan hade visum för att resa vidare till andra länder eller som avsåg att resa vidare vid ett senare tillfälle. Framför allt de mosaiska församlingarnas kvoter handlade om sådana grupper. Många av dem var barn eller ungdomar, som erbjöds utbildning i Sverige under ett till två år, innan resan skulle fortsätta, till Palestina, USA eller Kanada.

En förutsättning för att en flykting skulle få komma till Sverige var att han eller hon kunde försörja sig genom eget arbete eller leva på besparingar, eller att någon svensk hjälporganisation eller någon enskild person garanterade uppehället. Detta innebar att arbetsmarknaden blev en viktig regulator för hur många flyktingar Sverige tog emot. I början av 1930-talet var situationen förstås mycket besvärlig, på grund av den extremt höga öppna arbetslösheten under 1930-talsdepressionen. Under 1930-talets andra hälft blev arbetsmarknadsläget bättre.

De politiska flyktingarna kom normalt från arbetarrörelsen och hade rätt ofta en yrkesutbildning inom industri och hantverk, medan många judar arbetat i intellektuella yrken eller som småföretagare och därför hade svårare att hitta en plats på den svenska arbetsmarknaden. Kort sagt spelade det svenska samhällets intresse av att ta emot vissa flyktinggrupper men inte andra betydligt större roll för urvalet av vilka som kom hit, än flyktingarnas egna behov av skydd.

Ju fler människor som behövde lämna Nazityskland och dess lydstater (Österrike och Böhmen-Mähren) på grund av de tilltagande förföljelserna, desto mer restriktiv blev grannländernas mottagningspolitik. Trots detta ökade antalet flyktingar från Nazityskland som uppehöll sig i Sverige från under 1 500 i början av 1938 till drygt 4 000 vid årsskiftet 1940/1941. Med tanke på att många av dem som fått komma till Sverige faktiskt också rest vidare, måste antalet flyktingar som mottogs i landet ha varit betydligt större.

Av de judar som sökte uppehållstillstånd i Sverige från april till juli 1939 fick 58 procent uppehållstillstånd, för de politiska flyktingarna var motsvarande siffra 80 procent, vilket visar att myndigheterna behandlade judar som ville lämna Nazityskland mer restriktivt än politiska flyktingar.80Det svenska samhället hade under tiden från 1938 till och med 1940 utan större svårigheter kunnat ta emot ytterligare tusentals judiska flyktingar, under förutsättning att staten varit villig att betala för deras uppehälle tills de hittat egen försörjning. Men enligt dåtidens tänkande skulle en öppnad dörr omedelbart ha lett till nya stora flyktingströmmar.

I en rapport från konsuln i Wien, Einar Ytterberg, i augusti 1938 sägs det:

På varje emigrant, som för närvarande lyckas komma in i Sverige komma synbarligen ett stort antal efterföljande. […] så snart de höra talas om att någon lyckats ta sig ut ur Tyskland, starta hela grupper på vinst och förlust.

Här framträder tydligt hur dåtidens tänkande om flyktingproblemet bidrog till den restriktiva praktiken.

De som främst släpptes in i Sverige under de sista åren före krigsutbrottet var dels de som hade släktingar i Sverige, dels transitflyktingar som ingick i någon av de upprättade flyktingkvoterna. Men det blev allt fler flyktingar, särskilt judar från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien som allt mer desperat sökte efter något land att rädda sig till. För hjälparbetarna skapade närhetskravet svåra dilemman. Det uttrycktes av Ingrid Segerstedt Wiberg, aktiv i flyktingarbetet i Göteborg:

Det vidrigaste med denna handel med människoliv var att man inte kunde veta huruvida det blev de mest hotade som slapp ut ur det nazistiska helvetet. Det enda man visste var att om det var möjligt att hitta någon nära släkting eller någon välsituerad person som garanterade den hotades uppehälle då fanns möjlighet att denne kunde räddas.

J-passet

Införandet av J-passet var det kanske tydligaste exemplet på svensk (och schweizisk) restriktivitet då det gällde judiska flyktingar från Nazityskland. I mars 1938 ockuperade Hitler Österrike, som blev en del av det stortyska riket. Många österrikare ville då fly, men både Sverige och Schweiz införde visumtvång för alla österrikiska medborgare. De blev då tvungna att ha visum för att kunna resa in i Sverige, men det var det möjligt att få efter ansökan.

