Ta inte demokratin för given

demokrati I en tid när auktoritära krafter växer sig allt starkare finns det all anledning att fråga sig hur starkt det demokratiska systemet egentligen står. Vi bör dock inte chansa, menar Lars Anell. Det är svårt att se att det ens behöver kosta något att ta det säkra före det osäkra.

Den filosofiskt lagde franske matematikern Blaise Pascal menade att man inte skulle chansa i fråga om Guds existens. Han rekommenderade alla att leva ett gudfruktigt liv. Om det skulle visa sig att Gud inte finns så väntar oss samma öde som alla andra men om Gud existerar så kan belöningen bli mycket stor. Det som avgör saken är emellertid den ohyggliga katastrof som drabbar syndaren om det visar sig att Gud finns.

Det var denna insikt som ledde den nyligen avlidne ekonomen Martin Weitzman till att rekommendera mycket kraftfulla åtgärder för att hålla jordens temperatur på en låg nivå även om kostnaderna blir betydande. Risken för att vi snart passerar en fas då klimatförändringen blir självförstärkande och oåterkallelig är inte försumbar. I så fall uppstår ett existentiellt hot mot vår planet.

Vi vet inte säkert om vår demokrati är hotad men vi bör inte chansa. Det är svårt att se att det ens behöver kosta något att ta det säkra före det osäkra.

Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har, i boken How Democracies Die, studerat frågan med viss omsorg. De anger fyra kontrollstationer på den väg som leder till ett mer auktoritärt statsskick. Den första handlar om att vedertagna demokratiska spelregler åsidosätts. Den andra innebär att motståndarens legitimitet sätts i fråga. Nästa steg på vägen gäller uppmuntran att använda våld för att lösa konflikter eller meningsmotsättningar. Den sista kontrollstationen passeras när makthavare skaffar sig kontroll över massmedia och inskränker motståndarens möjligheter att agera som legitim opposition. Eftersom demokratins spelregler inte alltid kan anges i kristallklar prosa så introducerar Levitsky och Ziblatt två viktiga begrepp – ömsesidig respekt och självbehärskning – som tillsammans utgör vad de kallar demokratins bröstvärn. Begreppen är svåra att översätta men i grunden handlar det om de oskrivna regler och normer som utvecklas i den demokratiska vardagen och blir allmänt vedertagna utan att skrivas in i grundlagen. Om en part tänjer på gränsen för vad som är tillåtet kommer motståndaren att ta sig samma rätt.

Det råder inget tvivel om att republikaner i allmänhet och Donald Trump i synnerhet passerat den första kontrollen i god fart. Före valet kunde han inte lova att han skulle acceptera utslaget. Trump fortsätter att sprida myten om att det finns miljontals individer som röstar utan behörighet.

Det mest flagranta brottet mot vedertagna spelregler skedde emellertid när Neil Gorsuch utsågs till medlem av Högsta Domstolen. Antonin Scalia, som var en hårdför medlem av domstolens konservativa falang, dog oväntat den 13 februari 2016 och det ankom på president Barack Obama att nominera en efterträdare. Innan ens ett namn presenterats deklarerade republikanernas ledare i senaten, Mitch McConnell, att ”denna vakans ska inte fyllas förrän vi har en ny president.” Den republikanska majoriteten vägrade i 293 dagar att ens befatta sig med den kandidat, Merrick Garland, som Obama föreslog. Därmed bröts en mycket fast norm. Inte sedan inbördeskriget i mitten av 1800-talet hade en president hindrats från att fylla en vakans. När Trump trätt till kunde han nominera den pålitligt konservativa Neil Gorsuch som republikanerna mycket snabbt utsåg till Scalias efterträdare. Därmed är det rätt säkert att domare i fortsättningen kommer att utses på basis av politiska preferenser vilket ändrar den maktdelningsprincip som det amerikanska statsskicket vilar på. Dagens republikaner har inte den insikt som de demokrater hade som hindrade Franklin D. Roosevelt från att politisera domstolen 1936.

Också den andra kontrollstationen har passerats. Som redan nämnts valde Trump varje tillfälle att demonisera sin motståndare Hillary Clinton. Det vanligaste epitetet var ”skurk.”. Han förklarade också att han från en ”mycket säker källa” fått veta att Obama var född i Kenya och därför inte hade rätt att vistas i Vita Huset. Hans twitterflöde domineras av nedlåtande kommentarer om alla som kritiserar hans politik. Nyligen såg sig den konservative ordföranden i Högsta Domstolen, John Roberts, föranlåten att anmoda presidenten att respektera domstolars självständighet och inte kritisera domslut han ogillar.

