Politik SD delar i hög grad verklighetsuppfattningar och värderingar med den nationella ungdomsrörelse som bröt med Högern på 30-talet. Inklusive deras romantiserande vurm för aktiv handling, menar Lennart J. Lundqvist som jämfört partiernas ideologiska dokument.
Varifrån kommer Sverigedemokraternas idéer? Medan missnöje verkar vara en etikett för nya radikalt konservativa partier i övriga nordiska länder, hävdar SD själva att de vidareför de nationalistiska och socialkonservativa idéer som framfördes av Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg under 1900-talets första årtionden. Därifrån utvecklades det konservativa och nationalistiska tänkandet, främst inom Unghögern, organiserad som en från Allmänna Valmansförbundet (Högern) åtskild men länge näraliggande organisation, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU).
Förhåller det sig som SD själva hävdar, det vill säga att de förvaltar och utvecklar ett nationalistiskt och socialkonservativt arv med hundraåriga rötter? Flera debattörer har hävdat detta. Håkan Holmberg säger i sin bok Den farliga mångfalden att det ”som förenar SD:s världsbild med den traditionella högerextremismen, är övertygelsen att det öppna, demokratiska samhället inte ger någon djupare mening åt livet”. Man bör hålla i minnet att SD:s ”förebilder var antidemokrater också före nazismen”. I sin bok Vasakärven och järnröret hävdar Per Svensson att SD:s rottrådar förgrenar sig långt bakåt och nedåt i en nationalkonservativ mylla. Därifrån har partiets toppfigurer hämtat upp 1930-talets populistiska tankar om att demokratin orsakar splittring och att vägen framåt måste gå via folksolidaritet och folkförnyelse. Han hänvisar till Unghögerns radikalisering från början av 1930-talet och särskilt på SD:s ”apokalyptiska” syn på kulturkampen, och citerar partiideologen Mattias Karlssons analys dagen efter EU-valet 2014: ”Efter gårdagens val står huvudkonflikten inte längre mellan höger och vänster i svensk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler.”
Men varken Holmberg eller Svenson gör en systematisk jämförande analys av SNU:s och SD:s idéer. Från kollegor i Lund och Uppsala har jag fått uppgift om att SD:s nuvarande ledargarnityr som studenter i Lund bedrev egna studier kring Unghögerns och SNU:s idéer. En jämförelse mellan SD:s och SNU:s idéer framstår alltså som angelägen för att seom de idéer, som på 1920- och 1930-talen präglade SNU återfinns i SD:s ideologi. Man bör då främst jämföra SNU:s och SD:s inställning till nationalismen, demokratin, liksom till kulturens och de politiska institutionernas roll i samhället. Man bör också uppmärksamma den utopi som SD respektive SNU målar upp, liksom de medel man ansett och anser lämpade för att förverkliga utopin. Materialet för jämförelsen har jag hämtat dels från Eric Wärenstams avhandling Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928-1934, som återger SNU:s program från 1929 och 1934, dels från SD:s principprogram från 2011, valmanifest och valplattformar från 2018, samt Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – En Sverigevänlig vision från 2018.
Familj, Nation, Kultur
Familjen som samhällets grundval är central i konservatismen. SNU såg i Örebroprogrammet från 1929 som sin huvuduppgift att genom folkuppfostran på den svenska kulturens grund ”bibringa Sveriges ungdom full förståelse för de omistliga värden, som ligga i begreppen familj, hembygd och fosterland. Utifrån kristen tro och livsuppfattning ville SNU hos svensk ungdom ”väcka en ansvarsfylld insikt om Sveriges uppgifter såsom levande nation med förpliktelser mot sig själv och den västerländska kulturen”. 1934 – strax före brytningen med Högern – antog SNU ett program där Sverige ses som ”en levande kulturnation med förpliktelser mot sig själv och den västerländska kulturen”, och ”hög samhällsmoral och religiöst allvar” utgör ”grundförutsättningarna” för framgång.
