Arena Essä Det är viktigare än någonsin att Taiwan förblir en livaktig, de-facto-självständig demokratisk stat. En eventuell framtida återförening måste vara förankrad i den taiwanesiska demokratin. Men samtidigt som spänningarna ökar har alla parter ett intresse av status quo, skriver Börje Ljunggren i en essä om bakgrunden till dagens konflikt.
Rysslands invasion av Ukraina har lett till spekulationer om att Peking skulle ta tillfället i akt och med våld lösa Taiwanfrågan. Trots Pekings otålighet har sannolikheten för en sådan aktion dock varit låg, och västvärldens uppslutning bakom Ukraina torde ha fördjupat insikterna om det riskfyllda i ett sådant företag. Xi Jinping är ett helt annat slags schackspelare än Putin.
Inte desto mindre har Taiwanfrågan plötsligt blivit mer akut än kanske någonsin sedan kriserna i Taiwansundet i slutet av 1950-talet. Talmannen i det amerikanska representanthuset Nancy Pelosis avsikt att under sin pågående Asienresa besöka Taiwan har försatt både Washington och Peking i en situation som de nog gärna skulle vilja slippa, i synnerhet som de båda presidenterna i sitt telefonmöte i förra veckan kom överens om att inleda planeringen av sitt första toppmöte. Pelosis besök blir det högsta sedan 1997, i en helt annan tid. Den 82-åriga Pelosi, USA:s tredje högst rankade företrädare och en mycket respekterad politiker, som dock knappast kommer att vara talman efter stundande mellanårsval, är uppenbarligen fast besluten att som kongressens främsta företrädare hävda sin handlingsfrihet – obegripligt för den kinesiska partistaten. Dramat eskaleras.
Under de senaste 30 åren har de facto-nationen Taiwan med sina 24 miljoner invånare utvecklats till en fullvärdig demokrati
Återinförlivandet av Taiwan har ända sedan Maos maktövertagande och Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarméns flykt till Taiwan revolutionsåret 1949 varit en fråga av allra högsta prioritet för Peking, och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA.
För Peking är Taiwan ett icke-förhandlingsbart kärnintresse, och för Xi Jinping och den kinesiska ledningen finns det ett element av allt djupare frustration över detta sakernas tillstånd. Xi har förklarat för taiwanesiska företrädare att ”Kina inte kan vänta hur länge som helst” – och inför höstens partikongress vill Xi framstå som allt utom svag. Under de senaste 30 åren har dock de facto-nationen Taiwan med sina 24 miljoner invånare utvecklats till en fullvärdig demokrati med en alltmer distinkt taiwanesisk identitet, och trots Kinas växande makt talar mycket även i dessa dagar för att Pekings väntan knappast är över.
En historisk ironi är att frågan mycket väl kunde avgjorts kort efter revolutionen om Folkrepubliken hade intagit ön och besegrat Kuomintang och Chiang Kai-sheks styrkor. USA fortsatte under inbördeskriget 1945-1949 att stödja nationalistsidan/Republiken Kina och när Chiang flydde till Taiwan ansåg USA att ön stod under kinesisk administration. I januari 1950, kort efter utropandet i oktober 1949 av Folkrepubliken Kina, bekräftade president Truman Kairo- och Potsdamdeklarationerna och konstaterade att dessa var uppfyllda eftersom ön sedan fyra år stod under ”kinesiskt styre”. Samtidigt meddelade Truman att USA inte hade för avsikt att involvera sig i den kinesiska inbördeskonflikten och att man inte skulle ge militärt stöd eller rådgivning till Chiangs regering men fortsätta med det ekonomiska stödet.
Koreakriget, som bröt ut i juni 1950, förändrade Trumans syn helt. ”Ockupationen av Formosa, av kommunistiska styrkor skulle”, deklarerade Truman, ”utgöra ett direkt hot mot säkerheten i Stilla havet.”
Stalin var arkitekten bakom Nordkoreas invasion av Sydkorea, och han förutsåg att både USA och Kina skulle dras in. Trots att det gått mindre än ett år sedan Mao kom till makten var han redo för nya kommunistiska landvinningar. I oktober 1950 avancerade amerikanska styrkor, under FN-flagg, in i Nordkorea och ett direkt krig mellan amerikanska och kinesiska ”frivilliga” styrkor var ett faktum. Historien fick ett nytt förlopp.
Under de närmast följande decennierna skulle det kalla kriget komma att prägla Asien. USA satsade alltmer resurser på militärt och ekonomiskt samarbete med Chiang Kai-sheks republik. Både regeringen i Taipei och den i Peking gjorde anspråk på att representera hela Kina. Tack vare USA:s agerande innehade Republiken ända fram till 1971 Kinas plats i FN, även i säkerhetsrådet. Det året kunde USA inte längre mobilisera en majoritet för sin hållning i den växande generalförsamlingen. Året därpå överraskade Nixon världen med att besöka Maos Kina. De var förstås i grunden oeniga om nästan allt, men misstron mot Sovjetunionen förenade.
På 1980-talet, ett decennium efter den auktoritäre Chiangs död, inleddes en demokratiseringsprocess som i grunden skulle förändra Taiwans karaktär. Infödda taiwaneser, den stora majoritet av befolkningen som aldrig hade bett om att få tillhöra varken europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades ett oppositionsparti DPP (Democratic Progressive Party), 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 direktval av president, i vilket en taiwanfödd ledare för Kuomintang segrade.