Under valkampanjen uppmanade Trump vid flera tillfällen sina anhängare att använda våld och antydde att samhället blivit för svagt att ta hand om bråkstakar. Det handlade emellertid om att kasta ut och ”spöa skiten” ur häcklare. I motsats till Levitsky och Ziblatt kan jag inte anse att Trump därmed passerat den tredje kontrollstationen. Mitch McConnell, har visserligen uttryckt sitt tack till massorna eftersom de ”har lyckats klara det vi haft svårt med, att ge kamplust till vår väljarbas” men det finns inga garden som marscherar på städernas gator. Det är emellertid djupt oroande att en stor minoritet inom det republikanska partiet inte är beredd att acceptera valutslag som går dem emot eftersom presidenten förklarat att detta i så fall beror på att valet varit riggat. År 2000 accepterade Al Gore Högsta Domstolens beslut att valet i Florida inte skulle göras om trots att det var mer än sannolikt att väljarnas intentioner hade varit att han skulle ha vunnit. Det är otänkbart att dagens republikanska rörelse skulle visa denna respekt för domstolen.

Det är mycket begärt att de ska acceptera att okristna ska få delta i allmänna val.

Det är uppenbart att den manege Trump trädde in i 2015 var väl krattad men på ett område har han haft en omedelbar effekt. Republikanska väljare har nu ett klart lägre förtroende för massmedia. Trump har lyckats övertala en stor del av sin väljarbas att ”massmedierna är folkets fiende.” Nazisterna kallade det Lügenpresse. Det har inte varit möjligt att ta över och kontrollera de stora tidningarna och TV-kanalerna men han har lyckat utså tvivel om vad som är sant eller falskt. Det räcker om man ymnigt kan förorena nyhetsflödet med alternativ information för att den tredje statsmakten ska avväpnas. Trumps evangeliska väljarbas avvisar sålunda, på inrådan från oljeindustrin, klimathotet; förnekar Charles Darwins evolutionsteori och tror att de ska få gratis harpor i himlen. Det är mycket begärt att de ska acceptera att okristna ska få delta i allmänna val.

För att ge ett perspektiv på den politiska situationen i Europa, och framför allt i de avancerade välfärdsstaterna, går det att mot varandra ställa Torben Iversens och David Soskices optimistiska prognos om demokratins dominans och Wolfgang Streecks dystopi – och hålla i minnet att flertalet forskare håller till i ett allemansland däremellan.

Torben Iversen, verksam vid Harvard, och David Soskice vid London School of Economics– har i boken Democracy and Prosperity utvecklat ett väl specificerat ”övergripande teoretiskt ramverk för hur en mogen kapitalism fungerar i olika utvecklade demokratier”. Den centrala mekanismen i denna teori är att demokrati och kapitalism lever i en ömsesidigt förstärkande symbios.

Iversens och Soskices teori vilar på en rad preciserade och argumenterade teser. Regeringen måste sålunda spela en central roll i utvecklade kapitalistiska nationalstater. Den ska ”främja en innovationsorienterad kapitalism, framför allt genom att tvinga framgångsrika företag att konkurrera (eftersom de helst vill ha gränsskydd och trygga vinster) och utforma regler för arbetsmarknaden som garanterar samarbete på arbetsplatsen (och skyddar mot militanta fackföreningar).”

De är övertygade om att det alltid kommer att finnas en majoritet som gynnas av och därför står bakom en politik som främjar den mogna kapitalismens värdeskapande processer. Till denna grupp hör, förutom kapitalägare, den stora välutbildade delen av arbetskraften som har fast anställning inom ekonomins expansiva sektorer tillsammans med många andra som ser goda möjligheter att avancera själva eller i alla fall se sina barn göra det. Sannolikt kommer välavlönade journalister och kulturarbetare att sluta upp bakom projektet. Det handlar helt enkelt om en stabil majoritet som tjänar på en kapitalism som inte hålls i alltför strama tyglar.

Denna majoritet kommer i demokratiska val att rösta fram partier som har ”rykte om sig att kunna sköta en mogen kapitalistisk stat med stor effektivitet.” De regeringar som på detta sätt kommer till makten inser att det finns goda skäl att skattefinansiera omfattande forskning och förstklassig utbildning vilket är några av de allmännyttiga varor som väljarbasen vill ha. Detta lägger en stabil grund för en ömsesidigt berikande symbios mellan kapitalets och den framgångsrika medelklassens intressen och därmed också ett starkt demokratiskt stöd för en fortsatt globalisering av världsekonomin.

Alla systemviktiga beslut fattas i Iversens och Soskices modell av demokratiskt valda politiker med nationalstatens bästa för ögonen. Företag är politiskt maktlösa därför att de inte kan flytta och hela tiden konkurrerar med varandra. De är ”i ökad utsträckning rotade där de vuxit upp därför att de är inbäddade i kunskapskluster i framgångsrika städer; deras värdeskapande verksamhet är beroende av en högtutbildad arbetsstyrka som inte är villig att flytta.”. Framgångsrika företag ”kan vara mäktiga på marknaden men mogen kapitalism har föga strukturell makt och konkurrensen gör den politiskt svag.” Iversen och Soskice menar också att företagen inte heller kan utöva inflytande genom sina intresseorganisationer. Deras ”kollektiva röst är svag.”

Populistiska partier kommer aldrig att få makten i Iversens och Soskices modell därför att de förespråkar en politik som strider mot en stabil majoritets intressen. Och seriösa partier kommer inte att hemfalla ens åt kortsiktig populism eftersom det skadar deras anseende att kunna ta till vara ekonomins långsiktiga intressen.