I mitten av augusti meddelade Nazityskland att man bytte ut österrikarnas pass mot tyska eftersom österrikarna nu var tyska medborgare. Då det inte fanns visumtvång mellan Tyskland, Schweiz och Sverige innebar detta att österrikiska judar fick rätt att resa in i Sverige eller Schweiz och stanna där i tre månader, samtidigt som deras möjlighet att resa tillbaka till Tyskland var begränsad. Detta var problemet som först Schweiz sedan Sverige ville lösa genom att judarna på något sätt identifierades. Källmaterialet tillåter inte någon säker slutsats om det var tyskarna eller schweizarna som först föreslog att passen skulle stämplas med ett stort rött J för att skilja ut dem från andra tyska medborgare. Men det var schweizarna, inte tyskarna, som tog initiativet och drev frågan till en lösning och svenskarna som följde efter dem. England införde i stället visumtvång för alla tyska medborgare.

I Sverige togs visumfriheten för tyska medborgare med J-pass bort den 27 oktober 1938. Detta innebar att Sverige införde visumtvång för tyska medborgare som var judar, men det hind­rade dem inte från att söka och få inresetillstånd i Sverige. Från november 1938 till och med augusti 1939 ansökte cirka 4 200 tyska judar om uppehållstillstånd i Sverige, cirka 2 500 fick det, vilket var ungefär lika stor andel av de sökande som fått uppehållstillstånd efter att ha ansökt om det medan de var kvar i Tyskland före oktober 1938. Efter krigsutbrottet upphävde Sverige visumfriheten för tyska medborgare så då gällde inte längre särskilda regler för tyska medborgare som var judar. Ett antal judar fick uppehållstillstånd i Sverige de kommande åren.

De svenska hjälporganisationerna för flyktingar

Fram till 1939 tog alltså den svenska staten inget som helst ansvar för de flyktingar som fått uppehållstillstånd i Sverige. Hjälpkommittéerna spelade normalt störst roll före krigs­utbrottet i september 1939, sedan blev det allt svårare för flyktingar från kontinenten att ta sig till Sverige. När staten inte gjorde något för de flyktingar som kom till Sverige, fick de i stället hjälp från privatpersoner och från ett antal hjälpkommittéer.

Varje hjälporganisation hade normalt sin egen målgrupp. LO (Landsorganisationen) och SAP (Social­demokratiska arbetarepartiet) organiserade Arbetarrörelsens flyktinghjälp, som i första hand vände sig till landsflyktiga socialdemokrater. Den stödde mellan 600 och 700 flyktingar, cirka 20 procent av dem var judar. Sveriges kommunistiska parti drev den svenska delen av Kominterns Röda hjälpen. Insamlingen för landsflyktiga intellektuella vände sig främst till judar med akademiska yrken. Den hade dock påtagliga problem att få in medel för understöd till flyktingar i Sverige.

De mosaiska församlingarna bedrev en med tiden omfattande hjälpverksamhet för judiska flyktingar. Församlingen i Stockholm hade en särskild hjälpkommitté som hade hand om flyktingarbetet. En dominerande princip för församlingens flyktingarbete före kriget var att man prioriterade så kal­lade transitflyktingar, det vill säga flyktingar som avsåg att resa vidare till andra länder. Den sionistiska Hechaluz-rörelsen utbildade unga judar för vidare utvandring till Palestina.

Sammanlagt kom 490 personer till Sverige på Chaluzkvoten och av dem utvandrade 147 till Palestina, 106 till andra länder och 238 blev kvar i Sverige. Israelmissionen organiserades av Svenska kyrkan och vände sig i första hand till judar som konverterat till kristendomen. Göteborgs hjälpkommitté för tyska landsflyktiga hade ungefär samma målgrupp som Insamlingen för landsflyktiga intellektuella, men i mer begränsad omfattning. Det förekom också privata initiativ. Kerstin Cruickshank gifte sig med den tjeckoslovakiska juden Herbert Felix och engagerade sig mot slutet av 1930-talet i olika hjälpprojekt.