1934 säger SNU: ”För nationell och konservativ åskådning är samhället icke byggt på enskilda individer. Framför allt är familjen en samhällets grundval och intet får åsidosättas för att stärka denna institution. Familjebildande folkelement böra gynnas genom en radikal omläggning av familjebeskattningen”, samtidigt som ”invandring av mindervärdiga raselement bör förhindras. Den ”svenska folkstammen” och dess fysiska och moraliska hälsa bör skyddas… ”genom rashygieniska åtgärder, i den mån vetenskapen härför erbjuder tillräcklig grund.”
SD:s valmanifest från 2018 hävdar att familjen ”med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för ett harmoniskt samhälle.” Partiet ser kärnfamiljen – far, mor och barn – som ”den samlevnadsform med bäst förutsättningar att ge barn en stabil och trygg uppväxt.” I 2011 års principprogram ser SD som sin centrala uppgift att ”slå vakt om välfungerande och djupt rotade gemenskaper. Vid sidan av familjen är nationen enligt vår mening, det främsta exemplet på en sådan gemenskap”. Partiet ser ”nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” och ”definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. Allra bäst vore om ”så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet”. SD tillskriver kulturen avgörande betydelse för nationens fortlevnad. Vissa kulturer är bättre än andra, och svensk kultur är ”i kraft av sin historia … överordnad” andra kulturer inom Sveriges gränser. Kristendomen ska ha en särställning och islams inflytande måste inskränkas.
SD-ledaren Jimmie Åkesson ser partiets nationalism som ”öppen och icke rasistisk”, eftersom partiet ”definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet”. Detta fjärde element, lojalitet, i SD:s nationalism skall – så får man tolka det – användas för att pröva den som söker medborgarskap i den svenska nationen. I sin riksdagsmotion från 2019/20 presenterade SD en katalog av krav på den som vill bli svensk medborgare. Den som vill in i SD:s moderna folkhem måste därtill avge en obligatorisk lojalitetsförklaring till Sveriges kungahus, Sveriges demokrati och nationens grundläggande värderingar. I SD:s ögon är att ”ha fuskat till sig det högsta erkännandet av samhörighet som Sverige kan erbjuda en människa” en avgörande grund för att neka någon svenskt medborgarskap eller att återkalla ett vunnet medborgarskap. Där skulle en republik-anhängare – även om hen klarat alla övriga krav – alltså stupa på tröskeln om hen är ärlig.
En slående likhet mellan SNU och SD gäller synen på vad som är icke önskvärt i den rena nationalstatens paradis. 1929 såg SNU ett hot i ”alla strävanden att undergräva kristen tro och kyrklig auktoritet”, och ville se ”samhällets rätt till nödvärn” lagfäst genom förbud mot ”revolutionär agitation” och ”samhällsupplösande propaganda inom krigsmakten och bland minderåriga” (minns att man blev myndig först vid 21!). 1934 går det alltmer radikaliserade SNU ett steg längre: ”Den ekonomiska liberalismen, som lätt utmynnar i allas krig mot alla, och marxismen, som utmynnar i klasskamp och klasshat, äro de båda främsta hindren i nydaningsarbetet.”
SNU ville upplösa de ”kommunistiska sammanslutningarna, vad namn de än bära”, förbjuda den ”samhällsfientliga propagandan”, samt skärpa lagstiftningen, så att ett ”effektivt ingripande mot kommunistiskt undermineringsarbete möjliggörs”. SNU ville dessutom att ”laglydiga medborgares naturliga önskan att i orostider biträda vid ordningens upprätthållande” skulle vara ”förtjänt av samhällets stöd.” (Denna öppning mot medborgargarden publicerades i SNU:s organ Nationell Tidning veckan innan Ernst Röhm och hans SA vingklipps av Hitler i ”de långa knivarnas natt”!).
SD:s ormar i nationens paradis är väl kända. De är det ”vänsterliberala” eller ”socialliberala etablissemanget”, som genom sin ”ansvarslösa” invandringspolitik lett till att välfärdsstaten hotas i sina grundvalar. Motsatsparen ”nationell – kosmopolitisk” samt ”konstruktiv– destruktiv” bildar utgångspunkt för SD:s strävan att ”skapa, stödja, och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig”. Likt SNU tvekar inte SD att dra in kyrkan i denna uppfostringskamp. I kyrkovalet 2017 gick SD ut med målet att att ”ta över Svenska kyrkan och skapa ett nytt etablissemang … Det ska vara vi som präglar samhället, inte vänsterliberalerna”. Intrycket av radikal nationalistisk konservatism stärks av en passus från Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – en Sverigevänlig vision. Visar man inte lojalitet mot vårt land och vår nation, eller fuskar sig till svenskt medborgarskap, ”då får man faktiskt bo någon annanstans”.