Iversen och Soskice ställer dagens utveckling mot vad som gällde under en tidigare ”fordistisk” era som tycks sammanfalla med demokratins och blandekonomins guldålder – kvartsseklet efter andra världskriget. ”I den fordistiska ekonomin fanns, i stort sett, inbyggda krafter som bidrog tillintegration och inkomstutjämning mellan industrisektorer, yrkesgrupper och regioner.” Nu har vi en situation där en ”majoritet vinner, och en liten minoritet vinner väldigt mycket, men en stor minoritet förlorar.” Detta är emellertid inte en konsekvens av kapitalismen. Att en stor minoritet av befolkningen i rika länder hamnat i ekonomiskt, kulturellt och geografiskt utanförskap är ett resultat av demokratiska beslut. ”Det finns inga skäl att tro att den vinnande majoriteten skulle bry sig om vad som händer i botten.”. Behovet att ”belöna” denna majoritet är orsaken till att den mogna kapitalismen måste fortsätta att växa och det faktum att det finns en stor grupp som faktiskt och otvetydigt förlorar är enligt Iversen och Soskice ”grundorsaken till populism.”

Praktiskt taget varje steg i utvecklingen från fordismen till det kunskapsintensiva IT-samhället är resultatet av att demokratiska församlingar valt en politik som främjar nationalstatens konkurrenskraft. Det sociala kontrakt som tecknades mellan kapital och arbete under guldåldern har förlorat sin giltighet utan att någon riktigt vet när det sades upp. Den nya framgångsrika medelklassen är inte främmande för att beskatta de alltför rika men den har inte mycket till övers för de fattiga. Den dramatiskt ökade inkomst- och förmögenhetsklyftan är, enligt Iversen och Soskice, det medvetna resultatet av politiska beslut. Till och med val av ny teknologi avgörs i den politiska sfären. ”Vi ser nya teknologier som praktiska möjligheter, och deras tillämpning som politiskt bestämd.”

Många som röstade för Brexit sade sig vara medvetna om att det skulle kunna kosta men det var ett pris de var beredda att betala för att leva i ett land där regeringen kan ställas till svars.

Det går faktiskt att sammanfatta Iversens och Soskices huvudbudskap i en mening. Vi har en neoliberal hegemoni därför att en bastant majoritet vill ha det så. Och denna tes ska inte avfärdas alltför lättvindigt. De visar tydligt hur mekanismer som leder till ett tvåtredjedelssamhälle kan uppkomma och bestå. Den elit som populistiska rörelser utger sig för att bekämpa har ett brett stöd. Det var denna insikt som bar Margaret Thatcher till stora politiska framgångar. De flesta väljare är trots allt, som hon uttryckte saken, ”ununemployed.” Helt säkra på att denna majoritet består i alla väder kan vi dock inte vara. Många som röstade för Brexit sade sig vara medvetna om att det skulle kunna kosta men det var ett pris de var beredda att betala för att leva i ett land där regeringen kan ställas till svars. Iversen och Soskice utgår ifrån att väljare alltid och enbart tar ställning på grundval av hur deras privata ekonomi påverkas – en föreställning som är lika osannolik som ekonomernas bild av homo economicus.

Om Iversen och Soskice med viss rätt kan göra anspråk att vara rätt ensamma om sin idé så måste Streeck, som 1995 – 2014 var chef för Max Planckinstitutet för samhällsforskning i Köln, rangeras in i ett långt led av framstående samhällsforskare som, med varierande grad förtröstan eller oro, förutspått kapitalismens slut. Men Streecks perspektiv är annorlunda än alla föregångares eftersom han analyserar de kriser som följt på den fordistiska guldålder då harmoni rådde i äktenskapet mellan demokrati och kapitalism.

I boken Buying Time tecknar Streeck en bild av den demokratiska välfärdsstatens obevekliga undergång. Problemen började så snart den osannolika högkonjunkturen efter andra världskriget tog slut i början på 1970-talet. Han menar att ”de som äger och förfogar över kapital – den ´vinstberoende´ klassen” har räddat en fredlig samexistens mellan demokrati och kapital i tre steg. Först genom att tillåta en inflationsdrivande ökning av penningmängden. Därefter finansierades statens välfärdsåtaganden med lån och slutligen organiserades en generös utlåning till privata hushåll – vad som kallats privatiserad keynesianism. Men nu har vi kommit till vägs ände. ”Jag är säker på att timmen är slagen för demokratin […] om detta också gäller kapitalismen är en öppen fråga.” Efter några års betänketid har Streeck kommit till slutsatsen att det endast handlar om hurkapitalismens hädanfärd ska te sig. I boken How Will Capitalism End? tecknar han bilden av en terminalt multisjuk ekonomi.

Den massiva överflyttningen av makt från den offentliga sfären till marknaden har utarmat demokratins makt i sådan utsträckning att väljare inte längre kommer att se anledning att rösta.

