Jämställdhet Det pågår just nu en debatt om huruvida det är viktigt att driva kravet på att nästa statsminister ska vara en kvinna. Det är intressant att den debatten kommer nu, när vi dagarna ska uppmärksamma att Sveriges kvinnor haft 100 år av rösträtt och varit valbara, skriver Monica Green.
De flesta tycker det är självklart att beslutsfattare ska komma från olika delar av landet, ha olika bakgrund, erfarenhet och komma från olika delar av arbetslivet. Men fram till bara några år sedan var det nästan tabu att tala om kvinnor och män ska dela makten.
Efter valet 1921, för hundra år sedan, tog fem kvinnor plats i riksdagen, och inte förrän efter det valet började riksdagen på riktigt närma sig att bli en demokratisk representation för hela folket.
Att det skulle ta ytterligare 70 år innan debatten om att kvinnorna skulle ha halva makten inom politiken skulle ta fart var det nog få som trodde då.
I början av sitt politiska intåg i riksdagen tilläts de nyinvalda kvinnliga ledamöterna inte ta så mycket plats. Kvinnorna motarbetades av män, invanda strukturer och manliga traditioner som dominerade politiken.
Valet 1973 kan betraktas som ett genombrott, då andelen kvinnliga ledamöter i riksdagen ökade från 14 till 21 procent. Aldrig tidigare hade kvinnorepresentationen stigit på det viset. Bland forskare betraktas detta närmast som ett världsrekord.
Så sent som 1985 var det bara 30 procent av riksdagsledamöterna som var kvinnor. Kravet på varannan damernas i politiken blev inte möjligt förrän Gerd Engmanpresenterade den statliga utredningen SOU 1987:19. med just uttrycket ”Varannan damernas”.
De som inte ser att kompetenta kvinnor hindrats, göms undan och osynliggjort genom historien vill inte se. Eller så är det så illa att de som inte ser det som pågår är oförmögna att förstå vad de patriarkala strukturerna medfört.
Sedan demokratins införande har Sverige haft 50 finansministrar. Av dessa har 48 varit män.
Vi som deltog som ombud på den socialdemokratiska kongressen 1993 vet att det var en tuff debatt om varannan damernas på listorna. Precis som i andra partier fanns argumenten om att kvaliteten på politiska beslut skulle bli sämre om hälften av dem som beslutade var kvinnor.
Därför var det utmärkt att SNS gjorde en rapport 2017, Könskvotering, kompetens och karriär, som visar att varvade listor höjde kompetensnivån bland de manliga politikerna, samtidigt som kvinnornas kompetens antingen förblev oförändrad eller höjdes.
Låt oss en gång för alla slå fast att det finns lika många kompetenta kvinnor som män i vårt land.
Trots det är Sverige det enda nordiska land som aldrig har haft en kvinnlig statsminister eller president. I övriga Europa finns det flera länder som gått före. I Storbritannien utsågs Margaret Thatchertill premiärminister redan 1979, på Irland valdes Mary Robinsontill president 1990 och Édith Cressonblev premiärminister i Frankrike 1991.
I Tyskland har Angela Merkelunder många år varit förbundskansler och anses i decennier ha varit ”Mutter” för inte bara tyskarna utan stora delar av Europa.
Även Polen, Serbien och Kroatien har eller har haft kvinnor som främsta ledare.
Globalt sett har 75 av de närmare 200 självständiga stater som finns i världen haft en kvinnlig ledare.
Sverige har haft ett antal kvinnliga vice statsministrar, såsom Lena Hjelm-Wallén, Mona Sahlin, Margareta Winberg, Maud Olofsson, Åsa Romsonoch Isabella Lövin.
Centerpartiet är det parti som varit mest framgångsrikt vad det gäller att utse kvinnliga partiledare. Karin Söderbröt glastaket när hon efterträdde Thorbjörn Fälldin1985. 2001 utsågs Maud Olofsson till partiledare och efterträddes 2011 av Annie Lööf.
Miljöpartiet har ett jämställt ledarskap i form av två språkrör, alltid en kvinna och en man.
Dessutom har Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Gudrun Schyman, Ebba Buschoch Nooshi Dadgostar fått förtroende att leda ett parti.
Sedan demokratins införande har Sverige haft 50 finansministrar. Av dessa har 48 varit män. Den första kvinnan på finansministerposten var folkpartisten Anne Wibble, som var finansminister åren 1991–1994.
Den andra kvinnan på posten är Magdalena Andersson, som tillträdde 2014. Enligt henne präglas Sverige fortfarande av stora skillnader i förutsättningar mellan kvinnor och män och därför måste finanspolitiken sträva efter att uppfylla de jämställdhetspolitiska målen. De i sin tur ska leda till att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Magdalena Andersson utnämndes av Dagens Industri i mars 2021 till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet. Det var första gången en politiker fick den titeln.
I samband med utnämningen gav hon en kommentar till tidningen med anledning av att näringslivet lämnar mycket att önska när det gäller jämställdhet:
Där finns uppenbart en utvecklingspotential. Jag tänker att det rimliga ändå är att anta att innovationsförmåga, idékraft, kompetens och ledarskapsförmåga fördelar sig ganska jämnt mellan pojkar och flickor när de föds. Och om det är så, finns det ju väldigt mycket kompetens hos svenska kvinnor som man inte tar tillvara på i näringslivet.
Samma sak som i politiken alltså, kompetensen tas inte tillvara. Men det kan vi ändra på tillsammans. När både män och kvinnor inser misstagen som gjorts kan vi ändra inriktning.
Så visst är debatten om vem som ska bli Sveriges nästa statsminister mycket intressant. Det finns gott om kompetenta kvinnor. Låt oss ta den mest kompetenta!
***
Texten är ett bearbetat utdrag ur boken Lyft varandra en guide till halva makten(Premiss).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
