När ett multinationellt företag bygger batterifabrik i Skellefteå välkomnas de nyinflyttade ingenjörerna och teknikerna på engelska. Men för mindre privilegierade migranter heter det fortfarande att svenska är ”nyckeln” till samhället, och att avsaknad av kunskaper i majoritetsspråket både motiverar och förklarar deras marginalisering. Det skriver Andreas Nuottaniemi.
Språk har på senare tid fått en alltmer framträdande roll i den migrationspolitiska debatten i Sverige. Med en särskilt populär metafor beskrivs ”språket” idag av allt fler, från höger till vänster, som ”en nyckel” till allt från skolframgång till social inkludering. För mig som flerspråkighetsforskare är det talande att det ofta, genom användningen av bestämd form, lämnas outtalat exakt vilket språk det handlar om, men också att kunskaper i svenska tillskrivs närmast mytologiska krafter. I de mer tvärsäkra användningarna av nyckelmetaforen verkar den som talar bra svenska inte behöva bry sig om några former av strukturella begränsningar i samhället. Allt som finns är en suverän individ, ensam ansvarig för att utforma nyckeln på ett sätt som majoritetsbefolkningen – de som uppenbarligen låst dörren – kan acceptera.
I min nyligen försvarade avhandling Flerspråkighetens gränser visar jag att det finns någonting i hög grad vilseledande med den här metaforen. Genom att likna språket med en nyckel framstår en i grund och botten social praktik som ett objekt, som dessutom verkar kunna tillverkas utanför de sammanhang där det faktiskt används. Framgångsrik integration tycks därför ske som ett resultat av framgångsrik språkinlärning, utförd av en mer eller mindre motiverad individ i solitär ensamhet.
Möter få som talar svenska
Men för de unga deltagarna i min studie – 20 gymnasieelever med egna erfarenheter av flykt och migration – är det snarare den bristande tillgången på rum där svenska talas som är det stora problemet. De studerar på ett så kallat språkintroduktionsprogram, där de går för att få det godkända betyg i svenska som andraspråk som krävs för att börja på ett ordinarie gymnasieprogram. Men såväl i skolan som på fritiden möter de få människor ur den majoritetssvenska befolkningen. De får ständigt höra att de behöver prata mer svenska för att komma vidare med studierna och så småningom etablera sig på arbetsmarknaden, men som en av eleverna uttrycker det: ” ”Vem ska vi prata svenska med? Det finns inga här som vi kan prata svenska med. Bara med lärarna, och nu med du.”
I avhandlingen visar jag hur det vore rimligare att tänka på språk som någonting som görs i rummet, snarare än som ett system av olika sätt att uttrycka sig som existerar oberoende av plats. Jag lånar ett uttryck av filosofen Sara Ahmed, som menar att den ”likhet” vi ofta tycker oss se i form av etnicitet och kultur är en effekt av närhet, inte tvärtom. Det är alltså inte för att vissa personer betraktas som vita eller svenskar som de väljer att leva nära varandra och exkludera andra – de börjar istället se sig som lika för att de redan befinner sig i varandras närhet. Det är genom att över tid stötas och blötas mot varandra i vardagliga interaktioner som dessa konstruerade kategorier överhuvudtaget blir meningsfulla för oss.
Det är för att du redan är inkluderad – för att du redan räknas som ”svensk” – som du kommer att accepteras och uppfattas också som svensktalande.
På motsvarande sätt tänker jag att olika språk, exempelvis svenska, är en slags ”likhet” som uppstår till följd av att vissa människor talar med och lyssnar på varandra dag efter dag, år efter år, så att det till slut framstår som att de talar ”samma språk”. Det finns med andra ord inget ”svenska språket” utanför de rum där det används, och det är heller inte för att du talar eller skriver ”på ett visst sätt” som du släpps in i dessa rum. Det är för att du redan är inkluderad – för att du redan räknas som ”svensk” – som du kommer att accepteras och uppfattas också som svensktalande. Om du redan är inne i gemenskapen kommer heller ingen börja ifrågasätta din språkliga kompetens för att du uttalar ord på sätt som avviker från din granne, eller får låga poäng på högskoleprovets läsförståelsedel.