”Efterkrigstidens demokrati upplevdes som legitim därför att stater kunde intervenera på marknader och korrigera utfallet i medborgarnas intresse.” Denna möjlighet har nu gått förlorad. Förr existerade marknaden inom en demokratiskt organiserad social och ekonomisk kontext. Nu är stater lokaliserade i marknader som de inte har makt att kontrollera. Med Angela Merkels ord har staten blivit ”marknadskonform.” Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter. Virala stormar på nätet har ersatt folkets fysiska demonstrationer. Den massiva överflyttningen av makt från den offentliga sfären till marknaden har utarmat demokratins makt i sådan utsträckning att väljare inte längre kommer att se anledning att rösta. Det finns inte längre några tänkbara berättelser om framtiden – politisk aktivitet reduceras till motstånd mot enskilda projekt.

Krisen förvärras av att mängder av beslut har lämnat den demokratiska sfären och hamnat hos ”centralbanksledningar, internationella organ och allehanda ministerråd som är verksamma i hemliga rum långt borta från människors vardag och omöjliga att nå eller förstå för utomstående, sysselsatta med så komplexa frågor att inte ens utövarna vet vad de ska göra eller faktiskt gör” och den kompetens som överförts till EU underordnas automatiskt en ortodox sparsamhetspolitik. ”Där det fortfarande finns demokratiska institutioner i Europa finns det” enligt Streeck ”inte längre någon beslutskraft [….] och där det finns beslutskraft finns ingen demokrati.” Den neoliberala hegemonin har påtvingat nationalstatens politiker ett Sachzwang– ett tingens naturliga ordning som bara tillåter en redan utstakad väg framåt. Till skillnad mot Iversen och Soskice menar Streeck att risken för att företag flyttar till ett behagligare skatteklimat är högst reell.

Streecks teori är mindre väl preciserad än Iversens och Soskices. De många komponenterna är kända men det är mindre klart hur de samspelar. Bland alla symptom på kapitalismens kris är emellertid tre särskilt viktiga. Den ekonomiska tillväxttakten har ohjälpligt fastnat på en låg nivå; i mer än 40 år har regeringar, företag och privata hushåll dragit på sig skulder och sedan 1980-talet har inkomst- och förmögenhetsskillnader ökat dramatiskt. Demokratin kommer att avskiljas från kapitalismen och berövas möjligheten att styra ekonomin. Dess roll blir att ta ansvar för rättsstaten och underhålla massorna. Men också kapitalismen sjunger på sista versen. Ingen politisk kraft kan förhindra att rader av små och stora kriser ackumuleras till ett ”samhälle i djup anemisk oordning.”

Streeck ställer sig frågan om varför det inte finns en effektiv politisk opposition mot en neoliberal ordning som trasar sönder så många människors liv. Det är en paradox att denna politik ”kan åtnjuta så brett stöd som den faktiskt gör.” Men han prövar aldrig Iversen och Soskices logiska slutsats att det kan bero på att en stabil majoritet tjänar på detta projekt.

Eftersom det inte finns någon effektiv politisk opposition så finns det inte heller, som hos Marx och Schumpeter, en väl organiserad kraft som står beredd att ta över: ”Vi står inför en period av systematisk upplösning där sociala strukturer blir skakiga och opålitliga och därför omöjliga att förstå för de människor som lever i dem”. Och detta leder naturligtvis till att många av oss minns Gramscis bekanta sentens – ”det gamla lägger sig att dö men det nya är inte redo att födas.”

Medborgarna kommer inte att märka när demokratin i praktiken upphörde.

Bland dagens samhällsforskare är Streeck inte ensam om att ändra uppfattning från en skrift till en annan. David Runciman, statsvetarprofessor vid Cambridge, framhöll för fem år sedan med emfas, i The Confidence Trap, att demokratiska stater har en seg motståndskraft och en överlägsen förmåga att hantera kriser i jämförelse med autokratier som sällan klarar en allvarlig motgång. Han vidhåller denna tes i How Democracy Ends, som kom förra året, men tonen är mörkare. Demokratier är enormt stryktåliga men ”dagens representativa demokrati är trött, hämndlysten, paranoid, självbedräglig, klantig och ofta ineffektiv.” Etiketten har fortfarande utomordentligt värde och kommer därför att hänga med som potemkinkuliss för alltmer auktoritära samhällen. Och medborgarna kommer inte att märka när demokratin i praktiken upphörde.

Att lämna EU för att övergå till WTO:s regelsystem, som Australien tillämpat under hela efterkrigstiden med stor framgång, kallas genomgående att ”krascha.” Men något hot mot den brittiska demokratin finns inte.

Varken Streecks dystopi eller Iversen och Soskices optimism äger en självklar giltighet. Inte i något västeuropeiskt land har en enda av Levitskys och Ziblatts kontrollstationer passerats på väg mot autokrati. Det folkliga upproret mot etablerade partier har många schatteringar men demokratins bröstvärn förefaller vara hållfasta. Ledarsidors alarmistiska språk speglar inte den politiska vardagen. Retoriken för att beskriva situationen i Storbritannien når ständigt nya höjder. Att lämna EU för att övergå till WTO:s regelsystem, som Australien tillämpat under hela efterkrigstiden med stor framgång, kallas genomgående att ”krascha.” Men något hot mot den brittiska demokratin finns inte. Det nya högerextrema partiet AfD i Tyskland har haft stora framgångar i Thüringen, Sachsen och Brandenburg men ”hoten” mot de två stora och hittills dominerande partierna kommer på riksplanet i lika stor utsträckning från miljörörelsen. Partisystemet i Frankrike har kollapsat men demokratin är intakt.