Makt, Plikt, Demokrati
SD:s studieobjekt SNU genomgick en stark radikalisering under första halvan av 1930-talet. 1932 utsågs Elmo Lindholm till ny ordförande, en man med tydligt naziinfluerade åsikter. Lindholm blev två år senare – efter brytningen med Allmänna Valmansförbundet – ordförande också för partiet Sveriges Nationella Förbund. Han försökte radikalisera såväl SNU som partiet i nationalkonservativ riktning. Detta bidrog 1934 till en brytning mellan SNU och Högern och dess ledare Arvid Lindman. För att förstå graden av radikal omsvängning under Lindholms ledarskap i SNU må det räcka med följande citat ur Lindholms skrift Inför avgörandet: ”I framtidens samhälle råder syntes mellan frihet och statsmakt. I samhälls-solidaritetens anda räcka alla arbetare i nationens tjänst varandra handen till inbördes stöd.” Detta ingick ograverat i SNU-programmet 1934.
Ifråga om demokratiska fri- och rättigheter finner man en nästan ordagrann samstämmighet mellan SNU-programmet från 1929 och SD:s nutida hållning. 1929 hävdar SNU att ”för utövande av politiska och kommunala rättigheter måste krävas fullgörandet av medborgerliga skyldigheter”. 1934 framhäver SNU att ”plikten till självförsörjning måste hävdas” samt att ”ansvarighetsmomentet skall helt komma till sin rätt i författningslivet.” 2018 anser SD att ett ”alltför ensidigträttighetstänkande kan vara destruktivt för samhällsutvecklingen. Därför måste rättigheterna uppvägas av skyldigheter. Den som åberopar sina rättigheter ska också vara medveten om sina skyldigheter gentemot sig själv och andra”. Den som inte uppfyller skyldigheten att följa demokratiskt stiftade lagar bör ”därför vara medveten om” att han eller hon ”därmed också kan förlora någon av sina rättigheter.” Ett bärande element i SD:s folkhemsbygge är medborgarplikten. ”Alla ska någon gång bidra till vårt samhälles väl och därigenom också uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen”, säger Åkesson. Då kan man inte släppa in någon eller något över tröskeln som skapar problem i SD:s ”moderna” folkhem.
1929 skriver SNU att folkets ”självstyrelse i stat och kommun är en oförytterlig beståndsdel i det svenska samhällsskicket” och att folkets ”beskattningsrätt och medbestämmande i lagstiftning äro historiskt givna, nödvändiga grundvalar” för svenskt statsskick. SNU vill också att ”kommunernas självbestämmanderätt måste försvaras och befästas.” Programmet ser ett starkt och blomstrande näringsliv, byggt på enskild äganderätt och fritt från statstvång som ”en förutsättning för vårt lands välstånd och kulturella framåtskridande.” Man säger också att enskild företagsamhet och enskild äganderätt ”äro nödvändiga betingelser för ekonomiska och kulturella framsteg.”
1934 behövdes enligt SNU en anpassning av det svenska folkstyret. SNU såg den ”ekonomiska liberalismen, som lätt utmynnar i allas krig mot alla, och marxismen, som utmynnar i klasskamp och klasshat” som de ”främsta hindren i nydaningsarbetet.” Nu behövdes ”en verklig folkgemenskap, grundad i en medveten nationell åskådning. Den enskildes önskemål måste därför bestämt underordnas hänsynen till samhällsintresset” (min kursivering). Riksdagen ”får icke regera”, utan den makten läggs i händerna på en ”fast, över parti- och särintressen stående regering … med makt och möjlighet att ingripa, så snart privat- eller klassegoism bliva en fara för nation och folk.”