Fokus på språkkunskaper exkluderas människor
Vad har då detta för implikationer för den samtida migrationspolitiska debatten? Framför allt menar jag att det gör talet om högre krav dubiöst; detta tycks mindre handla om att underlätta för integration i det svenska samhället, och mer om att exkludera människor som inte är önskvärda. Genom att framhålla språkkunskaper som exkluderingens objektiva grund, framstår den som mer i överensstämmelse med en liberal värdegrund, och mindre diskriminerande än om den skulle ske på grund av exempelvis hudfärg eller sexualitet. Men med synen på språk som en ”likhet” i Ahmeds bemärkelse, är språken du talar kanske lika lite självvalda som andra diskrimineringsgrundande kategorier.
För att se de dubbla måttstockar som används för att bedöma språkliga kompetenser är den nordliga kontext som både jag själv och deltagarna i min studie befinner sig i särskilt belysande. Som kulturgeografen Madeleine Eriksson konstaterade i en läsvärd avhandling för snart femton år sedan framställer växande städer som Stockholm och Göteborg vanligtvis ”vissa invånare som attraktiva och andra som oönskade”; medan högutbildade västerlänningar välkomnas med öppna armar, möts arbetare från Östeuropa och icke-vita flyktingmigranter av ett betydligt större motstånd. På platser som Malå, Arjeplog och Övertorneå, med få inflyttare och en åldrande befolkning, har det emellertid under en tid sett annorlunda ut. Tack vare det dubbla behovet av statliga bidrag för mottagandet och framtida arbetskraft inom främst äldreomsorgen kan, skriver Eriksson, ”till och med invandrare få ett hjärtligt välkomnande” där.
Men där stora delar av Norrland för femton år sedan framstod som övergivet och avfolkat är bilden idag delvis en annan. Klimatförändringar i kombination med jakten på råvaror för samhällets energiomställning, har gjort att Norrland återigen har blivit attraktivt för starka kapitalintressen. Sociala mediejättars serverhallar och nyöppnade gruvor genererar hype och (eventuellt) nya arbetstillfällen, och som kronan på det nykoloniala verket växer en omtalad batterifabrik fram i rasande takt på en åker utanför Skellefteå. Enligt en nyhetsartikel i Dagens Nyheter ”skriker” norra Sverige nu ”efter arbetskraft”, och snarare än arbetslöshet är problemet att inflyttningen inte går tillräckligt snabbt för att möta industrins stora behov av arbetare.
I batterifabriken jobbar redan runt 1500 medarbetare, från 80 olika länder, och många av dessa visar sig, hör och häpna, fortfarande inte kunna svenska.
Med tanke på den höga långtidsarbetslösheten bland somliga grupper i Sverige, verkar vi stå inför ett gyllene tillfälle att lösa två problem på en och samma gång. Det borde, som en rektor i min studie uttrycker det, vara som två pusselbitar som hakar i varandra: ”vi har behoven och här kommer dom, liksom”. Men tji fick den som trodde det skulle vara så enkelt, för nu uppdagas ett välbekant problem av de två intervjuade ministrarna i DN:s artikel, Johan Pehrson och Mats Persson: de långtidsarbetslösa är invandrare, och invandrare kan inte svenska. Ministrarnas lösning på problemet är även den välbekant: vi behöver ställa högre krav på de omotiverade invandrarna, så att de tragglar på med sina glosor, går färdigt de SFI-kurser som de tydligen själva inte ser tillräckligt stor nytta med, och sen flyttar upp till Skellefteå och tillfredsställer arbetsgivarnas behov av svensktalande arbetare. När nycklarna är klara, är de välkomna till Norrland för att jobba, fram till dess får de framhärda i sitt utanförskap.
Skellefteåborna har tagit saken i egna händer
Under tiden verkar emellertid Skellefteåborna ha tagit saken i egna händer, och deras lösningar – presenterade i lokalpressen med hoppfull nybyggarmentalitet snarare än butter alarmism – sätter problemet i ett väldigt annorlunda ljus. I batterifabriken jobbar redan runt 1500 medarbetare, från 80 olika länder, och många av dessa visar sig, hör och häpna, fortfarande inte kunna svenska. Men för dessa ingenjörer, kvalitetstekniker och processoperatörer från jordens alla håll och kanter är det nu inte tal om några höjda språkkrav – avsaknaden av tillräckliga kunskaper i svenska presenteras faktiskt överhuvudtaget inte som ett problem. Istället är det den redan befintliga befolkningen som ser sig nödgade att gå nykomlingarna till mötes.