Viktigast, i synnerhet i jämförelse med Förenta Staterna, är att det politiska systemet står relativt fritt från ekonomiska bidrag. Enskilda politiker har komprometterande, lukrativa sidouppdrag men politiken formas väsentligen av partier. Den politiska vänsterns undfallenhet mot näringslivet bygger på en ärlig tro på en politik som inriktas på att bevara landets konkurrenskraft och att marknadslösningar är en effektiv metod för att allokera offentliga resurser. Intressant är att Sverige i detta sistnämnda avseende gått längre än något annat land och att det gamla Bondeförbundet nu är ett neoliberalt Centerparti.

Allt är naturligtvis inte väl beställt. Läget är bekymmersamt i flera av EU:s nya medlemsländer och allvarligast i Ungern. Viktor Orban har effektivt tystat all opposition i traditionella medier. Oppositionen är hänvisad till nätet. Valsystemet är riggat till Fidesz fördel på alla ledder. Ungrare i diasporan har getts möjlighet att rösta. De två miljoner som bor i Serbien, Rumänien, Slovakien och Ukraina röstar mangrant på Orban och hans parti. De har därför fått förtroendet att poströsta. De mer opålitliga 350 000 individer som är förskingrade västerut måste infinna sig på en ambassad eller konsulat för att kunna göra sin röst hörd.
Genom att sänka pensionsåldern för domare och öka antalet medlemmar i författningsdomstolen har rättsväsendet gjorts partitroget och om lagar behöver ändras kan beställningen skickas till ett parlament där Fidesz har två tredjedels majoritet. Ungern är de facto en enpartistat som erhåller ett omfattande finansiellt stöd från Bryssel. Ekonomin går bra och arbetslösheten är låg. Demokratin är dock inte uträknad. I kommunalvalet i oktober 2019 hade den splittrade oppositionen lyckats samla sina krafter och berövade Fidesz makten i Budapest och sex andra städer.

Polen har beträtt samma väg men utvecklingen är inte utan återvändo och EU-domstolen kommer sannolikt att hindra Jarosław Kazsynski från att rensa ut motvilliga domare. Rumänien och Bulgarien är mer korrupta och herrelösa än repressiva. Alla tre länderna erhåller subventioner från EU i storleksordningen 2 – 3 procent av BNP och tillväxten ligger klart över den i eurozonen.

Det är väl belagt att människor starkt ogillar maktmissbruk och korruption. Så länge opinionsbildningen är någorlunda fri och möjligheten finns att mobilisera folkligt motstånd så är en förändring möjlig.

Det finns ljuspunkter i mörkret. Det är väl belagt att människor starkt ogillar maktmissbruk och korruption. Så länge opinionsbildningen är någorlunda fri och möjligheten finns att mobilisera folkligt motstånd så är en förändring möjlig. Slovakien haft en framgångsrik industriell utveckling som gjort att många människor fått det materiellt bättre men Zuzana Caputova bars till seger av ett folkligt ursinne mot politiskt vanstyre. I Ukraina var korruption och inkompetens mer komplett och Volodymyr Zelenskys seger större.

Streeck menar att både demokrati och kapitalism står inför sin Götterdämmerung. Iversen och Soskice är övertygade om att de länge kommer att leva lyckliga tillsammans. Men det finns ingen anledning att tro att de skulle ha samma bäst före-datum. Det är svårt att tänka sig en demokrati som inte i fredstid är en marknadsekonomi (även om blandningen kan variera) men kapitalismen kan existera i olika politiska system.

Privata företags samlade bidrag till BNP; deras andel av arbetskraften och vinstnivån är högre än någonsin under efterkrigstiden. I land efter land har skattesystem, skydd för immateriella rättigheter och marknadsregleringar anpassats efter näringslivets önskemål. Kapitalismen blomstrar och den har dramatiskt ökat sina möjligheter att – via politiska ombud – fastställa sina egna spelregler. Det är faktiskt remarkabelt att finansindustrin kommit helskinnad ur finanskrisen och kan fortsätta sin verksamhet utan särskilt besvärande reglering.

Iversen och Soskices tes om kapitalismens politiska impotens är inte trovärdig. Det är naturligtvis korrekt att lagar och föreskrifter antas av lagstiftande församlingar och utfärdas av offentliga myndigheter men både i Västeuropa och i Nordamerika har näringslivets stärkt sina möjligheter att påverka allmän inriktning och detaljer.