När SD talar om statsskicket, så göms perioden av framstormande nationalkonservatism och dess verkningar undan. Det går helt enkelt inte att i klartext utveckla nationalkonservativa tankegångar mot bakgrund av historiens utveckling 1933-1945. Samtidigt är det med viss förvåning man finner att SD har en tämligen pragmatisk, närmast marknadsliberal inställning till den offentliga maktens fördelning: Genomförande och ansvar ska ligga där man uppnår största möjliga effekt per insatt skattekrona.
Utopin
I sina tankar om målet för samhällsförändringen säger SNU 1934 att när man nått dit ”råder i folksolidaritetens tecken en förening mellan frihet och statsauktoritet. Som likaberättigade arbetare i nationens tjänst räcka olika folkgrupper varandra handen till inbördes stöd och hjälp i den nationella samhörighetens anda.” Denna utopi kunde endast nås genom ”förverkligandet av en nationell samling, som omfattar alla medborgare, och därmed skapar en folkgemenskap, buren av nationell solidaritet och social förståelse.” (kursiv i programmet)
Man kan nästan lägga ett kalkerpapper mellan 1934 års verklighetsbeskrivning och utopi från SNU 1934 och SD-ledaren Jimmie Åkessons tankar kring det ”moderna” folkhem hans parti vill skapa: ”Det Sverige jag vill se om tio år, det är ett tryggt, sammanhållet Sverige. Det är ett Sverige där segregation, utanförskap och splittring har ersatts av tillit, samhörighet och hemkänsla. Det är ett Sverige där vi känner trygghet … ett Sverige där vi medborgare kan lita på att samhället ställer upp – men också ett Sverige där vi medborgare fullgör vår del av samhällskontraktet … ett Sverige där man först gör sin plikt innan man kräver sin rätt.”
Förverkligandet av SNU:s dröm om en ”förening mellan frihet och statsauktoritet” slapp Sverige lyckligtvis uppleva. Däremot vet vi en hel del om SD:s strategi för att omforma samhället och medborgarna. Så långt man kan tolka innehållet hos Åkesson och i partiets riksdagsmotioner ska det ske genom en obligatorisk medborgarplikt. Samtliga medborgare ska utöver värn- eller civilplikt ”delta i samhällsnyttiga uppgifter”. Därmed får de – som det närmast anatomiskt uttrycks av Åkesson – ”uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen”. Dessa plikter, som ska gälla ”livet igenom”, blir – tillsammans med ett antal kulturella ”kanon” som SD vill genomdriva – de medel SD vill använda för att komma bort från ”det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det … Låt dem hålla på. Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.”
Sverigedemokraterna – ett radikalkonservativt idéparti
Inledningsvis ställde jag frågan om varifrån partiet hämtat sina idéer, utifrån antagandet att SD faktiskt bärs fram av en sammanhållen ideologi, och att dess rötter kan spåras främst till idéerna hos 1930-talets Unghöger, organiserad som Sveriges Nationella Förbund. De jämförelser jag gjort mellan centrala aspekter i SNU/SNF:s och SD:s idéer ger stöd för att SD i hög grad hämtar verklighetsuppfattningar och värderingar från de tankemönster som kom att bli dominerande i den debatt som fördes inom Unghögern/SNF från slutet av 1920-talet och fram till brytningen med Högern. Däremot finner man att SD – förmodligen på grund av nazismens framfart till 1945 – inte kan (eller vågar) föra fram den norm för samhällets organisering som den radikaliserade Unghögern till slut omfamnade.
Det betyder inte att Sverigedemokraterna saknar spår av den romantiserande vurm för aktiv handling som fanns hos SNF. När Jimmie Åkesson ser sina ideologiska motståndare som ”fallande höstlöv”, vilka ”skräms av en tilltagande vind”, eller Mattias Karlsson talar om den ”avgörande striden om vår civilisations överlevnad”, anar man tonen från den pronazistiske akademiledamoten Fredriks Bööks tal till lundastudenterna i oktober 1940 där han manar studenterna att söka den ”sanning som förändrar världen”, och att bli verktyg för förnyelsen!”.
Att sådan ”förnyelse” skulle innebära en övergång från pluralism och kamp mellan idéer till ett hegemoniskt tillstånd, där kulturell identitet avgör striden mellan ”vi” och ”dem”, det är ett för demokratin skrämmande framtidsperspektiv.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