I ett underbart inslag i SVT:s Västerbottensnytt berättar Marie Andersson, som driver en inredningsbutik i Skellefteå, att hon fått damma av sin skolengelska, men att hon och hennes nya kunder också behöver nyttja icke-verbala uttrycksformer för att kommunikationen ska flyta på. Blomsterhandlaren Sara Lindberg berättar i samma inslag att hon har hållit bindningskurser på engelska, och tycker att det är ett kul sätt att få de nya Skellefteåborna att ”känna att de kan komma hit och komma in i samhället”.
Språkliga förmågor som ungdomarna utvecklat, har tillkommit som ett resultat av att de redan har tagit plats som jämlikar i vissa rum.
Lokaltidningen Norran har gått steget längre, och till och med anställt en engelskspråkig journalist. Enligt chefredaktören Malin Christofferson är det ”allt fler Skellefteåbor som inte kan svenska, och vi behöver anpassa oss för att nå dem också”. Journalisten själv, Paul Connely, vet av egen erfarenhet att det ”är svårt att komma in i samhället och det sociala” i Sverige, och hoppas att han kan ”bidra med en hel del som kan öka möjligheten att nyinflyttade snabbare integreras i samhället”. Inte ett ord om språkplikt och nycklar alltså – här är det istället majoritetsbefolkningens anpassningar och ansträngningar som ökar sannolikheten för en lyckad integration.
Språklig förmåga utvecklas i jämlik miljö
När ungdomarna i min studie får berätta om tillfällen där de själva tycker att de har lärt sig språk på ett framgångsrikt sätt, nämner de en rad något oväntade situationer. 19-åriga Vali berättar till exempel om hur han lärt sig azari på byggarbetsplatser i Teheran, genom vänskapligt småprat med arbetskompisar. Den jämnåriga klasskamraten Mili säger att han lärt sig arabiska på ett bageri i Sudans huvudstad Khartoum, och den något yngre Faranco att han, i norra Sveriges inland, utvecklat funktionell kompetens i moldaviska genom långvariga samtal med en omtyckt kamrat. Jag bevittnar också med egna ögon hur det i samma klassrum där svenska undervisas under sådana kravfyllda former, pågår mycket omfattande språklärande som i stor utsträckning går under de betygsättande lärarnas radar; elever lär sig hindi tack vare engagemanget för Bollywoodfilm, de lär sig fraser på dari, somaliska och arabiska av varandra, och de tillför resurser från franska, spanska och ryska till sina redan omfattande språkrepertoarer tack vare sitt kosmopolitiska musiklyssnande.
Vad alla dessa situationer har gemensamt är att de språkliga förmågor som ungdomarna utvecklat, har tillkommit som ett resultat av att de redan har tagit plats som jämlikar i vissa rum. ”Vet du hur jag lättare lär mig språk?” frågar Vali, en elev som tillbringat flera år i detta språkintroduktionsklassrum utan att komma vidare: ”Med kompis! Om man har svenska kompisar, går det lättare att lära sig”. Problemet, som han och flera av hans klasskamrater vittnar om, är att det är i stort sett omöjligt för dem att hitta svensktalande personer som vill prata med dem som jämlikar, och inte bara mästra och kontrollera dem.
De två ministrarna Pehrson och Persson, som nu brottas med problemet att göra folk anställningsbara och få dem att flytta norrut, kan kanske lära sig någonting av hur det gått till när de erfarna språkanvändarna i min studie utvecklat sådana rika, flerspråkiga repertoarer. Men kanske borde de också ta till sig av vad många Skellefteåbor redan har insett, nämligen att ansvaret för integration inte bara kan ligga på dem som för tillfället befinner sig på utsidan. Alla de som redan är inne, på andra sidan de låsta portarna, skulle kunna glänta lite på dörren och bjuda in. Helt enkelt göra som blomsterhandlaren Sara i Skellefteå, och få dem att ”känna att de kan komma hit och komma in i samhället”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