Iversen och Soskices tes vilar på föreställningen att konkurrensmyndigheter tvingar företag att konkurrera så hårt med varandra att de inte kan enas om en samordnad aktion. I Förenta Staterna kan denna utsaga inte tas på allvar. Det finns sålunda inget empiriskt stöd för påståendet att konkurrensen är särskilt hård. Vinstnivån har sällan eller aldrig varit så hög. Allt fler marknader domineras av ett fåtal företag som är väl skyddade mot ”inbrytare”. Läkemedelsföretagen och IT-industrin åtnjuter i stor utsträckning ”patenterat” skydd mot konkurrens. Det tycks vara relativt lätt att ingå kartelliknande överenskommelser.

Det finns mängder av exempel på nära band mellan enskilda företag och senatorer och medlemmar av representanthuset. Bland mäktiga intresseorganisationer finns inte bara National Rifle Organisation (NRA) som effektivt hindrar medlemmar av kongressen att följa folkets vilja att åtminstone begränsa försäljning av vapen. US Chamber of Commerce, som med den ojämförligt största budgeten företräder en stor del av näringslivet, har en stark ställning i Washington och i delstater. Den driver också med stor framgång rättsprocesser för att få till stånd lagstiftning i näringslivets intresse men vanligen för att stoppa oönskad reglering.

Den neoliberala hegemonin har hittills passat de tongivande företagen och näringslivets intresseorganisationer bra. Dock är de liksom de stora politiska partierna dess fångar. I det fördolda går det att få gehör för åtgärder som gynnar nationella företag men det går inte att öppet föra fram förslag om att begränsa konkurrensen. Liksom demokrati är konkurrens ett lödigt värdeord.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter kom i sin klassiska studie Capitalism, Socialism, and Democracy till slutsatsen att kapitalismen skulle falla som en mogen frukt i socialisternas framsträckta händer. Det berodde inte på att kapitalismen hade misslyckats. Snarare hade det gått alltför bra. Produktionen hade ökat i snabb takt under en mycket lång tid före första världskriget då regeringar lämnade ekonomin i fred. Och massproduktionen av varor gynnade framför allt de sämre ställda. De produkter som de köpte blev allt billigare medan den burgna överklassen lade pengarna på allt dyrare tjänster. ”Vad kapitalismen åstadkommer är” enligt Schumpeter ”inte huvudsakligen att förse drottningar med silkesstrumpor utan att se till att de kan köpas av flickorna på fabriken för en stadigt minskande andel av lönen”. Till och med ”feminism är ett huvudsakligen kapitalistiskt fenomen. ”

Men så småningom kommer den kapitalistiska ekonomin att helt domineras av stora företag som styrs av en byråkratisk hierarki som ”socialiserar” det borgerliga sinnelaget. Då finns inte längre plats för den nyskapande entreprenören. ”Till och med innovationer reduceras till rutin” och kapitalismen förlorar sin moraliska auktoritet. ”Borgerlighetens fästning blir politiskt försvarslös.” Den kapitalism som Schumpeter beskriver skapar, i form av jätteföretag styrda av själlösa teknokrater, förutsättningarna för en övergång till socialismen. ”Den kapitalistiska processen formar tingen och själarna för socialismen.” Den fullt utvecklade kapitalismen kommer i ordnade former att övertas av socialister. Det går lugnt och städat till. Revolutionärer göre sig icke besvär och de självägande bönderna berörs inte. Till saken hör boken skrevs strax efter trettiotalskrisen under andra världskriget då allt tydde på att Marx (som Schumpeter beundrade) hade haft rätt.

Kapitalismen står stark. Den vill gärna fortsätta en fredlig samvaro med demokratin men kan överleva och frodas i en annan miljö.

Det är möjligt att det kommer att gå lugnt och städat till också nu – fast i en annan riktning. Kapitalismen står stark. Den förfogar över väldiga resurser och är väl organiserad på nationell nivå. Den vill gärna fortsätta en fredlig samvaro med demokratin men kan överleva och frodas i en annan miljö.

I närtid är det mest sannolika att utvecklingen fortsätter på den inslagna vägen. Detta är vad Iversen och Soskice rekommenderar, Streeck fruktar och Runciman ser som oundvikligt. I väljarkåren finns, om vi ska tro enkätundersökningar, ett starkt stöd för att delar av samhällets infrastruktur (el, gas, vatten, järnvägar) ska åternationaliseras; att ”de rika” ska beskattas hårdare; att skolan ska ge alla barn och ungdomar en likvärdig start på livsresan och att läkare inte ska behöva fråga illa sjuka människor om de betalt försäkringen. Men med undantag för det program som Labour (långt från möjligheten att utöva politisk makt) nyligen antagit finns inget framträdande parti som formulerat förslag som skulle innebära ett tydligt avsteg från den neoliberala kursen.