Den amerikanska närvarons trovärdighet är och förblir en huvudfråga
Under denna process kom Peking och Taipei 1992, alltjämt styrt av Kuomintang, på semi-officiell nivå överens om vad som kommit att kallas ”The 1992 Consensus”, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen. Peking lanserade senare också Hongkong-modellen ”Ett land, två system”, men den väckte aldrig något gehör i Taiwan. På 2000-talet satsade Peking istället på fördjupad ekonomisk integration, uppbackat av militära hot, som sin huvudstrategi.
Det taiwanesiska presidentvalet år 2000 innebar en dramatisk scenförändring. I det valet segrade DPP:s Taiwanfödde Chen Shui-bian (2000-2008), som var starkt inriktad på Taiwans självständighet. Kuomintang förlorade för första gången makten på ön. Chens maktinnehav innebar år av stora påfrestningar i relationerna till Kina.
Det amerikanska engagemanget för Taiwan är en hörnsten i amerikansk Östasienpolitik. USA motsätter sig inte en återförening, men den måste ske på fredlig väg. När Kina 1995-96, med anledning av Taiwans första direkta presidentval, genomförde flera militärövningar inklusive skarpa missiltester nära ön svarade president Clinton med att sända två hangarfartygsgrupper. Kina har sedan dess stadigt rustat upp sin flotta och USA har fortsatt att förse Taiwan med militär avskräckningsförmåga, men någon lika allvarlig situation har – tills nu – inte uppstått.
Omvärlden har sedan länge erkänt att det bara finns ett Kina, Sverige redan 1950. Det stora flertalet länder har sedan början av 1970-talet diplomatiska förbindelser med Peking, men ett dussintal länder, som erhåller betydande ekonomiskt stöd från Taipei, erkänner fortfarande Taiwan.
Trots den omfattande ekonomiska integrationen skedde inte något verkligt genombrott i den grundläggande frågan om Taiwans ställning. Taiwaneserna ställde sig alltmer främmande till en återförening. Synen på Fastlandskina undersöks regelbundet i opinionsmätningar av Taiwan Mainland Affairs Council. I 2021 års mätning svarade närmare 90 procent av de tillfrågade att de ville bevara status quo.
DPP har aldrig entydigt ställt sig bakom 1992 års konsensus och när DPP:s Tsai Ing-wen i sitt första nationaldagstal i oktober 2016 uppmanade Peking till samtal gjorde hon det utan att bekräfta detta för Peking helt grundläggande villkor för närmare relationer.
USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och den amerikanska närvarons trovärdighet är och förblir en huvudfråga. Alltjämt står en arsenal av kinesiska missiler riktade mot Taiwan och de kinesiska överflygningarna och marina aktiviteterna har tilltagit dramatiskt. USA:s vapenleveranser till Taiwan får ökad betydelse, och Biden har skärpt tonen i uttalandena om de amerikanska åtagandena till Taiwans försvar. Fastlandskinas växande makt står mot taiwanesisk demokrati och amerikanska säkerhetsgarantier.
Mot en militär kinesisk aktion i nuläget talar att tiden på många sätt verkar till Kinas fördel, i takt med att Kinas styrka växer. Samtidigt förstärks dock den taiwanesiska identiteten. DPP:s seger i 2020 år presidentval bekräftade, i slagskuggan av Hongkongs nya säkerhetslagar, att en fredlig återförening är avlägsen.
Dagens DPP-ledda Taiwan driver inte självständighetsfrågan som under åren 2000–2008. Det var, för att citera Harvard-professorn Ezra Vogel, sannolikt Taiwans ”last hurrah” i frågan. Samtidigt är det viktigare än någonsin att Taiwan förblir en livaktig, de-facto-självständig demokratisk stat. En eventuell framtida återförening måste vara förankrad i den taiwanesiska demokratin.
Taiwan kommer att förbli ett geopolitiskt epicenter. Relationerna mellan Washington och Peking präglas i grunden oundvikligen av växande strategisk misstro. Huruvida ett nytt kallt krig därmed är i vardande är en komplex fråga. Ett faktum är att USA:s och Kinas förmåga att hantera de bilaterala relationerna är av avgörande betydelse för möjligheterna att undvika förödande krig – och för möjligheterna att åstadkomma nödvändiga framsteg i klimatfrågan.
Trots Kinas växande ekonomiska och militära styrka tvingas Peking konstatera den egna maktens begränsningar, och värdet av ett bevarat status quo. Detsamma gäller för USA och också för Taiwan. Status quo är i allas – och världens – intresse. Innebörden av status quo har under åren förändrats och uppfattas olika i de olika huvudstäderna, men det sätter gränserna för vad som är möjligt utan att orsaka en akut kris som kan leda till militär konfrontation med oöverskådliga konsekvenser. Sett i det ljuset är det nu planerade sino-amerikanska toppmötet mellan Biden och Xi av stor betydelse. Nu tvingas de hantera en kris. Peking kan förväntas agera kraftfullt, men måste samtidigt visa den återhållsamhet som balansakten förutsätter. Den tål inga fall.
Börje Ljunggren
före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