Utvecklingen från september 1939 till juni 1941

Den här perioden präglas av Nazitysklands stora militära framgångar. Kriget mot Polen tog sex veckor. Efter cirka två veckor angrep även Sovjetunionen Polen och landet delades upp mellan angriparna. I den del som ockuperades av Nazityskland levde cirka 2,3 av Polens 3,5 miljoner judar. I april 1940 angreps Danmark och Norge. I början av juni var striderna i Norge slut. Antalet judar i de här länderna var inte så stort – cirka 8 000 i Danmark, 2 000 i Norge. I maj angrep Nazityskland Holland, Belgien, Luxemburg och framför allt Frankrike som besegrades på sex veckor. Den snabba segern blev en verklig chock för omvärlden. På våren 1941 angrep och ockuperade Nazityskland Jugoslavien och Grekland. Med de stora krigsframgångarna följde att flera miljoner av Europas judar nu levde i av Nazityskland ockuperade länder.

I Polen inledde Nazityskland omedelbart en mycket brutal behandling av både den polska befolkningen och av de av landets judar som hamnat under tyskt herravälde. Utstötningen av judar ur samhället verkställdes, liksom konfiskering av judars egendom. I ett antal polska städer skapades getton för judarna i fattiga områden. Tvångsarbete för judar infördes i stor skala.

I de ockuperade länderna i väst infördes den tyska anti­judiska lagstiftningen omedelbart. I Holland och Belgien var det framför allt den tyska ockupationsmakten som genomförde den antijudiska politiken, medan franska myndigheter aktivt deltog i åtgärderna mot judar, inte minst i Vichyfrankrike, den del av landet som inte var ockuperad av tyskarna.

I och med krigsutbrottet försvårades möjligheterna att resa i hela Europa. Detta drabbade judarna. Deras chanser att få uppehållstillstånd i andra länder försvårades omedelbart. Det fanns få sätt att ta sig ut ur av Nazityskland ockuperade områden. För judarna återstod att försöka uthärda förtrycket på den plats där de redan befann sig. Det fick till resultat att söktrycket från flyktingar från det nazityska väldet på grannländerna minskade dramatiskt.

Sverige och judarna i de ockuperade länderna

Sverige hade normalt haft legationer, ledda av ministrar eller chargé d’affaires i de länder som ockuperades av Nazityskland. I vissa av dessa länder krävde Nazityskland att den diplomatiska representationen skulle avvecklas, som i Polen, eller att det diplomatiska arbetet skulle skötas av ett generalkonsulat, som främst tog hand om ärenden om svenska medborgare i landet i fråga, som i Norge. Det här innebar att Utrikes­departementets möjligheter att få information genom sin egen representation från de ockuperade länderna försämrades avsevärt. De tyska krigsframgångarna påverkade också nyhetsrapporteringen i Europa. Tidigare kanaler slogs sönder, pressen kontrollerades, tysk censur av utrikeskorrespondenternas rapporter infördes. Och det tog rätt lång tid att bygga upp motståndsrörelser, rapportsystem från det ockuperade landet till exilregeringarna i London och att etablera en illegal press.

*

Ju fler flyktingar som sökte sig ut ur Nazityskland, desto mer restriktiv blev de omgivande ländernas flyktingpolitik. Sverige var inget undantag, utan i stället snarast typiskt för de europeiska mottagarländerna. Söktrycket på Sverige från potentiella judiska flyktingar var till en början dock inte särskilt stort. Men när de nazityska förföljelserna trappades upp, ville allt fler judar lämna landet. De svenska myndigheterna blev i sin tillämpning av regelverket än mer restriktiva. När en av staten utsedd kommission efter kriget utredde flyktingpolitiken, kunde den identifiera ett antal fall där ett svenskt avslag på ansökan om uppehållstillstånd ledde till att personerna i fråga blev kvar i Nazityskland och sedan mördades under Förintelsen.

Sveriges främsta möjligheter att hjälpa förföljda judar var alltså bäst innan den nazityska ledningen inledde vad den kallade ”den slutliga lösningen av judefrågan”.

Texten utgör ett kapitel i boken Främlingar på tåg : Sverige och förintelsen (Kauniz-Olsson 2021)

***

Följ Dagens Arena på Facebook