Detta innebär att inkomst- och förmögenhetsskillnader kommer att fortsätta att öka. Många samhällsforskare och politiker menar att denna utveckling i längden inte är förenlig med demokrati. Kanske – men än har vi inte nått vägs ände. Klart är emellertid att en hårt trängd demokrati blir än fattigare och att kapitalismens resursövertag snart ter sig oövervinneligt. Näringslivet kommer inte bara att i alla lägen ha större ekonomiska resurser – företag och andra institutioner kommer att kunna mobilisera den mest kvalificerade kompetensen i alla kontakter och konfrontationer med offentliga myndigheter. Många har ställt frågan om orsaken till att ingen i Förenta Staterna ställts inför rätta för delaktighet i det bedrägliga beteende som medverkade till finanskrisen. Ett skäl är att amerikanska myndigheter inte förfogar över de resurser som krävs för att driva dessa rättsprocesser med förhoppning om framsteg. När en fråga i rätten reduceras till en kamp mellan experter vinner alltid försvaret – och finansindustrin har råd att betala de bästa och flesta. Varje bankdirektör skulle i en domstolsprocess vägledas i minst tre instanser av en armé av jurister. Ett för samhället mer dyrbart underläge uppstår när offentliga organ upphandlar komplicerade projekt som de saknar möjlighet att bedöma och kontrollera.

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat. Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta Staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner. Det är mer än sannolikt att denna diskrepans kommer att växa. Detta kommer att beklagas av politiker och politiska kommentatorer men inga åtgärder kommer att diskuteras på allvar innan valdeltagandet hamnar på alarmerande låg nivå. För övrigt deltog 2015 bara 48 procent av de röstberättigade i valet till riksdagen i Europas demokratiskt mest stabila land där man dessutom ständigt ställer till med populistiska folkomröstningar.

Vi kommer att få partier med få, i många fall passiva, medlemmar – organisationer som blir ett lockande byte för aktivister med onda avsikter.

Partierna kommer att försvagas. Antalet medlemmar har redan fallit dramatiskt sedan femtiotalet. Denna utveckling fortsätter inte bara därför att en politisk karriär inte längre är särskilt lockande på nationell nivå. Vi kommer att få partier med få, i många fall passiva, medlemmar – organisationer som blir ett lockande byte för aktivister med onda avsikter. Att det i länder med proportionella valsystem inte längre finns två stora partier som står för tydliga alternativ kommer att bidra till en fortsatt fragmentisering av partistrukturen. Då kommer kanske den nederländske högerpolitikern Gert Wilders lösning att vara attraktiv – ett parti utan andra medlemmar än ledaren och ägaren.

Iversens och Soskices optimism bygger på att det alltid kommer att finnas en stabil majoritet som står bakom det neoliberala projektet. Detta förutsätter att alla välutbildade också i fortsättningen kommer att få meningsfull sysselsättning på den ordinarie arbetsmarknaden – en premiss vi inte kan ta för given. Fortsatt automatisering, ökat genomslag för artificiell intelligens och självlärande robotar kan mycket snabbt flytta en tredjedel av arbetsstyrkan från den framgångsrika medelklassen till en missnöjd majoritet.

Det är inte osannolikt att vi kommer att se en ökning av privat välgörenhet. Att en stor del av ett rikt lands barn lever i direkt misär är inte bara moraliskt oacceptabelt utan ett slöseri med nationens humankapital. Redan i dag finansieras i Förenta Staterna sociala insatser till ett värde av ca $ 500 miljarder från privata givare. Det motsvarar mer än 2 procent av BNP. För donatorer är valet ofta lätt mellan att betala högre federal inkomstskatt eller utforma skattesubventionerade insatser efter egen håg. I Europa är den potentiella skattelättnaden större än i Förenta Staterna.

Vi ska inte förvänta oss en omvärdering av den neoliberala politik som i Europa draperats i ordoliberal tvångströja. Ansvaret för stimulansåtgärder har lagts på penningpolitiken som via nollräntor och uppköp av obligationer tryckt upp tillgångsvärden och hushållens skuldsättning till nivåer som gör det riskabelt att höja räntan. I flera år har allmänheten förmanats att tänka på vad man har råd med när ”räntan åter höjs till normal nivå.” Men det är svårt att se när detta kan ske och någon normal ränta har vi inte haft sedan ekonomiprofessorn Knut Wicksells dagar i början av förra seklet.

Näringslivet vill inte ha en avreglerad anarki och har därför behov av ett politiskt system som har legitimitet att fastställa lagar som tillämpas effektivt och med oväld.

Kapitalismen har inga onda avsikter vad gäller dagens folkstyre. Allt tyder på att den trivs och frodas i samvaro med en domesticerad demokrati. Det finns därför ingen anledning att sätta tilltro till Streecks uppfattning att ett demokratiskt samhälle skulle dra med sig kapitalismen i graven. Näringslivet vill inte ha en avreglerad anarki och har därför behov av ett politiskt system som har legitimitet att fastställa lagar som tillämpas effektivt och med oväld. Skydd för äganderätter och möjlighet att bedriva näringsverksamhet i aktiebolagsform är i stort sett nödvändiga förutsättningar för en marknadsekonomi. Att skatter och regler om avtal, handel och konkurrens är tydliga och förutsägbara sänker ekonomins transaktionskostnader. Effektiv och opartisk tvistlösning och rättstillämpning har samma positiva effekt. Det finns all anledning att tro att näringslivet i Västeuropa och Nordamerika föredrar dagens demokrati framför andra möjligheter att tillgodose dessa behov. De miljoner människor som har ledande positioner i företag, intresseorganisationer och andra institutioner har levt med sina familjer i hela sitt liv i fria demokratiska samhällen – de skulle känna sig illa till mods om autokrater kom till makten. Ett reellt hot mot vår demokratiska samhällsordning skulle bli en utmaning också för kapitalismen.

