EU I Sverige är man vana vid att det egna landet betraktas med välvilja av omvärlden. Men genom sitt sätt att hantera coronapandemin har Sverige blivit till en symbol för högerpopulister och konspirationsteoretiker. Nu kritiseras Sverige också för att man inte vill bidra till finansieringen av den europeiska coronafonden. Vägen framåt måste vara ett större engagemang för Europa, skriver Philipp Fink.
Just nu finns knappast anledning att avundas Sverige. Covid-19-pandemin har visat på sprickorna i den svenska välfärdsstaten, särskilt vad gäller äldrevården. Grannlandet Danmark har infört inreseförbud för svenskarna på grund av den egensinniga väg de valt i sin hantering av viruset. Nu utsätts Sverige för ytterligare kritik för att man valt att avvisa Merkels och Macrons förslag om att upprätta en återhämtningsfond för att bistå de EU-medlemsstater som drabbats särskilt hårt av pandemin. Meningsskiljaktigheterna med Danmark kommer att lösa sig, menar man i Stockholm. Men att just Sverige som stolt förkämpe för internationell solidaritet nu framstår som kallhjärtat inriktat endast på det egna landets ekonomi är svårsmält för den rödgröna regeringen. För egentligen har man följt samma principer som vanligt. Men världen är nu en annan. Detta håller man så sakteliga på att upptäcka i Sverige.
Corona förändrar spelreglerna
Innan corona var allt ännu i sin ordning: Att med hänvisning till Brexit öka EU-budgeten, och därmed också kräva en höjning av Sveriges bidrag till EU-ekonomin, var lätt att avvisa. Den linje som försvarats av Tyskland och de budgetrestriktiva “Frugal Four” – alltså Danmark, Nederländerna, Österrike och Sverige – gick fortfarande att upprätthålla. Sedan kom pandemin. Med den kraschade stora delar av den europeiska ekonomin och medlemsstaterna spenderade under några veckor obegripligt stora summor för att hantera krisen. I ett slag förändrades spelet i Bryssel. Det som förut varit självklarheter gällde inte längre.
Anklagelsen om bristande solidaritet
Plötsligt lade Tyskland sin återhållsamma fiskala politik åt sidan. Angela Merkel gjorde en av sina berömda helomvändningar och presenterade tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron ett förslag om en europeisk coronafond. Det som under eurokrisen förklarats vara otänkbart var nu plötsligt möjligt. Gemensamma euroobligationer skulle belånas på kapitalmarknaderna för att finansiera den ekonomiska återhämtningen. Visserligen försökte “the Frugal Four” att kasta grus i det fransk-tyska maskineriet genom att komma med ett motförslag, men det nådde ingen framgång. Särskilt de svenska socialdemokraterna gjorde ett närmast förödmjukat intryck. De har med rätta kritiserats för att agera osolidariskt när de avvisade den plan som föreslagits av den socialdemokratiska tyska finansministern och den vänsterliberala franska premiärministern, i syfte att hjälpa de av socialdemokrater styrda länderna Spanien och Italien. Sveriges hållning var alltför närsynt.
EU som garant för fred och välstånd
Hur kunde det bli så här? Framför allt förstod Sverige inte Tyskland. Man insåg inte hur viktigt projektet att ena Europa och utveckla en allians mellan Tyskland och Frankrike är för den tyska intellektuella och politiska eliten. Virusets framfart, 75 år efter krigsslutet, kom att på nytt tydliggöra det europeiska enandets betydelse som fredsprojekt. Därtill har Brexit, populistiska regeringar i Centraleuropa, och erfarenheterna med den högerpopulistiska regeringen i Italien visat hur hotat detta projekt är. Om Italien, en av EU:s grundande medlemmar, skulle utträda ur unionen, vore skadorna oöverskådliga. Den åtstramningspolitik som Tyskland tidigare insisterat på är därför inte längre ett alternativ.
Inga engagerade européer
Sverige har en helt annan relation till Europa. Senast landet var inblandat i ett krig var 1809. De svenska stormaktsambitionerna är överspelade åtminstone sedan unionen med Norge upplöstes 1905. Sverige har kommit att inrikta sig på sig självt. Försvaret av den svenska suveräniteten har fungerat som högsta princip och fört landet genom såväl andra världskriget som kalla kriget utan nämnvärda förluster. När Sverige 1994 blev medlem i EU var detta mindre på grund av ett engagemang för det europeiska projektet och mer av nödvändighet. I bakgrunden fanns en svår ekonomisk kris och insikten att det inte skulle gå att fortsatt finansiera den svenska välfärdsstaten utan en närmare ekonomisk förbindelse med EU. På motsvarande sätt var och är socialdemokraterna kluvna i frågan om sitt förhållande till EU. Sverige har visserligen alltid varit en pålitlig partner, men stegen mot ytterligare integration har ofta bemötts med misstänksamhet.
Gömmer sig bakom Storbritannien
Så länge Storbritannien var medlem i EU tog de typiskt motvallsrollen, och Sverige kunde gömma sig bakom britternas manövrar. Efter Brexit går detta inte längre. När det i Sverige förs diskussioner om den europeiska unionen, så handlar de oftast om frågan hur mycket man fått tillbaka ur EU-budgeten i relation till hur mycket man betalat in. Någon substantiell diskussion med fokus på hur enandet av Europa ska fortskrida förs inte. Perspektivet på EU och dess institutioner präglas av skepsis. Ett möjligt europeiskt direktiv om en minimilön har med kraft avvisats av både arbetsgivarsidan och facket, eftersom man menar att det skulle medföra nya svårigheter för den svenska välfärdsstaten.
En svensk röst för Europa
Om Sverige nu finner sig inmålat i ett hörn vad gäller Europa, hur kan man ta sig vidare därifrån? Inrikespolitiskt måste man förändra narrativet. Inte bara de politiska partierna, utan även arbetsmarknadens parter och alla samhälleliga krafter måste tydliggöra vad EU-medlemskapet faktiskt betyder för Sverige. Man kunde ta intryck av Finland, som inte minst under sin nya statsminister Sanna Marin tydligt närmat sig EU. Sverige borde tillsammans med sina nordiska grannar höja rösten och ta en mer aktiv roll i formandet av Europa. Om Sverige har en obekväm relation till Frankrike kan man gå arm i arm med Tyskland och driva på det europeiska projektet med gemensamma initiativ. För att detta ska bli möjligt måste Tyskland å sin sida bli lättare att begripa, vilket kräver tätare kontakter och fortlöpande samtal. Socialdemokratin i båda länderna har här en historisk uppgift. Olof Palmes och Willy Brandts epok, med sina ikoniska bilder från möten på Harpsund, är sedan länge över. Men de svenska och tyska socialdemokratiska rörelserna måste återupptäcka Harpsundsandan och med en starkare och mer gemensam röst vara med och avgöra Europas fortsatta väg.
Översättning från tyska: Christian Nilsson
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
