fackligt Det nya kollektivavtalet för Sveriges lärare väcker frustration inom kåren. Skarpa krav fick ge vika för otydliga löften. Det är dags att omvandla lärarfacken till kamporganisationer, skriver Erik Löfgren.
I onsdags blev det klart att Sveriges lärare fått sig ett nytt kollektivavtal – en nyhet som togs emot med bestörtning på väldigt många håll i den svenska lärarkåren.
För det blev ingen facklig kamp, det blev absolut inte tal om någon strejk, det blev inte ens särskilt utdragna förhandlingar. Nej, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet skrev på ännu ett New Public Management-anpassat avtal som kommer fortsätta skicka svensk skolpersonal in i väggen via en Toyota-inspirerad löpande band-princip.
Många frustrerade medlemmar ville ha tydliga regler för hur mycket undervisningstid en rektor kan fylla en lärartjänst med, men allt de fick var luddiga löften om fortsatt dialog med arbetsgivarna lokalt – och två tusen spänn i ett engångsbelopp.
Det verkar allt tydligare att de svenska lärarfackens proffsförhandlare inte längre representerar sina medlemmars intressen och det är en utveckling som är både sorglig och farlig. Men det finns inspiration att hämta. Den utvecklingen går att bryta.
För när Chicago Teachers Unions historiska lärarstrejk i september 2012 hade pågått i en vecka så fick ordföranden Karen Lewis till slut ett bud från sin pressade motpart. Det var ett bud hon tyckte var bra, ett bud som hon i egenskap av ordförande nog gärna hade skrivit under direkt. Men i stället förlängde hon strejken med två dagar, så att alla fackförbundets strejkande medlemmar skulle ha tid på sig att noggrant läsa igenom hela det nya avtalet.
Därefter hölls en omröstning inom fackförbundet. 79 procent av de strejkande CTU-medlemmarna röstade ja till budet och först då var den historiska strejken över.
Lärarstrejken i Chicago, som var den första i staden på 25 år, var bara ett startskott för den våg av lärarfacklig kampvilja som sedan dess skulle skölja över det amerikanska skolsystemet, men strejken hade samtidigt också fungerat som ett kvitto på resultatet av en radikal och målmedveten demokratiseringsprocess inom fackföreningen CTU. Deras medlemmar hade först fått rösta om att gå ut i strejk och nu hade de också fått rösta för att acceptera motpartens bud och avsluta densamma.
Chicagos lärare gick ut i strejk för att Chicagos lärare ville gå ut i strejk. De gick tillbaka till jobbet när de själva tyckte att de fått bättre villkor för att utföra sina arbeten.
Det är så det borde fungera i en medlemsorganisation som ett fackförbund, men det hade sannerligen inte alltid fungerat på det sättet i Chicago heller. Föreningsdemokrati var inte något gudagivet tillstånd i staten Illinois. Chicago Teachers Union hade inte alltid varit en medlemsstyrd kampförening. Nej, demokratiseringsprocessen hade varit ett hårt och träget arbete som till slut gav de enskilda lärarna en efterlängtad känsla av att kunna stå upp för sig själva via sitt kampvilliga fackförbund.
Karen Lewis och hennes kärna av fackligt kämpar i CORE (Caucus for Rank-and-file Educators) hade helt sonika förvandlat den avsomnade försäkringsorganisationen till ett hederligt gammalt stridbart fackförbund. De hade demokratiskt vunnit ordförandeskapet i fackförbundet och sedan gjort om det från grunden just på grund av att de, som så många andra lärare i Chicago, hade stört sig på att det tidigare så toppstyrda fackförbundet inte ansågs representera medlemmarnas intressen.
CORE bildades som en kampvillig kärna av arga medlemmar inom facket som ville göra just det som de tyckte att de fackliga ledarna borde ha gjort själva. De tog helt enkelt över fackförbundet, eftersom de var så ofantligt missnöjda med dess ledning. De förvandlade CTU till det fackförbund som de tyckte Chicagos lärare förtjänade och behövde. Och till slut så backade de inte längre. De började stå upp för sig själva, gick ut i strejk både för sina yrkesroller och för ett rättvisare skolsystem.
Men de svenska fackförbunden bara fortsätter att backa.
Svenska lärare har helt klart fått nog av effektiviseringshysteri, av industriellt utformad kontrollstyrning och av en målmedveten avprofessionalisering av lärarkåren. Men deras fackförbund har det tydligen inte.
På Twitter smattrade många lärare ner sin frustration över onsdagens nya och till synes menlösa kollektivavtal. I Facebook-grupper talades det om att lämna facket och försöka kräva tillbaka sin genom åren inbetalda del av strejkkassan; den som bevisligen aldrig kommer att användas.
Jag spår att det kommer bli väldigt dyrt för Lärarförbundet – som under de senaste åren varit otroligt aktiva i sin påkostade medlemsrekrytering – att via reklamkampanjer köpa tillbaka alla dessa medlemmar som lovat att lämna facket efter onsdagens besked.
Svenska lärare har helt klart fått nog av effektiviseringshysteri, av industriellt utformad kontrollstyrning och av en målmedveten avprofessionalisering av lärarkåren. Men deras fackförbund har det tydligen inte. Det blir nu tre nya år av att sitta och hoppas att var och en av de svenska kommunerna ska finna utrymme för dialog om arbetsmiljöförbättringar i sina anorektiskt svultna skolbudgetar.
Det är inte lärare som tagit det beslutet. Det är de professionella lärarfacksförhandlarna.
I en rapport som Lärarnas Riksförbund släppte härom veckan slog utredaren Andreas Mörck fast att fackens förhandlare blivit alltmer bortkopplade från den grupp de företräder. ”Många av dagens förhandlare ser sig som en egen profession och fjärmar sig från den yrkesgrupp de företräder”, summerar Mörck och fortsätter beskriva hur det på ”båda sidor förhandlingsbordet sitter ’yrkesförhandlare’ som i stället för att vilja finna avtalslösningar som tjänar verksamhetens och yrkesgruppernas bästa hellre tar snabba vägar till avtal, vilket även ger dem ett bra CV.”
Det får man ge det avtal som Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund tecknat: att det gick i alla fall snabbt. De tog inte ens till medling och började aldrig ens fingra efter strejkvapnet.
”En del fackliga organisationer har förändrat sin image från fackförbund till en mera allmän lobbyorganisation. En sådan förändring påverkar givetvis vem som blir förtroendevald och vilken typ av tjänstemän som anställs”, slår Mörck fast i sin rapport. ”Denna utveckling har sammantaget försvagat fackförbundens förmåga att hävda sina medlemmars villkorsintressen.”
Det låter dystert. Men det var precis så läget beskrevs i Chicago, fram till dess att Karen Lewis och hennes kärna av aktivistiska kämpar i CORE tog över förbundet, demokratiserade det i grunden och gjorde det till ett verkligt kampverktyg för deras medlemmar.
Det är, efter onsdagens besked, dags att nya krafter tar makten i våra lärarfackförbund och ger vanliga lärare tillbaka känslan av att deras fackförbund står upp för deras intressen.
Jag tycker att det står väldigt klart att en liknande utveckling behöver ske även inom de svenska lärarfacken.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