Med argument som har en betänklig likhet med den brittiske socialdemokraten Norman Angells försäkran 1909, i The Great Illusion, att stormakternas ekonomiska sammanflätning innebar att det inte skulle bli något krig trots allt vapenskrammel, hävdar Iversen och Soskice att den utvecklade nationalstaten har ett starkt intresse av största möjliga globalisering. Detta är knappast sant vad gäller Förenta Staterna. Omedelbart efter andra världskriget hade landet ett väldigt konkurrensövertag gentemot den övriga världen och ett behov att exportera en betydande del av den totala produktionen. Washington tog därför initiativ till förhandlingar som ledde till att tullar och andra handelshinder reducerades. Det har alltid varit så att det land som är mest konkurrenskraftigt går i bräschen för att liberalisera världshandeln. Det är därför ingen tillfällighet att det nu är Kina som driver frågan mest kompromisslöst vid de årliga Davosmötena. Men både Donald Trump och hans utmanare, demokraten Elisabeth Warren, vet att det inte finns stöd i väljarkåren för ökad frihandel. Näringslivets stöd för att liberalisera internationell handel är retoriskt starkt men selektivt. Mycket länge begränsade de rika länderna importen av textil och konfektion där fattiga länder kunde konkurrera. Det ska därför inte uteslutas att världshandeln i ordnade former regionaliseras till tre ekonomier – Nordamerika, EU och Kina – med var sin intressesfär. Om denna utveckling begränsas till en kännbar men inte prohibitiv tullmur skulle effekterna bli måttliga och inte självklart negativa (beroende på alternativ).

Demokratin har, trots uppenbara brister, den ovärderliga egenskapen att den tillåter oss att fatta legitima beslut. Det tycks emellertid vara ännu viktigare att människor upplever att offentliga myndigheter är effektiva, opartiska och fria från korruption. Det är möjligt att Iversens och Soskices progressiva majoritet och näringslivet inser att orättvisor och korruption kan rubba den politiska stabiliteten.

Det finns en paradox som är värd att notera. I många år har ungefär hälften av det brittiska folket hållit med om att deras land ”på senaste tiden förändrats till oigenkännlighet, ibland känns det som att bo i ett främmande land och det får mig att känna mig illa till mods.”. Detta var ett skäl till att Brexitkampanjens löfte om att Ta tillbaka kontrollen var så effektiv. I Förenta Staterna instämmer mer än 80 procent av Trumps väljarkår i påståendet att det var bättre för femtio år sedan (vilket måste inbegripa många som då inte ens var födda). I Storbritannien håller 60 procent med om detta. Enligt den senaste SOM-undersökningen anser 54 procent av invånarna i Sverige att utvecklingen i landet går åt fel håll (och det var för 24 bombdåd sedan).

Förenta Staterna och Tyskland har vad vi förr i tiden kallade full sysselsättning.

Samtidigt förklarar sig en starkt ökad andel av medborgarna nöjda eller mycket nöjda med den egna tillvaron. Inom EU gäller detta nu 82, en ökning med 5 procentenheter under en tjugoårsperiod. I Tyskland har den nöjda andelen 2003-17 ökat från 73 till 93 procent och i det Brexitdrabbade Storbritannien från 88 till 93 procent. Mest remarkabelt är att andelen mycket nöjda britter stigit från 31 till 45 procent. Den mycket nöjda andelen svenskar uppgår till 39 procent. Paradoxen förstärks när vi beaktar att den ekonomiska utvecklingen gått i rätt riktning under de senaste fem åren. I två av tre OECD-länder ligger sysselsättningsgraden nu på rekordnivå. I absoluta tal innebär detta att 43 miljoner människor fått jobb och andelen tillsvidareanställda ökar. Förenta Staterna och Tyskland har vad vi förr i tiden kallade full sysselsättning.

Det är ett illavarslande tecken att människor i ökad utsträckning hyser misstro mot det politiska systemet samtidigt som de upplever en starkt ökad tillfredsställelse med sin privata situation – och ofta har anledning till det. En anledning kan vara att många väljare tycker att politiker inte vill, kan eller vågar ta itu med de viktiga frågorna. Och kanske är det ingen paradox. Vi har det ju trots allt rätt bra trots att regnskogen brinner i Amazonas och permafrosten släpper sitt grepp om metanet.

Men vi får inte misstolka Pascal. Det räcker kanske att tro på Gud enligt hans spelteori. Men det räcker inte att på samma sätt tro på demokratin. Eftersom dess frukter skördas här och inte i ett eventuellt paradis måste vi mer aktivt värna den. Och sällan har det varit så klart att politik handlar om att vilja.

***

Följ Dagens Arena på Facebook